tisdag, april 28, 2009

Om doftmärkta böcker

Igår var det dags igen.
I mitt postfack fann jag två paket; För det första ett från Japan, innehållande Octavia E. Butlers Kindred. Utgåvan är märkbart läst, den tycks till och med ha varit inne i Bookcrossing-svängen, utrustad med nummer och markeringar. Detta verktyg för att lämna vidare böcker till nya läsare fann jag intressant för några år sedan då jag för första gången hörde talas om fenomenet. Dessvärre fann jag det vid tillfället alldeles för krångligt för att idas engagera mig i, varpå jag förpassade dessa resande böcker till ett område någonstans långt bak i huvudet.

Kindred är således väl läst, föga vet jag om var den har varit i världen men den doftar ljuvligt. Den doftar fukt, damm, torka, resande. Jag sticker ner näsan och andas in djupt, placerar doftminnet från en andrahandsbokhandel i Banglamphu, Bangkok för närmare sex år sedan långt ner i pappret.
Rödbrunbränd steg jag in i bokhandeln (egentligen bara ett litet rum på några kvadratmeter, med ett angränsade rum intill, däremellan ett litet draperi) och bläddrade länge bland böckerna på hyllorna som sträckte sig mellan golv och tak. Böcker på svenska, tyska, engelska, finska, franska, thai, danska, norska... Hade man en bok att byta in gick detta också bra, som på så många guesthouses jag bott på runtom på mina resor. Resande människor läser och böcker är tunga att bära runt på - alltså byter man in dem efter man läst dem.

Jag gick ut från textoasen två böcker rikare - First they killed my father av Loung Ung (ett rakt berättat vittnesmål från en kvinna som som barn erfor Röda Khemerernas slakt av människor i Kambodja) och The Hours av Michael Cunningham. Båda dessa böcker bar med sig (och gör det ännu) samma doftmärken som jag kände idag. jag sticker ner näsan i dem ibland, sluter ögonen och andas in djupt. Innanför ögonlocken, någonstans långt bak i skallen konverteras dofterna till bilder, dammiga fötter i sandaler, kallt vatten i plastflaskor, ljumma vindar som lyfter håret, sand mellan tårna och känslan av att vara fullständigt frikopplad från resten av världen.

Det andra paketet då? Det var poststämplat i Californien, USA och innehöll finfina Bookmooch-bokmärken. Gissa vad jag skall stoppa in i mina bokpaket hädanefter, för att sprida ordet?

måndag, april 27, 2009

Musikens betydelse för flickor av Lavinia Greenlaw

Att på ett lätt sätt sammanfatta innehållet och intrycken från en litterär upplevelse är sannerligen en konst och boken som jag tar mig an idag är inget undantag.

Jag tycker om de korta texterna, de små fragmentariska minnesbilderna i Lavina Greenlaws Musikens betydelse för flickor.
Jag gillar skarpt hur minnena rinner ur den omgivande musiken, på boksidorna. Varenda minnesbild är syresatt med musik. Det är mycket poetiskt och vackert berättade brottstycken och enligt Greenlaw själv inte alls någon självbiografi. Den efterlämnar en bekant känsla av det förgångna - nostalgi.

Jag appellerades främst av igenkänningen i boken, om hur musiken tar sig in i ens liv, hur man slukar den och lever genom den i en viss period av livet (En viss period? frågar jag mig själv och inser att det här är ett livslångt förhållande. Kanske handlar det snarare om att finna en startpunkt för förhållandet?). Människor som inte lyssnar på musik (eller som inte läser böcker, för den delen) förstår jag mig helt enkelt inte på alls. De är som från en annan galax.
Jag minns också blandbanden som jag, i likhet med Greenlaw, spelade in åt brevvänner och skickade över halva Sverige till Värmland och ibland tvärs över vattnet till Sheffield. Det var så här jag lärde känna Joy Division och Skunk Anansie och ett antal andra band. Tack Malin och Leanne, var ni än är. Jag har ännu kvar banden i lådor med gamla brev, men jag äger inte längre någon bandspelare.

Det största vänskapsbeviset var att spela in ett band åt någon. Det var det enda sättet att dela med sig av musiken men även ett sätt att göra reklam för sig själv. Urval, ordning, vilken stil man skrev låtordningen med, hur mycket tekniska detaljer man tog med, huruvida man gjorde omslag också eller enbart gjorde omslag men inte skrev ner låtarna; alla dessa val var lika betydelsebärande som blommorna i en viktoriansk bukett.
Vi spelade också av varandras skivor eftersom de var så dyra. Vad man ägde för musik begränsades av vad man kunde få tag på och vad man hade råd med. (s 182)

Jag minns att gå till biblioteket och låna med sig massor skivor hem, spela av dem och så lämna igen dem igen. Jag minns att läsa Kerrang!! och Slitz, innan numret med en gubbig Ulf Lundell flankerad av lättklädda bakelseliknande kvinnor, på omslaget och med ett tydligt manligt tilltal på tidningsryggen: "Till män som... (infoga här valfri maskulin uppmaning)" - dök upp i brevlådan. Jag sade upp prenumerationen samma dag och sörjde att en riktigt bra musiktidning gått i graven.
Jag minns av affischer tapetserade rum, jag minns hur noga skivsamligen noggrannt inventerades på varje ny fest jag hamnade på, jag minns långa diskussioner och utläggningar med jämnåriga pojkar (eftersom jag sällan träffade andra flickor som lyssnade på musik med samma entusiasm som jag själv). Jag minns att sällan tas på allvar av pojkar och män runtom mig, eftersom jag var tjej och följdaktligen inte (utifrån mitt kön) borde intressera mig så för musik. Jag minns irritationen och frustrationen med detta.

Greenlaw delar med sig av hur det var att växa upp ute på landet och hur litteraturen och främst musiken blev det enda sällskapet i den annars rätt folktomma tillvaron, om kärnvapenhotet under det ännu pågående kalla kriget mellan öst och väst, de första leriga och kaotiska musikfestivalerna.
Genom berättelserna löper musiken, det är om musiken boken handlar om, Greenlaws liv är sekundärt.

söndag, april 26, 2009

Höghastighetskulturell helg

Söndagen sveper in över södra Stockholm. I sovrumsfönstret sträcker sig små linplantor mot solen. Lägenheten badar i ljus och vi inviger balkongen för att äta frukost; te, rostat bröd, juice och tidningen. Över dess sidor smids lömska planer som inkluderar trädgårdstomtar.
Helgen har varit två dagar av kulturyttringar i hög hastighet. Ikväll väntar ännu en spelning på Konserthuset med Salif Keita.

Gårdagen bjöd på Textmässa på Nürnberghuset, jag hade sällskap av Frk C från Linköping; Vi hängde på låset strax efter 11 och var inne i salarna samtidigt som utställarna ännu höll på att plocka upp sina dyrgripar på borden så för en stund återvände vi ut i det skarpa solskenet på innergården och kände strålarna studsa mot fågelkvittret överallt.
Textmässan var varm, trång och innehållsrik. Ett pirrande i magen och ett intensivt antecknande av intressanta titlar att lägga vantarna på då löningen börjar rulla in kontinuerligt igen. Dessvärre slogs jag av hur otroligt dåligt pålästa om sina böcker en del av utställarna var. Vi bad dem berätta för oss om vad de ställde ut, var Sofi Oksanens Stalins kossor bra och exakt vad är det som är så bra med De vilda detektiverna av Robert Bolaño? Svaret: "Alltså, den är jättebra, jäätte-bra verkligen!"

Några fynd gjordes dock: Claire Castillons Insekt (på rekommendation av Frk C), Stig Sæterbakkens Osynliga händer, Gustav Meyrinks Golem (för att jag valde att teckna medlemskap i Vertigo förlags Stormtrupper) och Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i övre Kågedalen (för att jag har velat ha den bisarra skitiga boken i flera år, men aldig kommit mig för att skaffa den). Till Maskinisten köpte jag den underfundiga bilderboken De lata barnens bok av peter sauter och illustrationer av Alvar Jaakson.
Jag klappade också på diverse bilderböcker hos Vombat förlag, Anna-Maria Sörmans Det sjuka hos Atlas och de böcker av Clarice Lispector jag saknar, hos Tranan. De får vänta för det råder visst ekonomiskt underskott.

Vidare lyssnades på inte mindre än fyra seminarier där allt från Sverige som filosofiskt u-land till litteratur noir till prostitution och HIV-män till gotik och excentrism avhandlades. Dessvärre var ljudet lite dåligt
här eftersom textmässebesökare sorlade så mycket runtom seminariet.
Trötta men upprymda efter Textmässan tog sig jag och Frk C till Kulturhuset för att möta upp Maskinisten och se Loretta Lux skevt, fascinerande fotoutställning. Därefter sattes kursen på Scen Gavelius och den allra sista föreställningen av Dagordning med Teater Lacrimosa. En fullständigt fullsatt salong, där alla ljud satt där de skulle. Efter föreställningen bjöds det på efterfest och presentutdelning; en flaska gott vin, en liten låda med utsökta chokladpraliner från Chokladfabriken och sist men inte minst Lisbeth Larssons Hennes döda kropp om Victoria Benedictssons författarskap. En verklig fullträff eftersom jag stod vid Weylers bokbord tidigare på dagen och klappade på just den här boken. Jag fick också med mig Större än så här - Tankar för en genusnyfiken gestaltning. Nu väntar lata dagar i hängmattan på balkongen med choklad, vin och god litteratur. Eller var det tvärtom? Litteratur, gott vin och choklad?

Jag är så innerligt glad över att ha varit med och hjälpt till med föreställningarna under mars och april, stolt över att ha fått vara med på ett hörn hos dessa underbara och varma människor. Lärorikt och intressant har det varit - upptakten till våren blev mindre grå.
Kvällen led mot sitt slut och en mycket trött men nöjd och rörd ljudtekniker gick hem med sin maskinist och stöp i säng, glad och tillfreds med sig själv, sitt utförda arbete, uppskattning på detta och den litterära skörden.

onsdag, april 22, 2009

I'm a happy moocher


Efter helvetesdagen på nya arbetet igår (tio och en halv timme, utan att sitta ner en stund ens för att äta lunch) och efter detta fara direkt till Teater Lacrimosa för att ratta ljudet på Dagordning, kändes det trevligt att traska ner till postboxen idag för att finna två paket som väntade på mig.
Neil Gaimans Anansi Boys (som skickades från Tennessee, USA komplett med Bookmooch hand-out cards, som genast skall placeras i diverse offentliga rum) och Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga (från någonstans i Svea Rike). Varmt tack till er för böcker i utmärkt skick!
Människor runtom mig undrar ofta hur det fungerar och någonstans i deras röster hör jag snålhet. Ja, snålhet faktiskt; "Ja men om jag skickar en bok då måste jag ju betala porto!"
Ja, det är korrekt. Men å andra sidan finns det böcker på sidan som du själv vill ha och då är det ju någon som betalar portot för att sända boken till dig, eller hur? Och genom Bookmoochs poängsystem, kontrolleras att ingen blir utan bok.
Jag har nu sammanlagt fått sex, för mig nya böcker via Bookmooch och jag kan inte riktigt sluta proklamera att det är en suverän idé bara man är villig att våga lita på människor världen över.

I brist på kamera, tog jag bilden med freud's webcam. Det blev som ni ser inte helt bra, men man ser i alla fall de fina böckerna. En ny kamera skall visst vara på väg om jag förstår Maskinisten rätt.

måndag, april 20, 2009

This is a prayer for a Blueberry Girl

Jag fann en smula magi den här soliga dagen.
Neil Gaiman gör förtrollande barnböcker, här är en trailer för Blueberry girl, baserad på ett poem Gaiman skrev för Tori Amos dotter. Illustrationerna är gjorda av Charles Vess.
Vackert är det.

...Dull days at forty, false friends at fifteen;
Let her have brave days and truth.
Let her go places that we've never been;
Trust and delight in her youth.

Ladies of Grace, and Ladies of Favour,
And Ladies of Merciful Night,
This is a prayer for a Blueberry Girl,
Grant her your Clearness of Sight.

Words can be worrisome, people complex;
Motives and manners unclear.
Grant her the wisdom to choose her path right,
Free from unkindness and fear.

Let her tell stories, and dance in the rain,
Somersaults, tumble and run;
Her joys must be high as her sorrows are deep,
Let her grow like a weed in the sun...


tisdag, april 07, 2009

The Classic Regency Romance -- Now With UltraViolent Zombie Mayhem" - Pride and prejudice and zombies av Austen och Grahame-Smith


"It is a truth, universally acknowledged that a zombie in possession of brains must be in want of more brains."

Med gedigen grund i Pride and prejudice av Jane Austen har författaren Seth Grahame-Smith skapat ett historiskt förlagt zombieslaktarinferno. Bilden är densamma; den engelska landsbygden och i den familjen Bennett i vilken en moder ännu vill se till att få sina unga döttrar bortgifta med goda och rika gentlemän. Fadern vill mest se att de överlever eftersom haken är att en mystisk smitta har drabbat landet, runtom vaknar de döda i sina gravar och kommer i sann 70-talszombiefilmsanda tillbaks, hasande över hedarna för att festa på de levandes hjärnor och lemmar.
Det är stundom (som jag också givit exempel på ovanför) underbara parafraser på Austenska rader: "The business of Mr. Bennett's life was to keep his daughters alive. The business of Mrs. Bennett's was to get them married." (s 9)


Vi möter här alla karaktärer och intriger som i originalromanen, men jag gillar skarpt att Grahame-Smith har omskapat systrarna Bennett till tränade zombieslaktare med dragna svärd och musköter nära till hands. De har lärt sig de allra effektivaste stridskonsterna istället för att lägga så mycket tid på uppförande och ettikettsfrågor. Väl investerade kunskaper i dessa tider.
I Pride and prejudice and zombies är det främst kvinnorna som dräper de odöda, Mr Darcy och Mr Bingley tycks mest stå bredvid i salongen med sina musköter och se världsvana ut, medan systrarna Bennett drar fram dolkarna och svärden och halshugger odöda till höger och vänster.
Här blir kvinnorna, bokstavligt talat desto mer handlande subjekt, Lizzy Bennett ser sig först och främst som en krigare och därefter kvinna. Hon har minsann inte tid att hålla på och gifta sig, det finns ju zombies att slakta:
[...] I am a warrior, madam: survivor of the thirty-six chambers of Shaolin, beholder of the scrolls of Gan Xian Tan. I do not seek love, and at the present I am not in love with Mr. Wickham; though he is, beyond all comparision, the most agreeable man I ever saw -- in form, character, and musketry. However, I see the imprudence of an attachment with one so deeply in want of fortune. [...] (s 109)
Det är mycket humor som möter mig i den modifierade texten och en stor del av Jane Austens original är kvar. Orsaken till att historien håller sig såpass nära texten är att författaren Seth Grahame-Smith helt enkelt tagit originaltexten och adderat zombies lite här och var. Alltså blir historien med andra ord lite lätt tråkig eftersom konversationer och handling i stort är lika trist som jag minns Jane Austens skrivande (Javisst, Jane Austens författarska skall inte förringas, hon är självklart en vass skildrare av sin tid och klass och därför viktig, men allvarligt talat; det är rent utsagt skittråkig litteratur!).
Jag läser att Grahame-Smith ansåg Jane Austens roman mycket väl lämpad för att göra om till en zombiebok inte bara på grund av karaktärernas zombieliknande tillvaro med bjudningar och fester hit och dit, levande livet inneslutna i en bubbla av privilegier: "People taking these strolls, riding their carriages to and fro. . . . There are so many opportunities there -- for zombie attacks."

I boken finns även kompletterande illustrationer och som avslutning ett gäng diskussionsfrågor för den som känner sig manad att diskutera exempelvis symbolik efteråt.
Jag ger Pride and prejudice and zombies ett gott betyg, ur zombiesynpunkt. Detta är faktiskt briljant komponerat:
"Complete with romance, heartbreak, swordfights, cannibalism, and thousands of rotting corpses Pride and prejudice and zombies transforms a masterpiece of world literature into something you'd actually want to read."

måndag, april 06, 2009

"Just saw a dude with one eye!" - Odyssén på Twitter


Häromdagen såg jag hur Jane Austens Stolthet och fördom skulle se ut på Facebook. Onekligen roande att lägga fram litterära verk med vår tids verktyg.

Ikväll kontrar jag med hur Homeros Odyssén i stora drag skulle te sig på Twitter. Ithacarulerdotcom, mycket underhållande: "Wrecked the boat. Totald. Everyone dead. FAIL."

söndag, april 05, 2009

Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson

Vi stod på kullen och min mor sa: "Världen är full av synd."
Vi stod på kullen och min mor sa: "Du kan förändra världen." (s 23)

Jag kom upp ur läsesvackan och avslutade den fascinerande historien om Oscar Wao. Jag lånade från Medborgarplatsens bibliotek med mig Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson.
I förordet förklarar författaren hur hon ville "leka med självbiografins och fiktionens gränser". Hon skriver om när manliga författare som Paul Auster eller Mila Kundera skriver in sig själva i sina arbeten, kallas det så fint för metafiktion, men då kvinnor gör detsamma kallas det alltid självbiografi. Det är tänkvärt och det tilltalar mig.

Jag tycker om det både det galghumoristiska och det konstnärliga språket hos Jeanette Winterson, jag tycker om inledningen där hon förklarar och staplar upp den djupt religiösa moderns svartvita värld, hennes vänner och fiender i två prydliga listor. Jag tycker mig kunna läsa den första listan på två olika sätt och det är roande:

Fienderna var: Djävulen (i hans många uppenbarelser)
Grannens
Sex (i dess många uppenbarelser)
Sniglar



Så, här mellan pärmarna får jag den religiösa uppfostran, klaustrofobiskt nära kroppen. Winterson blandar myter och sagor med sin egen historia och religiös symbolik och berättar historien om uppväxten i en frireligiös församling och upptäckten av sexualiteten som inte alls motsvarar det församlingen förespråkar. Den unga Jeanette, som av sin adoptivmor ansågs utvald av Gud fader själv att missionera och predika, är flata och blir därför utstött ur församlingen och anses vara besatt av onda andar. Den som till synes är alltigenom god, kan visa sig vara ett kärl för självaste Djävulen. De bästa kan mycket väl bli de värsta.
Det är en bra historia dock, hoppfull, även om hon mot slutet av historien tappar bort mig, i historierna om den helige Graalen, riddare och trollkarlar. Men samtidigt är det så hon förklarar det också - historien är sällan enkel:

Alla som berättar en historia berättar den på ett annorlunda sätt, bara för att påminna oss om att alla betraktar den olika. En del påstår att det finns sanningar att upptäcka, andra säger att allt går att bevisa. Jag tror inte på dem. Det enda man säkert kan veta är hur komplicerat alltihop är, som ett snöre fullt av knutar. Alltihop finns där, men det är svårt att veta var man ska börja och omöjligt att förstå slutet. Det bästa man kan göra är att beundra hur trådarna löper mellan fingrarna och kanske lägga till några knutar. (s 135)


lördag, april 04, 2009

Jane Austen och zombies - i undertecknads hand


Jag har tjatat om den förr, men nu är den äntligen här, i min hand.
Tack sf-bokhandeln. Tack finaste D som förstår vikten av att måsta läsa om Elizabeth Bennet som utrotar zombies samt roundkickar Mr Darcy.
Boken innehåller till min förtjusning illustrationer av ovanstående.

Nu måste jag skynda mig att läsa ut Jeanette Wintersons Det finns annan frukt än apelsiner. Det hinns med råge med på vägen till kvällens fullsatta föreställning av Teater Lacrimosa på Scen Gavelius.