Stranger than fiction av Chuck Palahniuk

Chuck Palahniuk tycker det är svårt att kalla någon av sina skönlitterära böcker påhittade. Han plockar så mycket från verkliga livet.
Stranger than fiction av Chuck Palahniuk är dock verkliga historier. Med smala lite snirkliga bokstäver, nästan osynligt läser jag True stories. Jag missar det nästan.
I introduktionen skriver Palahniuk om människor som är ensamma, människorna i hans böcker som försöker få kontakt med andra människor, som försöker få höra till. Gränsen mellan vad som är fiktion och icke-fiktion är mycket tunn. Han skriver om författarskapet som en pendlande rörelse mellan ensamhet och att vara tillsammans med folk: Chances are, if you're reading this, you know this cycle. Reading a book is not a group activity. Not like going to a movie or a concert. This is the lonely end of the spectrum.
Här ryms texterna som kommer till mellan romanerna. Journalistiken. I Stranger than fiction möter jag minst lika skruvade porträtt och möten mellan människor som i Palahniuks romaner.

Boken är uppdelad i tre delar.
Texterna i People together behandlar människor som gör olika saker för att vara tillsammans med andra, för att höra till. Män som amatörbrottas, tränar och ligger i för att komma med i OS, som manglar sina egna öron hemma framför spegeln för att få den rätta looken - blomkålsöron - för att ge ett skarpare intryck, män som arbetar flera månader i sträck under vatten tillsammans i en u-båt, vad de gör för att fördriva tiden, hur de sover i skift, krockar med valar och diverse andra undervattensdjur, hur allt det där gnuggandet då man går emot varandra i de trånga gångarna inte betyder NÅGONTING alls..., om när författaren själv klädde sig tillsammans med en kamrat en dag i hundkostym respektive björnkostym för att undersöka hur folk betedde sig mot något de inte kan sätta kön och ansikte på (avskyvärt och förjävligt), män som är insnöade på medeltida slott och spenderar förmögenhetter på att återskapa och bygga upp dessa väldiga borgar från grunden mitt ute i skogen.
I Portraits läser jag om Michelle som arbetar med sin hund Yogi med att söka efter lik efter exempelvis naturkatastrofer, Juliette Lewis läser upp nedskrivna frågor till sin partner som säger en hel del om henne själv, Marilyn Manson lägger tarotkort för sig själv i ett hus som tidigare ägds av Rolling Stones, en man ute på vischan bygger sin egen raket som skall ta honom ut i rymden, Ira Levins och Amy Hempels författarskap.
delen med titeln Personal behandlar Palahniuks egna upplevelser. Här bjuds vi på anekdoter om inspelningen av Fight Club, om att möta folk som älskar den boken så till den milda grad att de tar den bokstavligt, om erfarenheterna av stereoider och läppförstorare. Och om faderns våldsamma död. Om hur människor i hans närhet inspirerar honom till hans romaner, hur han gör research.
ju mer jag läser desto mer suddas gränsen mellan det fiktiva och verkliga ut. Stranger than fiction - sant. Verkligheten är jävligt märklig.

När jag har en svacka så tycker jag alltid om att komma tillbaka till Chuck Palahniuk, jag läser om eller läser något nytt. Jag blir aldrig besviken. Han är min absoluta favoritförfattare så visst är jag partisk. Det finns ett mörker i hans historier som jag känner mig samanlänkad med. Kanske är det ensamheten. Det finns också en skevhet i hans författarskap och en fantastisk förmåga att skildra det extraordinära. Originalen på gränsen mellan svart humor och grundlös desperation. Han har en rytm och ett flöde i språket, lent mot hjärnan på något sätt. Denna förmåga innehar han också då han skriver om det icke-fiktiva och det glädjer mig.

Fell. vol 1 - Feral City av Warren Ellis/Bill Templesmith

Fell. Vol 1 - Feral City är skriven av Warren Ellis och elegant illustrerad av Ben Templesmith, som jag blev förtjust i då jag för någon månad sedan började läsa 30 Days of Night.
Det är en ännu inte avslutad serie och den har ingen regelbunden utgivning. Hittills har bara detta första album getts ut.

Intrigen i Fell utspelas i Snowtown, en stad i förfall, en förvildad stad med en känsla av film noir. Här är våldet, skevheten och ondskan vardag, illustrationerna är svarta och solen skiner sällan eller aldrig. Invånarna är fientliga och desperata och runtom i staden taggas byggnaderna av invånarna med gigantiska överkryssade S, som en form av skyddande magi.
Hit blir mordkommisarien Richard Fell (av en anledning okänd för läsaren) förflyttad. Han är en observant och till synes rättskaffens polis, inkastad i en för honom rätt främmande miljö.
Fell får genom sitt första fall i Snowtown kontakt med barägaren Myoko och de spenderar en del tid tillsammans. Under en kväll av mycket drickande märker Myoko Fell på halsen med det överkryssade S:et. På detta sätt, med det inskurna taggen skall han således vara skyddad från ont, när han vandrar på Snowtowns gator. Mellan Myoko och Fell växer så småningom en relation fram, genom henne lär han sig mer om staden.
Fell är uppdelad i korta fristående historier. Somliga karaktärer återkommer dock såsom Myoko och Nunnan. Nunnan är en hotfull karaktär som rör sig i periferin, bär en Richard Nixon-mask och nunnekläder. Nunnan ses ibland äta en glass, köpa tjänster av en prostituerad, köpa ett vapen med mera. Fell iakttar den märkliga karaktären på avstånd och med stigande misstänksamhet.



Som jag sade inledningsvis gillar jag Ben Templesmith. Den filmiska känslan i de svepande men ändå detaljrika färgillustrationerna finns även här. Snowtowns mörker läcker ut över boksidorna, lukten från de mögliga lägenheterna, de nerpissade gränderna och hamnområdet där liken uppsvällda flyter upp till ytan. Bland desperata självmordsbombare, pedofiler som pumpar sina barn fulla med avföring och kvinnor som dräper sina alkoholiserade makar växer en spännande historia fram. Alla har något att dölja i Snowtown. Richard Fell inkluderad.

Juni 2009

Juni börjar spretigt och slött.

Jag läser mestadels serier som jag lånar på Serieteket i Kulturhuset; 30 days of night - Return to Barrow (riktigt bra faktiskt, intrigen tätnar som man så gärna säger), Mr Punch (tragikomisk, svart och magisk barndomskildring med stort djup av Neil Gaiman och suveräna illustrationer av Dave McKean) och Midnight Days av samme Gaiman men så fantastiskt tråkig och intetsägande att jag faktiskt stängde albumet utan att läsa klart. Nä, allt är verkligen inte bra.
Strangers in paradise av Terry Moore om de två vännerna Katchoo och Francine och deras komplicerade relation sinsemellan. Inget övernaturligt, ingen fantastik, ingen sci-fi; Bara en riktigt gripande historia som jag vill fortsätta läsa. Det finns tydligen material att ta av, Strangers in Paradise har getts ut mellan mitten av 90-talet med avslutning 2007. 90 nummer har det blivit.
Vidare läses den fantastiska serien The Invisibles, postmodernt äventyr med parallella världar och osynliga universitet, konspirationsteorier och transvestithjältar. Mer om detta senare kan jag tänka, då jag kommit en ytterligare bit på väg.

Jag latar mig i hängmattan på balkongen och har svårt att samla tankarna. Om ett par veckor skall jag iväg till Biskops-Arnö för skrivarkurs. Det kommer att bli ordentligt spännande och utmanande. Det var så länge sedan jag skrev ordentligt.
Jag fortsätter läsa Joyce Carol Oates anteckningar och jag blir inspirerad av tankegångarna.
Bloggen går trögt i dessa dagar. Jag finner ingen inspiration till den, alls. Är den död?

Ett ojämnt inlägg om två sågade böcker

Dexter in the Dark av Jeff Lindsay - den vekaste av de hittills tre böckerna (Dexter by Design kommer ut i September 2009).
Metafysiska funderingar, vem är Den Mörka Passageraren, var kommer den ifrån? Samtidigt som Dexter blir iakttagen av någon (något) utomstående vilket skrämmer iväg hans mörka väsen (vilket får Dexter att känna ledsamhet och vrede, känslor som tidigare varit förtryckta), pysslar med bröllopsbestyr och undervisar barnen Astor och Cody i de mörka konsterna.
Detta är också första gången berättandet inte uteslutande sker i första persons-perspektiv. Någon iakttar Dexter och han är inte längre den enda rösten mellan boksidorna.
Nä, Dexter in the dark var inget för mig och en av recencenterna på Amazon kunde inte sagt det bättre:

Lindsay has managed to do to Dexter what George Lucas did to "The Force" in Phantom Menace: he attempted to "explain" him, and did so using the stupidest, most ridiculous idea possible. Just like the idea of The Force was ruined by "mitochlorians", the Dexter mythos has been utterly wrecked by this book.

Jag fick Dagbok 1973-1982 av Joyce Carol Oates med posten häromdagen. Jag vann den hos BookyDarling genom att skriva ner mitt bästa läsminne. Tack så mycket!
Jag har inte kommit så långt ännu, knappt hundra sidor.
Maria Sveland sågade Oates dagbok i DN i helgen. Jag kan uppbåda många motargument mot denna bittra recencents hårda ordalag. Hon ville få en inblick i författarens vardagsliv (smaskiga detaljer om inre demoner och allmänt skitsnack om bekantas bekanta då eller?) men blir besviken på att det bjuds så lite av den varan i Oates dagbok. Redan i inledningen skriver Oates själv att hon önskar "kartlägga medvetandet". Ja, dagboken (eller engelskans journal som jag ju anser är en nyansskillnad av ordet dagbok) är ett experiment!
Maria Sveland söker sanningen om Joyce Carol Oates, en sannare bild som hon genom användandet av ordet dagbok känner sig snuvad på:

Dagboken är full av den sortens återkommande kortfattade beskrivningar, frustrerande eftersom man anar att den där brunchen och utställningen innehöll så otroligt mycket mer intressant, litterärt sprängstoff, som Oates såklart skulle kunna beskriva, men som hon av någon anledning väljer att inte göra. Förvånande eftersom hennes romaner till stor till består av geniala, mycket detaljerade iakttagelser av rum, miljö och människor.

Ja, vad skall jag säga? Att tro att en dagbok (loggbok, anteckningsbok, journal) skall vara som en roman, att den skall vara skriven med samma litterära kvalitéer som en roman - är naivt. Vem tusan skriver dagbok, med baktanken att de över 30 år senare skall publiceras?
Vem orkar brodera ut meter efter meter av text om något som bara är till för en själv?
Jag läser dagboken, eller vad jag skulle välja att kalla den - loggboken - och jag blir inspirerad. Jag förväntade mig inte mer än just vad det är - en anteckningsbok. En karta. Inte nödvändigtvis intressant och vacker alltigenom, utan bara inspirerande.

Happy Towel Day!

"A towel, it says, is about the most massively useful thing an interstellar hitchhiker can have. Partly it has great practical value.You can wrap it around you for warmth as you bound across the cold moons of Jaglan Beta; you can lie on it on the brilliant marble-sandedbeaches of Santraginus V, inhaling the heady sea vapors; you can sleep under it beneath the stars which shine so redly on the desert world of Kakrafoon; use it to sail a miniraft down the slow heavy River Moth;wet it for use in hand-to-hand-combat; wrap it round your head to wardoff noxious fumes or avoid the gaze of the Ravenous Bugblatter Beast ofTraal (such a mind-boggingly stupid animal, it assumes that if you can't see it, it can't see you); you can wave your towel in emergencies as a distress signal, and of course dry yourself off with it if it still seems to be clean enough.
More importantly, a towel has immense psychological value. For some reason, if a strag (strag: nonhitchhiker) discovers that a hitchhiker has his towel with him, he will automatically assume that he is also inpossession of a toothbrush, washcloth, soap, tin of biscuits, flask, compass, map, ball of string, gnat spray, wet-weather gear, space suit etc., etc. Furthermore, the strag will then happily lend the hitchhiker any of these or a dozen other items that the hitchhiker might accidentally have "lost". What the strag will think is that any man who can hitch the length and breadth of the galaxy, rough it, slum it,struggle against terrible odds, win through, and still knows where his towel is, is clearly a man to be reckoned with.
Hence a phrase that has passed into hitchhiking slang, as in "Hey, you sass that hoopy Ford Prefect? There's a frood who really knows where his towel is." (Sass: know, be aware of, meet, have sex with; hoopy: really together guy; frood: really amazingly together guy."

ur The Hitchhiker's Guide to the Galaxy av Douglas Adams, kapitel 3.

Det var många år sedan jag läste Liftarens guide till galaxen, sådär tio år sedan, men idag är det Towel Day, vilket går ut på att den 25 maj varje år - sedan 2001 då Douglas Adams gick bort- tar man med sig handduken var man än går.
Så, glöm inte handduken idag gott folk!

Dearly devoted Dexter av Jeff Lindsay

En solig lördag i hängmattan spenderades med Dearly devoted Dexter av Jeff Lindsay.
I den andra delen av serien om Dexter Morgan blir denne mål för poliskollegan Doakes granskande blick. Han anar Dexters mörka sida och håller honom under uppsikt.
En person från Doakes förflutna (mer känd som Dr Danco) dyker upp i Miami, kidnappar en efter en av hans gamla militärkollegor från inbördeskriget i El Salvador och för bort dem, drogar dem och avlägsnar deras lemmar, genitalier, tunga och ansiktsdrag såsom ögonlock, näsa, läppar. Han lämnar dem så: ensamma och vid liv framför en stor spegel för att ordlösa och utan förmåga att blunda betrakta sina stympade kroppar. Dexter blir således lämnad i fred och kan fokusera på det han gör bäst - dödar odömda mördare enligt Harrys Kod.
Dexter har - medan Doakes noggrant skuggat honom - varit tvungen att undertrycka sina drifter och spenderat mer tid med Rita och hennes barn Cody och Astor - för syns skull - vilket börjat få en del, för Dexter, relationsmässigt jobbiga konsekvenser ("Somehow here I was on a just right night, playing Kick the Can with a flock of children instead of playing Slice the Slasher with a carefully chosen friend.").
Dock blir Dexter ofrivilligt indragen i jakten på sadisten, då agenten Kyle Chutsky (tillika Debs nyfunna pojkvän) blir Dr Dancos nya offer. Han måste därför arbeta tillsammans med Doakes för kunna stoppa denna Dr Danco.

Den här boken tycks vara skriven som en fristående uppföljare till Darkly dreaming Dexter. Små partier känner jag igen sedan förrut, som om Jeff Lindsay måste återupprepa för oss olika karaktärsdrag hos de olika bifigurerna kring Dexter. Jag finner det en smula irriterande, men förmodligen hänger detta ihop med att jag läst böckerna i såpass tät följd. Läser man dem med längre mellanrum kanske man inte hakar upp sig på det.
Vidare slås jag återigen av hurpass löst tv-serien är baserad på boken. Doakes blir röjd ur vägen på ett fasligt mycket mer intressant sätt i litterär form, jämfört med hur det går till i tv-serien.
Jag ser vissa likheter mellan Kyle Chutsky och tv-seriens Frank Lundy och jag finner definitivt idén med att Cody eventuellt delar Dexters mörkare sidor och har potential att bli den som kan tänkas föra vidare Harrys Kod mycket underhållande.
Jag gillar att Dexter i den här boken är mer ironisk än förrut, jag tycker om hur ifrågasättandet och kritiken av normalitet elegant förs fram. Språket är rappt, allitterationerna finns kvar, ironin är tjockare.

Men det är klart, knappast skulle tv-serien blivit en såpass stor framgång om allt mörker fått för mycket utrymme, det måste väl i största möjligaste mån vara hyfsat rumsrent på bästa sändningstid? Kanske finns här ett behov av en karaktär som man måstee sympatisera med? Dexter är ingen sympatisk person alls, tv-serieversionen av honom är alltför neat, doppad i socker.

En studie av ett prydligt monster - Darkly dreaming Dexter av Jeff Lindsay

I julklapp fick jag av D de tre första böckerna om kriminalteknikern/blodanalytikern Dexter Morgan, i en samlingsvolym.
Darkly dreaming Dexter är den första boken (av fyra) och jag konstaterar att jag tycker mycket om Dexter i bokform, han är här ondare, mindre mänsklig, mer prydligt proper. Han påminner om en annan livsform som försöker leva som en människa och detta blir mer tydligt i boken:

Whatever made me the way I am left me hollow, empty inside, unable to feel. It doesn't seem like a big deal. I'm quite sure most people fake an awful lot of everyday human contact. I just fake all of it. (s 12f)

Fosterfadern och polisen Harry har fostrat honom väl i att smälta in bland människorna och i att utöva sitt kall, att bara döda de mördare mot vilka det finns säkra bevis på skuld.
Rösten som uppmanar honom att döda vid varje fullmåne - The Dark Passenger - får större utrymme i skriven form.
Detta gör mig inte något då jag tycker mycket om språket, som nästan porlar över sidorna:

I am a very neat monster.
Neatness takes time, of course, but it's worth it. Worth it to make the Dark Passenger happy, keep him quiet for another long while. Worth it just to do it right and tidy. Remove one more heap of mess from the world. A few more neatly wrapped bags of garbage and my one small corner of the world is a neater and happier place. A better place. (s 11)

Dexter berättar i jag-form om sitt liv och sina förehavanden med korrekt torr saklighet och med en distinkt och smula makaber humor.

There is something strange and disarming about looking at a homicide scene in the bright daylight of the Miami sun. It makes the most grotesque killings look antiseptic, staged. Like you're in a new and daring section of Disney World. Dahmer Land. Come ride the refrigerator. Please hurl your lunch in the designated containers only.
Not that the sight of mutilated bodies anywhere has ever bothered me, oh no, far from it. I do resent the the messy ones a little when they are careless about their body fluids - nasty stuff. Other than that, it seems no worse than looking at spare ribs at the grocery store. [...] The sun just takes the sting out. It cleans things up, makes them neater. Maybe that's why I love Miami. It's such a neat town. (s 18)

Det är svårt att inte gilla Dexter; Han klär sig praktiskt men med en proper stil, han har ett vårdat och rikt språk, han är som en Robin Hood av seriemördare, en slags rättvisans hammare som slår ner på samhällets icke-dömda, men icke desto mindre skyldiga, mördare.

Samtidigt, i bakgrunden, finns Harrys Kod bara som en tunn hinna över hans handlingar och Den mörka Passageraren pockar på hans uppmärksamhet vid varje fullmåne, för att sedan dra sig tillbaka.
I den här första boken får vi bekanta oss med Dexter och hans mörka passagerare, hans flickvän Rita - med vilken han har ett högst platoniskt förhållande med ("Oddly enough, I had found somebody. What, what? Deeply dead Dexter dating debutante doxies? Sex among the Undead? Has my need to imitate life gone all the way to faking orgasms?" s 35), hans fostersyster Deb och några få kollegor som han arbetar med - Angel, LaGuerta och Masuka. Handlingen varvas i korta kapitel med flyktiga tillbakablickar i Dexters barndom och hur Harry formar sin fosterson till en perfekt domare/mördare/medborgare.
När en seriemördare drar över Miami och lämnar efter sig blodlösa, perfekt och prydligt inpackade kroppsdelar av prostituerade - som konstverk - slår det an en sträng av beundran hos vår hjälte och han finner sig kluvet dragen till denna frände, som visar sig ha en närmare koppling till honom själv än vad han kunnat föreställa sig.

Jag vill inte lägga för mycket vikt vid huruvida boken skiljer sig eller följer tv-serien med samma namn. Detta känns inte intressant, men jag märker att mycket utav intrigen i boken skiljer sig från tv-serieversionen och jag inser hur löst man kan basera en historia på ett originalmanus.
Karaktärerena runtom Dexter får i bokform inte så mycket plats, men å andra sidan väntar här tre böcker till som jag är ivrig på att kasta mig in i.
Jag gillar Dexterland.

30 days of night - de två första delarna av Steve Niles

I den illustrerade serien 30 days of night invaderas en stad i Alaska av vampyrer som vill dra nytta av väderleken under den mörkaste delen av vintern, då solen inte syns till på en månads tid. I staden Barrow finner de ett smörgåsbord bestående av isolerade människor som inte har en möjlighet fly någonstans.
Historien har även filmatiserats med serieliknande sekvenser, jag känner igen många av illustrationerna från filmen. Eller så är det tvärtom, det är en serie med filmiska inslag; illustrationerna (av Ben Templesmith) är i färg och utstrålar både hastighet och kyla. Det känns avskalat.
Medan det första seriealbumet tar upp händelserna i Barrow, om poliserna Eben och Stella (som överlever massakern, Eben offrar sig själv och blir en av de odöda för att på så sätt döda dem) tar uppföljaren 30 days of night - Dark Days vid då det trettio dagarnas natt tar slut.
Stella har skrivit en bok om händelserna i Barrow och finner därför likasinnade för att visa på vampyrers existens och för att bekämpa dem medan hon samtidigt sörjer och saknar Eben.
Här uppdagas också att det även inom vampyrsamhället finns spänningar mellan olika fraktioner och hon lär känna en mer sympatisk vampyr (givetvis med en tanke om hämnd på de mer onda vampyrerna) som kan kontrollera sina bestialiska impulser och därför går att föra dialog med. Dessutom får Stella en liten möjlighet att bringa tillbaka Eben från de döda, i utbyte mot de dokumenterade bevisen på vampyrernas förekomst.

Det känns som ett klassiskt och något uttjatat upplägg, att det alltid skall finnas en vampyr som är lite mer human än de andra. Ibland blir jag lite trött på just det greppet, men jag tycker om de här båda seriealbumen. Jag kommer att läsa de resterande delarna (som jag tror uppgår till runt tio) eftersom det är snyggt förpackad underhållning, ett smidigt tidsfördriv utan större djup egentligen. Utmärkt som komplement till tyngre läsning som exempelvis kurslitteratur.
Jag appelleras av hur berättelserna är illustrerade, vampyrernas tänder som tycks uppta halva deras ansikten, ständigt smorda med blod gör dem mer bestialiska än de mer domesticerade vampyrerna som tycks figurera i den just nu väldigt hypade vampyrgenren (läs: Stephanie Meyer och Charlaine Harris). I 30 days of night finns ingen möjlighet att vampyrerna någonsin skall vandra på jorden som vilken person som helst, här finns inget utrymme för någon större mängd romantik och för någon som jag - som inte vill ha sliskig romantik utan mycket hellre blod, kladd och förödelse - passar det perfekt.

Om Marjane Satrapis Broderier

I Broderier bjuder Marjane Satrapis mormor på middag. Efter måltiden går männen och sover middag och kvinnorna samlas i salongen för att dricka te och tala.
Under tebjudningen kommer nio olika kvinnor till tals och delar sina erfarenheter av att vara både unga och gamla kvinnor i Iran. De flesta historierna rör sig kring arrangerade äktenskap, sex och skönhetsoperationer och det är ofta mycket humoristiskt berättat med Satrapis rappa språk och svartvita teckningar.

Med ett skimmer av bister humor får vi höra om kvinnan som gjort en fettsugning på rumpan och med hjälp av detta förstorat brösten, för att förhindra att maken tittar på andra yngre kvinnor ("Den idioten vet inte att varje gång han kysser mina bröst är det egentligen min röv han kysser…"), om fördelarna med att bara vara någons älskarinna, diverse knep för att framkalla garanterad blödning på bröllopsnatten (oturligt nog med vissa vassa konsekvenser för maken), längtan efter att flytta till fria Väst, vikten av att vara oskuld och att genomgå "brodyr"(för att sy ihop vaginan och på så sätt återskapa oskulden)...

För min del handlar Broderier om att skapa sig en egen värld inom en väldigt patriarkal struktur, att skapa sig själv och sin frihet inom den snäva ramen, att tänja på gränserna. Detta förmedlar Satrapi med bravur. I hennes berättelser är kvinnorna aldrig de där förtryckta och ordlösa offren som vi så ofta luras att tro. Det är uppfriskande och inspirerande.

Om Dotterbolaget Antologin

I Dotterbolaget Antologin medverkar 32 serietecknare som tillsammans bildat ett seriekollektiv/förlag. Istället för att köra på den individualistiska linjen och konkurrera med varandra, beslutade man sig att göra något tillsammans.

För min del okända seritecknare (exemplevis Maja Lüning, Liv Strömquist, Stina Hjelm, Susanne Johansson, Lina Neidestam) samsas här tillsammans med namn jag är bekant med sedan tidigare (bland andra Sara Granér, Sara Hansson, Nina Lahtinen, Nanna Johansson).
Det är en rolig, ironisk, satirisk, allvarlig men framförallt tänkvärd antologi med övervägande feministisk och genusproblematiserande tematik.

Ibland är det väldigt underhållande historier som berättas, ibland är igenkänningsfaktorn hög, ibland förstår jag inte alls vad serietecknaren vill säga mig. Jag gillar de många olika berättar -och tecknarstilarna, visst spretar det åt alla håll men det är också det jag finner ganska intressant. Då får ju alla komma till tals?
Överlag är det en mycket trivsam bok med mycket attityd som andas förändring och klarsynthet. Jag blir glad över att höra alla dessa röster och se hur motståndet mot diverse normer och maktstrukturer på detta sätt formuleras för det enda sättet att förändra världen är att ta saken i egna händer. Föra fram sina åsikter, göra sig hörd - agera.