söndag, mars 30, 2008

Om Ani DiFranco


Hennes musik är likt poesi, det är poesi. Det är snyggt formulerad ilska och andlös skönhet formad i ord som smeker min trumhinna.
Jag skulle kunna skriva ändlösa rader om hur mycket jag älskar det hon skriver och den rösten hon ger utrymme åt. Det är politik och kärlek, det är övergrepp och förtryck. Resultatet är en förjävla styrka som börjar längst ner i ryggraden och måttar solar plexus-sparkar av ärlighet jag aldrig tröttnar på.
Och jag vill visa alla hur bra det är. Oh, lyssna här visst är det helt underbart? Jag brukar bli alldeles ivrig i att vilja visa alla det jag ser och vännerna runtomkring verkar inte förstå någonting alls. I alla fall inte det jag anser mig förstå. Så därför har jag slutat med det. Det är lite som det där med den där totala kärleken till böcker också, det förstår nog inte alla heller.

På det sättet är det rätt ensamt att vara torsk på det skrivna ordet. Det känns som om vi är en mycket liten grupp som har ro att snöa in såpass. Jag känner då ingen i min levande närhet som fungerar så. Jag håller det för mig själv. Det är en tankeverksamhet som bara jag har tillgång till. Ibland är det tråkigt att inte kunna dela den känslan med någon. Det gäller inte bara Ani's musik eller Pessoas fragment, utan mer övergripande. De gånger jag kommer över något jag läser och känner en sådan ändlös respekt och fascination för. Det är bara min känsla och bara mitt eget.

Jag sitter med hemtentan och försöker formulera mina spretiga tankar om poststrukturalism och queerteori, det blir mest en gröt och istället fastnar jag i att lyssna på Coming up om och om igen. Hennes många röster som uppläsningen består av, rinner likt vatten genom mina lurar och in i sinnet, ömsom smekande, ömsom virvlande. Jag backar spelaren efter 1.48 och låter orden skölja genom skallen och skapa rysningar utmed tröjtäckta armar och jeansbeklädda lår, igen.


fredag, mars 28, 2008

Orons bok


Lyckan hos dessa människor som inte inser att de är olyckliga irriterar mig. Deras mänskliga tillvaro är fylld till brädden av sådant som för en verkligt sensibel människa skulle utgöra en hel serie av våndor. Men eftersom de i själva verket lever ett vegetativt liv går det som de drabbas av dem förbi utan att beröra dem. De lever ett liv som bara kan jämföras med det som levs av en man med tandvärk som just mottagit en stor gåva - de upplever den sanna lyckan att leva utan att vara medveten, den största gåvan som gudarna beskär oss människor, gåvan att vara deras likar i det att man liksom de ( fast på ett annat sätt) står över både glädjen och smärtan.
Därför älskar jag er alla trots allt, mina kära växter!
-
Fernando Pessoa, Fragment 68 ur
Orons Bok

Jag kom i kontakt med Fernando Pessoa när jag läste b-kursen i litteraturvetenskap med genusinriktning, för ett år sedan. På bokens insida står mitt namn och ett datum - 3/4 2007.
Jag blev otroligt tagen av den tillbakadragne portugisens ord. Givetsvis romantiserades bilden en smula av Horace Engdahls mycket intressanta föreläsning med namnet Ensamhetens poetik.
Det Pessoa skriver, i form av heteronymen Bernando Soares, är tankar jag själv haft. På något vis är det det som fastnar och som fångar mig. Om vilken förbannelse det är att vara en tänkande, reflekterande människa. Hur ofta har jag inte önskat det, att jag inte tänkte och analyserade livet så förbannat? Jag har i det närmaste önskat att jag vore dummare. Det är så mycket enklare att leva om man bara är dum.
Alla dessa ensamma timmar av tänkande och skrivande. Alla dessa fragment av ensamheten, som hittades i en stor kista bestående av 27.543 manuskriptblad i Pessoas lägenhet efter hans död.
Det är vackra stadsmiljöer från Lissabon som skildras och blandas ihop med rena metafysiska tankegångar. Det är otroligt vackra formuleringar, stora och små tankar, innanför de fyra väggarna i Bernando Soares rum. Jag ser honom för mitt inre öga sitta vid fönstret och titta ner på livet som försiggår alldeles bredvid honom, men som han själv inte känner att han har en plats i. De såkallade heteronymerna var en del av Pessoas författarskap. Författare använder i vanliga fall pseudonymer, men Pessoa valde att kalla sina för heteronymer, då de alla var för honom verkliga personligheter, en del av honom själv. Personligheter som alla trängdes inuti honom.

Jag har en klart romantiserad bild, av en försupen ensam kuf, javisst. Det är ingen munter läsning direkt. Det är heller ingen bok man plöjer igenom på en handvändning. Boken är uppdelad i kortare och längre fragment. Vissa mer som prosa, andra i det närmaste lyrik.
Men detta är en av mina favoritböcker och därför vill jag dela detta med alla. Absolut.

måndag, mars 24, 2008

Bokkärlek

Att skriva om böcker.

Det känns som en intressant tanke. Ett ordentligt syfte och inte bara en massa dravel.
Inatt, på jobbet, har jag tassat runt på nätets olika bloggar. Det är onekligen intressant att se alla mer eller mindre intressanta saker som Svea Rikes invånare skriver om.

Från och med nu skall även jag försöka skriva mer om böckerna jag läser. Även om jag bara läser dem för studierna och således ibland spyr på dem eftersom att läsa dem är ett tvång.
Att läsa skall inte vara ett tvång, egentligen. Att läsa skall vara något jag ger mig själv, ett sätt att slappna av, koppla bort. En frizon där jag kan vara på en annan plats.

Jag älskar att läsa. Jag älskar verkligen böcker. Att snöa in, att stryka under. Att läsa högt väl valda stycken. Att läsa högt för mig själv, att läsa högt för andra så de förstår hur vackert och bra det är (vilket de ibland bara tycker är jäkligt irriterande!)! Att läsa om igen för att finna nya känslor och tankar man missade första gången.

Att gå in på biblioteket är en nästintill religiös handling. Jag stänger av mobilens ljud och går ner i puls en smula. Biblioteket är som en katedral för tystnad, kontemplation och kunskap. En plats för återhämtning och rekreation.
Det är nästan samma sak med antikvariat. Har jag tid att slå ihjäl på stan, släntrar jag gärna in på något antikvariat och bläddrar runt bland hyllorna. Där är det känslan av att inte veta vad man skall hitta som är intressant. Jag bläddrar i böcker, läser obekanta eller välbekanta rader. Alltför ofta får böckerna följa med hem - till de redan belamrade bokhyllorna.

Mamma har alltid uppmuntrat oss barn till att läsa, därav mitt intresse. Det började alltså tidigt med bokklubbar och böcker till födelsedagen och julen.
Jag kan komma ihåg att jag tyckte det var så roligt att läsa att jag faktiskt läste ut vår läsebok innan alla mina klasskamrater en kväll hemma hos pappa. När jag kom till skolan dagen därpå trodde inte min lärare på mig. Klass(kamraterna) trodde givetvis att jag försökte ställa mig in. Jag var 8 år gammal.
Såfort vi skulle åka någonstans med bilen, var en bok med.
Just nu hinner jag inte läsa så mycket av det jag faktiskt vill läsa. Kurslitteraturen slukar nästan all tid och kraft. Och kanske är jag också rädd att läsa för mycket av det jag vill, för att det flyttar fokus från pluggandet?

Så, jag hittade en lek på en bokblogg på nätet:
1. Ryck närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 23.
3. Leta upp den femte meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.

Jag gjorde detta och eftersom närmaste bok var kurslitteratur, blev det:

"Därför frågar hon vad det betyder att kännas vid en kategori som enbart kan upprätthålla sin specificitet och sitt sammanhang genom att utföra en rad tidigare frånkännanden." (L-ordet, Tiina Rosenberg)

L-ordet -Vart tog alla lesbiska vägen? handlar precis som titeln antyder, om ordet lesbisk. Vad har det betytt och hur har det använts i historien och vad det betyder och hur används det idag? Det är en intressant berättelse om hur ordet genomgått förändringar från lesbisk till det nu oftare använda flata/queer. Det är också en berättelse om de icke-heterosexuella kvinnor som kämpade för de heterosexuella kvinnornas bättre villkor under den andra vågens feminism, men som själva i mångt och mycket inte fick något stöd i kampen för sina egna. Således handlar boken alltså också om krocken mellan queer och feminism och hur hbt-begreppet på många sätt osynliggör de specifika grupperna som det inkluderar.
Det är över lag mycket intressant läsning. Jag tycker denna bok känns enklare än Rosenbergs tidigare Queerfeministisk agenda. Kanske skall jag bara plocka upp den igen och läsa om den?

Hittade detta lite smått roliga test på Bokhora:




Bilden: En boktrapp. Snillrik och snusksnygg lösning.

söndag, mars 23, 2008

Om att skriva

"As soon as you start writing, even if it is under your real name, you start to function as somebody slightly different, as a 'writer'. You establish from yourself to yourself continuities and a level of coherence which is not quite the same as your real life... All this ends up constituting a kind of neo-identity which is not identical to your identity as a citizen or your social identity; Besides you know this very well, since you want to protect your private life."
- Michel Foucault (min kursivering)

Jag googlade på Michel Foucault, för att dämpa tristessen och försöka jaga väck tröttheten på jobbet inatt, och fann citatet ovan.
Det är inget som är nytt - egentligen. Det är för min del uppenbart att jag ikläder mig en roll när jag skriver och publicerar de tänkta tankarna på internet, tillgängligt för folk och fä. För visst är det så att jag lösgör mig från mig själv när jag skriver. Jag kan skriva som mig själv, den som är L, men samtidigt är det ju inte det som är jag. Det är en konstruerad och tillrättalagd version av mig och jag gör mig själv här definitivt till en ny version, en version med bättre ordförråd och oftast noga genomtänkta formuleringar. Det är inte det här som är essensen av L. Vad är det förresten?
Med det menar jag inte att man inte skall ta på allvar vad folk skriver, men det är ett viktigt citat som belyser vad vi alla måste ha i åtanke när vi klickar runt och läser vad människor väljer att häva ur sig i bloggar och på diverse andra forum, där vi inte direkt kan koppla de skrivna orden till kroppen.

För övrigt bör tilläggas att jag håller på att utveckla en ordentlig Michel Foucault-mani. Det har tagit några år, sedan jag för första gången kom i kontakt med hans teorier om makt och motstånd, men ju mer jag läser desto mer fascinerad och intresserad blir jag.
Ibland - som korta glimtar på några sekunder - inser jag att jag förmodligen är nördigare än vad jag någonsin trodde att jag kunde vara.

lördag, mars 22, 2008

"Watch your step, I just threw up."

Ok.
Det här gör mig verkligen en smula upprörd. Ord är överflödiga. Mitt oförstånd över människors girighet och föraktet för deras brist på respekt - är totalt.
Givetvis gör jag Converse en tjänst nu, i och med att jag skriver om skorna. Jag vet. Det är det de vill. Smart Converse. Smart.

"Distressed in the way Kurt Cobain wore them, the shoes provide a rarely seen glimpse into the head of this musical and lyrical genius with sketches that display his hopes, dreams and lyrics from amazing songs such as Come As You Are." skriver Converse.
Får man med en hagelbössa med om man köper skorna kanske? Det vore ju onekligen humoristiskt. Eller en snara att lägga om halsen, om man köper Ian Curtis-versionen av skorna...
Det är ju så urbota dumt. Ungefär lika dumt som att översätta titeln Touching from a distance av Deborah Curtis till Beröring långt ifrån. Titeln är en textrad ur en Joy Division-låt. Det översätter man inte. Det är att defekera på självaste verket. Basta.

Kretiner.

Snart skall jag gå hem från nattens arbete. I sängen hemma finns D.
Jag skall krypa in i hans armhåla och sova.

fredag, mars 21, 2008

Intellektuellt arbete

Det är en utmaning att tänka annorlunda.
Det jag gillar med teorier är att de tvingar mig att tänka annorlunda. Det är något trivsamt med att inte ha svar, raka svar, på allt. Att diskutera för att märka att jag måste tänka längre, att världen blir mindre och mindre svart/vit. Jag märker att jag verkligen utvecklas genom tankarna.
Jag ser det tydligast om jag tittar tillbaka på alla år jag kallat mig feminist. Det har liksom förskjutits en smula. Nu vet jag inte längre vad jag skall kalla mig. Är det ens viktigt?
Det som är viktigt är att alla läser, att alla människor lär in och lär om. Att hela tiden tvingas tänka och ifrågasätta sina egna åsikter kan inte vara annat än nyttigt. Det är enligt mig definitivt en förutsättning för att inte fastna i färdiga åsiktspaket där man köper ett färdigtuggat kit man skall kasta runt omkring sig.
Jag menar, om vi nu kämpar för jämställdhet i det här landet men jämställdheten i sig bygger på heteronormativa föreställningar - då faller ju allt ihop. Allt brister i fogarna. Jag vill läsa mer om allt.
Det snurrar mest runt uppe i huvudet just nu och det är onekligen spännande att leva.

Dagens boktips: Queersverige - Don Kulick [red.]

onsdag, mars 19, 2008

K.

Jag är jämngammal med dig nu.
Jag satt och lyssnade på Thåström idag, när jag åkte tunnelbana. Det är svidande bitterljuva rader om svunna tider. Minnen som mera liknar skuggor. Som en elegi över ungdomen, om tider som inte går att få tillbaka.

Jag tänkte på dig och hur du bleknar alltmer i mitt minne. Du är ett grynigt minne. Om jag tänker efter noga kan jag minnas hur din röst låter. Jag kan höra den inne i huvudet, den trängs med pipet i öronen.
Jag försöker minnas vad vi talade om. Det är väldigt svårt. Jag kan inte riktigt minnas hur vi talade med varandra eller vad vi talade om.
Jag kan komma ihåg ditt hår. Strävt var det. Och grovt; grova hårstrån. Som tagel vet jag att jag tänkte. Det är som om jag kan sträcka ut handen och ta på det, här på tåget.
Jag kommer ihåg snabbmakaroner och falukorv, i din mammas kök. Jag minns hennes gröna bil och alla posters inne på ditt rum. Jag minns din breda säng och frukost på sängen. Jag minns söndagnätter med Headbanger's Ball och Vanessa Warwick. Vi låg i din säng och kollade på det i smyg på grund av den sena timmen.

Jag tror jag kämpar för att inte glömma. Jag tror jag försöker bevara minnena, så intakt det går. Så jag utkristalliserar enstaka ting; ditt hår, hur teet smakade, badkaret med allt skum och så vi mitt i det, din snirkliga handstil, dina kängor. Hur arg din mamma var när vi skulle på spelning på Skylten fast vi gick ändå. Två likadana i stripigt hår, obligatoriska flanellskjortor, armébyxor och stora kängor. Du drömde om teater och jag drömde mest om att skolan skulle ta slut så jag kunde flytta bort. Till någon annan stad.
Bästa vänner, så bäst att man inte ser var den ena slutar och den andra börjar.

Nu är jag vuxen. Jag är jämngammal med dig för du är ett år äldre än mig. Egentligen är jag väl äldre än dig nu, om man skall vara petig. Pappa och jag var och tittade på stenen för ett par år sedan. Jag hade inte med någon blomma, jag visste inte vad det skulle vara bra för. Vi stod en stund och var tysta, pappa och jag.
Jag mindes begravningen och din mamma som föll mig om halsen, som om det skulle föra henne närmare dig. Även om du och jag var så långt från varandra ändå, redan innan. Din mamma sa att du hade sagt att du sprungit på mig på stan, någon månad innan du gick bort. Du hade varit glad för min skull och glad att du träffat mig så där, hastigt på stan.
Jag minns att begravningen var vidrig och att jag inte kunde gråta tyst. Det ekade i kyrkan och snoret rann. Sara och Sandra som höll i mina armar för kraften tog slut, framme vid kistan.
Och jag mindes att min pappa grät och sa att han i alla fall hade kvar sin dotter i livet.

Jag kan inte minnas att jag någonsin sa att du var värdefull. Jag kan inte komma ihåg att jag förklarade vad du betydde och hur viktig du var för mig. Jag sa aldrig att jag älskade dig, men det gjorde jag ju. Tveklöst och alla dagar.
Det är bitterljuvt att tänka på dig. Det är minnen som får mig att le och känna stor värme, men samtidigt knyter det sig i bröstet, inne i själva hjärtat och jag blir otroligt vemodig.

Det är dig jag tänker på idag, när jag egentligen skall skriva hemtenta.
En dag för vårdandet av våra minnen. Och en tacksamhet som jag aldrig uttryckte.

tisdag, mars 18, 2008

Studie i hemtenteri




Idag har jag suttit på stadsbiblioteket och skrivit om sexologi, avkriminaliseringen och medikaliseringen av homosexualiteten, homosexualiteten som uppfunnen av läkarvetenskapen (Michel Foucault, my love) och dess sexologer, lagstiftningar, "tystnadens politik", sodomi, tidelag, dödstraff, självhat, osynliga lesbiska, katalogiseringen av perversioner et cetera.
En förutsättning för att jag skall klara av att skriva hemtenta är:
  • Min egen dator på en annan plats än i hemmet. Exempelvis och med fördel: biblioteket.
  • Sinnesro. D v s inga andra världsliga saker att fundera på.
  • Hörlurar, så jag kan lyssna på MIN musik och stänga ute alla andra ljud som inkränktar på mitt annars så fläckfria intellekt.
  • Playlist i lurarna som spelar detta, i prioritetsordning: Mogwai, Boards of Canada, Squarepusher, Sigur Rós och Mono (detta har funkat sedan 2005 och får ICKE ändras!).
  • Tillgång till kaffe i hyfsat kopiösa mängder.
  • Paus för rensning av tankar med hjälp av lössläppt drällande på internet, med två timmars intervall.
Ibland tänker jag att jag är en smula tvångsmässig med somliga rutiner. Men, det funkar ju och då är det väl icke att förakta.
11 april skall den vara inlämnad. Jag har sparkat igång två av totalt fyra frågor. Ännu råder optimism och nästintill ingen ångest.

Bild: Michel Foucault i sitt hem i Paris, Frankrike, 1978. Foto av Martine Franck.

fredag, mars 14, 2008

På högvarv i teorierna


Ibland snurrar det till ett extra varv.

Jag både älskar och hatar teorier. Jag både älskar och hatar queerteori, rättare sagt.
Just nu vill jag L Ä S A M E R. Mer transfeminism, mer queerteori, mera teorier, mera, mer, mer mer. Jag vill sluka all information, alla tankar.
Jag tror jag skulle kunna stänga in mig och fundera i flera dagar. Läsa och fundera och ifrågasätta och fascineras över dessa skarpa sinnen, vilkas tankar jag tar del av i litteraturen.
Jag tänker att jag har läst detta och snubblat omkring genom Butler och upprepandet och harvat runt i den heterosexuella matrisen och iscensättandet så länge nu, att det nästan verkar som om det slutligen faller på plats.
Och nu: total mani. Undrar om mitt huvud kommer börja snurra runt och explodera?

Bok beställd: Whipping Girl av Julia Serano.


torsdag, mars 13, 2008

Om att må bra

Jag har att göra hela tiden och jag trivs med det. Även om jag kan vara stressad ibland. All stress är inte negativ stress. Ett visst mått av stress gör mig bara motiverad att fortsätta, att pressa hårdare. Andra dagar ramlar jag ihop i en hög och är så trött att jag bara vill gå sönder.

Just nu håller jag Uppsala Universitet-ångesten stången. Jag pysslar med det jag gör - nu. Jag hinner resten - sedan. Jag är inte gammal än, det är inte för sent.
I tisdags natt jobbade jag hos B. Hon hade oturligt nog brutit sin arm, så vi satt på akuten nästan hela natten. Det var jobbigt såklart, att se att hon hade så ont och att inget kunna göra men bra också - att vara där ändå och finnas till hands.

Jag gick av mitt pass klockan 7 igår. På vägen hem i rusningstrafiken läste jag Gränslösa kläder av Sverker Lindström, till kvällens sista seminarium i Mode och kropp i ett historiskt perspektiv. Kursen är framme vid globaliseringens baksidor med sweatshops i asien och ifrågasättandet av var våra kläder kommer ifrån. Det är becksvart läsning i stil med Naomi Kleins No Logo. Jag mår mest illa och tänker att inget har hänt på hundra år. Vi har bara flyttat problemet längre bort från oss. Syns inte - finns inte - skygglappar på.
Det går inte att komma bort ifrån. Det kommer alltid finnas de som tar de där jobben och vi i väst, inklusive jag själv, som köper kläderna. För hur ska jag inte kunna göra det? Var finns det rättvisemärkta kläder? Och om det nu är rättvisemärkt, hur vet jag att föreskrifterna verkligen efterföljs? Hur vet jag att inte de anställda på fabrikerna blir tillsagda vad de ska säga och att lokalerna snyggas till innan inspektörerna kommer?
Och över alltihop finns de där storföretagen som bara håvar in pengar.
D säger att man kan köpa kläder från oberoende designers, via internet till exempel. Ja, visst kan man det, men var har de i sin tur köpt sina tröjor som de använder sig av? Förresten är det problematiskt eftersom denna valmöjlighet är förbehållen dem som har ekonomin till det.

Jag kommer hem, hungrig. D har gjort ett par smörgåsar innan han gick till jobbet. Jag äter dem i sängen, läsandes City of saints and madmen av Jeff VanderMeer, som jag fick av honom i julklapp. Det är en fascinerande historia om staden Ambergris och en kärlekskrank präst. Och svampar och tvångsmasturberande helgon. Hittills. Vad som väntar härnäst har jag ingen aning om, jag har bara läst fyra kapitel.

Jag sover till 15.30 och sedan upp, vakna till, och iväg till skolan för avslutande seminarium.
Jag är nöjd med mig själv. Och jag är stolt över mig själv. Kursen har varit lärorik och mycket intressant. Jag har klarat alla inlämnings-essäer och skrivit VG och MVG på dem.
Så, just nu mår jag bra. Jag kom hem igårkväll, efter ett mycket stressigt dygn men till en kärlek som kramade mig och hälsade mig välkommen hem.
Idag skall jag börja titta på min hemtenta i Homosexualitetens historia och kultur. Livet rusar vidare men jag trivs just nu med det. Och det är det jag måste minnas - det jag klarar av riktigt bra, hellre än det som är motigt.

tisdag, mars 11, 2008

Miss Universum - Du är ju bäst!


Jag får psykbryt på alla gamla stora tänkare. Det är skandal att de fortfarande är så populära. Men det är ju tryggt för vissa gubbar som inte orkar tänka själva att ha sin egen lilla stora tänkare hemma i en guldbur som dom kan putsa varje dag med någon fin sidentrasa t. ex. Om man är lite rädd och ängslig kan det vara skönt att ha Freud som en snuttefilt hela livet. Som en tjock pläd att slänga över allt och alla när det blir jobbigt.
- Miss Universum


Jag fick paket från Bokus idag. Bland annat Miss Universum - samlade texter och bilder 1997-2005 av Catti Brandelius.
Jag gillar henne. Hon är suverän. Ingen trampar på Miss Universum, hon har alltid något smart och klurigt att säga till sitt försvar.
I texten jag citerar går hon igenom de stora stora tänkarna och filosoferna och deras ofta kvinnoföraktande tankar. Dessa som vi ännu matas med i skolor och på universitet; Rousseau, Freud, Aristoteles, Platon... Det är mycket underhållande läsning.
En sak som stör mig lite är varför man alltid måste vara rolig. Varför kan man inte framföra kritik
(underförstått: feministisk sådan) mot samhället, utan att vara rolig? Nä, för då är man säkerligen besvärlig. En besvärlig och otäck, manshatande feminist. Och det vill ju ingen kvinna vara eller hur (lägg här till en djup suck från undertecknad)?
Jag tänker också på Joanna Rubin Dranger och hennes suveräna serier om Fröken Livrädd, Fröken Märkvärdig, Askungens syster och Lyckostpulvret.
Samtidigt tycker jag det är en bra strategi, att med ironi och humor punktera; att tvinga folk att tänka efter. Förhoppningsvis får det någon att öppna ögonen och se hur sned världen är.
Jag kryper ner i sängen med Miss Universum. Det är bra med lite paus från all skit som jag läser om i skolan:

Nej, det börjar väl bli dags att rensa upp i filosofträsket, sa jag till min professor häromdagen. Vi kanske ska ta in några andra stora tänkare som vill något annat.
Nej, nej nej, det går inte, det är ju kulturarvet, sa han och sen fick han bråttom och sprang hem för att putsa sin guldbur. I den hade han Heidegger som måste ha tre olika sorters frön varje dag.

söndag, mars 09, 2008

Att inte synas


"[...]on the one hand ,they retain a notion of sexuality - and sexual identity - based exclusively on the gender of object choice, thus implying that a bisexual woman, for instance, would be heterosexually involved with a man, homosexually involved with a woman." - Elisabeth D. Däumer


Söndagkväll.
D sitter ute i vardagsrummet och pysslar med sitt. I väntan på att M skall tömma sitt sovrum och hämta sina sista grejor är vardagsrummet belamrat med syntar och grejer som jag inte ens vet vad de heter. Hans saker. Han den underbara- den i sanning andra delen. Om det nu är så att man söker sin andra hälft hela livet, som Platon menar i Gästabudet.
Jag och Radiohead sitter i sängen i sovrummet. Tända ljus och te och natten som smyger sig på. Utanför gnisslar Saltsjöbanan och saktar in vid stationen.

Fredagens seminarium behandlade bisexualitet. Jag gick ifrån skolan med en pyrande ilska i bröstet.
Jag tror det handlade om vad människor i min seminariegrupp sade och att jag hade svårt att inte blanda in mig själv och mina erfarenheter i samtalet. Hur bisexualitet är något som inte riktigt finns, hur det är något som kommer i skymundan, något som körs över och inte tas på allvar. Hur erfarenheterna är så väl kända för mig; betraktad som exotisk av heterosexuella män, betraktad som en förrädare av många flator, någon man inte kan lita på: "Hon är bi, hon kommer i alla fall svika dig för en MAN sedan."
Jag höll mig undan flatvärlden just av den anledningen. Hur kul är det att bli betraktad som en förrädare, som en turist? Som någon man inte kan lita på? Jag var ute på Häktet en kväll med några vänner och träffade någon kvinna, vi dansade och drack öl. Pratade. Sedan kom det fram att jag gillade män också, då var det inte intressant längre. Tack och hej.
Många nätter på krogen i dimman på klubbar med heteroklientel. Ibland träffade jag kvinnor där med, men då var det ungefär samma sak; bara det att då var det jag som var flatan, den som var mer hardcore än den andra parten. Förbannad var jag när jag gick hem dessa kvällar. Hur jag innerligt önskade att jag kunde vara det ena eller det andra; antingen flata eller hetero tack. Det är bättre så. Enklare.
Hade klimatet varit annorlunda kanske chansen hade varit större att jag träffat en kvinna istället för alla dessa män. Å andra sidan hade jag aldrig träffat D då. Det hade varit en grav miss.

Jag tänker på hur viktig identiteten är. Det är som att välja sida i något slags krig. Jag tänker på hur viktigt den sexuella tillhörigheten tycks vara för somliga. Jag minns hur en av mina vänner "råkade" ha sex med en kille och hur otroligt förbjudet det var. Det får absolut inte komma ut, att man som "flata" har haft sex med en man. Ens om man tyckte om det.
Jag blir bara ledsen av att tänka på detta. Det är som om den man är- försvinner. Du skall vara lojal mot dina systrar? Alla män är skit?

Och nu sitter jag här. Med D. Jag tror det är detta som är Lyckan. Detta är så nära Lycka jag kommer. Jag vill aldrig mista honom.
Jag tänker på texten vi läste tills i fredags, vilken jag citerar ovan. Och så tänker jag om det egentligen är så viktigt att definiera vad man är. Huvudsaken är väl att jag vet det själv?
På något vis är det väl det att jag "försvinner", i den här relationen och i alla relationer jag tidigare haft med män. Jag lever till synes heterosexuellt. Ingen vet att jag har älskat (och längtat efter och saknat) kvinnor i mitt liv. De är också en del av mig.
Det stör mig att den delen inte syns eller märks.

Bild: Danaë (1907) av Gustav Klimt.

torsdag, mars 06, 2008

Om arbetet

Natt på arbetet igen.
B's sömn hörs ut i till mig i vardagsrummet, bakom ljudet av fläkten på laptopen i mitt knä. På bordet bredvid mig - en rykande kopp kaffe att hålla sömnen borta med. Ibland rusar tågen snabbt förbi borta vid stationen utanför fönstret. Natten går långsamt, jag har med mig Makten att se - om kropp och kvinnlighet i lagens namn av Cecilia Åse, att läsa.

Man går ner i puls på natten. Det blir som en slags dvala, som jag till hälften väcks ur om B vaknar och vill ha min hjälp med något. Oftast är det inget speciellt.
Det är inte särskilt ansträngande att vara personlig assistent.

I början minns jag att det var väldigt besvärligt. Det nära arbetet med kroppen upplevde jag som svårt. Att hjälpa henne med de intima angelägenheterna. Gjorde jag något fel, blev jag otroligt ledsen och kände en väldig skam.
Förmågan att kunna hålla avståndet, att inte komma för nära och att veta när jag skall stå tillbaka - det är det som kan vara knivigt. Det är trots allt ett arbete - om än ett väldigt nära och personligt arbete; Jag är i hennes hem, i hennes privata liv. Jag är överallt där hon är- när hon behöver. Ibland får jag privilegiet att lyssna på vad hon har att berätta, ibland hamnar jag emellan om hon mår dåligt över något och då få jag konfrontera det också. Jag kan inte säga att jag inte vill lyssna.
Jag har jobbat hos henne i två år snart. Det är bara på somrarna jag abetar heltid och sedan ett år tillbaka jag arbetat nästan uteslutande natt.

Jag har lärt mig ödmjukhet och respekt på ett annat sätt. Och hur snett samhället är, ur en annan synvinkel än om jag bara tittar på det genom glasögon av ras, kön eller sexuell tillhörighet.
Och det viktigaste av allt; man lär sig att inte beklaga sig så mycket. I den här kontexten har jag det rätt så bra. Jag behöver inte oroa mig om jag ens kommer in genom dörren på caféet därborta, eller att ingången till East Street har ett eller två trappsteg. Jag behöver ingen hos mig 24 timmar om dygnet. Jag kan gå på toaletten själv.

Bild: Mina Äkkijyrkkä. Tyger och porslin från henne finns nu på min önskelista.

onsdag, mars 05, 2008

Att lyssna inåt

Det var så länge sedan jag umgicks med vänner.
Senaste månadernas stress med uppsats, jobb och mitt i alltihop en stormande kärlek och allt vad det innebär har tagit överhanden.
Igår träffade jag dem. D var för trött och åkte hem.
Vi drack öl i T's studio och pratade om allt från etikett vid middagar, föräldrar, till Japan och andra resor. Sedan vidare till Söderkällaren och en öl där, innan jag sa tack och adjö, fick varma kramar av F och T och åkte hem.
Jag hade saknat att vara med dem - vännerna.

Återigen kommer minnen över mig, från en period med J när jag inte var så fri att jag kunde göra vad jag ville, träffa vem jag ville. Hade J varit för trött och velat åka hem, hade jag förmodligen åkt hem med honom för att han inte skulle känna sig sviken och sedan använda mitt handlande emot mig. Jag tänker på hur van jag är med det där livet. Hur livet med D nu, tvingar fram dessa känslor igen. Det tvingar mig att konfronteras med allt det där svåra, som jag mest bara stoppat undan. Det är som om det vore tryggare att D var en idiot, då vet jag vad jag har att göra med. Det är välbekant att kunna piska sig själv in i ledet och kunna begränsa sitt leverne. Att slippa tänka själv för att någon annan säger åt en - implicit - vad man skall göra. Det är ett enkelt liv.
Jag stannar upp i tankarna och inser att det jag tänker och skriver låter helt sjukt. Vill jag inte att min partner skall lyssna på och respektera mig? Jo. Och jag kan inte förklara varför jag tänker så här. Jag vet bara att valfriheten gör mig orolig. Det är som om helvetet skall braka löst när jag minst anar det. När som helst nu, kommer svartsjukan och misstänksamheten visa sig. Snart är allt det sockersöta och trygga slut, alltså stannar jag kvar i ett - för mig - välbekant mönster för att minimera risken. Jag lyssnar så hårt på den andre att jag glömmer bort att lyssna på mig.

Jag vet att D inte skulle vara elak mot mig eller svika mig. Jag vet att han lyssnar på mig och att han inte skulle skada mig. Ändå måste jag intala mig det varje dag. Det gör inte min inre kamp mindre svår. Den inre kampen är så mycket svårare, än att kämpa mot någons svartsjuka eller misstänksamhet. Eller snarare; att kämpa mot det man tror och förväntar sig att någon annan tycker.

Det är mitt ok, att orka och våga lyssna inåt. Det är hårt att resa sig upp och att fortsätta stå. Kanske just för att man i själva uppresandet, inser sin egen svaghet och blottar sig. Men i och med uppresandet blir jag också starkare. Jag håller den tanken nära - jag reser mig upp och fortsätter stå. Jag reser mig upp från det tidigare, det smärtar i knäna.
Starkare än förrut och med frisk och sund kärlek vid min sida.

måndag, mars 03, 2008

Kroppen


D's alarm spelar Kyuss på morgonen. Klockan är 7.
Han går upp och duschar. Jag ligger kvar och lyssnar, med slutna ögon. Rinnande av vatten ute i badrummet, duschdraperiet som dras åt sidan. Att lyssna på någon annans göranden är fridfullt. Inatt har jag drömt om mörka hus och zombies. Jag har skjutit zombies till höger och vänster, splittrat deras skallar med hagelbrakare. Klart inspirerad av Resident Evil 4 som spelades igår kväll.
Sedan frukost med te och smörgås och DN. Måndagmorgonen startar långsamt hemma hos oss.
Sedan iväg till tåget. Sportlovet är slut och återigen är snabbtåget överbelamrat av folk. Destination Slussen där köttskredet (läs: skocken med folk) skall ta sig från tåget till tunnelbanan.
D och jag kramas hej då. Han ska norrut och jag söderut.

Förra veckan köpte jag ett simkort. Nu får jag simma så mycket jag vill i ett år.
Så den här morgonen börjar jag med att gå till Eriksdalsbadet och simma.
Jag börjar få problem med stressen, att hålla den på avstånd. Det är inte så mycket skolan som det faktum att Uppsala Universitet kommer närmare och att jag skall hinna finnas till för alla kära vänner. Då är det är skönt att starta dagen med att simma, basta och ta det lugnt. Glida fram och tillbaka i blått vatten, på mage och på rygg och att ge kroppen lite vad den tål. Jag hör tillvaron genom vattnet, min kropp som pressar undan vattenmassorna i bassängen.
Jag lärde mig simma ganska sent. Det var när vi var på semester i Jugoslavien och jag var 8 år eller så. Jag lärde mig simma i Adriatiska havets salta vatten, bland sjöborrar och sjögurkor. Vi bilade ner dit, med några grannar vars barn jag lekte mycket med. Vi bodde hos släktingar till mamman i grannfamiljen. Det var nog det bästa sommarlovet jag kan minnas.

Efter simningen är jag trött. Jag ligger i bastun längelänge och tänker på i stort sett ingenting. Sinnet är helt blankt denna måndagmorgon. Jag skall unna mig denna blankhet så ofta jag kan. Totalt nollställande av sinnet, för att orka med resten av veckan.

Bild: "Deep South" - Sally Mann.

söndag, mars 02, 2008

Tänk


Det är som en slags för sen identitetskris, när tankarna tassar runt i minnena på lätta fötter. Jag kikar på allt jag gömmer därinne. Det är frysta minnesbilder som visar kamp och nederlag, sorg och smärta oftast. De val jag gjort för att komma dit jag är nu.
Jag försöker generellt att inte tänka så mycket på vad jag borde gjort, istället för att ha gjort vad jag har gjort - av livet. Att dväljas i det förgångna är inte speciellt konstruktivt. I alla fall inte om det tar överhanden och man stannar där för länge.
Jag hade alltid tänkt att jag skulle vara ensam. Jag skulle få barn på egen hand och leva ett liv autonomt från andra - i synnerhet från män faktiskt. Självständig och stark skulle jag lära mig att vara. Det var alltid den här planen.
Det är märkligt när planer rubbas. Han är här nu. Och han är en han.
Jag är ännu inte van vid någon som behandlar mig väl. Det blir konflikter när jag är van att bli behandlad som skräp, när jag plötsligt har den friheten att kunna handla för min egen skull och utan att behöva tänka på att någon annan kan ta illa upp och känna sig sviken - för att den egentligen är en svag människa med taskig självbild.
Jag är ännu inte bekväm med detta, hur underligt det än må låta. Men jag bygger upp mig själv. Jag behöver den andra parten för att konfrontera det som är svårt.

Kvinnodagen är om en vecka. DN idag kryllar därför av feminism och antifeminism. Jag blir mest trött. Jag tror jag är trött på att vara arg. Jag börjar sälla mig till dem som tycker att det är en onödig dag. Kampen skall alltid fortgå, inte bara en dag om året. Att ha en kvinnodag en dag om året är banne mig ett hån.
Min essä som jag skriver idag, till historiekursen, handlar om synen på kvinnor utifrån kläderna kopplat till nazismens stormtrupper samt hur kvinnor med makt framställs.
Det är tröttsam läsning, hur historien upprepar sig. Hur steget mellan hur den franska kejsarinnan Eugénie framställdes i satiriska tidningar och hur Tiina Rosenberg i den värsta stormen kring Fi framställdes i dagens medier inte är särskilt långt.
Och vad har det gått, 150 år? Vi är kvar på samma ställe och stampar.
Jag tänker på D's mamma som jobbar på Kvinnojouren och som berättade för mig om män uppe i norr som mer eller mindre importerar kvinnor från Asien bland annat. Ibland får de det bra när de kommer hit, i många fall inte. Det är verkligen regelrätta kataloger, som postorder.
Jag förstår inte. Hur kan man vilja köpa en annan människa?

Men så tänker jag att en del av de där männen säkert resonerar som de där överklasskvinnorna, som har städhjälp. De hjälper dem ju bara? De stackarna är ju fattiga och vad skulle de annars göra? Varje månad skickar hon pengar hem till sin familj, hon arbetar så hårt, hörde jag en till synes välbärgad kvinna på tåget säga om sin filipinska städerska som städar deras besticklådor så noga. Själv kan hon ju inte göra det, hon får ju så ont i handlederna.
Det känns som om de bara försöker urskuldra sig för att de utnyttjar dem som har det sämre. Du står på någon annans axlar din jävel, vill jag bara skrika.
Återigen; när textilindustrin satte igång på allvar på 1800-talet och de lågt betalda kvinnorna fick göra skitarbetet resonerade överklassen på samma sätt.
Historien upprepar sig. Jag blir bara förbannat arg och trött.
Jag skall inte glömma att även jag, i egenskap av vit medelklasskvinna i västvärlden står på någon annans axlar. Sannerligen gör vi alla det.
Skall man vara helt fri från skuld (och idioter) skall man bo i ett hus i skogen, odla sina egna grönsaker och sy sina egna kläder.

Bild: "Absolute reunion between east and west" (1998) - Jan Saudek.