Avantgardet

Fotografering

2010-05-27T10:31:00.001+02:00

Av en händelse råkade jag hos Snowflake läsa om en fotoutmaning som cirkulerar just nu. den tionde bilden i ens fotokatalog skall uppvisas. Avantgardet ligger ju lite på is, tills vidare. Aktiviteten här är inte direkt översvallande eller speciellt litteraturfokuserad.

Jag tycker i alla fall om att ta kort, jag har med min lilla kamera överallt. Mitt bidrag till denna utmaning är faktiskt fantastiskt passande, då den tionde bilden i ordningen var just denna - min favoritplats i Stockholm:

Att skriva (ett gammalt fragment)

2010-05-14T04:59:00.001+02:00

Tonerna från de små högtalarna får dig att minnas tillbaka. Skärmen framför dig tas upp av ett stort vitt dokument. Det är meningen att du ska fylla det med ord, med en berättelse – mening. Du ska ha tematiken klar för dig, du ska grunda och utveckla karaktärer samt byta perspektiv.
I köket har du ställt äggklockan på sextio minuter, ett trick för att få dig att skriva bättre. Du läste det i en författarblogg du gillar, för några veckor sedan. Diverse skrivartips tillhandahölls där och ett av dessa var att ställa en äggklocka och därefter skriva tiden ut – tills den ringer.

Medan kaffet kallnar i koppen på skrivbordet och regnet trummar mot fönstret - tänker du.

(höst 2009)

Med blicken riktad mot hösten innan sommaren ens kommit

2010-03-15T16:48:00.002+01:00

Nu är det gjort.
Håll nu tummar, tår och tentakler för att jag kommer in. Senast den 21 juni ska min kompletterande kandidatexamen lämnas in.

Sju fakta om Linda a.k.a marlan på Avantgardet

2010-01-19T22:42:00.006+01:00

Snowflake tycktes vara glad för min återkomst till bloggen. Eller så är detta kanske en hint om att jag ska komma tillbaka?
Hon gav mig i varje fall en så kallad award på sin blogg, vilken går ut på att jag ska avslöja sju intressanta fakta om mig själv. Orsaken till denna award? Jag skrev ett inlägg om Kindred av Octavia Butler, så att Snowflake var tvungen att läsa henne och därmed upptäcka hur otroligt bra Butler är.
Nog utgör dessa sju fakta ett ganska lätt ämne att ta sig an, när jag ska försöka hitta tillbaka till rytmen med vilken jag skriver inläggen på Avantgardet. Jag ger det ett försök.

Jag är extremt mörkrädd. Om jag är ensam hemma kan jag aldrig släcka lampan då jag ska sova. Jag tror inte på monster under sängen, men jag finner mörker fantastiskt obehagligt och upplever att jag får svårt att andas. Jag kan inte gå in i ett mörkt rum, inte ens om det är soprummet mitt på dagen.
En utav mina texter har blivit publicerad i ROKS tidning Kvinnotryck, 2004. Den var även med i specialutgåvan vid 20-årsjubiléet.
Jag har varit vegetarian sedan 11 års ålder och jag har nu levt större delen av mitt liv - grönt. Till ämnet hör också att jag varit med i Djurens Rätt (dåvarande NSMPD) sedan 9-10 års ålder.
Jag har slagit Jante på käften i och med att jag startade min butik på Etsy i skiftet November/December 2009. 6 försäljningar + en och en halv månad senare inser jag att jag faktiskt kan det jag gör, att jag har uppbackning från både vänner och främlingar och att jag nätverkar på ett sätt som jag aldrig har nätverkat förr.
Jag har väldigt gröna fingrar och har börjat drömma så smått om ett litet hus vid skogens slut (fast helst nära tunnelbanan, helst i Midsommarkransen) eller en liten kolonilott. För tillfället trängs fyrtiotalet olika växter på mina och D's 59 kvadrat.
Jag är nybliven administratör på teambloggen Hearts and Hands United. Vi en grupp hantverkande kvinnor med butiker på Etsy som gått samman för att hjälpa och stötta varandra i våra verksamheter. En av medlemmarna i HHU är Tasha LaRae som sjunger i Arrested Development.
Jag brukar arbeta idellt på Tellus Bio och Café i Midsommarkransen, på Chimos Vänkväll en gång i månaden. Dessa kvällar finner man mig i kassan där jag tar betalt, öppnar ölflaskor med en väldig fart samt delar ut mat till gästerna. Kommer ni dit någon gång - säg hej vettja!

Det var det. Intressant, tjaa.. kanske det. Jag hade roligt då jag skrev det i alla fall.
Enligt instruktionen skulle jag skicka vidare denna award till sju bloggar. Faktum är att jag inte vet om jag ens känner till sju bokbloggar längre. Jag har varit borta härifrån alldeles för länge och de flesta av bokbloggarna känner jag numera bara via Twitter.
Jag låter detta inlägg vara som det är och tackar Snowflake för handtaget till skrivardörren.

Kära litteraturvänner

2010-01-16T22:58:00.007+01:00

Bloggen fortsätter sova.

Jag tittar till den ibland, drar upp täcket en bit och klappar den lite över den lena ryggen. Så vänder jag på klacken och tassar ut igen.

Andra projekt har tagit vid. Jag pendlar mellan att vilja stänga om bloggen och att fortsätta skriva i den.

Kanske borde jag fokusera på det skapande och det kreativa - hellre än att vara bunden vid att prestera felfria och läsvärda texter om litteratur.

Jag hinner knappt läsa, då jag börjat studera igen. Den gamla vanliga valsen med andra ord. Uppsala drar närmare - målet är där borta på andra sidan sommaren.

Tills vidare ber jag er ta en titt på det senaste tillskottet till butiken - bokmärken.

Psst

2009-12-08T01:16:00.007+01:00

Jag ser att det ännu är tre personer som följer den här mycket sömniga litteraturbloggen.
Jag skriver inte så mycket om böcker längre. Jag hinner inte ens läsa det jag själv vill, för tillfället.
Den senaste skönlitterära boken i min hand var Orhan Pamuks Snö. Jisses, vilken sömning historia! Nobelpristagare i all ära, men snälla nån, snälla författare: våga korta ner romanen!
Jag har istället gått upp i handarbetandet och tipsar härmed om min Etsy-butik, där virkade och stickade ting av mindre och större mått skall säljas.
Ni som följer min Twitter och kanske även min Tumblr känner redan till mina planer och förehavanden.

Avantgardet får fortsätta slumra några månader till. Det är ju trots allt vinter.

Generalfel, vantar och en pingvin

2009-10-29T18:18:00.003+01:00

Ja, men vi säger så här då: För första gången någonsin begår jag ett generalfel vad gäller salstentor - jag kontrollerar inte var och framförallt när salskrivningen ska vara. FEL!

Då jag packat kaffetermosen, den obligatoriska lakritsen och frukten och tagit på mig de nya fina vantarna beger jag mig på cykeln mot Årsta för att ta pendeltåget till skolan. Relativt ångestfylld inför att vara tvungen att tampas med fraser, satser och fältscheman sms:ar jag en kurskamrat för att fråga vilken sal det är som gäller. Svaret: "Tentan var klockan 9".

Å fan.

Här står jag klockan 12.33 i Årstaberg och känner mig fånig. Det är bara att klampa hem då, trängas med Bitterheten i soffan och se på X-files där Mulder har alldeles för mycket skägg.

Tur att The Hour of the Star av Clarice Lispector kom med posten från Finland i alla fall. Tentan får istället vänta tills den 7 december.

Upptakt

2009-10-05T14:35:00.002+02:00

Flera gånger inatt vaknade jag.
Jag klev ur sängen, ut på toaletten. Läste några rader i SH's studenttidning som ligger på trähyllan, bredvid toapappret. Tio minuter senare ligger jag återigen i sängen, tittar ömsom i taket, ömsom ut genom fönstret upp på de upplysta fönstren på kullen. Och så på klockan i mobilen: 01.12. Bredvid mig sover D redan tungt.

Tjugo minuter senare har jag ännu inte somnat, så jag kliver upp, går ut i köket och dricker ett glas vatten. Tillbaka till sängen igen, somnar. Drömmer drömmar om att jag försover mig. En kvinna som är rädd att bli bestulen flimrar förbi i drömvärlden. Hon bär alla sina dyrbarheter fästa nära kroppen, trots att hon bor i en nedsläckt lägenhet på nedre botten. I drömmen är livet bra märkligt.
Jag vaknar flera gånger till och när alarmet äntligen ringer klockan 7.00 är mina ögon grusigare än vanligt. Frukost intas - en tallrik jordgubbssoygurt, medan jag bläddrar igenom DN. Jag knäpper på vattenkokaren, men glömmer att göra te.

Trampar lite senare på cykeln uppför min gata, mot pendeltåget. Trafiken är tung på Södertäljevägen och uppe på E4:an står den still helt.
På perrongen möter jag E, vi språkar lite om dagens grammatikdugga och plankning på vägen till SH.

Väl framme infinner sig lugnet, sittande i bänken i en tyst sal med en tämligen episk panoramavy av den gryende dagen att vila ögonen på. Termos, penna, och M's bullar.
"Klockan är nio, var så goda att börja."

Höstplaner

2009-09-20T13:38:00.007+02:00

Hösten är på väg, fastän jag idag kunnat ligga bararmad ute i hängmattan på balkongen och läst.
Svenska Akademiens språklära, smaka på den ni go'vänner.
Varm var solen och den analkande hösten/vintern kändes trots all snårig grammatik, avlägsen.

Jag läser noveller av Hjalmar Söderberg, Lars Ahlin och Pär Lagerkvist. Jag reflekterar över vad jag tycker om med dessa och vad det är som gör att jag inte tycker om hos Sonja Åkesson och Rita Tornborg. Jag filar lite på mina texter om ensamma benproteser och sunkiga lägenheter i Berlin.

Två biljetter är förövrigt bokade och betalda till Claire Castillon. Hon kommer till Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm, den 8 oktober. Jag skall dit och lyssna på henne tillsammans med Fröken C, min frankofila vän. Efter författarsamtalet ser jag fram emot ett par glas rött vin och samtal med ovannämnda Fröken om litteraturen. Hösten på detta sätt, är välkommen.

Uppdaterad September-anteckning

2009-09-07T00:07:00.002+02:00

Från och med nu är det lika bra att den skara av läsare jag har knappar in och sparar adressen till min Inbundna Tumblr. Det försiggår mer litteraturrelaterad aktivitet där, när jag för närvarande inte finner tillräckligt mycket inspiration/tid för att skriva långa välformulerade blogginlägg på Avantgardet.

September-anteckning

2009-09-03T22:58:00.004+02:00

Avantgardet byter kläder. Tiderna ändras denna höst.
marlan kommer ut ur garderoben och hoppar i en ny människokostym. Det kanske blir en kall vinter.
Från det ena till det andra kan jag säga att Tumblr är riktigt roligt då man kommer underfund med det; desto mer användbart än Twitter.

Om Infected av Scott Sigler

2009-08-30T08:58:00.007+02:00

Ingenting är statiskt. Utvecklingen går hela tiden framåt, framåt.
Jag läser svenska med inriktning mot textproduktion numera och koncentrerar mig således på det egna skrivandet. Det skönlitterära läsandet blev lagt på hyllan i och med studiernas början. Scott Siglers Infected var en mycket bra avslutning.
Ta avstamp i parasiter tar över sina värddjurs kroppar och får dem att ändra beteendemönster, blanda med Morgellons disease - en omdebatterad sjukdom där patienten upplever att han/hon har främmande fibrer under huden. Detta resulterar i att patienten kliar sig och därmed skadar sig själv.
Scott Sigler berättar mycket skickligt flera parallella berättelser. Det börjar med rapporter om människor som plötsligt blir vansinniga, paranoida och går bärsärk, innan de slutligen tar livet av sig själva. En CIA-agen mister sin partner under ett uppdrag som inbegriper en av dessa "infekterade" människor. De infekterade undersöks av en grupp med forskare vilka finner främmande fibrer - i form av trianglar - i de dödas snabbt ruttnande kroppar. Under tiden börjar den före detta football-spelaren Perry känna av klåda på olika delar av kroppen. En ständigt tilltagande klåda som efter några dagar tvingar honom att stanna hemma från jobbet, som får honom att klia sönder sin egen kropp. Så finner han fibrerna och börjar försöka avlägsna dessa från kroppen.

Infected är inget för dig som inte kan med blod, äckel och självstympning. Har du minsta dragning åt hypokondri eller svårt för parasiter, är det förmodligen inte heller en bok för dig.
Jag, däremot, satt som fastnaglad. Sigler skriver korta kapitel och varvar de olika berättelserna stiligt. Detta kan såklart ha sin förklaring i att boken från början skrevs som podcast.
Styrkan i berättelsen är just frånvaron av det visuella. Jag behöver inte se vad som händer med Perry Dawseys kropp, jag läser det och bilden som skapas inne i mitt huvud är mer än nog. Som film riskerar Infected - för min del- att bli ännu en i raden av ganska fåniga skräck/sci-fi-filmer.
Jag har sagt det förr och det gäller även i det här fallet; texten skapar stämningar och fasor som kameran inte kan fånga.

Zombie-litteratur - The rising av Brian Keene

2009-08-12T23:13:00.002+02:00

Följande textkonversation om Brian Keenes The rising, utspelade sig ikväll mellan mig och min kamrat D:

Undertecknad: Alltså Keene-boken var inte SÅ kass som jag trodde. Det var som en kass zombiefilm i text. Och nu är den på väg mot en ivrig läsare i Storbritannien.
Kamrat D: Nej! Den är en skam för genren! Seriöst! Den är lika dålig som den där filmen med zombiekon i. :D Fast jag är glad att du led mindre än jag av att läsa den. Säg till om du vet någon som vill ha ett ex.
Och läs för allt i världen inte uppföljaren...

Nå, nu läste jag The rising i vilken Jim har barrikaderat sig i en bunker som han byggt enkom för millenieskiftet, då zombieapokalypsen bryter ut och drar hans fru och deras ofödda barn med sig.
Jim har en son (från ett tidigare äktenskap) som bor hundratals mil bort och då han får ett telefonsamtal från sonen (innan mobilbatteriet dör), beslutar han sig för att ge sig ut och rädda honom.

Jag har svårt att ta berättelsen på allvar, i den mån man kan ta en bok som behandlar köttätande levande döda på allvar... Men på något sätt trivs jag bättre med att zombies är långsamma, sega och blodtörstiga. När de kan kalkylera och till och med dra ett och annat skämt, känns det inte längre så intressant. Att all världens levande varelser blir till zombies har jag också lite svårt för. I Keenes bok går ingen säker för zombierna, både djur och människor drabbas och kommer tillbaka som odöda.

Icke desto mindre är det mycket action i Keenes inälvsdrypande historia. Det är full fart från början till slut och jag läser de dryga 320 sidorna på ett par få dagar. Den innehåller våld, förnedring, grymma kvinnoförnedrande soldater, skuldtyngda vetenskapsmän, förtröstande präster, faderlig kärlek och mycken slakt av både levande och döda.

Det är inget som kommer att stanna kvar i mitt sinne, men nog dög det utmärkt som underhållning under dessa dagar. Likt filmen som syftas på i min och D's konversation, Dead meat, är det inte mycket mer än splattrande underhållning jag förväntade mig. Jag tror inte det är möjligt att döda en zombie med en dammsugare som en fyndig kvinna gör i ovanstående film, men nog tusan skrattade jag gott då jag såg det. Jag uppskattar hellre klassiker som Dawn of the dead eller nyare exempel som 28 days later.
Lite liknande är det med böcker, jag visste vad jag fick då jag hade boken i min hand. Skulle jag vilja ha mer solid zombielitteratur väljer jag kanske från något annat förlag än ett som kallar sig Leisure Horror (som i mina öron låter onekligen lättsamt och simpelt)?

Om Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

2009-08-03T02:05:00.001+02:00

Någon gång i april skrev sig V varm om Carlos Ruiz Zafóns bok Vindens skugga. Hon och jag har tidigare diskuterat litteratur, vi började skriva till varandra enkom på grund av att hon hade varit härinne på Avantgardet och läst att jag är en stor beundrare av Clarice Lispector. På den vägen är det och hon rekommenderade mig att läsa boken. Illa kvickt gick jag ut på Bookmooch och moochade hem ett alldeles oläst exemplar.

Nu har jag läst om Daniel vars far är antikvarie, jag har läst om De bortglömdaböckernas gravkammare, Vindens skugga och om den mystiske författaren Carax och hans olyckliga öde.
Vindens skugga är en bok om en bok. Unge Daniel får i sin ägo ovanstående bok och han utvecklar en fixering vid bokens författare Julián Carax. Lägg här till mystik, detektivarbete, ondskefulla poliser, omedveten incest, olycklig kärlek, ungdomar vs. föräldrar och spöken.

Jag tyckte om alla, för mig, nya ord i texten, men på det stora hela kändes språket en smula svulstigt och repetetativt, dock uthärdligt. Kanske har detta med översättningen att göra, vad vet jag? Jag gillade även de många olika personerna som flimrar förbi i handlingens periferi, jag tyckte om de politiska blinkningarna och den historiska andan.

Jag tycker inte att den här romanen är en sådan höjdare som många tycks vilja ha den till. Samtalet med V om boken var mer givande än själva boken.
Visst, den är spännande, intrigen är helt uppåt väggarna. Jag läste den trots allt i ett sträck på tre arbetspass. Jag tycker mycket om tanken på en gravkammare för bortglömda böcker, jag är förtjust i de grådisiga miljöbeskrivningarna av Barcelona och det fantastiska med att läsa och älska böcker. Dessvärre håller detta inte ända fram för mig. Författaren borde lagt ner pennan ca 18 sidor innan slutet, han skulle gott ha kunnat lita på sina läsare och strukit ner historien en hel del. Alla älskande par som skälver hit och dit till exempel, för att inte tala om de trista sexskildringarna. Dessa hade jag kunnat vara utan.
Slutet är alltför sockersött och rosenskimrande för min smak och jag måste säga att det är nog dessa sista sidor som verkligen sänker läsupplevelsen för mig.

Vindens skugga väckte dock ett intresse hos mig att läsa om Spanska inbördeskriget.
Imorgon lägger jag ut den på Bookmooch för någon annan att sätta tänderna i.

Moochad från Japan - King of the ants av Charles Higson

2009-07-31T22:39:00.010+02:00

King of the ants är en tämligen enkel historia om den inte alltför klyftige och sympatiske Sean Crawley som driver runt i London och försörjer sig på diverse ströjobb. Han har ingen direkt plan eller mål med livet, mellan målarjobb och byggjobb dricker han öl med sin något udda kamrat George och försöker få till det med någon brud då och då. Crawley är inte den som sticker ut från mängden.
När han lär känna Duke och genom honom får en chans att tjäna lite extra och lätta pengar, är han inte sen att tacka nej. Arbetsuppgiften går ut på att han skall skugga en revisor - Eric Gatley - i dennes dagliga liv och rapportera det han iakttar till en man Duke arbetar för. Sean ställer inga vidare frågor, utan skuggar revisorn som planerat.

Dessvärre går inte den till synes enkla arbetsuppgiften som planerat och plötsligt har Crawley gjort sig skyldig till mord och dessutom blivit blåst på den utlovade belöningen. Han finner att han har med riktigt obehagliga typer att göra och när han försöker sätta sig upp mot dessa brakar helvetet löst på riktigt. Jag lovar er - det blir förbannat obehagligt. Den till synes enkla historien om mannen som försökte tjäna sig en extra hacka vrids upp några extra varv och detta inkluderar en ödslig plats, ett cricket-trä och inte nödvändigtvis den kroppsliga döden som en tänkbar räddning. Det är brutalitet, hämnd och i allra högsta grad mänskliga beteenden som utgör de stora temana i berättelsen.
Charles Higsons roman är lätt att ta sig igenom, det är uppfriskande att läsa brittisk engelska som omväxling. Han varvar det råa med några stänk svart humor. Desto svårare att hålla ifrån sig är ödet som slutligen drabbar protagonisten i bokens allra becksvartaste del. Det är lite som ett laglöst brott och straff, i en dåligt upplyst del av samhället.

Jag fick upp ögonen för den här boken då jag såg filmen som är baserad på den. Manus är där också skrivet av författaren så det håller sig mycket nära boken. Filmen är på vissa sätt otäckare än boken, det litterära utförandet bjuder på en viss lindring i och med humorn som ligger nära till hands. Samtidigt blir vissa bestialiska scener/handlingar desto verkligare när jagg läser om dess fulla effekt på en kropp och ett psyke. Tankarna får här fritt utrymme och slipper begränsas av det kameran ser.

After all, who was Eric Gatley? Why should he care about him? Susan was better off without him.
What did it matter?
And down came the fridge.
Wham. (s 138)

Om Bergsprängardottern som exploderade av Lo Kauppi

2009-07-25T09:19:00.001+02:00

Första gången jag såg eller hörde talas om Lo Kauppi, var som gitarist i det feministiska bandet Vagina Grande i början av 00-talet. Att gå på deras spelningar och ryckas med var som att få en energiinjektion, att dansa och skratta det där förbannade patriarkatet rätt i ansiktet. Att ta ordentligt med plats och kliva ut från hörnet och ställa sig mitt på golvet och peka finger åt alla som försökte sätta sig på en. Detta var kraften som förmedlades och den var väl behövd.
Nu har Vagina Grande inte hörts av på många år, mitt exemplar av deras skiva ligger i en av skivbackarna i förrådet. I min garderob ligger en svart t-shirt med deras snirkliga logga tvärs över bröstet. Mia Engberg fortsatte göra film, Josefin Brink ställde upp i valet som kandidat för Vänsterpartiet och Lo Kauppi blev skådespelare och författare. Vad övriga två medlemmar gjorde, vet jag faktiskt inte.

Jag gick och såg monologen Bergsprängardottern som exploderade på Kulturhuset 2004. Rakt upp och ner, utan skuld, skam eller genom att dra på några tyck-synd-om-mig-växlar berättade Kauppi historien om hur mycket pengar hon kostat det svenska samhället genom sitt missbruk, sina ätstörningar, becksvart Hassela-pedagogik.
Jag har nu läst boken som ligger till grund för monologen.
Bergsprängardottern som exploderade är samma historia, fast mer. En liten tegelsten på närmare 500 sidor som ingående tar upp stora delar av Lo Kauppis liv. Uppväxten med en alkoholiserad pappa som är bergsprängare, ätstörningar och självhat, Londonflyttar, ockuperade hus och att leva på tunga droger för att slippa vara hungrig innan man ens fyllt 20. En skir dröm om att vara smal för smal betyder lycklig och älskad, genom hela boken. Checkbedrägerier och urspårningar som leder till LVU och missbruksvård i Hassela-kollektiv i Norrland.
Här implementeras skammen och skulden i ungdomarna, de skall knäckas till varje pris tycks det. Knäckas för att sedan byggas upp igen, eller vad? Ytterligare övergrepp i form av psykiskt maktmissbruk av de outbildade s k ledarna och mitt i allt detta Kauppi som klarar året i Norrland på ren trots. Detta avsnitt gör starkast intryck på mig, kanske just för att maktdynamiken blir så tydlig. En person som haft problem med missbruk och som dessutom är ungdom, har inte mycket att säga till om. Lägg till utländsk härkomst och kvinnligt kön så ligger du garanterat längst ner i näringskedjan. En bild av total övervakning och total avsaknad av rättigheter. Här är Skulden en nyckel till Botgöring.

Det är svårt att sammanfatta hela historien utan att det låter som en enda eländessymfoni. För eländigt och förjävligt är det, men aldrig så till den milda grad att det går över gränsen och blir för mycket. Men jag frågar mig hur det blir för mycket? Vem bryr sig om litterär estetik när det rör sig om självupplevda händelser? Alla delar behövs för att berätta historien om hur samhället inte klarar av att ta hand om ungdomar som mår dåligt, hur det är att växa upp med en gravt alkoholiserad pappa med allt vad det innebär för en familj, hur det är att hata sin egen kropp så förbannat mycket att man hellre nästan dödar den än lever med den.
Blandat med dokument från myndigheter, privata brev och fotografier på en slarvigt skriven svenska (ja istället för jag, å istället för och, aa istället för ja osv) rycks jag med i historien. Kauppi blir på bokens sidor en stark människa som genomlever sitt egenkonstruerade helvete på ren trots för att kunna dela det med oss.
Jag respekterar och är tacksam för det.

I förändring

2009-07-05T12:51:00.005+02:00

Då jag sätter fingertopparna mot tangenterna och ämnar organisera och formulera den strida ström av analyserande tänkande kring det jag läser - kommer ingenting ut. Den skrivande krampen som tidigare bara gällde det skönlitterära har nu flyttat över till bokanalyserandet.
Skrivarkursen satte igång en process i mig - och nu kommer jag inte ut. Jag antecknar, samlar. Jag läser inte speciellt mycket. Jo, jag läser serier; Dödvatten av Lars Krantz, Black hole av Charlie Burns, Strangers in paradise av Terry Moore och Wet moon av Ross Campbell. Den sistnämnda påminner mig om något förgånget. Den är mycket rar, men rätt fånig. Suveränt tecknad.

Jag samlar, iakttar, dokumenterar känslor med kameran och skriver - samlar mer. Hela tiden i bakgrunden pågår en process. Att inte skriva är också att skriva - det blir som en klåda inne i hjärnan. Jag skriver hela tiden, men det sker i det inre maskineriet. Kanske inte alltid på pappret och absolut inte för allmänheten. Nej, detta skall sparas men inte nödvändigtvis gömmas. Jag antecknar, sparar och väntar till en lugnare dag.

Gårdagens glädjande överraskning i Google reader - Tinyfeist är tillbaka.

Du är här.

2009-06-27T00:18:00.007+02:00

You are here
Originally uploaded by observationer

Jag åkte till vackra Biskops-Arnö.
Skrivarkursen varade i närmare fyra dagar. Jag älskade biblioteket, ljuset som föll in genom taket och svepte in alla böcker och läsande människor i skimmer. Luften tycktes beströdd av skapandet. Doften av inspiration.
Jag drabbades av ön och avskildheten, respekten för ordet och behovet av isoleringen i processen.

Jag strövade runt i landskapet, blev myggbiten, blev iakttagen av rådjur, hörde sjöfåglar, spelade in min röst på min kamera, lade mig raklång i vetefälten och stirrade upp i himlen.
Hjärtat ville kliva ur bröstet då Gittan läste om försoning berättad genom Agneta Pleijel och Lars Ahlin. Försoning och nåd - kanske försonades även jag med den skrivande delen av mig. Att dela, behandla, utveckla, förloras, förlora, greppa.. vända och vrida. Varje dag var fylld av känslor, tårar bland leenden och kraftledningar som sträckte sig bort genom landskapet.
Jag somnade utmattad på rummet tämligen tidigt om kvällarna. Och så, upp igen morgonen. Duscha, frukost i det gröna - arbeta.

Jag sov tills lunch idag, sade upp mig från mitt jobb, tog ett dopp i bara trosorna i Årstaviken med en vän bara för att det föll mig in. Solkysst och spirande - jag.
Nu lever jag med anteckningsboken i fickan igen. Jag samlar. Tänker och vänder, vrider. Den inre evolutionen går stadigt framåt.

Stranger than fiction av Chuck Palahniuk

2009-06-18T09:32:00.007+02:00

Chuck Palahniuk tycker det är svårt att kalla någon av sina skönlitterära böcker påhittade. Han plockar så mycket från verkliga livet.
Stranger than fiction av Chuck Palahniuk är dock verkliga historier. Med smala lite snirkliga bokstäver, nästan osynligt läser jag True stories. Jag missar det nästan.
I introduktionen skriver Palahniuk om människor som är ensamma, människorna i hans böcker som försöker få kontakt med andra människor, som försöker få höra till. Gränsen mellan vad som är fiktion och icke-fiktion är mycket tunn. Han skriver om författarskapet som en pendlande rörelse mellan ensamhet och att vara tillsammans med folk: Chances are, if you're reading this, you know this cycle. Reading a book is not a group activity. Not like going to a movie or a concert. This is the lonely end of the spectrum.
Här ryms texterna som kommer till mellan romanerna. Journalistiken. I Stranger than fiction möter jag minst lika skruvade porträtt och möten mellan människor som i Palahniuks romaner.

Boken är uppdelad i tre delar.
Texterna i People together behandlar människor som gör olika saker för att vara tillsammans med andra, för att höra till. Män som amatörbrottas, tränar och ligger i för att komma med i OS, som manglar sina egna öron hemma framför spegeln för att få den rätta looken - blomkålsöron - för att ge ett skarpare intryck, män som arbetar flera månader i sträck under vatten tillsammans i en u-båt, vad de gör för att fördriva tiden, hur de sover i skift, krockar med valar och diverse andra undervattensdjur, hur allt det där gnuggandet då man går emot varandra i de trånga gångarna inte betyder NÅGONTING alls..., om när författaren själv klädde sig tillsammans med en kamrat en dag i hundkostym respektive björnkostym för att undersöka hur folk betedde sig mot något de inte kan sätta kön och ansikte på (avskyvärt och förjävligt), män som är insnöade på medeltida slott och spenderar förmögenhetter på att återskapa och bygga upp dessa väldiga borgar från grunden mitt ute i skogen.
I Portraits läser jag om Michelle som arbetar med sin hund Yogi med att söka efter lik efter exempelvis naturkatastrofer, Juliette Lewis läser upp nedskrivna frågor till sin partner som säger en hel del om henne själv, Marilyn Manson lägger tarotkort för sig själv i ett hus som tidigare ägds av Rolling Stones, en man ute på vischan bygger sin egen raket som skall ta honom ut i rymden, Ira Levins och Amy Hempels författarskap.
delen med titeln Personal behandlar Palahniuks egna upplevelser. Här bjuds vi på anekdoter om inspelningen av Fight Club, om att möta folk som älskar den boken så till den milda grad att de tar den bokstavligt, om erfarenheterna av stereoider och läppförstorare. Och om faderns våldsamma död. Om hur människor i hans närhet inspirerar honom till hans romaner, hur han gör research.
ju mer jag läser desto mer suddas gränsen mellan det fiktiva och verkliga ut. Stranger than fiction - sant. Verkligheten är jävligt märklig.

När jag har en svacka så tycker jag alltid om att komma tillbaka till Chuck Palahniuk, jag läser om eller läser något nytt. Jag blir aldrig besviken. Han är min absoluta favoritförfattare så visst är jag partisk. Det finns ett mörker i hans historier som jag känner mig samanlänkad med. Kanske är det ensamheten. Det finns också en skevhet i hans författarskap och en fantastisk förmåga att skildra det extraordinära. Originalen på gränsen mellan svart humor och grundlös desperation. Han har en rytm och ett flöde i språket, lent mot hjärnan på något sätt. Denna förmåga innehar han också då han skriver om det icke-fiktiva och det glädjer mig.

Fell. vol 1 - Feral City av Warren Ellis/Bill Templesmith

2009-06-17T11:21:00.009+02:00

Fell. Vol 1 - Feral City är skriven av Warren Ellis och elegant illustrerad av Ben Templesmith, som jag blev förtjust i då jag för någon månad sedan började läsa 30 Days of Night.
Det är en ännu inte avslutad serie och den har ingen regelbunden utgivning. Hittills har bara detta första album getts ut.

Intrigen i Fell utspelas i Snowtown, en stad i förfall, en förvildad stad med en känsla av film noir. Här är våldet, skevheten och ondskan vardag, illustrationerna är svarta och solen skiner sällan eller aldrig. Invånarna är fientliga och desperata och runtom i staden taggas byggnaderna av invånarna med gigantiska överkryssade S, som en form av skyddande magi.
Hit blir mordkommisarien Richard Fell (av en anledning okänd för läsaren) förflyttad. Han är en observant och till synes rättskaffens polis, inkastad i en för honom rätt främmande miljö.
Fell får genom sitt första fall i Snowtown kontakt med barägaren Myoko och de spenderar en del tid tillsammans. Under en kväll av mycket drickande märker Myoko Fell på halsen med det överkryssade S:et. På detta sätt, med det inskurna taggen skall han således vara skyddad från ont, när han vandrar på Snowtowns gator. Mellan Myoko och Fell växer så småningom en relation fram, genom henne lär han sig mer om staden.
Fell är uppdelad i korta fristående historier. Somliga karaktärer återkommer dock såsom Myoko och Nunnan. Nunnan är en hotfull karaktär som rör sig i periferin, bär en Richard Nixon-mask och nunnekläder. Nunnan ses ibland äta en glass, köpa tjänster av en prostituerad, köpa ett vapen med mera. Fell iakttar den märkliga karaktären på avstånd och med stigande misstänksamhet.

Som jag sade inledningsvis gillar jag Ben Templesmith. Den filmiska känslan i de svepande men ändå detaljrika färgillustrationerna finns även här. Snowtowns mörker läcker ut över boksidorna, lukten från de mögliga lägenheterna, de nerpissade gränderna och hamnområdet där liken uppsvällda flyter upp till ytan. Bland desperata självmordsbombare, pedofiler som pumpar sina barn fulla med avföring och kvinnor som dräper sina alkoholiserade makar växer en spännande historia fram. Alla har något att dölja i Snowtown. Richard Fell inkluderad.

Juni 2009

2009-06-07T14:46:00.001+02:00

Juni börjar spretigt och slött.

Jag läser mestadels serier som jag lånar på Serieteket i Kulturhuset; 30 days of night - Return to Barrow (riktigt bra faktiskt, intrigen tätnar som man så gärna säger), Mr Punch (tragikomisk, svart och magisk barndomskildring med stort djup av Neil Gaiman och suveräna illustrationer av Dave McKean) och Midnight Days av samme Gaiman men så fantastiskt tråkig och intetsägande att jag faktiskt stängde albumet utan att läsa klart. Nä, allt är verkligen inte bra.
Strangers in paradise av Terry Moore om de två vännerna Katchoo och Francine och deras komplicerade relation sinsemellan. Inget övernaturligt, ingen fantastik, ingen sci-fi; Bara en riktigt gripande historia som jag vill fortsätta läsa. Det finns tydligen material att ta av, Strangers in Paradise har getts ut mellan mitten av 90-talet med avslutning 2007. 90 nummer har det blivit.
Vidare läses den fantastiska serien The Invisibles, postmodernt äventyr med parallella världar och osynliga universitet, konspirationsteorier och transvestithjältar. Mer om detta senare kan jag tänka, då jag kommit en ytterligare bit på väg.

Jag latar mig i hängmattan på balkongen och har svårt att samla tankarna. Om ett par veckor skall jag iväg till Biskops-Arnö för skrivarkurs. Det kommer att bli ordentligt spännande och utmanande. Det var så länge sedan jag skrev ordentligt.
Jag fortsätter läsa Joyce Carol Oates anteckningar och jag blir inspirerad av tankegångarna.
Bloggen går trögt i dessa dagar. Jag finner ingen inspiration till den, alls. Är den död?

Ett ojämnt inlägg om två sågade böcker

2009-05-27T10:10:00.005+02:00

Dexter in the Dark av Jeff Lindsay - den vekaste av de hittills tre böckerna (Dexter by Design kommer ut i September 2009).
Metafysiska funderingar, vem är Den Mörka Passageraren, var kommer den ifrån? Samtidigt som Dexter blir iakttagen av någon (något) utomstående vilket skrämmer iväg hans mörka väsen (vilket får Dexter att känna ledsamhet och vrede, känslor som tidigare varit förtryckta), pysslar med bröllopsbestyr och undervisar barnen Astor och Cody i de mörka konsterna.
Detta är också första gången berättandet inte uteslutande sker i första persons-perspektiv. Någon iakttar Dexter och han är inte längre den enda rösten mellan boksidorna.
Nä, Dexter in the dark var inget för mig och en av recencenterna på Amazon kunde inte sagt det bättre:

Lindsay has managed to do to Dexter what George Lucas did to "The Force" in Phantom Menace: he attempted to "explain" him, and did so using the stupidest, most ridiculous idea possible. Just like the idea of The Force was ruined by "mitochlorians", the Dexter mythos has been utterly wrecked by this book.

Jag fick Dagbok 1973-1982 av Joyce Carol Oates med posten häromdagen. Jag vann den hos BookyDarling genom att skriva ner mitt bästa läsminne. Tack så mycket!
Jag har inte kommit så långt ännu, knappt hundra sidor.
Maria Sveland sågade Oates dagbok i DN i helgen. Jag kan uppbåda många motargument mot denna bittra recencents hårda ordalag. Hon ville få en inblick i författarens vardagsliv (smaskiga detaljer om inre demoner och allmänt skitsnack om bekantas bekanta då eller?) men blir besviken på att det bjuds så lite av den varan i Oates dagbok. Redan i inledningen skriver Oates själv att hon önskar "kartlägga medvetandet". Ja, dagboken (eller engelskans journal som jag ju anser är en nyansskillnad av ordet dagbok) är ett experiment!
Maria Sveland söker sanningen om Joyce Carol Oates, en sannare bild som hon genom användandet av ordet dagbok känner sig snuvad på:

Dagboken är full av den sortens återkommande kortfattade beskrivningar, frustrerande eftersom man anar att den där brunchen och utställningen innehöll så otroligt mycket mer intressant, litterärt sprängstoff, som Oates såklart skulle kunna beskriva, men som hon av någon anledning väljer att inte göra. Förvånande eftersom hennes romaner till stor till består av geniala, mycket detaljerade iakttagelser av rum, miljö och människor.

Ja, vad skall jag säga? Att tro att en dagbok (loggbok, anteckningsbok, journal) skall vara som en roman, att den skall vara skriven med samma litterära kvalitéer som en roman - är naivt. Vem tusan skriver dagbok, med baktanken att de över 30 år senare skall publiceras?
Vem orkar brodera ut meter efter meter av text om något som bara är till för en själv?
Jag läser dagboken, eller vad jag skulle välja att kalla den - loggboken - och jag blir inspirerad. Jag förväntade mig inte mer än just vad det är - en anteckningsbok. En karta. Inte nödvändigtvis intressant och vacker alltigenom, utan bara inspirerande.

Happy Towel Day!

2009-05-25T11:20:00.002+02:00

"A towel, it says, is about the most massively useful thing an interstellar hitchhiker can have. Partly it has great practical value.You can wrap it around you for warmth as you bound across the cold moons of Jaglan Beta; you can lie on it on the brilliant marble-sandedbeaches of Santraginus V, inhaling the heady sea vapors; you can sleep under it beneath the stars which shine so redly on the desert world of Kakrafoon; use it to sail a miniraft down the slow heavy River Moth;wet it for use in hand-to-hand-combat; wrap it round your head to wardoff noxious fumes or avoid the gaze of the Ravenous Bugblatter Beast ofTraal (such a mind-boggingly stupid animal, it assumes that if you can't see it, it can't see you); you can wave your towel in emergencies as a distress signal, and of course dry yourself off with it if it still seems to be clean enough.
More importantly, a towel has immense psychological value. For some reason, if a strag (strag: nonhitchhiker) discovers that a hitchhiker has his towel with him, he will automatically assume that he is also inpossession of a toothbrush, washcloth, soap, tin of biscuits, flask, compass, map, ball of string, gnat spray, wet-weather gear, space suit etc., etc. Furthermore, the strag will then happily lend the hitchhiker any of these or a dozen other items that the hitchhiker might accidentally have "lost". What the strag will think is that any man who can hitch the length and breadth of the galaxy, rough it, slum it,struggle against terrible odds, win through, and still knows where his towel is, is clearly a man to be reckoned with.
Hence a phrase that has passed into hitchhiking slang, as in "Hey, you sass that hoopy Ford Prefect? There's a frood who really knows where his towel is." (Sass: know, be aware of, meet, have sex with; hoopy: really together guy; frood: really amazingly together guy."

ur The Hitchhiker's Guide to the Galaxy av Douglas Adams, kapitel 3.

Det var många år sedan jag läste Liftarens guide till galaxen, sådär tio år sedan, men idag är det Towel Day, vilket går ut på att den 25 maj varje år - sedan 2001 då Douglas Adams gick bort- tar man med sig handduken var man än går.
Så, glöm inte handduken idag gott folk!

Dearly devoted Dexter av Jeff Lindsay

2009-05-17T18:19:00.004+02:00

En solig lördag i hängmattan spenderades med Dearly devoted Dexter av Jeff Lindsay.
I den andra delen av serien om Dexter Morgan blir denne mål för poliskollegan Doakes granskande blick. Han anar Dexters mörka sida och håller honom under uppsikt.
En person från Doakes förflutna (mer känd som Dr Danco) dyker upp i Miami, kidnappar en efter en av hans gamla militärkollegor från inbördeskriget i El Salvador och för bort dem, drogar dem och avlägsnar deras lemmar, genitalier, tunga och ansiktsdrag såsom ögonlock, näsa, läppar. Han lämnar dem så: ensamma och vid liv framför en stor spegel för att ordlösa och utan förmåga att blunda betrakta sina stympade kroppar. Dexter blir således lämnad i fred och kan fokusera på det han gör bäst - dödar odömda mördare enligt Harrys Kod.
Dexter har - medan Doakes noggrant skuggat honom - varit tvungen att undertrycka sina drifter och spenderat mer tid med Rita och hennes barn Cody och Astor - för syns skull - vilket börjat få en del, för Dexter, relationsmässigt jobbiga konsekvenser ("Somehow here I was on a just right night, playing Kick the Can with a flock of children instead of playing Slice the Slasher with a carefully chosen friend.").
Dock blir Dexter ofrivilligt indragen i jakten på sadisten, då agenten Kyle Chutsky (tillika Debs nyfunna pojkvän) blir Dr Dancos nya offer. Han måste därför arbeta tillsammans med Doakes för kunna stoppa denna Dr Danco.

Den här boken tycks vara skriven som en fristående uppföljare till Darkly dreaming Dexter. Små partier känner jag igen sedan förrut, som om Jeff Lindsay måste återupprepa för oss olika karaktärsdrag hos de olika bifigurerna kring Dexter. Jag finner det en smula irriterande, men förmodligen hänger detta ihop med att jag läst böckerna i såpass tät följd. Läser man dem med längre mellanrum kanske man inte hakar upp sig på det.
Vidare slås jag återigen av hurpass löst tv-serien är baserad på boken. Doakes blir röjd ur vägen på ett fasligt mycket mer intressant sätt i litterär form, jämfört med hur det går till i tv-serien.
Jag ser vissa likheter mellan Kyle Chutsky och tv-seriens Frank Lundy och jag finner definitivt idén med att Cody eventuellt delar Dexters mörkare sidor och har potential att bli den som kan tänkas föra vidare Harrys Kod mycket underhållande.
Jag gillar att Dexter i den här boken är mer ironisk än förrut, jag tycker om hur ifrågasättandet och kritiken av normalitet elegant förs fram. Språket är rappt, allitterationerna finns kvar, ironin är tjockare.

Men det är klart, knappast skulle tv-serien blivit en såpass stor framgång om allt mörker fått för mycket utrymme, det måste väl i största möjligaste mån vara hyfsat rumsrent på bästa sändningstid? Kanske finns här ett behov av en karaktär som man måstee sympatisera med? Dexter är ingen sympatisk person alls, tv-serieversionen av honom är alltför neat, doppad i socker.

En studie av ett prydligt monster - Darkly dreaming Dexter av Jeff Lindsay

2009-05-15T02:35:00.007+02:00

I julklapp fick jag av D de tre första böckerna om kriminalteknikern/blodanalytikern Dexter Morgan, i en samlingsvolym.
Darkly dreaming Dexter är den första boken (av fyra) och jag konstaterar att jag tycker mycket om Dexter i bokform, han är här ondare, mindre mänsklig, mer prydligt proper. Han påminner om en annan livsform som försöker leva som en människa och detta blir mer tydligt i boken:

Whatever made me the way I am left me hollow, empty inside, unable to feel. It doesn't seem like a big deal. I'm quite sure most people fake an awful lot of everyday human contact. I just fake all of it. (s 12f)

Fosterfadern och polisen Harry har fostrat honom väl i att smälta in bland människorna och i att utöva sitt kall, att bara döda de mördare mot vilka det finns säkra bevis på skuld.
Rösten som uppmanar honom att döda vid varje fullmåne - The Dark Passenger - får större utrymme i skriven form.
Detta gör mig inte något då jag tycker mycket om språket, som nästan porlar över sidorna:

I am a very neat monster.
Neatness takes time, of course, but it's worth it. Worth it to make the Dark Passenger happy, keep him quiet for another long while. Worth it just to do it right and tidy. Remove one more heap of mess from the world. A few more neatly wrapped bags of garbage and my one small corner of the world is a neater and happier place. A better place. (s 11)

Dexter berättar i jag-form om sitt liv och sina förehavanden med korrekt torr saklighet och med en distinkt och smula makaber humor.

There is something strange and disarming about looking at a homicide scene in the bright daylight of the Miami sun. It makes the most grotesque killings look antiseptic, staged. Like you're in a new and daring section of Disney World. Dahmer Land. Come ride the refrigerator. Please hurl your lunch in the designated containers only.
Not that the sight of mutilated bodies anywhere has ever bothered me, oh no, far from it. I do resent the the messy ones a little when they are careless about their body fluids - nasty stuff. Other than that, it seems no worse than looking at spare ribs at the grocery store. [...] The sun just takes the sting out. It cleans things up, makes them neater. Maybe that's why I love Miami. It's such a neat town. (s 18)

Det är svårt att inte gilla Dexter; Han klär sig praktiskt men med en proper stil, han har ett vårdat och rikt språk, han är som en Robin Hood av seriemördare, en slags rättvisans hammare som slår ner på samhällets icke-dömda, men icke desto mindre skyldiga, mördare.

Samtidigt, i bakgrunden, finns Harrys Kod bara som en tunn hinna över hans handlingar och Den mörka Passageraren pockar på hans uppmärksamhet vid varje fullmåne, för att sedan dra sig tillbaka.
I den här första boken får vi bekanta oss med Dexter och hans mörka passagerare, hans flickvän Rita - med vilken han har ett högst platoniskt förhållande med ("Oddly enough, I had found somebody. What, what? Deeply dead Dexter dating debutante doxies? Sex among the Undead? Has my need to imitate life gone all the way to faking orgasms?" s 35), hans fostersyster Deb och några få kollegor som han arbetar med - Angel, LaGuerta och Masuka. Handlingen varvas i korta kapitel med flyktiga tillbakablickar i Dexters barndom och hur Harry formar sin fosterson till en perfekt domare/mördare/medborgare.
När en seriemördare drar över Miami och lämnar efter sig blodlösa, perfekt och prydligt inpackade kroppsdelar av prostituerade - som konstverk - slår det an en sträng av beundran hos vår hjälte och han finner sig kluvet dragen till denna frände, som visar sig ha en närmare koppling till honom själv än vad han kunnat föreställa sig.

Jag vill inte lägga för mycket vikt vid huruvida boken skiljer sig eller följer tv-serien med samma namn. Detta känns inte intressant, men jag märker att mycket utav intrigen i boken skiljer sig från tv-serieversionen och jag inser hur löst man kan basera en historia på ett originalmanus.
Karaktärerena runtom Dexter får i bokform inte så mycket plats, men å andra sidan väntar här tre böcker till som jag är ivrig på att kasta mig in i.
Jag gillar Dexterland.

30 days of night - de två första delarna av Steve Niles

2009-05-14T12:10:00.003+02:00

I den illustrerade serien 30 days of night invaderas en stad i Alaska av vampyrer som vill dra nytta av väderleken under den mörkaste delen av vintern, då solen inte syns till på en månads tid. I staden Barrow finner de ett smörgåsbord bestående av isolerade människor som inte har en möjlighet fly någonstans.
Historien har även filmatiserats med serieliknande sekvenser, jag känner igen många av illustrationerna från filmen. Eller så är det tvärtom, det är en serie med filmiska inslag; illustrationerna (av Ben Templesmith) är i färg och utstrålar både hastighet och kyla. Det känns avskalat.
Medan det första seriealbumet tar upp händelserna i Barrow, om poliserna Eben och Stella (som överlever massakern, Eben offrar sig själv och blir en av de odöda för att på så sätt döda dem) tar uppföljaren 30 days of night - Dark Days vid då det trettio dagarnas natt tar slut.
Stella har skrivit en bok om händelserna i Barrow och finner därför likasinnade för att visa på vampyrers existens och för att bekämpa dem medan hon samtidigt sörjer och saknar Eben.
Här uppdagas också att det även inom vampyrsamhället finns spänningar mellan olika fraktioner och hon lär känna en mer sympatisk vampyr (givetvis med en tanke om hämnd på de mer onda vampyrerna) som kan kontrollera sina bestialiska impulser och därför går att föra dialog med. Dessutom får Stella en liten möjlighet att bringa tillbaka Eben från de döda, i utbyte mot de dokumenterade bevisen på vampyrernas förekomst.

Det känns som ett klassiskt och något uttjatat upplägg, att det alltid skall finnas en vampyr som är lite mer human än de andra. Ibland blir jag lite trött på just det greppet, men jag tycker om de här båda seriealbumen. Jag kommer att läsa de resterande delarna (som jag tror uppgår till runt tio) eftersom det är snyggt förpackad underhållning, ett smidigt tidsfördriv utan större djup egentligen. Utmärkt som komplement till tyngre läsning som exempelvis kurslitteratur.
Jag appelleras av hur berättelserna är illustrerade, vampyrernas tänder som tycks uppta halva deras ansikten, ständigt smorda med blod gör dem mer bestialiska än de mer domesticerade vampyrerna som tycks figurera i den just nu väldigt hypade vampyrgenren (läs: Stephanie Meyer och Charlaine Harris). I 30 days of night finns ingen möjlighet att vampyrerna någonsin skall vandra på jorden som vilken person som helst, här finns inget utrymme för någon större mängd romantik och för någon som jag - som inte vill ha sliskig romantik utan mycket hellre blod, kladd och förödelse - passar det perfekt.

Om Marjane Satrapis Broderier

2009-05-11T09:30:00.007+02:00

I Broderier bjuder Marjane Satrapis mormor på middag. Efter måltiden går männen och sover middag och kvinnorna samlas i salongen för att dricka te och tala.
Under tebjudningen kommer nio olika kvinnor till tals och delar sina erfarenheter av att vara både unga och gamla kvinnor i Iran. De flesta historierna rör sig kring arrangerade äktenskap, sex och skönhetsoperationer och det är ofta mycket humoristiskt berättat med Satrapis rappa språk och svartvita teckningar.

Med ett skimmer av bister humor får vi höra om kvinnan som gjort en fettsugning på rumpan och med hjälp av detta förstorat brösten, för att förhindra att maken tittar på andra yngre kvinnor ("Den idioten vet inte att varje gång han kysser mina bröst är det egentligen min röv han kysser…"), om fördelarna med att bara vara någons älskarinna, diverse knep för att framkalla garanterad blödning på bröllopsnatten (oturligt nog med vissa vassa konsekvenser för maken), längtan efter att flytta till fria Väst, vikten av att vara oskuld och att genomgå "brodyr"(för att sy ihop vaginan och på så sätt återskapa oskulden)...

För min del handlar Broderier om att skapa sig en egen värld inom en väldigt patriarkal struktur, att skapa sig själv och sin frihet inom den snäva ramen, att tänja på gränserna. Detta förmedlar Satrapi med bravur. I hennes berättelser är kvinnorna aldrig de där förtryckta och ordlösa offren som vi så ofta luras att tro. Det är uppfriskande och inspirerande.

Om Dotterbolaget Antologin

2009-05-10T13:42:00.010+02:00

I Dotterbolaget Antologin medverkar 32 serietecknare som tillsammans bildat ett seriekollektiv/förlag. Istället för att köra på den individualistiska linjen och konkurrera med varandra, beslutade man sig att göra något tillsammans.

För min del okända seritecknare (exemplevis Maja Lüning, Liv Strömquist, Stina Hjelm, Susanne Johansson, Lina Neidestam) samsas här tillsammans med namn jag är bekant med sedan tidigare (bland andra Sara Granér, Sara Hansson, Nina Lahtinen, Nanna Johansson).
Det är en rolig, ironisk, satirisk, allvarlig men framförallt tänkvärd antologi med övervägande feministisk och genusproblematiserande tematik.

Ibland är det väldigt underhållande historier som berättas, ibland är igenkänningsfaktorn hög, ibland förstår jag inte alls vad serietecknaren vill säga mig. Jag gillar de många olika berättar -och tecknarstilarna, visst spretar det åt alla håll men det är också det jag finner ganska intressant. Då får ju alla komma till tals?
Överlag är det en mycket trivsam bok med mycket attityd som andas förändring och klarsynthet. Jag blir glad över att höra alla dessa röster och se hur motståndet mot diverse normer och maktstrukturer på detta sätt formuleras för det enda sättet att förändra världen är att ta saken i egna händer. Föra fram sina åsikter, göra sig hörd - agera.

Insekt av Claire Castillon

2009-05-06T10:00:00.003+02:00

Insekt av Claire Castillon är en samling med 19 korta noveller som berör mödrar, döttrar och deras relationer sinsemellan. Tonen är rå, språket träffsäkert men också mycket poetiskt i sin morbiditet. De vardagliga situationerna är i Castillons universum för hårt åtdragna och därför alldeles uppskruvade, de utspelar sig som i en för hög hastighet och med en suverän skärpa.

En recensent i SvD tyckte att Castillons novellsamling var lite väl extrem, han sågar samlingen vid fotlederna och tycker att nog borde Castillon varit lite mer varsam och inte sådär jobbigt överdriven? Istället talar han sig varm om en manlig novellförfattare som tydligen skrivit en samling noveller om alla kvinnor i sitt liv. Denna författare är (till skillnad från Castillon) nyskapande och han förtjänar minsann en avhandling, neurotiska döttrar och mödrar är ju bara skräp. Och hon hade ju kunnat dra ner på tonen lite? Jag är ledsen, men Herr Recensent har ju ingen som helst humor. Kanske är i hans värld relationerna mellan mödrar och döttrar helt friktionsfria och inte avsedda att skämtas med hur som helst? Kanske är Modern helig för Herr recensent? Kanske har han inte ännu klippt navelsträngen till sin egen?

Skämt åsido; Jag läser i alla fall novellsamlingen med förtjusning. Jag förfasas ibland över situationerna som utspelas via texten, inne i skallen medan jag läser och jag frapperas av det vackra språket, de destillerade ögonblicken.
Och jag tackar C för att hon på Textmässan för några veckor sedan rådde mig att låta insekten följa med mig hem.

"I lost an arm on my last trip home. My left arm." - Om Kindred av Octavia E. Butler

2009-05-05T08:43:00.014+02:00

Kindred är historien om den afroamerikanska 26-åriga Dana som plötsligt kastas från sitt hus och sin vita make (jag skriver medvetet ut hudfärger då det har stor betydelse för historien) året 1976 tillbaka till tiden innan amerikanska inbördeskriget - 1815.
Hon kommer till sans på en flodbädd där hon ser en liten vit pojke som håller på att drunkna. Utan att tänka, utan att ens hinna reflektera närmare om vad som just har hänt kastar hon sig i vattnet, räddar pojken och finner sig, så snart han är säker, tillbaka i 1976 igen.
Dana kastas tillbaka till samma tidsperiod flera gånger under historiens gång - ibland lyckas hon ta med sig föremål från vår egen tid, vid några tillfällen dras hennes man Kevin med och får då tämligen ofrivilligt spela rollen som vit "master".
Hon lär sig förstå att pojken som hon i berättelsens början räddade från att drunkna, är Rufus Weylin - son till en slavägare och tillika hennes förfader. För varje gång hon rycks tillbaka i tiden (som alltid är tillfällen då Rufus liv är i fara), stannar hon längre och får på så vis erfara slaveriet och det hårda livet på Weylins plantage. Hon måste alltså gång på gång rädda Rufus liv för att på så sätt säkerställa sina förfäders och även sin egen födelse. Tidsresorna går alltid mycket snabbt, vi får dem aldrig förklarade för oss, det är höljt i dunkel genom historiens gång. Enligt vår nutida tidsräkning utspelar sig boken under några månader, i tiden för slaveriet flera år.

Octavia E. Butler har lyckats skriva en bok som väcker tankar om etnicitet (läs: race), identitet, kön och makt med grunden i en tid då icke-vita inte ens sågs som människor. Genom Butlers historia finns svarta kvinnors positionering längst ner i hierarkin. Det är ett skrämmande tidsdokument. I egenskap av sitt kön som kvinnor och sina roller som mödrar var de tacksamma måltavlor under perioden; Som slavar kunde de alltid kontrolleras via barnen - födde en kvinna många barn var hon en bra slav men samtidigt riskerade hon att barnen utan vidare kunde säljas.

Dana försöker underlätta för slavarna på plantagen genom att lära dem läsa och på så sätt försöka starta upp ett motstånd mot den gängse makten. Hon lever som dem och med dem och vill ingjuta i dem styrka, samtidigt som hon måste hålla den uppväxande Rufus om ryggen (hon försöker påverka honom att växa upp till bli en bra människa), trots att han går i sin fars fotspår och således inte växer upp till en speciellt sympatisk man - en sann produkt av sin tid, en man som misstar kontroll och våldtäkt för kärlek.

Dana lyckas slutligen bryta sig loss från Rufus och tidsresorna upphör men hon kan aldrig bryta sig loss från erfarenheterna av att under en lång tid ha levt som en slav och på så sätt blir Kindred också ett slags historiskt narrativ, ett vittnesmål men berättat från ett nutida perspektiv med en nutida röst och i jag-form för att föra mig som läsare ännu närmare. Att ständigt betraktas som en objekt, att utnyttjas och straffas, våldtas, att se sina nära och kära straffas, säljas, torteras och dödas lämnar avtryck i hennes som hon aldrig kommer att kunna skaka av sig. Det lär henne också om hennes eget ursprung och hur hon själv så totalt härstammar ur det här kontroll/våldtäkt/makt-maskineriet. Smaka bara på bokens titel och hur den skrivs ut på omslaget: KiNdre d (kin = släktskap, dread = skräck) - ett släktskap -en ätt- baserat på fruktansvärda erfarenheter. Jag tycker det är horribelt och briljant.

Dana (och jag som läsare) lär sig mer och mer om slaveriets komplexa natur och hennes förfäders kamp för att överleva det och medan stora ärr efter piskan läker på hennes rygg och med en arm mindre, stannar hon till slut i vår egen tid.
Jag tycker att Kindred är en fantastiskt vidrig och väldigt innehållsrik bok, trots att den endast är 261 sidor. Berättelsen har så mycket större dimensioner då den rör vid dessa tidigare nämnda stora frågor och även en del samtida politiska frågor som säkerligen spelade stor roll då boken skrevs i slutet på 70-talet.

Om doftmärkta böcker

2009-04-28T00:15:00.001+02:00

Igår var det dags igen.
I mitt postfack fann jag två paket; För det första ett från Japan, innehållande Octavia E. Butlers Kindred. Utgåvan är märkbart läst, den tycks till och med ha varit inne i Bookcrossing-svängen, utrustad med nummer och markeringar. Detta verktyg för att lämna vidare böcker till nya läsare fann jag intressant för några år sedan då jag för första gången hörde talas om fenomenet. Dessvärre fann jag det vid tillfället alldeles för krångligt för att idas engagera mig i, varpå jag förpassade dessa resande böcker till ett område någonstans långt bak i huvudet.

Kindred är således väl läst, föga vet jag om var den har varit i världen men den doftar ljuvligt. Den doftar fukt, damm, torka, resande. Jag sticker ner näsan och andas in djupt, placerar doftminnet från en andrahandsbokhandel i Banglamphu, Bangkok för närmare sex år sedan långt ner i pappret.
Rödbrunbränd steg jag in i bokhandeln (egentligen bara ett litet rum på några kvadratmeter, med ett angränsade rum intill, däremellan ett litet draperi) och bläddrade länge bland böckerna på hyllorna som sträckte sig mellan golv och tak. Böcker på svenska, tyska, engelska, finska, franska, thai, danska, norska... Hade man en bok att byta in gick detta också bra, som på så många guesthouses jag bott på runtom på mina resor. Resande människor läser och böcker är tunga att bära runt på - alltså byter man in dem efter man läst dem.

Jag gick ut från textoasen två böcker rikare - First they killed my father av Loung Ung (ett rakt berättat vittnesmål från en kvinna som som barn erfor Röda Khemerernas slakt av människor i Kambodja) och The Hours av Michael Cunningham. Båda dessa böcker bar med sig (och gör det ännu) samma doftmärken som jag kände idag. jag sticker ner näsan i dem ibland, sluter ögonen och andas in djupt. Innanför ögonlocken, någonstans långt bak i skallen konverteras dofterna till bilder, dammiga fötter i sandaler, kallt vatten i plastflaskor, ljumma vindar som lyfter håret, sand mellan tårna och känslan av att vara fullständigt frikopplad från resten av världen.

Det andra paketet då? Det var poststämplat i Californien, USA och innehöll finfina Bookmooch-bokmärken. Gissa vad jag skall stoppa in i mina bokpaket hädanefter, för att sprida ordet?

Musikens betydelse för flickor av Lavinia Greenlaw

2009-04-27T11:44:00.006+02:00

Att på ett lätt sätt sammanfatta innehållet och intrycken från en litterär upplevelse är sannerligen en konst och boken som jag tar mig an idag är inget undantag.

Jag tycker om de korta texterna, de små fragmentariska minnesbilderna i Lavina Greenlaws Musikens betydelse för flickor.
Jag gillar skarpt hur minnena rinner ur den omgivande musiken, på boksidorna. Varenda minnesbild är syresatt med musik. Det är mycket poetiskt och vackert berättade brottstycken och enligt Greenlaw själv inte alls någon självbiografi. Den efterlämnar en bekant känsla av det förgångna - nostalgi.

Jag appellerades främst av igenkänningen i boken, om hur musiken tar sig in i ens liv, hur man slukar den och lever genom den i en viss period av livet (En viss period? frågar jag mig själv och inser att det här är ett livslångt förhållande. Kanske handlar det snarare om att finna en startpunkt för förhållandet?). Människor som inte lyssnar på musik (eller som inte läser böcker, för den delen) förstår jag mig helt enkelt inte på alls. De är som från en annan galax.
Jag minns också blandbanden som jag, i likhet med Greenlaw, spelade in åt brevvänner och skickade över halva Sverige till Värmland och ibland tvärs över vattnet till Sheffield. Det var så här jag lärde känna Joy Division och Skunk Anansie och ett antal andra band. Tack Malin och Leanne, var ni än är. Jag har ännu kvar banden i lådor med gamla brev, men jag äger inte längre någon bandspelare.

Det största vänskapsbeviset var att spela in ett band åt någon. Det var det enda sättet att dela med sig av musiken men även ett sätt att göra reklam för sig själv. Urval, ordning, vilken stil man skrev låtordningen med, hur mycket tekniska detaljer man tog med, huruvida man gjorde omslag också eller enbart gjorde omslag men inte skrev ner låtarna; alla dessa val var lika betydelsebärande som blommorna i en viktoriansk bukett.
Vi spelade också av varandras skivor eftersom de var så dyra. Vad man ägde för musik begränsades av vad man kunde få tag på och vad man hade råd med. (s 182)

Jag minns att gå till biblioteket och låna med sig massor skivor hem, spela av dem och så lämna igen dem igen. Jag minns att läsa Kerrang!! och Slitz, innan numret med en gubbig Ulf Lundell flankerad av lättklädda bakelseliknande kvinnor, på omslaget och med ett tydligt manligt tilltal på tidningsryggen: "Till män som... (infoga här valfri maskulin uppmaning)" - dök upp i brevlådan. Jag sade upp prenumerationen samma dag och sörjde att en riktigt bra musiktidning gått i graven.
Jag minns av affischer tapetserade rum, jag minns hur noga skivsamligen noggrannt inventerades på varje ny fest jag hamnade på, jag minns långa diskussioner och utläggningar med jämnåriga pojkar (eftersom jag sällan träffade andra flickor som lyssnade på musik med samma entusiasm som jag själv). Jag minns att sällan tas på allvar av pojkar och män runtom mig, eftersom jag var tjej och följdaktligen inte (utifrån mitt kön) borde intressera mig så för musik. Jag minns irritationen och frustrationen med detta.

Greenlaw delar med sig av hur det var att växa upp ute på landet och hur litteraturen och främst musiken blev det enda sällskapet i den annars rätt folktomma tillvaron, om kärnvapenhotet under det ännu pågående kalla kriget mellan öst och väst, de första leriga och kaotiska musikfestivalerna.
Genom berättelserna löper musiken, det är om musiken boken handlar om, Greenlaws liv är sekundärt.

Höghastighetskulturell helg

2009-04-26T15:42:00.008+02:00

Söndagen sveper in över södra Stockholm. I sovrumsfönstret sträcker sig små linplantor mot solen. Lägenheten badar i ljus och vi inviger balkongen för att äta frukost; te, rostat bröd, juice och tidningen. Över dess sidor smids lömska planer som inkluderar trädgårdstomtar.
Helgen har varit två dagar av kulturyttringar i hög hastighet. Ikväll väntar ännu en spelning på Konserthuset med Salif Keita.

Gårdagen bjöd på Textmässa på Nürnberghuset, jag hade sällskap av Frk C från Linköping; Vi hängde på låset strax efter 11 och var inne i salarna samtidigt som utställarna ännu höll på att plocka upp sina dyrgripar på borden så för en stund återvände vi ut i det skarpa solskenet på innergården och kände strålarna studsa mot fågelkvittret överallt.
Textmässan var varm, trång och innehållsrik. Ett pirrande i magen och ett intensivt antecknande av intressanta titlar att lägga vantarna på då löningen börjar rulla in kontinuerligt igen. Dessvärre slogs jag av hur otroligt dåligt pålästa om sina böcker en del av utställarna var. Vi bad dem berätta för oss om vad de ställde ut, var Sofi Oksanens Stalins kossor bra och exakt vad är det som är så bra med De vilda detektiverna av Robert Bolaño? Svaret: "Alltså, den är jättebra, jäätte-bra verkligen!"

Några fynd gjordes dock: Claire Castillons Insekt (på rekommendation av Frk C), Stig Sæterbakkens Osynliga händer, Gustav Meyrinks Golem (för att jag valde att teckna medlemskap i Vertigo förlags Stormtrupper) och Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i övre Kågedalen (för att jag har velat ha den bisarra skitiga boken i flera år, men aldig kommit mig för att skaffa den). Till Maskinisten köpte jag den underfundiga bilderboken De lata barnens bok av peter sauter och illustrationer av Alvar Jaakson.
Jag klappade också på diverse bilderböcker hos Vombat förlag, Anna-Maria Sörmans Det sjuka hos Atlas och de böcker av Clarice Lispector jag saknar, hos Tranan. De får vänta för det råder visst ekonomiskt underskott.

Vidare lyssnades på inte mindre än fyra seminarier där allt från Sverige som filosofiskt u-land till litteratur noir till prostitution och HIV-män till gotik och excentrism avhandlades. Dessvärre var ljudet lite dåligt här eftersom textmässebesökare sorlade så mycket runtom seminariet.
Trötta men upprymda efter Textmässan tog sig jag och Frk C till Kulturhuset för att möta upp Maskinisten och se Loretta Lux skevt, fascinerande fotoutställning. Därefter sattes kursen på Scen Gavelius och den allra sista föreställningen av Dagordning med Teater Lacrimosa. En fullständigt fullsatt salong, där alla ljud satt där de skulle. Efter föreställningen bjöds det på efterfest och presentutdelning; en flaska gott vin, en liten låda med utsökta chokladpraliner från Chokladfabriken och sist men inte minst Lisbeth Larssons Hennes döda kropp om Victoria Benedictssons författarskap. En verklig fullträff eftersom jag stod vid Weylers bokbord tidigare på dagen och klappade på just den här boken. Jag fick också med mig Större än så här - Tankar för en genusnyfiken gestaltning. Nu väntar lata dagar i hängmattan på balkongen med choklad, vin och god litteratur. Eller var det tvärtom? Litteratur, gott vin och choklad?

Jag är så innerligt glad över att ha varit med och hjälpt till med föreställningarna under mars och april, stolt över att ha fått vara med på ett hörn hos dessa underbara och varma människor. Lärorikt och intressant har det varit - upptakten till våren blev mindre grå.
Kvällen led mot sitt slut och en mycket trött men nöjd och rörd ljudtekniker gick hem med sin maskinist och stöp i säng, glad och tillfreds med sig själv, sitt utförda arbete, uppskattning på detta och den litterära skörden.

I'm a happy moocher

2009-04-22T13:33:00.005+02:00

Efter helvetesdagen på nya arbetet igår (tio och en halv timme, utan att sitta ner en stund ens för att äta lunch) och efter detta fara direkt till Teater Lacrimosa för att ratta ljudet på Dagordning, kändes det trevligt att traska ner till postboxen idag för att finna två paket som väntade på mig.
Neil Gaimans Anansi Boys (som skickades från Tennessee, USA komplett med Bookmooch hand-out cards, som genast skall placeras i diverse offentliga rum) och Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga (från någonstans i Svea Rike). Varmt tack till er för böcker i utmärkt skick!
Människor runtom mig undrar ofta hur det fungerar och någonstans i deras röster hör jag snålhet. Ja, snålhet faktiskt; "Ja men om jag skickar en bok då måste jag ju betala porto!"
Ja, det är korrekt. Men å andra sidan finns det böcker på sidan som du själv vill ha och då är det ju någon som betalar portot för att sända boken till dig, eller hur? Och genom Bookmoochs poängsystem, kontrolleras att ingen blir utan bok.
Jag har nu sammanlagt fått sex, för mig nya böcker via Bookmooch och jag kan inte riktigt sluta proklamera att det är en suverän idé bara man är villig att våga lita på människor världen över.

I brist på kamera, tog jag bilden med freud's webcam. Det blev som ni ser inte helt bra, men man ser i alla fall de fina böckerna. En ny kamera skall visst vara på väg om jag förstår Maskinisten rätt.

This is a prayer for a Blueberry Girl

2009-04-20T15:51:00.005+02:00

Jag fann en smula magi den här soliga dagen.
Neil Gaiman gör förtrollande barnböcker, här är en trailer för Blueberry girl, baserad på ett poem Gaiman skrev för Tori Amos dotter. Illustrationerna är gjorda av Charles Vess.
Vackert är det.

...Dull days at forty, false friends at fifteen;
Let her have brave days and truth.
Let her go places that we've never been;
Trust and delight in her youth.

Ladies of Grace, and Ladies of Favour,
And Ladies of Merciful Night,
This is a prayer for a Blueberry Girl,
Grant her your Clearness of Sight.

Words can be worrisome, people complex;
Motives and manners unclear.
Grant her the wisdom to choose her path right,
Free from unkindness and fear.

Let her tell stories, and dance in the rain,
Somersaults, tumble and run;
Her joys must be high as her sorrows are deep,
Let her grow like a weed in the sun...

The Classic Regency Romance -- Now With UltraViolent Zombie Mayhem" - Pride and prejudice and zombies av Austen och Grahame-Smith

2009-04-07T09:41:00.012+02:00

"It is a truth, universally acknowledged that a zombie in possession of brains must be in want of more brains."

Med gedigen grund i Pride and prejudice av Jane Austen har författaren Seth Grahame-Smith skapat ett historiskt förlagt zombieslaktarinferno. Bilden är densamma; den engelska landsbygden och i den familjen Bennett i vilken en moder ännu vill se till att få sina unga döttrar bortgifta med goda och rika gentlemän. Fadern vill mest se att de överlever eftersom haken är att en mystisk smitta har drabbat landet, runtom vaknar de döda i sina gravar och kommer i sann 70-talszombiefilmsanda tillbaks, hasande över hedarna för att festa på de levandes hjärnor och lemmar.
Det är stundom (som jag också givit exempel på ovanför) underbara parafraser på Austenska rader: "The business of Mr. Bennett's life was to keep his daughters alive. The business of Mrs. Bennett's was to get them married." (s 9)

Vi möter här alla karaktärer och intriger som i originalromanen, men jag gillar skarpt att Grahame-Smith har omskapat systrarna Bennett till tränade zombieslaktare med dragna svärd och musköter nära till hands. De har lärt sig de allra effektivaste stridskonsterna istället för att lägga så mycket tid på uppförande och ettikettsfrågor. Väl investerade kunskaper i dessa tider.
I Pride and prejudice and zombies är det främst kvinnorna som dräper de odöda, Mr Darcy och Mr Bingley tycks mest stå bredvid i salongen med sina musköter och se världsvana ut, medan systrarna Bennett drar fram dolkarna och svärden och halshugger odöda till höger och vänster.
Här blir kvinnorna, bokstavligt talat desto mer handlande subjekt, Lizzy Bennett ser sig först och främst som en krigare och därefter kvinna. Hon har minsann inte tid att hålla på och gifta sig, det finns ju zombies att slakta:

[...] I am a warrior, madam: survivor of the thirty-six chambers of Shaolin, beholder of the scrolls of Gan Xian Tan. I do not seek love, and at the present I am not in love with Mr. Wickham; though he is, beyond all comparision, the most agreeable man I ever saw -- in form, character, and musketry. However, I see the imprudence of an attachment with one so deeply in want of fortune. [...] (s 109)

Det är mycket humor som möter mig i den modifierade texten och en stor del av Jane Austens original är kvar. Orsaken till att historien håller sig såpass nära texten är att författaren Seth Grahame-Smith helt enkelt tagit originaltexten och adderat zombies lite här och var. Alltså blir historien med andra ord lite lätt tråkig eftersom konversationer och handling i stort är lika trist som jag minns Jane Austens skrivande (Javisst, Jane Austens författarska skall inte förringas, hon är självklart en vass skildrare av sin tid och klass och därför viktig, men allvarligt talat; det är rent utsagt skittråkig litteratur!).
Jag läser att Grahame-Smith ansåg Jane Austens roman mycket väl lämpad för att göra om till en zombiebok inte bara på grund av karaktärernas zombieliknande tillvaro med bjudningar och fester hit och dit, levande livet inneslutna i en bubbla av privilegier: "People taking these strolls, riding their carriages to and fro. . . . There are so many opportunities there -- for zombie attacks."

I boken finns även kompletterande illustrationer och som avslutning ett gäng diskussionsfrågor för den som känner sig manad att diskutera exempelvis symbolik efteråt.
Jag ger Pride and prejudice and zombies ett gott betyg, ur zombiesynpunkt. Detta är faktiskt briljant komponerat:
"Complete with romance, heartbreak, swordfights, cannibalism, and thousands of rotting corpses Pride and prejudice and zombies transforms a masterpiece of world literature into something you'd actually want to read."

"Just saw a dude with one eye!" - Odyssén på Twitter

2009-04-06T00:25:00.008+02:00

Häromdagen såg jag hur Jane Austens Stolthet och fördom skulle se ut på Facebook. Onekligen roande att lägga fram litterära verk med vår tids verktyg.

Ikväll kontrar jag med hur Homeros Odyssén i stora drag skulle te sig på Twitter. Ithacarulerdotcom, mycket underhållande: "Wrecked the boat. Totald. Everyone dead. FAIL."

Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson

2009-04-05T00:02:00.003+02:00

Vi stod på kullen och min mor sa: "Världen är full av synd."
Vi stod på kullen och min mor sa: "Du kan förändra världen." (s 23)

Jag kom upp ur läsesvackan och avslutade den fascinerande historien om Oscar Wao. Jag lånade från Medborgarplatsens bibliotek med mig Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson.
I förordet förklarar författaren hur hon ville "leka med självbiografins och fiktionens gränser". Hon skriver om när manliga författare som Paul Auster eller Mila Kundera skriver in sig själva i sina arbeten, kallas det så fint för metafiktion, men då kvinnor gör detsamma kallas det alltid självbiografi. Det är tänkvärt och det tilltalar mig.

Jag tycker om det både det galghumoristiska och det konstnärliga språket hos Jeanette Winterson, jag tycker om inledningen där hon förklarar och staplar upp den djupt religiösa moderns svartvita värld, hennes vänner och fiender i två prydliga listor. Jag tycker mig kunna läsa den första listan på två olika sätt och det är roande:

Fienderna var: Djävulen (i hans många uppenbarelser)
Grannens
Sex (i dess många uppenbarelser)
Sniglar

Så, här mellan pärmarna får jag den religiösa uppfostran, klaustrofobiskt nära kroppen. Winterson blandar myter och sagor med sin egen historia och religiös symbolik och berättar historien om uppväxten i en frireligiös församling och upptäckten av sexualiteten som inte alls motsvarar det församlingen förespråkar. Den unga Jeanette, som av sin adoptivmor ansågs utvald av Gud fader själv att missionera och predika, är flata och blir därför utstött ur församlingen och anses vara besatt av onda andar. Den som till synes är alltigenom god, kan visa sig vara ett kärl för självaste Djävulen. De bästa kan mycket väl bli de värsta.
Det är en bra historia dock, hoppfull, även om hon mot slutet av historien tappar bort mig, i historierna om den helige Graalen, riddare och trollkarlar. Men samtidigt är det så hon förklarar det också - historien är sällan enkel:

Alla som berättar en historia berättar den på ett annorlunda sätt, bara för att påminna oss om att alla betraktar den olika. En del påstår att det finns sanningar att upptäcka, andra säger att allt går att bevisa. Jag tror inte på dem. Det enda man säkert kan veta är hur komplicerat alltihop är, som ett snöre fullt av knutar. Alltihop finns där, men det är svårt att veta var man ska börja och omöjligt att förstå slutet. Det bästa man kan göra är att beundra hur trådarna löper mellan fingrarna och kanske lägga till några knutar. (s 135)

Jane Austen och zombies - i undertecknads hand

2009-04-04T16:29:00.007+02:00

Jag har tjatat om den förr, men nu är den äntligen här, i min hand.
Tack sf-bokhandeln. Tack finaste D som förstår vikten av att måsta läsa om Elizabeth Bennet som utrotar zombies samt roundkickar Mr Darcy.
Boken innehåller till min förtjusning illustrationer av ovanstående.

Nu måste jag skynda mig att läsa ut Jeanette Wintersons Det finns annan frukt än apelsiner. Det hinns med råge med på vägen till kvällens fullsatta föreställning av Teater Lacrimosa på Scen Gavelius.

Kort reflektion och uppdatering - jellyfish style

2009-03-25T10:36:00.012+01:00

En period av ingenting har infunnit sig. Koncentrationen ligger och dräller nere i raggsockorna. Solen är tillbaka och jag känner mig som en manet, jag glider mest runt i tillvaron - zum zum zum...

Det är till och med svårt att läsa just nu, även om jag ibland förlorar mig i Dominikanska republikens historia och den sfäriskt formade Oscar Wao med tillhörande familj. Min bild av Oscar stämmer rätt bra överens med Star Wars Kid, ni vet det där gamla filmklippet på You Tube, där en rätt överviktig tonåring hoppar runt i en studio på sin gymnasieskola och leker Darth Maul? Han kastar sig av och an inför kameran med en lång pinne, rörande målmedvetet. Dessvärre läckte filmen ut på internet och pojken som var på den blev föremål för åtlöje inför hela världen.

Jag tycker mycket om Junot Díaz språk. Han skriver med en närhet till läsaren, som ett samtal. Jag är svag för sådant, när författaren vänder sig direkt till läsaren. Jag tycker om fotnoter. I The brief wondrous life of Oscar Wao är det mycket fotnoter. Det är mycket science fiction och fantasy som refereras, vilket är roligt då jag på senare tid börjat läsa mer sådant.
Jag undrar såklart över hur den svenska översättningen ser ut med alla dessa spanska ord som spränger texten. Detta skall undersökas.
Men jag tycker om den, jag ler och läser. Om förbannelser och kärlek, förlorade barn och gangsters, alvspråk och majsfält. Ett slutgiltigt omdöme, vid ett senare tillfälle.

Vidare kan undertecknad manet hälsa att Bookmooch nu resulterat i tre böcker av Zadie Smith (en författare jag längee planerat att läsa), skickade till mig från Chile och olika platser i Svea Rike. Jag har t o m snappat åt mig ytterligare två böcker av Charlaine Harris (på Myrorna) enkom för att kunna ge bort dem på Bookmooch. Jisses jag är verkligen biten.
Jag har tyvärr ingen kamera just nu, annars skulle jag gärna publicera bilder på finfina paket med, för mina ögon, ovanliga frimärken.

För övrigt är det glädjande att David Lynch finns på Twitter. Sävliga väderleksrapporter och återhållsamma reflektioner dyker upp på skärmen ett par gånger om dagen. Även Chuck Palahniuk har ett konto men då innehållet där inte skrivs av honom själv känns det (trots att han är en av mina absoluta favoritförfattare) inte alls lika intressant.

Och så ett reklaminslag om teater

2009-03-13T10:22:00.007+01:00

Teater Lacrimosa sätter upp Dagordning - en otrendig föreställning om statusstress på Scen Gavelius i Stockholm och imorgon lördag är det nypremiär.
Undertecknad levererar ljudet till ett utmärkt iscensättande av cafe latte-morsor, bostadsrättsbildningar, inre clowner som försöker lära sig steppa, originella och paranoida grannar och en smula rent kaos. Allt i Lisens röriga lägenhet mitt i valfrihetens underbara Sverige, där jag ställer mig frågan om vad det är för jävla valfrihet egentligen?

Intervju med Dave McKean, Bookmooch och jobb

2009-03-12T09:22:00.007+01:00

Jag har tidigare framhållit Dave McKean som en mycket bra illustratör. För mig är han mest känd för att ha illustrerat Neil Gaimans landskap och historier. Han gör vackra, otäcka, suggestiva bilder.
Jag fann häromdagen en intervju och en massa vackra bilder med illustratören hos Seven impossible things before breakfast.
Dock har livet bjudit på späckat schema de senaste dagarna, så länken kommer lite sent.
Jag är upptagen med restuppgifter, arbete som ljudtekniker (som det så fint heter) och med att söka nya jobb inför sommaren, samt Oscar Waos korta och förunderliga liv.

Vidare bookmoochas det för glatta livet. Jag har verkligen blivit fast i det och sänt iväg Charlaine Harris och Sookie till Philadelphia, Morvern Callar till Linköping och den olästa Nu vill jag sjunga dig milda sånger till Australien. Snart kommer Zadie Smiths On beauty till mig från Chile och Vita tänder från någonstans i Svea Rike.
För er som inte vet hur det fungerar med Bookmooch, kan jag tala om att tanken går ut på att dela böcker med varandra. Har du en bok eller ett par stycken i bokhyllan som du vet med dig att du aldrig kommer läsa igen? Du kanske inte känner att du måste ha dem kvar?
Registrera dem på Bookmooch och se om någon vill ha dem. Byt in dem (inte nödvändigtvis med samma person som vill ha boken av dig) mot böcker du verkligen vill ha. Det är gratis sånär som på porto, vilket inom Sverige inte blir så många kronor, att skicka utomlands är såklart lite dyrare, men detta får man igen i nya böcker så på det stora hela går det på ett ut.
Livet går framåt.

Färgrik zombieapokalyps - Remains av Steve Niles och Kieron Dwyer

2009-03-09T17:40:00.004+01:00

Jag har utvecklat en förkärlek för zombies. Detta gäller främst film, men har även smittat av sig på litteratur och serier. Zombielitteratur är för mig något relativt nytt varför jag gärna uppehåller mig vid ämnet. Jag vet inte exakt vad som gör att jag finner det så spännande, varför har jag inte snöat in på vampyrer till exempel? Det är ju uppenbarligen mycket populärt med vampyrer nuförtiden, men nej, er kära undertecknad har snöat in på de levande döda, som med ruttnande lemmar och vassa tänder vill äta de levandes kött. Kanske måste jag bara väga upp för min litteraturpretantiösa sida?
Bland det mest skrämmande och motbjudande jag vet är kannibalism så jag antar att min fascination för zombies är nära sammanlänkad med denna avsmak. Det är en skräckblandad förtjusning, multiplicerad med föreställningen om den absoluta apokalypsen och hur samhället som vi känner det smulas till småpartiklar medan vi slåss mot något ändlöst och gigantiskt, mot vilket inget botemedel finns.

Häromkvällen var vi hemma hos D's syster och hon smög med mig ett zombie-album som jag skulle läsa och jag smög ner Therefore repent! i hennes dator.
Albumet var Remains av Steve Niles, med illustrationer av Kieron Dwyer. Här läggs en färgfullt illustrerad historia fram om en man och en kvinna, vilka arbetar på ett casino i Reno och som efter zombieutbrottet blir fast i en byggnad, medan de långsamma odöda flockas i tusental utanför.
Steve Niles har tidigare skrivit 30 Days of Night, vilken låg till grund för filmen med samma namn som gjordes för något år sedan.

Jag läste albumet, men kände inte att det fanns något vidare att fastna vid här. Protagonisterna är ganska tråkiga, intrigen rätt banal. Den är dock snyggt tecknad i och med att den är i färg, själva händelsen som utlöser zombieapokalypsen är definitivt underhållande (tjock, dum amerikansk snorunge fingrar på knappar han inte har med att göra, KABLAAAM!! så briserar en atombomb som skapar miljoner zombies och apokalypsen är ett faktum) men jag irriterar mig på att karaktärerna känns så platta.
Jag stör mig också lite på att det här rör sig om zombies som kan tala och handla strategiskt. Visst, till viss del aktiva zombies går bra, till och med om de rör sig snabbt men jag har så svårt för när de skall tala, då faller skräckmätaren och jag tycker med ens att det är humor, snarare än skräck. Där faller mitt genuina intresse och blir till tidsfördriv.
Likaså är den inledande diskussionen om snabba zombies kontra långsamma zombies ganska underhållande. Fördelar läggs mot nackdelar - vad är egentligen otäckast? Snabba zombies som kan springa ikapp dig, eller långsammare som kommer ifatt dig om du exempelvis ramlar och/eller skadar dig så att du inte kan fly? Och vad är det absolut otäckaste, menar skribenterna? Jo, zombies som kan tänka strategiskt och handla därefter.

Jag jämför också min läsupplevelse med The walking dead av Robert Kirkman, i vilken persongalleriet känns mer utarbetat. The walking dead handlar också om överlevnaden i en värld av döda och hur ett sådant liv skall kunna se ut, men det är mer substans, mer autencitet, karaktärerena har mer djup. Kanske har känslan att göra med mängden karaktärer i de olika historierna, i Remains kan karaktärerna räknas på en hand, i The walking dead är de flera. Å andra sidan är den förra en samlad volym av ett antal serier. Remains är första delen av fem, så det kan ju såklart bli bättre, men då jag stänger boken och lämnar Reno med dess gutturalt talande zombiehorder känner jag att jag likagärna kan klara mig utan.

"Organiserat levande så som en människa" - Passionen enligt G.H. av Clarice Lispector

2009-03-07T17:00:00.009+01:00

Vad skall jag då säga? Hur förklarar jag, på ett enkelt och lättfattligt sätt denna roman? Jo, jaget i romanen - G.H.- bor i en takvåning och hon finner en kackerlacka i sitt hembiträdes rum. Hon dräper denna kackerlacka och i och med detta sätts en ofantligt tankemaskineri igång. Punkt. Det var det enkla upplägget.

Men så dök jag då in i takvåningen hos G.H. och jag säger som La Bibliofille - vilken utmaning!
Lika mycket som jag steg in i G.H.'s vackra hem, lika mycket steg jag in i hennes skalle, tankar, celler.
G.H. ber mig i inledningen att ta hennes hand, för hon vågar inte gå själv dithän hon skall. Det är lättare att föreställa sig en varm hand som håller stadigt i en, det är då lättare att gå. Ibland ursäktar hon sig till mig, på bokens sidor, ber om min förlåtelse för att jag tvingas hålla hennes hand, medan hon stiger rakt ner i avgrunden och klamrar sig desperat fast vid mig, så knogarna vitnar.

Varje kapitel av boken avslutas med samma mening som följande kapitel börjar med. Det är enligt mig väldigt vackert, effektfullt i sin tydlighet. Som att glida längre och längre in i ett medvetande, ännu lite längre in... Och det gör jag hos G.H.
Medan hon sitter inne i hembiträdets rum och stirrar på den halvt krossade kackerlackan, öppnas ett universium inuti henne, inuti mig. Det är fritt fall. Hon demonterar kackerlackan, sig själv - allt.
Mina tankar går också till Marcel Proust, James Joyce, Virgina Woolfs Mot fyren och den obeskrivliga ensamhet (sådär ensam man alltid är med sig själv, på insidan) som den manifesteras hos Fernando Pessoa på grund av det inre landskapet jag får ta del av. Det är skoningslöst i sin existensialism, ett skoningslöst landskap. Jag söker förtvivlat finna orden att nagla fast romanen med, men den låter sig inte bemästras så lätt.

Det här är det innersta rummet hos G.H där orden flyter runt, omslingrade, slingrar om mig och lindar in mig (henne) tills jag (hon) längre inte riktigt förstår vad jag (hon) just läst (sagt):

Ge mig din hand. För jag vet inte längre vad jag talar om. Jag tror jag har hittat på alltsammans, inget av det här har funnits!Men om jag hittat på vad jag var med om igår- vem garanterar då att jag inte också har hittat på hela mitt liv före igår? (s 118)

Jag vill återvända hit, fatta G.H.'s hand igen och vandra med henne mellan hopp, förtvivlan, ensamhet och avgrunder. Jag vill smaka kackerlackan och dess salta ögon än en gång, ty endast en genomläsning räcker inte för detta lilla stora verk.

Hur ska jag kunna kompensera dig?Använd åtminstone också mig, använd mig åtminstone som en mörk tunnel - och när du gått igenom mitt mörker kommer du att möta dig själv på andra sidan av dig. Du kommer kanske inte att träffa mig, jag vet inte om jag kommer att ta mig igenom, men dig kommer du att träffa. Åtminstone är du inte ensam, som jag var igår, och det enda jag bad om igår var att åtminstone komma ut levande inifrån. Och inte bara levande - som den primärt monstruösa kackerlackan var enbart levande - utan organiserat levande så som en människa. (s 120)

Koncist om bokhyllor, kontexter och stickning

2009-03-03T15:58:00.004+01:00

Jag har dykt ner i de kvarvarande litteraturstudierna och stickning. Ibland också djupt ner i studierna av stickning.
Men jag kan också återfinnas i G.H.'s lägenhet. Kanske rentav innanför hennes pannben.

Och alldeles snart skall jag befinna mig i en helt annan kontext, görande något som jag absolut inte har någon aning om hur man gör. Men jag skall utföra detta görande under några kvällar i veckan i sådär en och en halv månad, med start på torsdag.
Ibland drömmer jag om bokhyllo r igen och ibland om att flyga bort någonstans.
Jag sätter mig på cykeln, konstaterar att jag borde köpa en sådan där lite stänk-flapp, susar inåt knivsöder och dricker kaffe, med sinnet djupt förankrat mellan pärmarna.

Therefore repent!

2009-02-27T09:33:00.013+01:00

Tänk om Uppryckandet (eller på engelska The rapture) verkligen skulle hända? Tänk om alla goda kristna en dag skulle ryckas bort från jorden och upp mot himlen? Antikrist skulle stiga ner och utsätta syndarna för sju svåra år och därefter kommer Jesus tillbaka och etablerar Tusenårsriket på jorden.
Med grund i denna domedagsprofetia utspelar sig Jim Munroes serie Therefore repent!, som just nu finns att kostnadsfritt ladda hem på författarens hemsida.
Handlingen är förlagd till ett post-Uppryckelsens Chicago, där de "rättrogna" har blivit uppryckta till himlen och de kvarvarande människorna delas upp i dem som tror på ett andra Uppryckande (om de bara ångrar och bättrar sig) och de som inte gör det och fortsätter leva som vanligt.
På Chicagos gator vandrar Guds militanta änglar med maskingevär och rensar upp bland de kvarvarande syndarna. På CNN basunerar president Bush ut tal till folket med Mr. Christ vid sin sida, att om folk bara bättrer sig så kommer det en andra chans att bli upptagen i himlen.
Huvudpersonerna Raven och Mummy är artister som uppträder på rave och festivaler och de kommer tillbaka till Chicago just efter Uppryckningen. De hittar en lägenhet vilken är tom efter att deras tidigare boende blivit upptagna till himlen. Märkliga saker händer som att deras hund börjar tala och de själva och andra människor börjar genomgå magiska mutationer, både till sina utseenden och sina egenskaper. En motståndsrörelse bildas så sakteliga. Kanske bör jag här också inflika att det inte rör sig om kristen propaganda?

Jag har laddat hem serien och den är verkligen bra. Det är lite drygt att sitta och läsa serien på min pyttelilla skärm, men på en normalstor skärm torde det inte vara några problem. Man kan även köpa serien i fysisk form precis som vanligt, men anledningen till att den just nu delas ut fritt är för att göra reklam för den kommande sex delar långa seriesviten Sword of my mouth, vars första del skall släppas i maj. Den startar där Therefore repent! slutar, som en fristående fortsättning på det post-apokalyptiska temat.
Detta är väl värt att hålla korpgluggarna öppna för och tills dess har jag lagt den fysiska versionen av seriealbumet på önskelistan.

Tank Girl på Hallongrottan - reflektioner

2009-02-26T10:55:00.011+01:00

Cyberpunkläsecirkeln på Hallongrottan igår var trevlig. Stolar hade ställts fram i butiken men jag (och två till) lade beslag på soffan i fönstret längst bak, där jag med känglösa fötter försökte hålla huvudvärken stången.
M kom efter en liten stund och satte sig bredvid mig och vi fnissade lite åt den utmärkta b-film som Tank Girl faktiskt är. Jag har sett den en massa gånger och den hade rätt grav inverkan på mig då jag såg den första gången för så många år sedan, när jag var 17 år.
Till mötet skulle vi läsa Feministisk teori i rörliga bilder av Maria Törnqvist och Katharina Tollin. I denna presenteras olika feministiska teorier med utgångspunkt i olika filmer, ett till synes kul sätt att lära in teori.

Efter filmen diskuterade vi i två mindre grupper, utifrån texten vi läst. Först rådde viss förvirring eftersom somliga i gruppen ville ha en korrekt definition av cyberpunk, något som jag och en annan i gruppen förklarade som en underkategori till science fiction.
Vidare rörde sig vår diskussion kring heteronormativitet, fusionen mellan traditionell kvinnlighet kontra handlingskraft, överskridande av kategorier samt (hetero)sexuella anspelningar. Vi ställde oss dock frågande till författarnas val av att låta Tank Girl få representera Donna Haraways intrikata tankar om cyborgen som gränsupplösande verktyg.
Vi fastnade dock i en diskussion om serien Tank Girl, i vilken karaktären är mycket mer burdus, otrevlig, mindre sminkad och tillrättalagd, något som i filmen är helt bortskalat. Tankarna om Tank Girls halvnakna kropp och det faktum att hon är ritad av män, är inget jag tycker är relevant som något slags uttryck för mäns övertag på kvinnor. Det finner jag tämligen ointressant. Visst, i filmen har hon sexualiserats och gjorts lite löjligare, ja men hon är en tuff karaktär som inte böjer sig för någon och hon sparkar stjärt, punkt. Är detta inte förenligt med skönhet?

Det var hur som helst trevligt att komma iväg lite på kvällen, träffa människor, se film och diskutera. Jag ser fram emot nästa läsecirkel om en månad, till vilken vi skall ha läst Haraways Cyborgmanifest, vilket ingår i hennes Simians, cyborgs and women relativt nyligen översattes till svenska.

Veckan

2009-02-23T13:35:00.003+01:00

Det talas om bokrea, numera.
Jag har inte råd med detta i år, inte alls. Med endast en ynka lön kvar att få utbetald, riktas blicken mot biblioteket.
Clarice Lispector fick sällskap av kurslitteratur samt en bok om stickning, då jag var där förra veckan. Jag har fått för mig att jag skall lära mig sticka, så en del böcker har inhandlats och lånats. Det går framåt. Lite av det som mamma lärt mig sitter i.

På onsdag är det cyberpunkläsecirkel på Hallongrottan, för rekreation. Tank Girl skall ses och analyseras med Donna Haraway. Hon citeras i kapitlet om ovanstående film i Feministisk teori i rörliga bilder:
"Ett enda synsätt skapar värre illusioner än dubbelseende eller månghövdade monster."

Ett mycket ljuvt farväl

2009-02-18T17:57:00.007+01:00

Adjö Pamela.
Nu förpassar jag dig, ditt dånande och din dygdiga gudsfruktan till kurslitteratur.se och Bokbörsen och hoppas att du kan glädja (eller förmodligen tråka halvt ihjäl) någon annan litteraturstudent som tvingas läsa om dina vedermödor och din kamp mot och fostran av Den Unge Herrn.
Du förespråkade att värna om dygden och moralen till vilket pris som helst, du ville hellre klä dig i trasor och dö tusen gånger om än att leva ovanför ditt stånd och mista din älskade heder och dygd.
Det var en långdragen relation vi hade du och jag och den var definitivt inte helt lätt eftersom vi ofta hade skilda tankar kring vad man i egenskap av kön och klass skall tvingas stå ut med. Enligt min mening utsattes du för regelrätta övergrepp av en överjävlig överklasslyngel och borde ha tagit tjänst någon annanstans, men du framhärdade tappert och dånade dig igenom övergrepp efter övergrepp.

I slutänden gifte du dig trots allt med Den Unge Herrn, vars uppvaktande av dig var tämligen smaklöst och vidrigt, ibland försökte han rentav tvinga sig på dig, men du betvingade honom genom att ropa på nåd och din käre Guds Försyn. Du blev således Fru på herrgården, trots att du själv hade en så fattig bakgrund. Överklassen såg inte med blida ögon på ert äktenskap. Genom din gudstro och din önskan om att bevara hedern, lärde den Unge Herrn sig att bli en bättre och mer ödmjuk man. I enlighet med tidens filosofi var du en form av öm men hård moder som betvingade mansodjuret i honom.
Sensmoralen med din historia är att bara man håller på sig så kan man komma hur långt som helst, bara dygden är i behåll förtjänar man att resa sig ovanför sitt stånd, men man skall alltid vara tacksam inför sina föräldrar, de som har en högra klass än en själv och inför Gud.
Dock fick du prinsen och rikeddomen och till på köpet en liten son. Inte för att jag vet hur du lyckades producera honom med dygden i behåll, men jag är glad att slutet blev gott.
Nu hoppas jag innerligt att jag slipper se dig igen, men tills jag mot all förmodan gör det igen förbliver jag

din innerligt flitiga Litteraturstudent
L.

Essäer och nya favoriter

2009-02-17T12:48:00.001+01:00

Jag läser Peter Englunds essäsamling Tystnadens historia och andra essäer.
Här kan jag läsa om "bagateller" enligt Englund själv, de till synes små tingens historier långt borta från slagfält och kungligheter. Essäerna tar upp tystnaden, ledan och kroppens historia såväl som gemets, skruvmejselns och tandborstens historia.
Det är en trivsam samling texter, skrivna med ett mycket vackert språk. Jag tycker mycket om att läsa texter som är skrivna med ord som för mig är nya och sådana är Englunds texter. Ibland får jag stanna upp, slå upp ett ord och läsa vidare (likadant var det med Saramagos Blindheten).
Peter Englund tycks också vara förtjust i fotnoter, en förtjusning som jag också delar. Precis som den ständige sekreteraren skriver i dagens blogginlägg, är fotnoter ett sätt att infoga en liten historia in i den stora. Visst, jag kan också tycka det är fantastiskt irriterande med rent akademiska fotnoter, men när det handlar om att komplettera texten är det en annan femma. Då är det som att få fler berättelser i en.

Nu blev det mycket Peter Englund här, det startade med att jag började läsa hans blogg för någon månad sedan och jag tyckte så mycket om språket att jag fortsatte. Språket kändes lent mot själen på något sätt.
Till min förtjusning fann jag att många av essäerna och andra texter finns arkiverade på hans hemsida. Nu spränger jag vidare genom essäerna och vidare mot hans historiska tegelstenar.
Jag har skaffat mig en ny favorit.

Om att skicka böcker med post

2009-02-16T09:17:00.006+01:00

Jag lade ut min Dead by dark av Charlaine Harris, på Bookmooch. Det är ingen idé att den står och samlar damm i bokhyllan, så besviken som jag blev. Jag kan lika gärna skicka den och få något jag vill ha i utbyte.
Svar har kommit in från Kanada och Storbritannien. Intressant.
Häromveckan sålde jag en bok till en förkyld advokat i Norge. Han ville köpa Noras systrar av Margareta Wirmark till sin fru som är skådespelare. Ett tacksamt mail dök upp, boken hade kommit fram och Herr Advokaten var mycket nöjd över sitt köp. Jag hoppas således att frun var lika nöjd, om inte nöjdare.

Jag tycker om att lägga böcker i små paket och skicka iväg till Var-de-nu-skall. Det är något med att lägga ner boken i ett vadderat kuvert, skriva namn och adress på den som skall ha den och så sitt eget namn och adress. Kanske någon liten hälsning på en liten lapp, instucken mellan sidorna.
Så färdas den, till den där nya människan som jag inget vet om, och glädjer förhoppningsvis.

City of glass av Paul Auster

2009-02-15T17:26:00.008+01:00

Så fick jag då i min hand City of glass av Paul Auster - i serieform av Paul Karasik och David Mazzucchelli.
Jag har aldrig tidigare läst Paul Auster, däremot har jag hört honom lovordas från diverse håll och jag har kikat på hans New York-trilogi, konstaterat att det rör sig om någon slags deckare och direkt därefter tappat intresset.
Nu fick jag i alla fall den första delen i trilogin, omstöpt till svartvit serie och efter några timmars läsande inser jag att det kommer inte bli helt enkelt att skriva ett omdöme om det här verket. Detta är inte ett verk som man enkelt hastar igenom och förklarar på en kaffekvart, man skall här inte låta sig luras av formen.

Det är ett kittlande verk i seriekostym som lämnar mig med en bunt av frågor om identiteter, språk, semiotik, författarens roll i en historia. Vem är vem, vem berättar vad? Jag skulle vilja läsa City of glass i ren textform också. Jag skulle vilja göra en jämförelse, jag vill läsa om och om igen för innebörden av berättelsen känns större än berättelsen i sig själv.
Historien som sådan buktar och vrider sig åt alla håll, berättandet i den här boken är suggererande i och med formen, de språkliga innebörderna blir övertydliga i de svartvita rutorna, karaktären Quinn blir slukad av staden New York i ordets alla bemärkelser. Det är svartvitt, stiligt med drag av film-noir och stundom avgrundsdjupt. Den tål definitivt att läsas närmare, igen.
Jag avslutar med att citera ur en intressant analys av verket:

[...]City of Glass is not merely an illustration, or an oversimplified version of a superior original that a lazy reader did not want to read. Instead, the graphic novel adds a visual dimension to Auster's metaphysical detective story that constitutes an artistic contribution worthy of analysis on its own merits.

Till sängs med Frida

2009-02-14T15:47:00.007+01:00

I sina tavlor talade hon smärtans språk. Men när hon väl hade målat smärtan var det inte enbart hennes egen smärta längre. Det som tavlorna uttryckte upphörde att vara bara hennes erfarenhet och hennes verklighet. Alla betraktare kunde identifiera sig med henne och uppleva hennes smärta som sin. (s. 152)

Slavenka Drakulić har skrivit en roman om Frida Kahlo, i likhet med Ernst Brunners Edith och Sara Stridsbergs Drömfakulteten.
Frida ligger på sin dödsbädd och minns tillbaka på ett liv där kroppen och smärtan stått i centrum hela tiden. Texten varvar minnen, monologer och analyser av hennes tavlor. Olyckan med bussen, i vilken den livslånga smärtan får sin början är beskriven som ett konstverk (det känns som om det är taget ur filmen som gjordes för några år sedan), hur hon därefter börjar måla självporträtt för att inte ha tråkigt under konvalecensen. Detta uttryckssätt stannar kvar hos henne. Boken tar upp äktenskapet med Diego Rivera och hur Frida till stor del levde i hans skugga, hans notoriska otrohet vilken hon tycktes acceptera. De verkade veta att de hade varandra, trots allt. Jag får känslan av en djup kärlek, dem emellan. Missfallen, smärtan, längtan efter barn, känslan av att vara oduglig för att hon inte var förmögen att behålla ett barn.

Det är ingen svår läsning rent textmässigt, jag läser den på en natt, eftersom jag inte kan sova. Den mytomspunna Kahlo blir här mer som en föreställning, en idé. Hon blir under läsningen för mig - kropp. Kroppen är hela tiden närvarande, kroppen är ett hinder som smyckas och kläs minutiöst för att det inte skall märkas hur trasig den är. Det handlar om att hela tiden leva innesluten i en bur av smärta och om att inte kunna uttrycka den på annat sätt än med direkta vrål och färgpenslar, att fördriva smärtan i kropp och själ genom att torka av den på en målarduk.
När jag var yngre fascinerades jag, som många andra, av hennes målningar. De är groteska, skrämmande, nakna. De hanterar smärta, död, sorg, desperation. I Draculićs bok ser jag bakom målningarna. Hon presenterar konstnären för mig, värdigt och respektfullt bland ruttnande illaluktande benstumpar, läkemedel och stelt plågsamma korsetter.

Tidsfördriv

2009-02-13T22:39:00.000+01:00

En bok-enkät med lite annorlunda frågor fann jag hos Martin Ackerfors. Jag känner att det ibland går lite inflation i alla bokenkäter, listor, utmaningar och allt "tidsfördriv" som figurerar på alla bokbloggar, men just dessa frågor tyckte jag kändes intressanta.

1. Varför läser du?

Främst för att jag tycker om det skrivna ordet och eftersom jag själv skriver uppskattar jag att läsa, för inspiration. Jag läser för att hålla igång hjärnan, så att säga. Jag tycker om att läsa just för de bilder som hjärnan skapar, utifrån det jag läser.
Jag läser även för att lära och för att på det sättet utveckla mitt tankesätt, men då handlar det om ren teoretiskt inriktad litteratur. Det bästa jag vet är böcker som utmanar mina sätt att tänka kring något, som får mig att tänka annorlunda som exempelvis Julia Seranos Whipping girl eller texterna i Don Kulicks Queersverige.
Det senaste året har jag också börjat intressera mig mer för serieromaner och serier över huvud taget, text och bild skapar nya landskap för sinnet att färdas i.

2. Vad tycker du är förbjudet inom litteraturen?

Jag tror inte att jag tycker något är förbjudet? Jag anser att i litteraturen är allt möjligt, man skall kunna skriva om vad som helst.
Men det är klart, människor kan titta snett på böcker som behandlar känsliga ämnen som (enligt rådande normer, avvikande) sexualitet eller böcker som behandlar vidriga ämnen utan att förkasta dem. Det är det första jag kan komma att tänka på. Det har hänt både en och flera gånger att människor tittat snett på somliga böcker i min bokhylla, som t ex Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop eller Berättelsen om O av Pauline Réage. Speciellt då jag vidhåller att det verkligen är god litteratur, även om ämnena böckerna tar upp är tämligen provocerande.

Vidare tycks det vara lite tabu att uppskatta författare som exempelvis Lewis Carrol, som enligt historien "tyckte om" småflickor. Samma sak torde väl gälla Vladimir Nabukovs Lolita. En författares privata förehavanden kan väl inte göra att hans/hennes litterära skapande per automatik, blir sämre? Marquis de Sade var säkert en en otrevlig och sadistisk människa i det verkliga livet (han förespråkade tydligen både incest och att våldtäkt inte borde vara straffbart), men han kunde banne mig skriva både med rapphet, humor och var en flitig debattör.

3. Vad är ett måste?

Ett bra och korrekt språk väger tungt. Inga taffliga beskrivningar av sakers tillstånd. Inga produktplacerat överdrivna texter, om ni förstår vad jag menar?

4. Vilket är viktigast när du intresserar dig för en bok: popularitet eller status?

Nej, jag kan inte säga att något av dem spelar så stor roll. Det viktiga är att ämnet boken tar upp är engagerande och att det är en bra bok, språkligt.
Men "toppliste-litteratur" väger oftast inte speciellt tungt. Att många människor läser Liza Marklund (t ex) får mig inte att tro att hon skriver speciellt bra, utan hellre att hon skriver lättillgängligt.
Jag har en smula elitistiska tendenser, kanhända. Att en bok läses av många betyder inte per automatik att den är bra och värd att läsas.

5. Vilken författare har betytt mest för dig? Varför?

Kerstin Thorvall, tror jag. Hon har, genom sitt självbiografiska skrivande, visat ett annat sätt att leva. Hos henne är det ok att må dåligt, att det är ok att vara svag, att inte leva upp till mammarollen (vilket tråkigt ord!). Det är ok att ha en sexualitet efter 50. Hon får mig att känna att det inte är någon fara att bli gammal, livet behöver inte bli så hemskt annorlunda trots att man blir äldre. Man är densamma ändå, det är bara kroppen som ser annorlunda ut.

6. Vilken redan existerande bok borde det varit du som skrivit?

Det går ju nästan inte att svara på. Allt av Martina Lowden, kanske? Jag är oförmögen att dikta upp saker, men om det kommer till självbiografiska inslag, då är det enklare. Lowdens bok är förmodligen intressantast för henne själv.

7. Har du, när du läst klart en bok, varit arg på hur den slutat och velat skriva om slutet, en karaktär eller liknande?

Slut är alltid knepigt. Just nu kan jag inte minnas något exempel, men Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, hade nog mått bra av en omgång, över huvud taget - en mycket överskattad bok.
José Saramagos (eller vem det nu är som står bakom berättarjaget) syn på somliga kvinnor i Blindheten stör mig också väldigt mycket, även om jag verkligen uppskattade boken och budskapet.

8. Finns det någon bok du gillar som du aldrig skulle råda någon annan att läsa? Vilken?

Nej, det tror jag inte. Det skulle väl vara om det är någon bok jag skäms över att jag gillar? Jag brukar vara mycket bra på att pracka på folk allehanda böcker, som jag själv uppskattar.
Fast, när jag tänker efter; Samuel Richardsons Pamela kan nog de flesta klara sig utan.

9. Om du fick bestämma, vem skulle du ge Nobelpriset i litteratur?

Joyce Carol Oates, men jag kan inte riktigt komma på vad min motivering skulle vara. Hon har en fantastiskt förmåga att sätta fingret på det monstruösa i tillvaron. I hennes böcker är det vardagliga det mest skrämmande och hon skriver fram det för mig så att det blir tydligt i alla dess nyanser.

Överraskning

2009-02-12T18:34:00.009+01:00

Så kom finaste hem med presenter, mitt i översvämningen i badrummet.
Äntligen! Comic Book Tatto (jag slår upp den och förstår direkt vilken låt historien grundas på - The Waitress) och så City of Glass (Första delen av New York-trilogin av Paul Auster, i serieform), som D deklarerar är hans absoluta favoritbok.
Mer om detta senare, nu skall här inspekteras!

Kaffe och kaka

2009-02-11T16:28:00.007+01:00

Jag vaknade och kände mig tillfreds idag. Nöjd med mig själv och med livet, det går långsamt framåt.

Jag cyklade på finaste Elfriede III (jag måste se till att måla hennes namn på stången, i svart. det skulle vara fint mot de svarta blommorna.) till Kungsholmen, J's holme. Han handlar goda men fasligt söta kakor åt oss på Thelins och kaffe i take away-muggar. Han har bara snabbkaffe hemma säger han.
Vi sitter i hans soffa och talar om Peter Englund och historia, om släkthistorier och beroende. Jag tycker om att höra om folks släkt. Jag avundas dem, som har en släkt att tala om, som har en levande historia så att säga. Historier om farfars far och farmor mor, som gjorde ditten och datten.
Jag har inget sådant att tala om, min släkt är ganska liten och det finns inga berättelser, så jag frossar i andras historier. Lyssnar noggrannt.
Sedan tittar vi i en gigantisk konstbok, diskuterar det där (enligt mig) fasliga fåret som står utställd på Moderna Muséet, art noveau, Max Ernst och betydelsen av enhörningar i konsten.
Det drar sig mot eftermiddag och jag packar in mig i halsdukar och drar ner baskern i pannan. Jag får med mig Peter Englunds Tystnadens historia och andra essäer i ryggsäcken, susar mot Västerbron och hem igen.
Vet ni? Det blåser som tusan uppe på Västerbron, men det är hemskt vackert också. Stockholm är bra fint från en färgglad cykelsadel.

Dagens roligaste nyhet är planerna på att filmatisera Jane Austen-parodin Pride and Prejudice and Zombies. Personligen tycker jag Stolthet och fördom var ganska tråkig läsning, men släng in lite "ultraviolent zombie mayhem" hos Mr Darcy och familjen Bennett så blir deet nog åka av, så att säga.
Omslaget till boken är för övrigt det snyggaste på länge: vackra lockar, lite blod på den skira empireklänningen...

Ge aldrig upp av Michael Alonzo

2009-02-09T10:56:00.026+01:00

"[...]det är min minnesbild jag nedtecknat. Ingenting annat. Din mamma minns det säkert annorlunda." (s 9)

Jag läser Ge aldrig upp av Michael Alonzo. Jag har i skrivande stund inte läst klart den, men har så många tankar - de måste ut.
Boken är baserad på dagboksanteckningar och är utformad som ett brev till sonen Marino. Den behandlar glädjen i att få ett barn och den affektion som barnet ger upphov till från en pappas perspektiv, men den ger också en inblick i hur det är att leva med en manipulativ och våldsam kvinna. Den behandlar ensamheten i att inte ha någonstans att vända sig för dessa problem, att inte ta sin livssituation riktigt på allvar eftersom det i samhället råder en tanke om att kvinnor inte kan vara våldsamma, det är män som misshandlar kvinnor (uteslutande) inte tvärtom. Den största andelen av misshandelsfall är mellan män och män, därefter män som slår kvinnor och så har vi det här med våld i samkönade relationer; Detta poängteras gärna då man för dessa fall på tal. Jag vill bara säga att jag är medveten om detta.

Alonzos bok handlar om att förtvivlat gärna vilja ta sitt ansvar som förälder, men att bli utestängd och bortkopplad från det ansvaret och att av någon annan (i det här fallet, barnets mor) bli bortkopplad ur sitt eget barns liv. Att systematiskt bli betraktad som en dålig pappa av myndigheter och rättsväsende, för att dessas värderingar grundar sig i antaganden om det manliga könet som mer benäget att överge och inte vilja bry sig om sina barn. Vilken frustration att bli uthängd som en dålig pappa, på grund av kön.

Alonzos bok känns uppriktig, direkt och Kafka-lik. Givetvis anspelar den på mitt känsloregister i och med utförandet. Jag brukar inte läsa den här sortens "sanna historier" eftersom de just anspelar så mycket på ens egna känslor och blir till någon slags emotionell soppa som kladdar i kroppen, men då denna bok tycktes visa en icke-stigmatiserad bild av faderskapet, blev jag intresserad.
Det är ingen rolig läsning, jag blir mest förbannad av att läsa den men den känns som en viktig bok, just eftersom dessa pappors röster också måste få höras och det bör uppmärksammas hur somliga kvinnor faktiskt kan bete sig precis hur som helst och ändå gå vinnande ur en vårdnadstvist, för att systemet är uppbyggt kring föreställningen om att män är våldsamma och ansvarslösa och kvinnor alltid är lugna och omvårdande. Fokus ligger här nästan alltid på kvinnan. Hon har det yttersta ansvaret insprängt i sin kropp redan under graviditeten och den omvårdnad hon erfar då. Pappan finns bara där som en statist som bleknar mer och mer, tycks det mig.
Det krävs här en nyansering, vilket jag anser Alonzo i sin bok, bidrar till. Dessa stelbenta, illaluktande, sega föreställningar om kön måste vädras ut.

Uppdatering

Jag var hemma hos en feministiskt skolad kamrat på te och pepparkakor tidigare idag. Hon lade då fram till mig en bok med namnet Mansförtryck och kvinnovälde av Pär Ström, en minst sagt trångsynt och märklig bok om genusdebatten i Sverige. Här anser man att män i Sverige lever under ett förtryck, att feminismen inte alls önskar ha jämställdhet utan strävar efter ett matriarkat. Jag vill här poängtera att dessa åsikter som den boken (utgiven av en "tankesmedja" som kallar sig Den Nya Välfärden, vilket i mina öron låter suspekt) och liknande antifeministiska grupper ger uttryck för, är inga åsikter som jag står bakom eller tolkar att Alonzos bok ger uttryck för. Jag ser Alonzos bok som en beskrivning av ett av de fallen som faller mellan stolarna, sprickorna i systemet.

... Och boksöndag

2009-02-08T18:10:00.013+01:00

Söndagen vaknar långsamt, jag har sovit som nedslungad i madrassen inatt. Som en sten, en kilometer ner i madrassen. Lite som Mark Renton när han sjunker ner i den röda mattan hos Mother Superior i Trainspotting. D har inte velat väcka mig, säger han. Jag behövde väl sömnen.
Nå, vi äter sen frukost och gör en utflykt till SF-bokhandeln. Jag känner mig ännu skrynklig och nyvaken då vi kliver in genom dörren.
Jag bäddrar bland hyllorna, fastnar hos Neil Gaimans barnböcker, antecknar i mobiltelefonen om nya litterära inköp som bör göras; Numret av Tomas Ott tilltalar mig. Jag bläddrar i historien, som berättas helt utan dialog och endast med bilder. Mycket stiligt och mörkt tecknat.
Jag hittar även en väldigt tjusig och för mig ny utgivning av Terry Pratchetts Discworld-böcker. Borta är de löjliga färgsprakande omslagen, som enligt mig är väldigt smaklösa och som säkert framstår som föga lockande för dem som inte i vanliga fall skulle intressera sig för Pratchett. Nej, här är böckerna svarta, minimalt utsmyckade. Jag inser att jag måste göra mig av med mina svenska och färgsprakande utgåvor och istället införskaffa dessa, mer estetiskt tilltalande dito.
Dessutom har jag länge tänkt läsa Pratchett på originalspråk, jag kan tänka att mycket utav den humorn som är direkt kopplad till det engelska språket, går förlorad i den svenska översättningen. Det var så länge sedan jag läste Pratchett, säkerligen mer än 10 år sedan - innan jag började läsa speciellt mycket på engelska.

Efter närmare en halvtimmes drivande runt bland hyllorna, beslutar vi för att gå. D har då plockat på sig en bok åt sig och tre böcker åt mig; Ender's game av Orson Scott Card (jag skall härmed få lite science-fictionlitterär bildning, menar han. Och jag skall å det strängaste bortse ifrån att författaren tydligen är, och jag citerar D: "ett religiöst mongo."), The Brief Wondrous Life of Oscar Wao av Junot Díaz och sist med inte minst sjätte delen i serieromansviten Y - The Last Man. Jag har inte läst den sedan i somras så det skall bli intressant att återigen kastas in i den nya världsordningen, en total avsaknad av varelser med Y-kromosomer. Ja, bortsett från Yorick och hans apa förstås.

Nu skall här läggas ut böcker på BookMooch. Mina svenska utgåvor av Discworld och så Charlaine Harris, till exempel.
Jag har också kommit på vad jag skall önska för böcker i utbyte: Kindred av Octavia Butler till exempel, vilken jag också kikade på i bokhandeln idag.

Massiv boklördag

2009-02-07T12:38:00.012+01:00

DN's Boklördag är förödande att läsa, men det är skönt att sitta och långsamt vakna till liv så här på helgen - läsa tidningen, äta frukost. Bläddra bland sidorna, läsa lite här och där. Ta en macka till. Jag skaffade prenumerationen på pappers-DN enkom för att jag behövde komma upp om mornarna och äta frukost, för att ha en anledning att sitta ner, vakna och äta frukosten ordentligt om mornarna.
Det är som att klicka runt på alla litterärt inriktade bloggar och få tips och idéer om vad man bör läsa härnäst. Jag överöses av Vilhelm Mobergs brev samlade i två volymer av Jens Liljestrand. Sedan jag läste litteraturvetenskap har jag varit fascinerad av Vilhelm Moberg, främst efter att ha läst en intressant avhandling - Emigrant i moderniteten av Ola Holmgren. Det är mer Vilhelm Moberg som person som appellerar mig, snarare än hans böcker faktiskt. På den mentala "Att läsa- listan" ligger dock emigranteposet och har gjort så länge.

Medan jag läsande äter müsli, dricker kaffe läser jag om Junot Díaz som skrivit
The Brief Wondrous Life of Oscar Wao - jo den läggs också till läslistan, inte minst därför att den berättar en del av Dominikanska Republikens historia, under blodigt diktatorstyre. Historia är alltid intressant, jag har märkt att jag gärna läsa litteratur som berättar om andra länders histora för mig. Jag ler lite åt artikelförfattarens reflektion av att Díaz bor i New Jersey men INTE lyssnar på Bruce Springsteen. Måste man lyssna på Bruce Springsteen för att man bor i New Jersey? Måste man lyssna på karln alls, frågar jag mig.

Igenkänningsfaktorn är hög i artikeln som behandlar Lavinia Greenlaws självbiografiska bok Musikens betydelse för flickor. Det handlar om att ha ett intresse som inte tas på allvar, utifrån ens kön: Killar lyssnar på musik och har all rätt i världen att göra det och kunna tala om det, tjejer kan inte förstå sig på musiken och ha åsikter om den, alls. Som tjej skall ens intresse i första hand vara utseende och det motsatta könet, inte skivor, spelningar och annat musikrelaterat. En tjej förväntas inte vara framme i mosh piten på valfri konsert till exempel.
Artikeln manar till en tillbakablick hos mig. Numera köper jag väldigt sällan cd-skivor, men jag har en rätt imponerande samling som jag förrut gärna hade framme, noggrannt sorterad. Nåde den som plockade med dem utan att stoppa tillbaka. Råkade någon man (ja, för detta tycker jag är ett uteslutande manligt fenomen) som inte kände mig, vara på besök i mitt hem imponerades denne snabbt av min dyrbara samling och förvånades över att "en tjej kan ha så många skivor och veta så mycket om musik". Det var till och med någon som sade det en gång vill jag minnas, att jag hade mycket skivor och ett gediget intresse, "för att vara tjej". Jaha, vad svarar man på det?
Likgiltig skepsis mötte mig också då jag under en dag gick runt i flertalet skivaffärer i vår fina huvudstad, sommaren 2000. En synande blick upp och ner och så: "neej, vi behöver inte folk". Det kan ju förvisso säkert ha varit sant, men jag har svårt att bortse från att mitt kön säkert spelade in.
"Att män skriver kärleksfullt och detaljerat om sitt förhållande till musik är vanligt. Kvinnor som gör det är mer sällsynta." skriver artikelförfattaren i DN och sätter fingret på exakt varför jag vill läsa Greenlaws bok; För att få läsa en annan kvinnas passionerade ord om något hon älskar och hur den kärleken påverkar. Jag har saknat och vill ha den spegelbilden.

Så åter till historien. Efter den sena frukosten åkte jag och Maskinisten hem till P och åt kaka, då hennes A fyllde 3 år. Med mig hem fick jag den försenade 30-årspresenten: Statarnoveller vol. 1 och 2 av Ivar-Lo Johansson, Soldatsviten och Porten kallas trång av Jan Fridegård. Jag har som bekant inte läst mycket av våra svenska arbetarförfattare, detta tyckte P hon skulle råda bot på.
Statarnovellerna är två riktigt gamla utgåvor, lite nötta och gulnade och så doftar de sådär som gamla böcker gör. Jag trycker näsan mellan sidorna, myser och ställer dem uppe på garderoben i alkoven/biblioteket. För senare.

Blindhet och klarsyn

2009-02-05T22:54:00.000+01:00

Helvetet i Blindheten lider mot sitt slut, det har varit omtumlande och bitvis fasansfull läsning och den har tagit tid, på grund av både innehåll och form.
På många sätt kändes ändå inte boken lika vidrig som filmen. Inte för att jag strävar efter att göra en jämförelse, men det är svårt att utsluta det ena eller andra mediet nu när jag erfarit de båda.

Kanske är det bara det, på vilket sätt boken är skriven? De långa vindlande meningarna med kommatecken istället för punkter, en strid ström av röster som går in i varandra. Saramago framkallar hos mig en känsla av att själv vara lika blind som personerna han skriver om. Samtidigt gör det mig inget att rösterna tycks komma från överallt, att man inte vet vem som exakt säger vad. Det bidrar med en för mig realistisk bild av mardrömmen som de nyligen blinda finner sig i. Jag får en allegorisk dystopi som behandlar vilket helvete det skulle vara om hela världen faktiskt blev (ofrivilligt) blind.
Och å andra sidan, vilket helvete världen faktiskt är och hur vi alla står runtom - och väljer att vara blinda.

Jag köpte ju ännu en bok av José Saramago - Klarsynen. Kanske skall jag kasta mig över den härnäst? Den har koppling till Blindheten i och med att en central karaktär nämns igen. Vidare är det onekligen en häftig tanke; Tänk om majoriten av alla medborgare skulle rösta blankt i ett politiskt val?
En kraftfull markering.

Läsa på väg

2009-02-04T14:40:00.003+01:00

Idag skall jag åka tunnelbana långt. Så där långt så att man säkert hinner avverka 25 sidor i varje riktning.
Tänk att det kan vara så skönt att fara med tunnelbanan, att kunna sluta sig inne i en egen bubbla av musik och med en bok i händerna. Jag läser bäst när jaag är på väg. Nog att det var skönt att flytta närmare stan med kortare restid och bättre kommunikationer, men jag saknar det rogivande i att sätta mig på min plats och ha tid att läsa, medan jag är på väg.

"...definitely one of those Cronenberg-moments."

2009-02-03T16:06:00.011+01:00

Jag är en smula kritisk till att lyssna på inläsningar, mest för att det är en större utmaning för mig att lyssna på en text, snarare än att läsa den. Det kräver en del koncentration och jag har en del myror i kroppen. Häromveckan lyssnade jag dock lite på The Hitchhikers's Guide To The Galaxy, inläst av Douglas Adams, men jag hade tankarna på så mycket andra håll att jag hade svårt att hålla mig kvar, trots att jag redan läst berättelsen för flera år sedan.

Jag blev idag varse om en inläsning av sci-fi-novellen Sticky Wonder Tales, skriven hösten 2006 av Hugh A.D. Spencer. Här får vi följa brevväxlingen mellan två bröder, Stephen och Andrew, som båda genomgår fysiologisk och mental mutation, sponsrad av regeringen för att tillgodogöra sig kunskap om främmande livsformers telepatiska och teknologiska förmågor.
Brevväxlingen börjar med: "Hey, Squiffy: Sorry to hear about the bowel infection. Even sorrier to hear that it's one of the intelligent ones."

Den 24 minuter långa inläsningen är både rolig och ganska grotesk, med sakliga reflektioner över de nya egenskaperna som de båda kropparna och sinnena genomgår: "...you shouldn't use your merging abilities without training, and in particular you shouldn't do so with your friends and family present." konstaterar Stephen efter att han, av misstag, råkat smälta ner sin sons Power Rangers-figurer inför dennes ögon.
Vidare förändras Stephens fysiologi såpass att: "I can now see lower frequency sound waves and I don't need solid food anymore. This make grocery shopping a little more complicated but the family hasn't complained too much."

Om Hugh (A.D) Spencer vet jag ingenting. Lite hastigt sökande här och var har resulterat i att jag vet att han skrivit flera noveller som publicerats i ett kanadensiskt sci-fi-magazin som heter On Spec. Ibland kallar han sig för Hugh A.D. Spencer, ibland bara Hugh Spencer, jag antar att det är samma person.
Lyssningen var i varje fall riktigt givande och jag rekommenderar att ni lägger en halvtimma på att lägga er i eventuell soffa med eventuell laptop på magen, en kopp te nära till hands och lurar med en hisnande brevväxling i öronen.

I enlighet med dagens sinnestämning

2009-02-02T19:57:00.004+01:00

Idag har det inte varit min dag. Det mesta har känts motigt. Irritation och ilska har genomsyrat allt idag.

Serietecknaren Sara Hansson gjorde mig uppmärksam på att det där gamla skräp-patriarkatet som vi uppenbarligen (fast jag trodde i min enfald vi kommit längre) ännu lever i, faktiskt verkar finnas - hur förlegat det än låter.
Utifrån SvD:s artikel uppfattas manliga serietecknare som norm, det är de som får komma till tals, de kvinnliga är snarare undantag som inte får chans att uttala sig om sitt skapande. Nå, Sara Hansson skrev ett mail till den aktuella
Det får mig att längta efter Dödsmördarfeministen av Ira Mallik, som förr om åren fanns att läsa i Bang (nu har jag inte läst Bang på alldeles för länge). Hon kunde minsann förvandla alla dumma män och Big Daddys till BAJS. Det ni!
BAH!!

Söndag (lösa tankar)

2009-02-01T13:30:00.008+01:00

Jag har söndag med hela själen idag.
En kamrat sov över på soffan igår, hon skulle iväg på konferens tidigt imorse, jag återvände efter vår frukost till sängen. Läste om den bländande blindheten, skrev en jobbansökan som fick mig att drömma lite. Jo, jag kan tänka mig själv, framåt.
Ibland drömmer jag och världen är full av möjligheter.
Söndag med hela kroppen, ja. Jag är sådär söndagsslö, här finns inga måsten idag även om jag överväger att kanske städa lite för sakens skull.

Igår var jag en sväng till stan och fick givetvis med mig några böcker från Emmaus: Animal farm av George Orwell (vilken jag faktiskt ännu inte läst trots aatt jag är så förtjust i 1984), Klarsynen av José Saramago (Blindheten stod ännu kvar i hyllan sedan jag senast var där), Ge aldrig upp av Michael Alonzo (mest för att jag tilltalas av ett uppriktigt berättande från man som kan stå upp och tala om år av misshandel från en kvinna) och så en pocketutgåva av Morvern Callar av Alan Warner (vilken jag inte KAN låta bli att köpa varje gång jag träffar på den, jag ger bort den kors och tvärs till folk som kan behöva en spark i ändan).

Jag valde att registrera sistnämnda bok på Bookmooch, för att se om det är någon som vill ha den. Likaså lade jag ditt min inbundna utgåva av Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare...
Skall gå igenom mina hyllor, se om jag hittar fler böcker som inte är så värst nödvändiga. Då skall dessa också moochas bort. Jag skaffade ju mitt konto redan i augusti förra året, men det föll i glömska någonstans i bakhuvudet.

Något annat som förmodligen snart kommer att falla i glömska är Bok.nu, på vilken jag har registrerat mig alldeles nyss.
Jag behöver egentligen inte fler boktips, men nog måste jag undersöka vad det är. Jag kan ju faktiskt försöka mig på att betygsätta mina läsningar hädanefter, även om jag tycker att siffror hit och dit egentligen inte säger något speciellt om en litterär upplevelse. Man kan ju även betygsätta böcker på LibraryThing också, så jag tror inte mitt konto på Bok.nu blir särskilt långlivat. Jag ser vid en snabb överblick att de har liknande funktioner, men LibraryThing känns mer massiv. Dessutom verkar det vara skvatt omöjligt att söka på andra medlemmar på sidan, vilket känns en smula störande.

Vad gäller framtiden och dess överraskningar, lär jag förmodligen få tillräckligt att göra för att hålla på och ödsla tid på diverse olika bokträsk på världsvida nätet.

Bokhyllor

2009-01-29T01:00:00.002+01:00

En bild säger mer än tusen ord sades det. Så, titta på bilden.

Tänk om man hade en massa väggar (rum) att fylla med bokhyllor? Tänk om man slapp bry sig om att man inte har någonstans att göra av alla de där böckerna man vill ha (eller som man redan har)? Tänk om man bara kunde ha alla sina finfina titlar i finfina hyllor, som levde upp till och förtjänade varandra?
Åhhh, jag trånar... medan mina egna skatter står uppe på garderoben med smidesbokstöd och i hyfsat trista men överbelamrade svarta IKEA-bokhyllor.

Bilden: Trilogy.

Cbrpnklsecirel

2009-01-28T19:30:00.008+01:00

Via Facebook fick jag för någon vecka sedan veta att Hallongrottan skulle anordna en Cyberpunkläsecirkel.
Intellektuellt utsvulten som jag är klickade jag snabbt i att jag skulle närvara på dennas första möte som skulle hållas idag klockan 19.00.
Donna Haraway, William Gibson, Tank Girl och Blade Runner; Jojomensan, det låter bra smaskigt för en utsvulten.

Nå, nu är klockan 19.35, på Hallongrottan befinner jag mig inte. Imorgon åker D till Frankrike och blir borta tills på tisdag och jag känner mig utschasad efter två dagars intensivt stöttande av familj och vänner. Jag är nöjd med mitt relativt stillsamma, barnlösa liv konstaterar jag ikväll. Det är aldrig okomplicerat att leva, men jag har det rätt lugnt omkring mig.
Jag glömde till och med bort Rabbit Hole Day, mitt i allt tumult igår. Även om Blindheten definitivt kan ses som ett slags dystopiskt kaninhål?

Nästa möte i läsecirkeln skall hållas den 25 februari. Då skall jag minsann ta mig dit. Någon som vill följa med?

Blindheten/Blindness, Saramago/Meirelles

2009-01-27T10:00:00.020+01:00

För några veckor sedan stod jag nere i källaren på Emmaus i vanlig ordning, strök bokryggar med blicken.
Å rekommenderade José Saramagos Blindheten till mig redan i somras, vill jag minnas. Jag hade såklart alltid en bunt med andra böcker att läsa, Saramago fick lov att vänta även om jag såklart höll utkik efter honom, som till exempel ovanstående dag på Emmaus. Jag höll Blindheten i handen, bläddrade, läste några meningar här och var, fick ett grepp om dess innehåll.
Och ställde tillbaka den i hyllan, utgåvan var inte så fin, det får vänta.

Häromkvällen skulle vi se en film i vanlig ordning, jag och D. Han talade om vad den hette; Blindness,"den handlar om att alla människorna i en stad plötsligt blir blinda".
Vänta, är det baserat på en bok av José Saramago? undrade jag. Detta visste inte D, men han sade att det var samma regissör som gjorde Guds Stad - Fernando Meirelles. Jag tyckte det var misstänkt lik boken och efter några sekunder konstaterades faktum via IMDb. Vi började se filmen, men dessvärre uppstod problem så vi kunde inte se den just då.

Igår spenderade jag dagen på Stadsbiblioteket, skrev arbetsansökningar, lyssnade på musik, drack kaffe. Åt lunch med J och diskuterade litteraturen. Vi promenerade till antikvariat Alfa och sedan till ett café på Drottninggatan, för kaffe och kaka.
Under dagen köpte jag äntligen ovannämnda bok, men med en ack så kompakt typsättning. Att öppna boken är som att stirra in i en tegelvägg. Meningarna är långa och vindlande. Med närmare eftertanke känns det effektivt med tanke på bokens minst sagt klaustrofobiska innehåll.

På kvällen igår satte vi oss då och såg filmen. En otroligt stilig film, rent visuellt. Människorna blir blinda, en efter en. De ser bara vitt och för att ytterligare understryka detta är scenerna som utspelar sig under dagtid filmade en aning för ljust, det är ett nästan vitt ljus. Det sticker i ögonen på mig som sitter och ser helvetet som människorna plötsligt inser att de befinner sig. Helvetet är inte mörkt, det är vitt och bländande ljust när de blir satta i karantän på ett gammalt mentalsjukhus, vaktade av militären. Innanför byggnadens väggar skapas relativt snabbt, hur snabbt vet jag inte för här finns ingen tidsram att hålla sig innanför, egna lagar, grupperingar av människor.

Mina tankar går till Stanford Prison Experiment, ett socialpsykologiskt experiment som gjordes vid Stanford University 1971, för att undersöka vad som händer då man sätter människor i fångenskap. Gruppen som utförde experimnetet delades upp i fångar och vakter i universitetets källare. Experimentet fick avbrytas efter endast sex dagar. Jag tänker på det ur den vinkeln att många till synes "goda" människor innehar förmågan att göra vidrigheter mot andra om de placeras i en omänsklig kontext.

I Blindness (här primärt omtalad som film än bok) bjuds vi att stiga rakt ner i helvetet. Regissören visar egentligen väldigt lite av de vidrigheter som försiggår bland de många blinda inne på mentalsjukhuset. Vi ser exkrementer och nakna kroppar, smuts. Det är snyggt genomfört hur paradoxalt det än kan låta. Med enkla medel som bara ryggar, ord, läten, skrik blir känslan klaustrofobisk och känslan av att inget se sätter sig även över bröstet. Allt jag hör är ljud, skrik, gråt och det räcker. Jag vill gå från filmen, jag vill stänga av, jag vill inte se mera nu.
Där man inte kan se finns inga gränser för ondskan, där är allt möjligt, hjärnan löper amok.
Läkarhustrun, gestaltad av Julianne Moore är blond och hon är också den enda som ännu har kvar synen. Hon smiter med sin blinda man i ambulansen, då han sätts i karantän. Hennes förmåga att ännu kunna se är en väl bevarad hemlighet.Hon är den som leder de blinda, skulle man kunna säga.
Jag hoppas att få mer klarhet i hennes karaktär, genom boken.

Att Saramagos berättelse är en allegori är uppenbart. Den talar om samhällets bräcklighet och vår egen seende blindhet. I hans berättelse har alla inblandade sitt förnuft och sin fysiska hälsa kvar, men de är blinda.
Jag förlorar mig nu i orden, den kompakta texten med de många och långa meningarna. Där dialogerna är som strömmar av vatten in i ögonen.
Detta kommer att bli en bok jag kommer bära med mig resten av livet, det känner jag redan nu. Den drabbar och vill få mig till att spärra upp ögonen.
Tack Å.

Om att skapa

2009-01-26T17:23:00.003+01:00

Originally uploaded by observationer

Fredag.
Jag åkte till keramikverkstaden i Alvik med Å.
För många år sedan tog jag en kurs på Medborgarskolan i hemstaden. 1998 var året och jag hade länge varit intresserad av lera som material, förmågan att forma och skapa.
Livet var nytt, en ny form med en egen lägenhet, ett jobb att gå till och således pengar till att betala en keramikkurs. Varje söndagkväll gav jag mig detta i present under två terminer.
För min del blev det ett sätt att skapa mig själv och en egen plats, just då. I den långa skuggan av en annan person jag delade livet med under den tiden, var keramiken min plats. Han tyckte inte att de former och ting jag skapade var något att bejubla, det fanns här ingen "historisk korrekthet". Själv skapade han exakta kopior av medeltida krus, exakta kannor. Mycket vackert, visst, men så själlöst att ständigt upprepa historien, tänker jag nu i efterhand.

Sedan dess har keramiken legat varmt om hjärtat, ett skapande att återvända till genom åren. En lugn plats i medvetendet, att sjunka ner i.
I fredags var jag tillbaka i Alvik, kaffet i koppen och händerna som kom ihåg hur tung lerklösen känns. Som om vi blev vänner igen.
En svag doft av mögel, sval lera under fingrarna. Att i tystnad sitta ner, pressa fram formen och se vad som växer ur den.
Jag tummade en skål, mest för att få fingrarna att minnas hur.
Det är terapi att slå, klämma, smeka fram former med trägna tummar, pekfingrar och långfingrar.

Några ord ibland om konst och skulpturer, skapande. Men mestadels tystnad, koncentrationen riktad mot klösen och det jag drar fram ur den.
Jag skall bjuda mig på det här i vår; Någon dag per vecka i Alvik.

"I think there's a heaven where some screams have gone"

2009-01-22T15:01:00.007+01:00

Idag är jag omgiven av Tori Amos.
Hon är en djup tröst, ett minne av det förgångna, en rysning över huden och ett bristande hjärta i bröstet. Det är så med mig gällande somlig musik; Hjärtat går sönder i bröstet. Det är som att genomfaras av stark kärlek, inte en helt trevlig känsla. Inte det att kärleken i sig är otrevlig, men att känna så starkt så att det tar andan ur en. Upplevelsen och ens egna sanning blir att man går sönder i bitar och att man är ok med det.

Minnen som pekar tillbaka till en tid för mycket länge sedan. Under the Pink hemma hos någon kille jag var tonårsaktigt förälskad i, på det där lätt orealistiska drömska sättet man älskar då man är yngre. Hans namn har jag glömt, men jag minns vinter och vägval, jag minns studion han hade tillsammans med sin bror och hur jag hellre uppehöll mig där än på lektionerna i skolan. Jag minns vin som dracks tillsammans med vänner som man trodde skulle vara där för evigt.

Jag skruvar upp och valsar runt i lägenheten, Kapten får ursäkta ylandet från högtalarna. Det är en konst att förklara exakt vad som händer, att kunna destillera alla intryck och pressa in dem i ordformler som passar... en härva av förnimmelser, ljud, ord.
Hon är en kraft i orden som förs fram av det vackra pianot, hon är en annan slags poesi än Ani DiFranco men det är samma kraft, som ligger under allt. Hon är uppriktig, rättfram.
Det handlar om att finna sig själv som kvinna, kanske kan det låta banalt och förlegat? Att skapa sig själv utifrån erfarenheter, även om de är vidriga. Att göra upp med män i allmänhet, Gud och fadern. Att vara sin egen, att förverkliga det man tror på. Att finna någon slags urkraft djupt där inne i magens mörker, att inte vrida all den där smärtan mot sig själv utan istället skapa något vackert av den. Och det gör hon, snillrikt på Little Earthquakes, Under The Pink, Boys For Pele... storartade coverversioner av låtar skrivna och framförda av män på Strange Little Girls. Ett sätt att ta tillbaka, att omskapa kvinnogestalterna som figurerar i texten. Amos lånar ut sin röst och sin porträttbild åt var och en av kvinnorna.
Jag avslutar med hennes kommentar om coverversionen av Eminems '97 Bonnie and Clyde (enligt undertecknad den rysligaste och bästa covern, kanske någonsin), där den dräpta kvinnan i bakluckan får en röst som sträcker sig från kylan på andra sidan livet:

When I first heard the song, the scariest thing to me was the realization that people are getting into the music and grooving along to a song about a man who is butchering his wife. So half the world is dancing to this, oblivious, with blood on their sneakers. But when you talk about killing your wife, you don't get to control whom she becomes friends with after she's dead. She had to have a voice.

Måndag

2009-01-19T12:39:00.004+01:00

Det är måndag, en grå, glåmig sådan.
Jag sitter på biblioteket, denna outtömliga källa till sinnesfrid.
Stora förändringar är i görningen. Och mindre.
Innanför hemmets väggar växer något som är "vårt" fram. Mer och mer kommer på plats och jag lärde mig i helgen, efter några timmars svärande, spottande och fräsande att behärska min relativt nyinköpta symaskin. Då jag var redo att kasta ut skrället genom fönstret fogade sig plötsligt stygnen, blev platta och jämna.
Jag fållade tyg för glatta livet som sedan fästes i alkoven till mitt lilla bibliotek i hallen. Jo, det blir fint. Läsvänligt, tedrickarvänligt och framförallt slummervänligt.

Slumpad utställning

2009-01-17T16:38:00.008+01:00

Sjukan håller i sig, så idag tog jag och D (numera även känd som Maskinisten, av förklarliga och ännu för läsarskaran hemliga skäl) oss in till staden för att besöka Apoteket. Bromhexidin skulle inhandlas åt undertecknads ihopslammade luftrör.
Vi skulle även passa på att ta oss en kaffekopp på något fik, så vi ramlade av en slump in på en fantastisk liten utställning på Kaolin på Hornsgatan. Här hade en konstnär vid namn Monica Marcella en utställning av små porslinsfigurer, en blandning mellan kvinnoliknande insekter, mangafigurer och delvis förpuppade larver. Figurerna har små spjut och en av dem stickar med hjälp av blodiga trådar från en annan. Över borden är blodet utspillt, utsprutat. Blandingen mellan det här bisarra, det blodiga och det söta tilltalade mig. Otroligt snyggt och våldsamt rart måste jag säga, det här var en mycket lyckad och slumpad upptäckt denna lördag.
Hennes verk vill jag verkligen se mer av. Utställningen pågår fram tills den 28 januari så passa på att slinka in för en titt!

Twitter och Rabbit Hole Day

2009-01-15T20:44:00.005+01:00

I min snoryra igår ramlade jag över två nyheter.
För det första skaffade jag mig en Twitter, vilken är en slags microblogg. Först frågade jag mig vad en sådan skulle vara bra för egentligen? Vem kan nödvändigtvis vara intresserad av min status (en precis likadan status som man kan fylla i på Facebook) och vad jag gör av mina dagar? Med tanke på att man på Twitter bara har 140 tecken/blogginlägg till sitt förfogande, skapas ordflödet till ett slags staccato, vilket jag i och för sig tycker är en rätt häftig effekt.
Nåväl, som en autonom blogg, kanhända Twitter uppfattas som lite trist, men så kom jag fram till att i kombination med en vanlig blogg är det ett roligt komplement. Så, numera kan man således följa marlan i hennes förehavanden mellan bloggposterna. Planer skapas och ränker smids, filmer ses och arbeten söks.

Det är ett slags Storebror ser Dig Galore, vi människor ser väl mer och mer av varandra i vår tidsålder, samtidigt som våra gränser skärps (i alla fall om jag går till mig själv) mot vad vi egentligen önskar visa upp av oss själva. I och med Twitter kan vi ju verkligen följa minsta steg, om vi nu väljer att göra microbloggen tillgänglig för allmänheten och under förutsättning att man uppdaterar den med saker man faktiskt gör. I och med Facebook riskerar man att bli taggad på foton i tid och otid, vi iakttar varandra mer noggrant nu än tidigare, våra liv blir mer och mer tillgängliga.
Jag skapade min Twitter- blogg med motiveringen att verktyget till stor del är det som jag brukar Facebook till, fast minus alla jobbiga applikationer, inbjudningar till en massa mer eller mindre meningslösa grupper och events samt risken att råka bli taggad och uthängd på foton. Jag ger det ett försök och ser det som ett experiment. Känn er fria att följa mig som inbunden på Twitter! Jag har lagt till den här på Avantgardet, ni ser den högst upp till vänster och jag har även synkat den med mitt Facebook-konto.

Den andra roliga nyheten jag ramlade över igår var att 27 januari är utnämnd att vara Rabbit Hole Day . På grund av Lewis Carrolls födelsedag, som är ovan nämnda datum, uppmanas vi som skriver bloggar att låta fantasin få fritt flöde under 24 timmar. Crisper skriver:

January 27th, 2005 should be the First Annual LiveJournal Rabbit Hole Day. When you post on that Thursday, instead of the normal daily life and work and news and politics, write about the strange new world you have found yourself in for the day, with its strange new life and work and news and politics. Are your pets talking back at you now? Has your child suddenly grown to full adulthood? Does everyone at work think you're someone else now? Did Bush step down from the White House to become a pro-circuit tap-dancer? Did Zoroastrian missionaries show up on your doorstep with literature in 3-D? Have you been placed under house arrest by bizarre insectoid women wielding clubs made of lunchmeat?

Jag tycker det är en ypperlig idé, så jag gör mitt bästa för att sprida ordet vidare, medan jag funderar över vilket kaninhål jag skall trilla ner i natten mellan den 26 och 27 januari.

Trädodlingar och fantastiska mackapärer

2009-01-14T10:42:00.017+01:00

Det råder ju vissa begränsningar för det litterära intaget då huvudets innehåll förefaller utbytt och det låter lite som ett tröskverk då jag andas.
Jag ligger till sängs med sällskap av David Byrnes Arboretum och Doctor Grordbort's contrapulatronic dingus directory.

Först och främst vill jag presentera för er boken med trädteckningarna - Arboretum. Den är D's egentligen, men jag har kikat lite i den nu medan jag är sjuk och det är något innanför bokens pärmar som tilltalar mig, det är något med tankekartorna formade som träd jag finner rofyllt. Ibland ler jag åt orden som står där, nickar instämmande åt logiken och ibland förstår jag ingenting. Men de rör vid mig och får mig att tänka en massa tankar som jag inte alltid kan organisera till något vettigt, och just det att de rör mig är väl själva meningen?

Ovan: The history of mark-making.

När jag tröttnar på att titta på träd öppnar jag den andra boken och läser om de allra senaste strålvapnen och diverse andra manicker som den högst välrenommerade Dr E. Grordbort och hans team av vetenskapsmän skapat, för att göra världen en säkrare plats.
Jag menar, vem vill inte ha en Plexington 55 Dirtmophone? En fantastisk apparat som med lätthet snappar upp vad de där obskyra figurerna på andra sidan jorden håller på med? Eller kanske en Dinglington Regulator, vars syfte tycks till viss del oklart, men den har en massa slangar och blanka knappar och annat tingeltangel som gör att den ser fasligt intressant och användbar ut - till vad man nu skall använda den till.
Här finns även robotbetjänter och större fordon som mycket väl kan användas då man skall till att utforska galaxen, här finns också goda vitsord från nöjda kunder. Samlingen är som ni förstår minst sagt eklektisk.

Varorna presenteras i listigt säljande annonser med dräpande slogans som till MANMELTER 3600zx (bilden): "Be a Better Man with MANMELTER. Your wife may come back to you!* (some assembly required) * Not covered under warranty."
Vidare levereras strålvapnen och de andra mackapärerna i snygga förpackningar och med - som synes ovan - med mer eller mindre modifierade garantisedlar.

Ur funktion

2009-01-13T13:25:00.009+01:00

Har drabbats av en hiskelig förkylning och hasar mellan badrummet och sängen/soffan, huvudet känns som fyllt av deg, det trycker och piper lite varstans i kroppen. Jag spenderar dagen i soffan, där jag uppstaplad på kuddar och den underbara lammfilten K skickade från Michigan (nej, den är helt i syntet men ser ut som ett lamm och är vidunderligt mjuk) ser på The Tudors.
Jag uppskattar serien som innehåller ett visst mått av historia, vackra kostymer, förräderi och giftmord.
Hurpass historiskt korrekt det är, är väl en annan femma. Att man sköt med musköter lite här och var och sprang runt och blottade hud utan undersärk känns väl inte så troligt dock.

Jag myser åt intrigerna, snorar i pappersnäsdukarna och dricker mera pepparmyntste.

Lördag på Moderna

2009-01-10T19:21:00.011+01:00

Idag vaknade undertecknad och mådde som hon förtjänade efter att ha druckit öl i glada vänners lag under fredagen. En öl blev flera och plötsligt sitter man och planerar om huruvida man kan begagna mathissen på krogen, för att ta sig upp i köket.
Nåväl, hemåt rullade paret D & L strax efter detta. Den senare mycket glad i hatten.

Dagen idag har gått åt till att vandra på Moderna museet och dess Max Ernst-utställning. Fantastiska målningar som tarvar tid. Vi flöt runt inne i den fullproppade utställningslokalen, kikade på surrealistiska tavlor och bronsskulpturer (närmare bestämt 175 stycken olika verk), lyssnade på tjutande larm då någon råkade gå för nära konstverken. Det hummades och logs runtomkring oss.
Själv gled jag mest runt, tittade länge och väl på alla tavlorna. Tittade nära och långt ifrån, kisade. En sådan detaljrikedom! En sådan fantasi! En tavla med grön färg, till synes bara växter (?) och plötsligt främträder här små figurer i allt det gröna. Små ansikten, vassa tänder och händer.
Som den dansande figuren här nedanför. Jag blev bara så glad av att se den, upprymd rentav och den grå elefanten, i värsta steampunk-stil, som slår an ledsna känslor i bröstet.
Inte trodde jag att dessa konstverk skulle tilltala mig så. En bok om Max Ernst skall inhandlas å det snaraste.

Ovan: L'Ange du foyer ou Le Triomphe du surréalisme (1937) Nedan: Célèbes or Elephant Célèbes (1921)
Fler konstverk finns här.

Hjärtdjur av Herta Müller

2009-01-07T14:56:00.007+01:00

Jag var alldeles för liten för att förstå diktaturer och hur livet tedde sig i Rumänien under Nicolae Ceauşescus välde.
Jag minns bilden som kablades ut i nyhetsmedierna: den arkebuserade diktatorn och hans fru Elena, liggandes i snön med rakt-in-i-döden-stirrande ögon.
Historien berättar för mig om en man som skapade en personkult kring sig själv, i likhet med Nordkoreas Kim Jong Il eller Kinas Mao Tse-tung. Ceauşescu och hans familj levde i högsta välmående och säkerhetspolisen Securitate höll det fattiga folket i schack.

Om denna tid i Rumänien handlar Herta Müllers Hjärtdjur. Enligt anteckningen på pärmens insida inhandlades den 27 oktober år 2000. Jag hade just flyttat till storstaden och utanför Konsum vid Södra Station stod ett bord med böcker, en liten lapp som förklarade vart böckerna kom ifrån (vilket jag tyvärr inte minns just nu) samt en liten bössa att lägga de 25 kr/bok i.
Jag valde boken om Rumänien, och lade pengarna i bössan.

Många år efter jag har köpt boken tar jag fram den. I närmare åtta år har den väntat i bokhyllan. Den har väntat. Jag har väntat. Några gånger har jag vägt den i handen, bläddrat bland boksidorna, läst om Lola som hänger sig i en garderob på studenthemmet och om modern som binder barnet vid stolen i köket, om mormodern som sjunger barnbarnet till sömns och säger: "Låt ditt hjärtdjur vila sig, du har lekt så mycket idag." (s 36)
Det är ransoneringar och bodegor, det är onyktra män i trasiga kläder som arbetar i fabriker. Det är skräcken inför att bli rapporterad. Att inte ens kunna bli onykter för skräcken att säga något obetänksamt i fyllan. Det är historien om patentstrumporna som flickorna omsorgsfullt tvättar och sparar. Västanfläktar.
Men det är också en historia om motståndet. Det tysta motståndet som gror i studentrum och källare. Landskapet är kallt och kargt, här finns inget hopp eftersom befolkningen bara vill fly, men de enda som inte vill fly är diktatorn och hans band av vakter.
Det blir alldeles för trångt att andas, medan jag läser. Men jag läser och orden är vackra. De är fragment som till en början tycks helt slumpartade. Så läser jag några sidor till och några till och de bildar en vacker helhet där mitt bland förtrycket, propagandan och våldtäkter i mörka parker.
Historen går om och om igen, den berättas på ett repetativt sätt. Det är vackert vittnat om ångesten och skräcken, det kryper in under mitt skinn, Müllers hjärtdjur.

Bild: Det egna, vid Södra station inhandlade, exemplaret.

Dead until dark av Charlaine Harris

2009-01-06T20:29:00.007+01:00

Jag och vännen M träffades under en mörk eftermiddag i december på varma trevliga Copacabana för en kaffetår. Våra scheman är oftast inte överensstämmande och vi ses mycket sällan. När vi väl ses handlar samtalen ofta om genusvetenskaplig teori, olika böcker vi läst, Butler och Haraway, avhandlingar som är intressanta.
Kort och gott: hon lockar fram akademikerhoran i mig. M inspirerar mig till att krypa in i tankesnåren, att skrapa knäna för att jag vill veta och utforska.

Så satt vi då där och talade och M nämnde för mig en serie som hon sett - True Blood. Mycket intressant tolkade hon den värld som målas upp, där vampyrerna "kommit ut ur kistan" och kräver medborgerliga rättigheter. För mig lät serien riktigt intressant, ur det perspektivet. Hur skulle det se ut om detta scenario skulle bli verklighet? Om vi blandar in fantastiska element i vardagslivet, hur skulle det se ut rent realistiskt?
Jag tackade för tipset, och samtalet ändrade form och övergick i något annat.

Väl hemma googlade jag på True Blood och fick fram att serien minsann grundas på ett antal böcker av en kvinna vid namn Charlaine Harris. Åhå, tänkte bokpervot i mig, vred sina små händer och myste. I dessa tider när det är vampyrer överallt i filmer och böcker, är det ju skoj att hitta något som tycks sticka ut en smula.
I julklapp till mig själv köpte jag således den första boken i en serie av åtta; Dead until dark av Charlaine Harris.
Texten känns enkel, intrigen likaså. Jag gillar fusionen av det fantastiska och det mundana. Hur en ny kategori av individer tar sig in i samhället, kräver rättigheter, hur samhället anpassas, hur övergrepp begås mot dessa nykomlingar, hur samma förtryckarprocesser tar form som när det handlar om etniciteter och sexualiteter.
Dessvärre faller historien platt. Bokens huvudperson Sookie inleder en kärleksrelation med vampyren Bill, som försöker leva så likt människorna som möjligt. Han har ett vackert hus, han har en fin bil, försöker smälta in i den mån det går.
Det som gör mig mest besviken med historien är de Harlequin-liknande sexbeskrivningarna:

The next moment his teeth grazed my shoulder, and his body, hard and rigid and ready, shoved me so forcefully I was suddenly on my back in the mud. He slid directly into me as if he were tying to reach through me to the soil. I shrieked, and he growled in response, as though we were truly mud people, primitives from the caves. My hands, gripping the flesh of his back, felt the rain pelting down and the blood under my nails, and his relentless movement. I thought I would be plowed into this mud, into my grave.
His fangs sank into my neck. (s 181)

Jag ler åt det här - det är förmodligen inte lätt att skriva litterärt tilltalande beskrivningar av sexuell aktivitetet, men kom igen, i lera, i regn? Även Sookies eviga bortrakande av hår och klädbyten irriterar en smula. När sedan Elvis gör entré i form av halvgalen vampyr/livvakt/vakthund vid namn Bubba, tippar allt över kanten sänker historien likt ett lod och jag kommer på mig själv med att sitta och bläddra i boken för att se hur långt det är kvar.
Nej, jag hade förväntat mig mer av Charlaine Harris och hennes Sookie Stackhouse. Det hade kunnat bli en intressant historia, applicerbar på vår egen samtid, men dessvärre faller den handlöst och blir bara en tunn soppa i mina ögon, men jag kan förstå att det tilltalar dem som vill drömma sig bort till vackra nattvarelser, blodsfetischism och erigerade vampyrpenisar.
Boken var ett tidsfördriv som gav upphov till diverse leenden men de följande sju böckerna lämnar jag åt övriga världen att studera.

Nu är det revolution på gång

2009-01-05T17:19:00.008+01:00

Jag byter skinn i år.
Jag startar med arbetet. Erfarenheten av att arbeta deltid som personlig assistent har varit lärorikt och givande på många sätt. Men det är inte vad jag skall göra av min tid, av mitt intellekt.
Jag vill ha ett arbete som för mig framåt, där jag får använda huvudet. Min kapacitet skall inte slösas med på det här sättet, jag har mer att ge världen.
Det är dags nu. Alltför lång tid har jag suttit passiv på ett arbete som egentligen bara försvårar min utveckling, som egentligen bara skjuter mig bakåt. Jag skall arbeta omgiven av det skrivna ordet, jag skall arbeta med de skrivna orden. Innesluten och intrasslad bland dem i dess olika skepnader. Inneslutna av pärmar eller flimrande på en skärm gör detsamma. Det är hit jag skall ta mig.

Det nya året startar så här, hör ni?

Fröken von Vreslund har talat

2008-12-31T02:41:00.003+01:00

Nå, det sammanställs listor överallt, på allas bloggar och i olika dagstidningar. Det här var bäst med 2008, det här har jag läst 2008, det här var sämst 2008... och så vidare.
Själv ids jag inte sammanställa någon lista över bäst, sämst, läst, oläst. Med bakgrund av nuvarande sinnestillståndet konstaterar jag att det skrivs groteska mängder skräp i diverse bloggar.

Mitt eget nyårslöfte till mig själv och min läsekrets skall bli att skriva bättre, mer substantiellt. Det faller väl ihop med planen och julklappen jag fick.

Santaland diaries

2008-12-24T20:22:00.004+01:00

Santaland diaries är en utmärkt samling bestående av sex julberättelser av David Sedaris. Det är verkligt svart humor, sarkasm, fullkomlig galenskap som ryms inom de 138 sidorna.
I den första berättelsen jobbar David som tomtenisse i SantaLand, beläget i ett köpcentrum. Det är absolut förnedring, rasism och sexism, svettiga tomteskägg, skrikande ungar och nerkissade tomteknän, hysteriska tomtenissar och ännu mer hysteriska föräldrar ju närmre julen vi kommer. Hör bara:

Interpreters for the deaf came and taught us to sign, ‘MERRY CHRISTMAS! I AM SANTA'S HELPER.’ They told us to speak as we sign and to use bold, clear voices and bright facial expressions. They taught us to say, ‘YOU ARE A VERY PRETTY BOY/GIRL! I LOVE YOU! DO YOU WANT A SURPRISE?’ My sister Amy lives above a deaf girl and has learned quite a bit of sign language. She taught some to me and so now I am able to say, ‘SANTA HAS A TUMOR IN HIS head THE SIZE OF AN OLIVE. MAYBE IT WILL GO AWAY TOMORROW BUT I DON'T THINK SO.'(s. 10)

Utöver denna strålande inledning som får mig att både flina brett och känna en smula ångest, delges vi glada julhälsningar från familjen Dunbar (med många !!!!!!). Brevet är minst sagt uppskruvat och skrivet med de allra bredaste och mest påklistarde leendena som av någon anledning får mig att tänka på folk som i hemlighet plågar ihjäl små djur eller utnyttjar riktigt små barn. Mina associationer är skarpt färglagda och blinkar som i alla dessa olika smaklösa ljusdekorationer.
De följande historierna fortsätter och jag minns att jag läste, som jag skrev ovan, både med ett leende och samtidigt lätt chockad över de vidrigheter karln vräker ut på bokens sidor. Familjer som tävlar i välgörenhet på de mest bisarra vis, julspel i skolan och dess undermåliga innehåll och framförande, fantastiska organdonationer...
Min favorithistoria är nog Dinah, The Christmas Whore. Sedaris skriver om när hans syster Lisa bjöd hem en av sina medarbetare - en prostituerad, äldre kvinna - till familjens hus. Systern arbetade vid tillfället på ett café som anställde många människor med ett kriminellt förflutet. Minnet, som återges avslutas med en stor dos värme:

Up and down our street the houses were decorated with plywood angels and mangers framed in colored bulbs. Over on Coronado, someone had lashed speakers to his trees, broadcasting carols over the candy-cane forest he'd planted beside his driveway. Our neighbors would rise early and visit the malls, snatching up gift-wrapped Dustbusters and the pom-pommed socks we used to protect the heads of golf clubs. Christmas would arrive and we, the people of this country, would gather around identical trees, voicing our pleasure with warm cliches. Turkeys would roast to a hard, shellacked finish. Hams would be crosshatched with x's and glazed with fruit - and it was fine by me. Were I to receive a riding vacuum cleaner or even a wizened proboscis monkey, it wouldn't please me half as much as knowing we were the only family in the neighborhood with a prostitute in our kitchen. From this moment on, the phrase "Ho, ho, ho" would take on a whole different meaning; and I, along with the rest of my family, could appreciate it in our own clannish way.
It suddenly occured to me.
Just like that. (s. 91-92)

God jul gott folk.

Morvern Callar

2008-12-23T04:08:00.009+01:00

Jag kommer att tänka på Morvern Callar (i boken med samma namn skriven av Alan Warner) som vaknar, för att finna att hennes pojkvän tagit livet av sig. Vi kastas in i handlingen från första sidan: "Han hade skurit halsen av sej med kniven. Han hade nästan huggit av sej handen med köttyxan."
Det är snart jul och Han har lämnat julklappar åt Morvern plus en diskett med sin färdigskrivna roman på. Han har även skrivit ett meddelande, där Han ber Morvern skicka romanen till diverse förläggare och att hon inte skall vara ledsen för Hans skull.
Så medan julgransbelysningen blinkar i den mörka lägenheten och pojkvännen ligger naken i sitt eget blod bredvid granen, öppnar Morvern sina klappar (en läderjacka, nylonstrumpor, en guldfärgad tändare, en Walkman med batterier i och "en alldeles silkig korsettliknande grej"). Morvern rakar benen, tar på sig de nya kläderna, lägger disketten i fickan, sätter en kassett i sin nya Walkman och går på fest. På grund av ett speciellt solo i en låt i lurarna, väljer hon att inte ringa polisen/sjukhuset eller vart det nu är man ringer då ens pojkvän valt att ta livet av sig i deras gemensamma hem.

Så livet fortsätter som vanligt, med musik från C60-blandband genom lurar i öronen, arbetspass på stormarknaden och fester i den trista skotska staden, med Lanna. Musiken som omsluter, ramar in, knuffar framåt.
Så, när liket börjar lukta styckar hon kroppen, gräver ner den och skriver ut och skickar in romanen i sitt eget namn. Morvern sticker till Ibiza och fortsätter leva sitt liv, trots.
En ny start, mitt i det som upphör. En utmärkt överlevnadsförmåga. Andlöst, ändlöst.

Morvern Callar såg jag först på Stockholms filmfestival i regi av Lynne Ramsey. Jag var lyrisk efteråt, öppningsscenen är bland de absolut vackraste jag någonsin sett. Tystnad och blinkande färger, på...av...på, två kroppar på ett golv. En levande och en död. Tystnad. En hand som smeker en rygg, innan man ens vet att ryggen tillhör någon som är död.
Därefter läste jag boken. Jag fastnade för Morverns musik också; Aphex Twin och Boards of Canada. Strobscener från dansgolv, med Morvern vandrande bland människorna med lurar i öronen.
"I'm sticking with you 'cause I'm made out of glue" och Morvern lyssnar på musiken och styckar Hans kropp iklädd solglasögon, i badkaret. Det är groteskt, det är snygg smaklöshet.
När jag åkte till Thailand själv under våren 2003, var hennes musik med mig och hon har stannat i hjärtat sedan dess.

Klapp

2008-12-21T05:57:00.003+01:00

Jag har fått årets första julklapp inatt.
Förväntan och ett stråk av inspiration fyller mig så sakteliga. Det börjar nere i tårna och jag lyfter en smula från backen.
Hemma är det samma radiokanal SomaFM (med en av kanalerna innehållande extra julig musik) som förra året: Xmas in Frisko, med beskrivningen "Our annual eclectic, irreverent holiday broadcast. May not be suitable for all ages!"
Bara en sådan sak! Så vi lyssnar på Tomtens bravader som inte alltid är helt rumsrena, blandat med rena juldängor och traditonella jullåtar framföra av valfritt pojkband. D upplyser mig om att julen inte går att stoppa och att det är såhär det måste gå till.
Vi bakade lussekatter för någon vecka sedan, men tröttnade på att göra snurror. Resultatet: lussekatter, lusseormar, lussemaskar från filmen Tremors, lussefittor, lussedonuts samt lussebläckfiskar.

Ingen snö i Stockholm ännu, jag har inte haft råd att handla julklappar ens. Jag tvivlar på att jag ens hinner/har råd när lönen väl kommer den 23e.
Men inatt är det ok. Det känns roligt, idéer kommer till mig och det känns som lite tillfällig julefrid infunnit sig.

Grizzly Man

2008-12-20T02:33:00.016+01:00

En sömnig fredag, som startar då jag slår upp ögonen inne i sovrummet och frågar rätt ut i luften vad klockan är. Utanför fönstret har det redan mörknat och jag ser bara de elektriska adventsljusstakarna i fönstren på servicehuset uppe på kullen. Utifrån vardagsrummet svarar D (hemma sedan några dagar med en hård förkylning vilken enligt honom själv får honom att känna sig som ett plankton) att klockan är efter 15. Ska jag inte sova lite till?
Jag tar mig ändå upp ur sängen, dagen fortskrider med hjälp av Bully, där det nu också lackar mot jul, Bullworth är täckt i snö.
Jag hasar ut i beckmörkret med sällskap av Boards of Canada, en promenad till affären och köper mer glögg till hushållet, en nödvändig dryck i dessa tider.

Väl hemma igen, gör D pannkakor. Vi dricker glögg och ser på Grizzly Man, en dokumentär av Werner Herzog som handlar om en man som under 13 somrar valde att ge sig ut i Alaskas vildmark för att leva bredvid (med) de magnifika grizzlybjörnarna, för att som, enligt egen utsago, skydda dem från mänskligheten.
Jag hade länge dragit mig för att se den här filmen, just på grund utav hur jag hade fått den tragiska historien berättad för mig av en vän; Historien om en föredetta missbrukare som tror sig vara vän med björnarna och som sedan, tillsammans med sin flickvän blir dödad och delvis uppäten av en av dem.
För min del kändes det då bara som exploateringen av en naiv och sjuk människa, gottandet i en annans tragiska livsöde. Det där perversa rotandet efter en sensationell historia.

Nå, Werner Herzog har skapat en film utifrån Timothy Treadwells egenhändigt skapade filmer och intervjuer med hans föräldrar och vänner. Jag ser filmen med andan i halsen, Timothy Treadwell känns som ett stort barn, han ångar runt i skogen, talar och leker med rävar och sörjer döda humlor. Naturen är mäktig och vacker runtom honom. Han talar med björnarna och ger dem olika rara namn för att skilja dem åt, han känner ett släktskap med dem, ett band som han uppenbarligen har svårt att känna med mänskligheten i stort. Han påtalar ofta hur otroligt farliga dessa djur är och hur han är villig att dö för dem.

Mina tankar vandrar både till Steve Irwin och hans härjande runt bland ormar och krokodiler hysteriskt skrikandes "DANGERDANGERDANGER!!", till Christopher McCandless. De var båda män som uppenbarligen sökte någon slags utmaning i det här livet, någon slags udd och mening. Självklart sökte de denna utmaning i sig själva. Alltid (underförstått: den Vite, Västerländske) Mannen vs. Naturen. Ganska tröttsamt, måste jag ärligt påstå. Lite mossigt?

När filmen är slut förstår jag fortfarande inte riktigt. Det är något som gnager men jag kan inte förstå exakt vad. Jag är arg på obducenten som med uppspärrade ögon och stor inlevelse får orera om de sönderslitna kvarlevorna av Treadwells och hans flickväns kroppar. Han lägger ut en hyfsad detaljerad beskrivning av hur döden drabbade de två i form av en eller flera grizzlybjörnar. Det är smaklöst att han får hållas, det är på något märkligt sätt också komiskt; Det är uppenbart att det är fråga om en man som fullkomligt älskar sitt arbete. Och som också säkert är lycklig över att få en filmkamera upptryckt i ansiktet.
Den delen av dokumentären, då Herzog själv och i lurar lyssnar på ljudupptagningen från ovansagda dödsögonblick slår mig ändå inte så hårt som jag trodde. Jag slipper höra något, Herzog lyssnar åt mig och förnimmelsen i mig av vad han hör åt mig - är nog. Kvar är bara tystnad. Fasa. En svag känsla av smärta och konstaterandet att ingen någonsin får lov att lyssna på detta, bandet skall förstöras.
Det är teatraliskt som tusan, självklart är att filmskaparen tänkt på detta och hur det skall drabba mig som tittare. Det är ett snillrikt grepp.

När jag hade sett Into the wild för några månader sedan, slogs jag av hur tragiskt det är att en människa kan må så dåligt att den väljer att göra så mot sig själv. Att en människa kan vara så oändligt ensam att den väljer att gå rakt ut i vildmarken, in i total isolation, att gå så fullständigt in i sig själv att man tappar bort stigen ut? Och samtidigt, i McCandless fall, så otroligt naiv. Någon slags tro på att naturen är en lek, att naturen alltid tar hand om en, att människan alltid kan klara sig i naturen för att vi levde en gång i tiden i den?
Jag kan känna av samma naivitet hos Treadwell, samma sökande efter sammanhang - ett fantastiskt underskattande av djuren som bor i den. Treadwell tycktes tro på naturen som en källa till harmoni, som ett universum i total konsonans. Herzog motsäger sig detta och säger: "I believe the common character of the universe is not harmony, but chaos, hostility, and murder. "
Han trycker starkt på det, Herzog, gränsen mellan människan och naturen, gränsen mellan naturens kaos och människans civiliserade ordning. Hur dessa alltid bör hållas åtskilda. Jag vet inte vad jag tycker om detta heller riktigt, inställningen känns obsolet på något vis. Å andra sidan är jag lätt allergisk mot motsatstänkande i stort.

D säger något klokt efteråt, när vi talar lite om filmen; skillnaden mellan Into the wild och Grizzly Man är att den förstnämnda handlar om någon som dör och den andra handlar om någon som förvisso dör, men som innan dess verkligen lever. Vari ligger tragiken i att visa någon som verkligen är lycklig, som gör det den blir lycklig av? Struntsamma att han inte var vän med björnen, struntsamma att han levde i en vanföreställning på det viset - han var ju ändå lycklig?
Och det stannar hos mig; Det vackra i bilderna han har samlat med sin filmkamera, de vackra små ögonblicken och det underbara och storslagna med naturen och djurlivet. Det lämnade den här mannen efter sig, trots allt, det gjorde honom lycklig och hel och det respekterar jag.
McCandless framstår, i jämförelse endast som en förvirrad pojkspoling, förbannad och besviken på vuxenvärlden och det kapitalistiska samhället. Någon som dessvärre bara gör sig till dess offer och tynar bort i en buss mitt ute i ingenstans.

Slutligen tänker jag på något som kanske inte framgår i filmen, nämligen att Treadwell ändock spenderade 13 somrar väldigt nära dessa björnar, han var förmodligen inte det lallande vuxenbarnet som Herzog trots allt (av misstag, kan jag förmoda) tecknar konturerna av.
En av kritikerna som citeras i Wikipedias artikel säger:

The fact that Timothy spent an incredible 35000 hours, spanning 13 years, living with the bears in Katmai National Park, without any previous mishap, escapes people completely. Even with his city-kid background, I found myself mesmerized by what he could do with animals. Most people now see him only the way Herzog skillfully wanted his audience to see him; as an idiot who continually “crossed nature’s line”, what ever that means. Perhaps, in his mind, nature’s line is something behind which bears and other nasty things reside who will inevitably kill you if you go there without a gun.

Bild: från filmen Grizzly Man

Den första Bokkedjan

2008-12-19T01:54:00.009+01:00

Häromdagen ramlade jag på en Bokkedja.
Utgångspunkten skall denna gång vara en favoritbok, därefter skall det associeras fritt i tre valfria riktningar.
Favoritböcker är svårt att välja ut, men jag kommer givetvis att tänka på Doktor Glas. Tankarna vandrar mellan kärlek, död, isolation, vilja och räddning. Och så mineralvatten och mineralvattensbaren vid Kungsträdgården, där Doktor Glas ger pastor Gregorius det dödliga pillret den 22 augusti i början av 1900-talet.

Det sitter en skylt där i Kungsträdgården, en av dessa skyltar med titeln Det Litterära Stockholm, vilket får mig att tänka på en bok som innehåller en förteckning över Stockholms samtliga litterära skyltar och var dessa sitter.
Jag och en vän har nämligen en plan som går ut på att vi skall ta en tur en dag framöver - kanske en dag när vintermörkret lättat och solen skiner - och ta oss runt till alla de litterära skyltarna runtom i staden, som de litterära vapendragare vi faktiskt är. Kanske blir turen till fots, kanske på cykel men en sak är säker: det lär bli några kilometer att avverka.

En annan författare som också har en av de litterära skyltarna är Barbro Lindgren, vars böcker om Rosa ligger mig mycket varmt om hjärtat. De handlar om bullterriern Rosa som bor med sin tant (läs: Barbro Lindgren). Hon har skrivit både "vanliga" böcker och illustrerade barnböcker om den envisa hunden som äter flugor och måste mutas ut på promenad, släpandes i kopplet en bit bakom tanten (detta är underbart illustrerat av suveräna Eva Eriksson i Lilla lokomotivet Rosa). Under mina år inom barnomsorgen lärde jag mig att passionerat uppskatta barnlitteraturen och då främst bilderböckerna. Stunderna av inlevelsefull högläsning före och/eller efter lunchen var de bästa. Ihopkrupen i en soffa med en klase ungar, läsandes om Lillasyster Kanin, böckerna om Max, böckerna om Pettson, Mamma Mu och Kråkan etc. Att noggrannt studera alla illustrationerna.

Eva Eriksson har även illustrerat en mängd andra superba barnböcker såsom Älskade lilla gris (i samarbete med Ulf Nilsson), som är en av de böcker jag har kvar från när jag var liten. Jag tror jag fick den av farmor, jag vill i alla fall minnas att jag läste den hos farmor, eller ja, farmor läste den nog för mig.
I boken tar en pojke och en flicka och deras pappa hand om en liten liten, av bonden dödsdömd, griskulting. De tar med den älskade lilla grisen hem till sin lägenhet i stan och ser till att den överlever. De döper honom till Pellen. Pellen får en egen pyjamas, sover i pappans säng, han badar i badkaret och tittar på "barnprogram i tv 2". En dag börjar Pellen bli alldeles för stor, han vill inte längre vara instängd, han blir deprimerad och börjar spendera alldeles för mycket tid i badkaret och familjen måste på något sätt göra sig av med honom.
Det är en varm och underbar berättelse om kärlek och frihet, som jag burit med mig sedan jag var liten.

Tillbaks till skolan

2008-12-17T20:48:00.005+01:00

Jag är hopplöst fast i Bully.
I detta spel är man en pojke som går på Bullworth Academy, ett internat med skoluniformer, maktkåta prefekter, onskefulla mobbare, stroppiga pennalister, fotbollspuckon, nördar, flickor ( som man inte kan säga så mycket om, de är rätt trista men tycker om att man ger dem blommor och choklad), försupna lärare.
Dagarna här går åt till att gå i skolan (kemi, matematik, engelska och biologi t ex), skjuta på mobbare med slangbella, hålla sig undan prefekterna som annars släpar en till lektionerna, bryta sig in i skåp och stå upp för nördarna.

Inte mycket blir läst här hemma, när undertecknad uppenbarligen är upptagen med att gå i skolan, knäa prefekter, åka skateboard och hänga ute på stan efter mörkrets inbrott. Jag menar, vem vill inte springa runt på stan med ett baseballträ, utklädd till pommes frites och slå sönder trädgärdstomtar?
Häromdagen upptäckte jag också att det även går att ge de manliga mobbarna (tjejer i spelet verkar inte kunna mobbas) blommor och belöningen för detta är att man får en kyss. Homoerotiken dryper om tv-rutan.
Så, jag är fast. Jag bryter mig in i skåp och springer ärenden åt nördarna, jag skjuter med min superslangbella som har kikarsikte, från skolans tak, jag gör egna smällare i kemi-setet på mitt rum.
När jag kommer tillbaka från Bully - vacuumet skall jag försöka mig på Bokkedjan.

Bok-pank

2008-12-12T11:43:00.004+01:00

Jag har sällskap av Anita Nairs Kvinnor på ett tåg, där bokens huvudperson, Akhila, plötsligt en dag beslutar sig för att göra en tågresa utav ingen speciell anledning. Hon är i 45-årsåldern, ogift, praktisk. Hon "gör vad som förväntas av henne. Allt annat drömmer hon om." (s 14)
Så hon bokar plötsligt en tågbiljett och ger sig iväg, träffar i kvinnornas sovkupé ett gäng andra kvinnor och får ta del av deras historier, som tillsammans tecknar en bild av ett mycket patriarkalt Indien och kvinnors ställning där.

Jag kom över den tidigare i veckan, då ett sådant där bokköpstopp borde ha drabbat mig för länge sedan. Det var länge sedan jag hade dåligt med pengar. Ändock kan jag nog tala om att jag är bok-pank.
Skämtsamt talades det förr i bekantskapskretsen om huruvida man var pank eller öl-pank. Med det tidigare menades att man, som ordet vill betona, inte har några som helst pengar. Det är kört på alla sätt och vis, man sitter hemma och knaprar sista knäckebrödet alternativt ringer farmor för att tigga pengar. Med det senare menas snarare att man egentligen är pank, men väljer att hellre köpa öl än till ex mat. Med andra ord är man inte såpass pank att man inte orkar släpa sig ut till Carmen eller valfritt annat sunk-hak med sina sista 100 kr, för att inmundiga en veckans i goda vänners lag.
Jag är i dessa dagar snarare bok-pank än öl-pank.
Det perstorpsplatteliknande omslaget tilltalade mig och kvinnorna på tåget genom Indien är ett gott sällskap.

"Om att sitta med ryggen mot sin värld och blicka framåt."
Jag tycker så mycket om den meningen, likaså lite längre ner på sidan, passagen om Akhilas glasögon som får symbolisera den unga rosaskimrande och naiva blicken, som senare byts ut mot en äldre, mer realistisk och kanske också mer praktisk och långt ifrån drömmande:

Blå himmel, silverkanter, ett hål i molnen. Akhila vet att dessa är blott och bart illusioner sprungna ur rosenröda drömmar. Hon har för länge sedan stampat de rosenröda glasögonen till skärvor och bytt till stadiga metallbågar och kraftigare glas som förblir klara inomhus men som blir mer dunkla utomhus. Till och med solen upphör att skina när Akhilas glasögon skiftar till mörk försjunkenhet. (s 14-15)

Mer ingående funderingar om detta senare, tåget har just lämnat stationen.

Film vs bok

2008-12-06T20:54:00.005+01:00

Så gick vi då och såg Låt den rätte komma in ikväll. Den föll mig sannerligen inte på läppen.
Filmen visade sig, enligt min mening, vara en total stympning av boken. Jag tycker att allt det som är spännande med boken (relationen mellan pedofilgubben och Eli, Elis androgynitet, alkisarnas liv och relationer osv) är borta. Man förstår inte ens gubbens och Elis relation och jag tycker den är en viktig del i sig själv.

För den som inte läst boken måste filmen framstå som hemskt märklig. Den är som en lång rad långsamma scener som liksom aldrig får börja riktigt; Pappans suparpolare som plötsligt står i köket i snöklädda tofflor, mamman som är ännu mer frånvarande i filmen än i boken, Virginia som vaknar som vampyr och plötligt inte vill leva längre, polisen som är totalt struken ur handlingen.
Nä, jag vet förvisso att det är svårt att klämma in alla dimensioner av boken i en film. Det är i det närmaste omöjligt. Men jag måste säga att den här filmatiseringen var verkligen inte bra. Den är en stympad och väldigt tam tolkning av boken. Förvisso har ju Ajvide Lindqvist skrivit manuset, men ändock, för många spännande delar har här strukits. Det är synd, för det hade kunnat bli en bra film, eller mini-serie kanske hellre? För att få med alla nyanser?

Tomas Alfredssons krav till regeringen att driva igenom IPRED1, som jag läste om hos Rick Falkvinge gör ju inte att mitt omdöme vrids till det bättre direkt. Karln skrattar nog hela vägen till banken trots allt.

Att slå ihjäl tid

2008-12-04T22:25:00.009+01:00

Jag hade några timmar att slå ihjäl idag, efter jag fikat med H och hennes bebis.
Jag kunde lika gärna ha åkt hem men det var så mörkt, grått och kallt. Jag frös så förbannat medan jag knatade mot Medborgarplatsen. Förresten hade jag ju en bok att lämna tillbaka på biblioteket. Jag svängde sålunda in på Medborgarplatsens bibliotek, stoppade in den gravt försenade boken i automaten, kikade på hyllan med utgallrade böcker, drog mig för att gå ut i kylan igen.
Jag styrde stegen uppför trappan, tittade in på barnboksavdelningen svängde höger genom salen med facklitteratur och vidare in till den skönlitterära avdelningen. Där satt en man och sov i en fåtölj, han drog tämligen mäktiga timmerstockar. Runtom satt några andra biblioteksbesökare och log menande mot varandra över boksidorna.
Jag drev runt bland hyllorna, tittade här och där, ackompanjerad av timmerstockarna på andra sidan ovan nämnda hyllor som lockade även mig att le.
Jag plockade åt mig Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna och Marie Lundquists Monolog fför en ensam kvinna och styrde sedan stövelklädda fötter bort från nasalsymfonin och bokprasslet.

Vid bokutlåningsautomaten gick jag dock bet. Uppenbarligen hade boken varit mer än måttligt sen - jag fick inte låna. Så kan det gå och fattig är jag, inte mycket att göra åt.
Jag tassade ner till ungdomsavdelningen, hittade ett hörn där jag kröp ihop och började läsa Anders Paulruds elegi. Elegi är kanske inte rätt ord (just det ordet är en smula besudlat av Lars Winnerbäck, precis som ordet kevlar för alltid är fläckat av kent) men det är det första jag kommer att tänka på. Det är vackert, orden träffar:

Det är klart jag är rädd men ibland, korta stunder, lämnar jag rädslan och sorgen bakom mig.
Det varar i sekunder.
För att ersättas av en egendomlig förväntan. (s 23)

Jag läser vidare, bärs iväg mot Paris, jag får träffa Solveig, jag får höra om Paulruds pappas badrock (vilket får mig att tänka på min egen pappas morgonrock som hänger hemma på badrumsdörren), jag läser om hans morfars snusdosa, om ostron, whiskey, Chesterfield och stiliga märkeskläder och vikten av att klä sig snyggt.
Jag läser om döden, döden och rädslan inför den, varvat med ett stråk av förväntan ( som i citatet ovan), om den personliga döden och den arrangerade döden. Döden som i våra dagar göms undan, om dödssjuka människor som glöms bort eftersom de är en evig påminnelse i de friskas medvetanden att döden alltid finns där - närvarande. Bättre då att bara bry sig om de redan döda, de kan ju inte jämra sig och vara till besvär menar Paulrud där bland sidorna.
Jag slukar och bläddrar vidare, grymt tagen av denna döende människas vackra språk. Döden är stilig här, smakfullt porträtterad, klädd i Comme des Garçons.
Och så det vackraste, som jag nu efteråt lärt mig är helt fiktivt, om att avlägga löften om omsorg från den älskade, ända in i döden:

Jag hade frågat Solveig, på skoj och med lätthet i rösten men ändå med ett förtvivlat allvar i botten, om hon kunde ta hand om mig när jag skulle dö.
Om jag kunde få dö hos henne.
Jag var ju så förälskad.
Hon hade tittat på mig, hon tänkte länge den gången, och sedan hade hon sagt ja.
Jag frågade henne om hon menade allvar.
Och hon svarade ja en gång till.
Bland alla våra löften är detta det egendomligaste- (s 45-46)

Och jag läser och tårarna rinner banne mig. Det är på gränsen mellan fiktion och verklighet, javisst, men ändock. Att avge ett sådant löfte, att lova att vara vid någons sida när den dör, även om döden just den dagen är ljusår borta - och sedan stå fast vid det. Det är inget skitsnack här.
När D möter mig vid biblioteket någon timme senare, lämnar jag boken i bokhyllan, glad att vi ännu är friska och att inga sådana löften har behövts göra ännu.

Livet med fantomhunden

2008-12-02T11:16:00.004+01:00

Lola flyttade i söndags.
Inte ett öga var torrt, i varje fall inte på undertecknad. Men finaste Lola kommer få det bra hos sin familj i Linköping, med en liten unge på fem år att busa med hela dagarna. Han var dessutom inte rädd alls för hennes burdusa sätt, skrattade bara. Hon tyckte det var himla festligt tror jag.

Nu är lägenheten tom och vi har istället en fantomhund som heter Devil. Den följder oss hack i häl och måste ut på promenader ibland.
Som i skrivande stund t ex. Devil gillar att springa bredvid cykeln så nu skall vi ut på en premiärtur med Eulalia III (som vann omröstningen) eller Elfriede (som kom tätt efter). En kompromiss Elfriede III? Min cykel kan ju inte heta något som inte alls har en litterär koppling?
Förresten hittade jag den verkliga Eulialia III häromdagen. En imponerande liten skapelse, som lite grann påminner om något ur MarioKart.

Attack!!

2008-12-01T09:38:00.005+01:00

Goran Bregović och hans Wedding and Funeral Band spelar i Konserthuset i Stockholm. Konserthuset, som förvisso är ett vackert blått hus, en imponerande byggnad vid Hötorget. Jag smakar på det.
Jag har aldrig tidigare varit inne där, det har aldrig funnits anledning tidigare. Kungliga Filharmonikerna och Nobelprisutdelningar, hör inte till de tilldragelser jag brukar bevista.
Jag och P smyger uppför trappan, skämtar och skrattar. Jo, det är ju vackert där inne, vi hittar knappt till våra platser.
Konsertsalen är riktigt tråkig dock, skall vi sitta ner och lyssna på den här vansinnesmusiken? Nåväl, vi sätter oss ner. Det är fullsatt i salen.
En kvinna kommer inn på scenen och talar om Kungliga Filharmmoniker, gratistidningar om Konserthuset och Nobelpris.

Så, kommer då bandet; bleckblåsarna. De går in genom dörrarna längst bak i salen, de spelar medan de äntrar scenen. Totalt är de sex stycken på olika bleckblåsinstrument (jag gillar som alltid sousafonen - som jag nu lärt mig att det heter - bäst), två sångerskor en trumslagare och så Goran Bregović på gitarr.

Ja, som väntat gick det ju inte att sitta still. Det förutsedda ryckandet i armar och ben började redan efter fem minuter.
Det är en sådan energi, en sådan glädje att ögonen tåras och bröstet nästan imploderar. Skratt och tjut bubblar ut från strupen, det går nästan att ta på dem när de svävar iväg upp mot taket. Det är meningslöst att sitta ner, de flesta i publiken gör ändå det. Sitter ner och vickar lite avspänt på ena foten i takt med musiken, kanske klappar de lite i händerna.
Jag och P, som sitter på sjätte parkett, studsar i de röda plyschfåtöljerna. Till slut har så många rest sig upp från sina platser att det känns legitimt att göra detsammma, så det gör vi.
Och vi dansar, eller jag vet inte om man kan kalla det dans - hoppar och studsar, klappar och far runt så mycket man kan på sin knappa kvadratmeter.
Så: slut. Bandet lämnar scenen. Det är varmt och svettigt i lokalen.

Encore, encore!
Applåderna haglar, man stampar i golvet och bandet kommer tillbaka. Igen! Galenskap och karnevalisk stämning. Energi! Kalashnikov! Attack!!
När vi går till tunnelbanan är världen märkligt tyst och kontrollerad.
Folk borde dansa mer.
Man borde kunna få ovanstående musik på recept om man känner sig deprimerad och har slut på energi. Energiinjektion som heter duga, tillsätt en god öl och gott med svängrum bara.

På tunnelbanan hem konstaterar jag och P att vi nog är de enda som uppskattar musikanterna som spelar på tunnelbanan och pendeltåget.
Dansa gott folk!

Kravallmusik!!

2008-11-30T02:34:00.005+01:00

Jag såg diverse filmer av Emir Kusturica för en massa år sedan; Underground- där tyskarna på 40-talet har ockuperat Jugoslavien, vilket leder till att en man som äger en vapenfabrik flyttar denna och dess arbetare under jord. Ett helt samhälle växer fram i underjorden eftersom deras invånare aldrig blir informerade om att kriget tagit slut.
Svart katt, vit katt är en annan favorit, där en småskojare, Matko, köper ett tåg med bensin för att tjäna en hacka. Dock finner han sig plötsligt stå i stor skuld till gangsterbossen Grga Pitic, som kan tänka sig avskriva skulden genom att tvinga Matkos son in i ett arrangerat giftermål.
Upp i träden fastsurrade och spelande orkestrar, djur, gangsters, guldtänder, Humphrey Bogart och bröllop samt en flock med gäss i var och varannan scen.

Förrutom att ovanstående filmer har helt skruvade intriger, är det ändå musiken som hjälper till att göra dem så bra. Det är kravallmusik av bästa sort. Mycket blåsinstrument och ompa-ompa. Helt förträffligt.
Någon kväll för snart 4 år sedan var jag och en vän på Klubb Zeybek på Kägelbanan. Fanfara Shavale (12-mannaband, sug på den gott folk!) spelade, som bland annat varit med och gjort musiken till Svart katt, vit katt. Det var fantastiskt roligt! Vi dansade (eller ja, hoppade runt lite hur som helst) så svetten rann och eftersom det var januari hade jag långkalsonger på under jeansen - stort misstag. Dessa åkte av inne på toaletten och hängdes därefter helt sonika in i garderoben genom en mäkta förvånad garderobiär.
"Ja, jag skulle vilja hänga in de här", säger undertecknad och räcker fram de blommiga. "Tack så mycket."
Det var dock lika svettigt att skutta runt ändå.

Imorgon blir det inte så mycket skuttande, men jag och P skall till Konserthuset i Stockholm och se på Goran Bregović (som har gjort mycket av musiken till Kusturicas filmer och även till Birros Hammarkullen läste jag) och hans Wedding and Funeral Band. Det lär bli fasligt mycket ös, har jag en känsla av. Jag tror jag kommer att sitta och hoppa på parkettplatsen och hoppas att jag inte irriterar folk runtomkring.

Sedär, en utmaning

2008-11-29T00:13:00.003+01:00

Nå, så blev jag då utmanad av den Hemliga Bokvännen. Jag brukar inte ha så mycket till övers för sådana här utmaningar så jag kommer inte skicka den vidare. Ni som känner er manade kan ju anta utmaningen om ni har lust. Jag fyller i den i alla fall, som ett utmärkt tidsfördriv på arbetet.

8 favoritprogram
Jag ser ju sällan eller aldrig på tv, men ser en del serier ändå. Dessutom har jag ju en del stadiga favoriter:

Dexter (för att serien är så grymt smakfull, på det visuella planet)
The Tudors (för att jag är så såld på kostymfilmer och politiska intriger, med fördel giftmord och dylikt)
Six Feet Under (för att handlingen är fullkomligt bisarr bitvis och för att likspackel sällan varit så hett som i denna serie)
Sopranos (för att Tony Soprano i morgonrock är obetalbart. Jag undrar om man inte borde sammanställa ett x antal minuter långt morgonrocksklipp, med alla samlade morgonrocksscener med Tony Soprano?)
Arrested Development (se tidigare inlägg)
The Wire (för att Omar Little är den grymmaste gangstern någonsin)
My so-called life (för att jag var yngre och identifierade mig rätt totalt med Angela, sånär som på hennes lyckade familj. Angela hade, enligt mig, snygga kläder, vackert hår, lyssnade på bra musik och så vidare. Jag tror inte jag någonsin vågar se om den här serien i vuxen ålder.)
Twin Peaks (för att jag var tvungen att klämma in ett åttonde alternativ. Jag var en av de få lyckliga som fick se Twin Peaks för mina föräldrar. Priset betalade jag med min sömn. Jag sov på golvet, hos pappa, vissa nätter för att jag fick inte plats i dubbelsängen. Jag var 11-12 år och hemskt mörkrädd.)
Bonus-serie: Kenny Starfighter (för biologiläraren som vill bli smiskad "här", varpå han tar sig menande på skinkan och för Doktor Deo som hysteriskt mässar att "jag luktar visst gott!!")

8 saker jag gjorde igår
Åt frukost med D
Gick ut med Lola på tre promenader
Diskade
Grät
Åkte till jobbet
Läste lite Donna Haraway* och blev inspirerad
Slängde returglas
Åt knappt en tredjedels pizza

8 saker jag ser fram emot
Att komma hem från det här arbetspasset och få krypa ihop och sova
Snö, tända ljus och glöggmys
Julefrid
Sinnesfrid över huvud taget
Eventuella utlandsresor (minst en gång om året)
Att få börja läsa i Uppsala (känns oändligt långt borta)
Att få tillbaks min kamera som är på reparation
Sommar med lata dagar i hängmattan och nakenbad i ödsliga sjöar

8 favoritrestauranger
Hermans (vegetarisk restaurang på Fjällgatan i Stockholm)
Svenska Sushiköket i Midsommarkransen
J.J. Thai to go (thai-gatukök) i Midsommarkransen/Aspudden
Koh Pha-Ngan, Stockholm
Kebab-baren i Linköping ( har fortfarande godaste falafeln och kebabsåsen, allra helst då det skall till att rumlas hem från en hård natt på staden)
Libanesiska restaurangen i Slussen, men jag minns då inte vad den heter
Tree House Lodge på Koh Chang i Thailand (skönaste hängmattorna, de vackraste solnedgångarna, den allra godaste frukosten samt den godaste tofun någonsin)
Fyra knop på Svartensgatan i Stockholm (Crêpes och gallettes, med sällan skådad uppfinningsrikedom)

8 saker på min önskelista
En bokhylla
Energi
En bunt böcker av olika kaliber
Mario Kart för Wii
Kläder, såsom byxor
Fler mumin-muggar (har bara Hemulen och Morran)
Ramar till mina två Jan Saudek-affischer samt min David LaChapelle-affisch
En ny frisyr

*Vi behöver inte en totalitet för att kunna verka politiskt. Den feministiska drömmen om ett gemensamt språk är som alla drömmar om ett fullständigt sant språk, om en fullständigt tillförlitlig återgivning av erfarenheten, en totaliserande och imperialistisk dröm. [---] Kanske kan vi ironiskt nog av våra sammansmältningar med djur och maskiner lära oss hur vi kan undvika att bli Människan, det vill säga förkroppsligandet av västerlandets logos.
(A Cyborg Manifesto)

Val

2008-11-28T09:45:00.009+01:00

Ett lättare tomrum infinner sig alltid då jag skall välja en ny bok att läsa.
Jag står och väger på den ena foten till den andra och så tillbaka igen, medan jag blickar upp mot raderna av olästa verk i en av mina smala bokhyllor (egentligen avsedda för cd-skivor, men nu får de rymma mina pocketböcker istället).
Det är lite som fritt fall det där, att välja något nytt.

Jag plockar ner Waking up screaming av H.P. Lovecraft och tar med den när jag tar pendeltåget mot arbetet för att gå på personalmöte. På vägen dit och hem igen läser jag om behovet av kall luft för somliga odöda läkare i den första av de tio berättelserna.
Underhållande på ettsätt som får mig att tänka på E.A. Poe (det lilla jag har läst) och E.T.A. Hoffmann.

De små tingens gud/The god of small things

2008-11-27T03:46:00.010+01:00

Någon gång för några år sedan då jag bodde inneboende hos min syster och inte hade något att läsa, gick jag på upptäcktsfärd i hennes bokhylla. Mina egna böcker var alla nedpackade i lådor och stod i ett förråd i Linköping. Endast några få böcker fick följa med upp till Stockholm, då flytten äntligen blev av.
Min syster och jag har nog inte riktigt samma smak då det gäller böcker, men hur som helst kikade jag bland hennes samling och hittade De små tingens gud av Arundhati Roy. Jag frågade syster om hon hade läst boken, om den var något bra? Jag tilltalades av omslaget med näckrosorna i vattnet. Och så titeln, den kändes fridfull.
Syster förklarade hur som helst att hon inte läst boken. Hon använde nog aldrig ordet "tråkig" men hon hade inte blivit gripen av historien och därför tappat intresset.
Så jag började läsa. Boken utspelar sig i Indien, har ett rikt persongalleri och innehåller mängder med indiska termer och begrepp. Jag förstår att man som läsare blir överväldigad och tappar sugen, redan innan sidan 20.
Men jag läste, och jag fascinerades. Jag log, skrattade och blev djupt berörd av historien om tvillingparet Rahel och Estha, deras familj och de många vindlingarna i deras familjehistoria.

Boken utspelar sig mellan 1969 och fram tills 1993, när tvillingparet återförenas. Däremellan kastas vi fram och tillbaka i tiden och får alltsom oftast se livet ur barnens synvinkel, vilket gör att (liksom i Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära) berättandet blir mer naket, öppet men också att de svåra passagerna i boken (gällande övergrepp, fundamentala saker som tillåtet/förbjudet, rätt/fel, gradskillnaderna mellan att vara älskad/lite mindre älskad/inte älskad t ex) blir desto starkare. Parallellt med tvillingarnas historia berättas historien om deras mor Ammu och hennes livsöde.

Man skulle kunna säga att boken handlar om alla de små saker som livet består av, hur de transformeras till mänskliga beteenden och vad det får för effekt på berörda parter. Det är väldigt diffust förklarat märker jag nu medan jag sitter och skriver. Men det är alltid svårt att förklara rakt av vad en bok handlar om, jag skulle säga att det är nästintill omöjligt. Det är ofta så många olika dimensioner att se till. Sällan kan jag på ett enkelt sätt förklara, jag avskyr verkligen när människor frågar mig vad en speciell bok handlar om. Det går aldrig att greppa.
De små tingens gud behandlar bland annat det strikta kastsystemet i Indien, kommunism, kärlek, religion, arvet efter kolonialismen. Kanske man kan säga att den dyker djupt ner i de regler och normer som samhället skapar och som vi många gånger blint följer?
Det jag minns bäst med boken och det jag alltid kommer tillbaka till är de vackra formuleringarna, de roliga ordlekarna, mixen av engelska (nåväl översatta till svenska, i systers upplaga) och indiska ord och värmen med vilken delar av historien berättas. Värmen med vilken personporträtt och miljöer målas upp. Samtidigt är det också en hemskt sorglig historia, allt är inte bara putslustigt och varmt.

Inatt har jag via Bokbörsen beställt ovanstående bok, fast på engelska (The God of Small Things). Jag vill resa på dammiga vägar, lukta på jell-o och leka baklänges-språk med djupt kristna nannies på engelska också. Jag har länge sökt efter den, men den har varit svår att få tag i av någon märklig anledning. Dessutom skall jag kasta den på D, så han får läsa den. Jag har tjatat på honom otaliga gånger.
Mig veteligen har inte syster läst den ännu i denna dag.

Jag sökte förtvivlat efter mitt favoritcitat ur boken, något jag ville dela med mig av här. Dessvärre fann jag det inte, men nöjer mig med ett annat ur den engelska upplagan, bara för att få en känsla för Arundhati Roys underbara språk:

They all broke the rules. They all crossed into forbidden territory. They all tampered with the laws that lay down who should be loved and how. And how much. The laws that make grandmothers grandmothers, uncles uncles, mothers mothers, cousins cousins, jam jam, and jelly jelly. It was a time when uncles became fathers, mothers lovers, and cousins died and had funerals. It was a time when the unthinkable became thinkable and the impossible really happened.

[...]

Kochu Maria watched with her cake-crumbs.
The Fond Smiles watched Fondly.
Little Girls Playing.
Sweet.
One beach-coloured.
One brown.
One Loved.
One Loved a Little Less. (page 186)

Om de fyrfota

2008-11-26T17:01:00.002+01:00

Solsession på soffan I
Originally uploaded by observationer

Vi skulle egentligen gått pch sett Svarta vykort i måndagskväll. jag bokade biljetter redan för en månad sedan.
Dessvärre blev det inget av med mina planer. Brist på pengar, tid och handlingskraft skulle man väl kunna säga att det berodde på.

Förmodligen har finaste Lola funnit ett hem nu. En kille var här och charmades av unga frökens energi häromkvällen.
Det känns sorgligt att hon flyttar, hon har ändå bott hos oss i mer än tre månader. Det är lite skrämmande att slussa henne vidare, även om hon säkerligen inte kommer lida brist på kärlek och omtanke i sitt nya hem. Jag är orolig för hur det skall gå, om de kommer att trivas med henne, om hon kommer att trivas etc.
Samtidigt skall det bli skönt, på det sättet att jag nu kommer att kunna försöka ta tag i mitt liv och mina studier igen. Jag kommer att kunna gå till biblioteket och studera, ta mig runt lättare. Jag har under dessa månader insett att jag nog inte är en s k hundmänniska.

Så det blir ingen mer hund i familjen L&D. Möjligtvis en nakenkatt (pga av D's allergi), kanhända. Vi har skämtsamt talat om att denna nakenkatt skall få heta Michel Foucault, efter min favoritfransos.
Jag har även funderat på att skaffa två (eller fler) råttor igen. Jag kan inte leva ett liv utan djur, de måste få vara med. Innan jag skaffade Disa och Fiona (mina första råttor) för 4 år sedan, hade jag inte levt med djur sedan jag bodde hemma. Vilket fattigt liv! Sedan dess kan jag inte tänka mig att leva ett liv utan fyrfota vänner.

Och nu kommer äntligen Kapten Lugg kunna flytta ut från badrummet (där han har fått bo för att få vara ifred från Lola), då blir han glad.

En smula dagvill

2008-11-25T09:18:00.006+01:00

Jag är hemskt dagvill.
Jag trodde jag skulle jobba denna natt som kommer, också. Så är ju uppenbarligen inte fallet. Så, en hel dag till förfogande.
Snön ligger tjock utanför, huset knakade av kylan inatt, sade D. Jag hörde inget, jag fullkomligen däckade i soffan då vi kollade på Arrested Development (mycket rolig tv-serie om den minst sagt dysfunktionella familjen Bluth) på kvällen. Jag minns bara vinjetten och någon minut till (någon karl tapppade ett ögonbryn?), sedan hade jag somnat i en hög av armar och ben hos D och Lola.
Tv-serien skall visst bli film, läste jag just. Jag undrar det jag. Undrar hur de skall få till det intertextuella som finns i serien, till filmversionen, så att det blir bra?

Skall skicka iväg paket idag med, till K i Michigan. Hon skall få en bok: Tales from Moominvalley, vilken innehåller samma berättelser som Det osynliga barnet. Hon vill lära sig svenska, men Mumindalen på svenska kanske inte är det lättaste att försöka förstå sig på, så det blir Hemulens, Hattifatteners och Moomins istället.
Fast jag undrar ju såklart vad The Christian Science Monitor - som lovordar berättelserna på baksidan av boken - är för något?

Cykeln får vänta med sin premiärtur, ytterligare. Det är alldeles för mycket snö. Som det är nu lutar omröstningen mot att h*n kommer få heta antingen Hjalmar eller Eulalia III. Mycket spännande. Jag frågade min kamrat (som står bakom förslaget med Eulalila III) om han visste vad som hade hänt med de föregående två Eulialiorna. På detta fanns inget svar. Spännande, fantasin är fri.

Läste en sådan hjärtknipande passage i Roseanna igår. Martin Beck talar i telefon med sin fru, raderna andas stagnation. Det är sorgesamt att läsa:

- Martin?
- Ja.
- Du låter så ynklig. Är det någonting särskilt?
- Nej, inte alls. Vi har mycket att göra.
- Är det allt?
- Javisst.
Hon blev som vanligt igen. Ögonblicket var förbi. Några nötta fraser och så var samtalet slut. I distraktion höll han kvar mikrofonen mot örat och hörde henne lägga på. Klick och tom tystnad och det var som om hon befann sig tusentals mil därifrån. Åratal hade passerat sedan de talade med varandra. (s. 95)

Det är inget speciellt med hur raderna är skrivna, ingen storslagenhet på ett rent litterärt plan. Men det är just det där med att leva ihop med någon under längre tid, att rodda runt vardagen med barn och arbete, så att man tappar bort varandra i det. När man inte längre ser varandra, när man lärt sig leva bredvid varandra fast utan att för den skull leva med varandra. Som att allt det man tidigare drömde och gjorde, det man ville göra, bara är borta.
Det är något hjärtslitande och väldigt själsdödande med det, som får mig att känna något som nog är synonymt med klaustrofobi. Det är därför konversationen och de enkla raderna appellerar mig så.
Jag är livrädd att själv hamna där.

"I want to ride my bicycle, I want to ride my bike..."

2008-11-23T22:35:00.017+01:00

Jag var tvungen att fara och hämta cykeln igår, trots att jag inte kände mig helt kry. Cykeln med det franskklingande namnet Electra Cruiser Blanc et Noir. Jojo, minsann.
Till saken hör att man inte kan ta cykeln (även om den heter "blaaanch e noaaar") på tunnelbanan (vilket i och för sig är förståeligt), så jag fick snällt ta en promenad på ca en timme, hem.

Utmed Årstaviken var det som lilla Stalingrad. Snön låg i små drivor utmed gångvägen.Torgvantarna hjälpte föga och de blommiga långkalsongerna satt under alltför tajta byxor.
Nåväl, med mössan djupt neddragen i ansiktet och rejäla vinterkängor vandrade jag hem, med ticketicketickande cykel. Ringklockan plingade med ett dörrlikt ding-dong. Magnifikt. Undertecknad kunde icke sluta plinga, bör tilläggas.

Äntligen har jag en cykel igen. Och vilken cykel sedan.
Nästan så jag inte vågar använda den. Diverse tillbehör skall inhandlas, såsom en cykelkorg, fram -och baklykta, diverse annat tingel-tangel.
Och vad skall en sådan skönhet heta? Kanske vore en omröstning på sin plats?
Förslag som finns i skrivande stund:
Melvin (av okänd anledning)
Hjalmar (efter Söderberg)
Elfriede (efter Jelinek)
Eulalia III (av okänd anledning)
Bruce (av okänd anledning)
Justine (efter de Sade)
Captain Spaulding (efter karaktären med samma namn i House of 1000 corpses)

Kanske Lola efter den finaste hunden, som nog snart kommer att flytta från oss?
Ta ansvar och utnyttja rösträtten, valhemligheten är hyfsat självklar.
Rösta alltså längst upp till vänster.

Bokenkät + Karl-Alfred-bröd

2008-11-22T12:30:00.008+01:00

En bokenkät från Bokhora.

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Det kan vara när jag läste Rosario är död av Majgull Axelsson, som jag läste någon gång under 2000. Det är en dokumentär roman, skulle man kunna säga, bestående av olika berättelser som alla har sin grund i sexhandel (och sexturism) med barn med asiatisk härkomst. Berättelserna behandlar barnens öden, i Asien och här i Sverige. I slutet av varje berättesle redogör Majgull Axelsson för vad som var sant och vad som var fiktivt samt vad som sen hände med de inblandade.
Rosario är en 11 år gammal flicka som lever på gatan i Filippinerna. Hon dör en mycket plågsam död efter att ha fått en massagestav fullkomligt intryckt i underlivet, av en österrikisk läkare. Hon kan inte få ut den själv och får heller ingen kontakt med läkare förrän det är för sent. Det är det absolut vidrigaste jag har läst, men jag ångrar inte på något vis att jag orkade läsa den.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Det måste nog vara någon av de där böckerna jag läste då jag ännu var rätt ung. Kanske Prozac nation av Elisabeth Wurtzel.
Eller möjligtvis någon avhandling jag läste i våras, t ex Fataneh Farahanis avhandling om iransk/svenska kvinnor - Diasporic Narratives: A Discursive Analysis on Iranian Immigrant Women’s Sexuality in Sweden.
Och så givetvis Michel Foucault: Sexualitetens historia Band I - Viljan att veta och Övervakning och straff.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Måste vara någon Stephen King - bok jag läste då jag var yngre. Kanske Jurtjurkogården.

4. Vad använder du som bokmärke?
Det är olika. Gamla konsertbiljetter, riktiga bokmärken tillverkade för ändamålet. Ibland gör jag hundöron, ibland lägger jag en penna emellan sidorna.

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?
Jag läser när det finns tid, helst på tåg och buss då jag är på väg någonstans. Jag blir rastlös av att inte ha något att läsa då jag är ute och far.
Jag är faktiskt ganska dålig på att sätta mig ner och bara läsa, hemma. Oftast blir det i kollektivtrafiken eller på café om jag är ensam.
Jag tycker om att gå och lägga mig en stund i sängen efter frukost, för att läsa en timme eller så.
Jag gillar att läsa i badkaret också, med en kopp te eller varför inte ett glas vin?

6. Vad var den första bok du läste?
Det minns jag inte faktiskt, förmodligen något av Astrid Lindgren.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Inbundna böcker ser snyggare ut, men är ack så otympliga att bära med sig. Pocketböcker å andra sidan ser tråkigare ut i bokhyllan men är så mycket enklare att ha med sig. Jag vet inte vilket som är att föredra, faktiskt, förmodligen pocket p g a att jag alltid har med mig en bok eller flera när jag rör mig ute.

8. Vilken bok läser du nu?
Just nu är det Roseanna av Sjöwall/Wahlöö. Plus att jag inte har läst ut Whipping Girl av Julia Serano ännu. Densenare består av essäer så jag läser den i etapper.

9. Och vilken sida är du på?
Sidan 77 av 202 i Sjöwall/Wahlöö. Jag läser rätt långsamt eftersom jag allt som oftast läser på diverse kollektiva färdmedel.
Hos Serano är jag på sidan 107 av 361. Som sagt: jag läser en essä då och då.

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Barbariska åtgärder? Jasså?
Jo, jag har blivit mer barbarisk (om det nu skall vara på det viset) med mina egna böcker på senare år. Jag stryker gärna under, markerar de stycken jag tycker om.
Jag håller inte på och spiller mat i böckerna, det är ju äckligt.
Jag skriver även alltid in i böckerna när jag köpt dem och ofta var + eventuella andra saker som jag har i huvudet just då.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Ja, lätt. Jag kan med lätthet välja bort en bok för att den har ett, enligt mig, fjantigt omslag.

12. Sidantalet, då?
Nja, det beror på ämnet. Oftast spelar det inte så stor roll.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej, absolut inte. Men jag kollar ju sidantalet förstås.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Och American Psycho av Bret Easton Ellis.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Näpp. Inga olyckor som jag kan komma på. Möjligtvis att jag skulle kunna vara med om någon olycka eftersom jag ofta går och läser samtidigt.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag gallrar ur ibland, de böcker som jag inte känner något för. Oftast skänker jag till någon organisation. Ett år samlade jag ihop en massa böcker och sålde på Streets loppis i Hornstull.
Nu är jag mer restriktiv med vilka böcker jag köper.
Det händer i och för sig rätt ofta att jag ger bort mina pocketversioner av böcker, om jag har kommit över en inbunden version av densamma.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Jodå, det kan hända ibland. Om jag läser något riktigt bra.

18. Just det, läser du i badrummet?
Jadå, i badkaret händer det.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Tidigare skrev jag upp vad jag läst, men det var svårt att hålla efter det, ofta glömde jag bort att skriva i den där läsdagboken.
Nu fungerar Avantgardet som en läsdagbok. det är ju roligare att dela med sig av sina tankar om litteraturen om man vet att det finns människor att bolla tankarna med.
Annars har jag önskelistor på både Bokus och Amazon, för sådant som skall inhandlas och läsas.
I min kalender skriver jag in böcker jag kommer i kontakt med, på stående fot. dessa förs senare in på de ovan nämnda önskelistorna. Listan är för övrigt oändlig och fylls på hela tiden.

Jo, brödet blev lyckat igår.
Vi åt det tillsammans med potatis- och löksoppa. På grund av något som tycks vara ett tryckfel i kokboken har jag justerat (och därmed av misstag fördubblat) spenatmängden. Alltså har jag skapat mitt eget bröd och har därför heller inte återgett receptet helt korrekt och som det står i boken.

500g fryst hackad spenat
50 g jäst
½ liter ljummet vatten
2 ½ msk rårörsocker
1 msk havssalt
½ dl olivolja
3 dl grahamsmjöl
100 g solrosfrön
8-9 dl vetemjöl

1. Tina den frysta spenaten och krama ur så mycket vatten som möjligt.

2. Lös upp jästen i lite av det ljumma vattnet. Häll i resten av vattnet. Rör i socker, salt, olja och grahamsmjöl. Tillsätt sedan spenat solrosfrön och vetemjöl.

3. Knåda degen så att den blir elastisk och smidig. Låt jäsa i degbunken under bakduk i 45 minuter.

4. Arbeta degen igen. Forma till två limpor. Lägg bakplåtspapper i varje bakform. Lägg därefter ner deglimporna i formarna. Låt jäsa under bakduk i ytterligare 45 min.

5. Skär några snitt i de jästa bröden med en vass kniv. Grädda i 50-60 minuter i 250 grader. Sänk värmen till 200 grader och låt stå ytterligare 15 minuter.

6. Stjälp upp bröden på bakgaller och låt svalna under bakduk.
Ät med smör tills du storknar.

Fredag - är det fredag idag?

2008-11-21T13:17:00.004+01:00

Solen skiner utanför fönstret, det är kallt.
Lola sover i soffan och jag vet knappt vad det är för dag. Då man arbetar i glappet mellan dagar hela tiden, blir man lätt lite dagvill.

Jag har påbörjat Roseanna av Sjöwall/Wahlöö. Det är svårt att tänka bort Peter Haber då jag läser om kommisarie Beck och hans förehavanden. Det är på något sätt lättare att tänka sig Gösta Ekman, om man nu inte kan slå filmatiseringarna ur hågen, han känns mer "äkta".
Nå, jag vet inte.
Boken känns intressant i alla fall. Det är intressant att läsa om Sverige på 60-talet bland perstorpsplattor, limmade kaffekoppar och "polissystrar".
Jag tänker på att det är sällan vi lagar något nuförtiden, Martin Becks fru har lagat kaffekoppen "som hade blått rosenmönster och ett hack i kanten och en brun spricka nedanför hacket."
Nuförtiden köper vi bara nytt, när gamla ting går sönder. Lite trist på ett sätt.
Att tillgodogöra sig information tar tid. Martin Beck går till biblioteket för att titta på kartor och läsa om var i USA Nebraska ligger. Han räknar med hjälp av sin fickalmanacka ut tidsskillnaden, som ligger på 7 timmar. Denna information och mera därtill kan vi ju ta reda på mindre än 3 sekunder numera.

Idag skall jag baka bröd, jag köpte en brödbok på senaste bokrean: Matbröd av Tulla Grünberger. Här finns massa recept på kavring, hårt bröd, ljust bröd, festliga bröd och massa historik kring brödbakande.
Kokböcker är roligt, jag tilltalas av vackra bilder och får därmed inspiration. Mer om detta en annan dag, nu skall jag gå ut med Lola och sedan baka Karl Alfreds kick.

Detta har inte alls med böcker att göra

2008-11-19T04:40:00.005+01:00

Jag tror att någon kastade sig framför pendeltåget ikväll, då jag var på väg till jobbet.

Tåget stod stilla vid Helenelund en lång stund. Plötsligt säger någon i högtalarna att en olycka hänt och att "vi blir stående här ett tag, var vänlig lämna inte tåget". Samtidigt öppnades dörrarna. Givetvis gick folk ut (Givetvis förstår man att det förmodligen inte var någon "olycka": "hej hopp jag råkade visst hamna på spåret just när tåget kommer in till stationen", känns inte så troligt).
Så det sedvanliga suckandet och stönandet över att folk kommer att komma försent, till vart de nu ska till. Runtom mig börjar människor se besvärade ut, plocka med sina telefoner, ringa samtal om att de blir sena
(Oj, jag fick visst DÖDEN rätt i ansiktet, det finns ingenstans att spola förbi eller stänga av, jag måste beklaga mig över att jag blir sen. Någon jävel var tvungen att kasta sig framför tåget JUST DÅ JAG SKULLE HEM). I mitt stilla sinne tänker jag att folk blir rädda, de konfronteras med döden (om nu personen som förmodligen ligger därframme, är död förstås, det är väl inte alltid de dör, ibland blir de invalidiserade för livet också), får den mitt i ansiktet när de minst anar det.
Vi tvingas alla tänka på döden där i pendeltågsvagnen och tänka på den där personen därframme, som förmodligen mådde så bottenlöst illa att den valde att ge upp.
Givetvis så behöver det inte vara så att det är en självmördare därframme, ibland kan det vara tragiska olyckor också, som den där gången för 8 år sedan då två blinda personner föll ner på spåret vid Rådmansgatan. Vi satt då fast i tåget en halvtimme och proceduren var densamma som ikväll.

Jag ringde upp min brukare och talade om att det skett en olycka, att ersättningsbussar och räddningstjänst är på väg, att jag garanterat kommer att bli sen ikväll. Det enda hon hade att säga var "men, går det inga bussar?". Jag baxnade.
Jo, men det är för helvetes amalia någon som förmodligen ligger undet tåget, någon som kanske dött, jag gör så gott jag kan med att hinna i tid? Alla skall transporteras vidare så småningom? En smula trögt organiserat kaos råder?

Vi blev stående i 20 minuter, människor skruvade på sig, var besvärade. Brandbil, ambulans och polis kom till platsen, vi fick äntligen gå ut.
Bakom mig gick två kvinnor i övre medelåldern, märkbart tagna av situationen, fast på något upphetsat vis. De tjattrade med varandra om vad som hade hänt och uppmanade varandra att "nej titta inte! Titta inte!"
Människor stannade och stod och tittade ner på spåret framför tåget, som om de skulle se något där i mörkret, som om det skulle ligga någon där. Som om de skulle kunna slafsa åt sig lite VERKLIGHET såhär på tisdagskvällen.
kasnke kunde de få se lite blod och krossat kött så de kunde gå hem och ttala om det för sina nära och kära?

Ibland äcklar folk mig. Jag förstår inte hur man bara kan stå och glo, när något sådant händer. Som de som bara står och glor på gatan, om någon blir inburen i en ambulans, märkbart sjuk. De flockas kring vad det nu är som händer.
Det är alltid den där klungan med folk som endast står och glor.
D säger att det nog är den mänskliga nyfikenheten. Ja, kanske det, fast jag vet inte om jag tycker så mycket om den sortens nyfikenhet.