Revidering av tidigare åsikt samt skräck och film

Ok, jag tar tillbaka mina ord. Jag reviderar min åsikt. Jag skall försöka att inte vara så fördömande om svensk film.
Jag tror (och hoppas) att filmatiseringen av Låt den rätte komma in blir bra. Jag frångick mina principer och såg trailern. Jag vill sällan se minsta glimt av filmer i förväg, jag vill helst vara blank då jag går in i biosalongen. Filmfestivaler brukar vara bra för det, då har jag sällan så stora förväntningar. Om det inte är någon grymt upphaussad film förstås, som förra årets Control.
I trailers brukar man dessutom få se det mesta av filmen, på bara några sekunder, vilket ju kan grunda för ett rätt omfattande antiklimax då man väl ser filmen i fråga. Nu såg jag i alla fall trailern, läste lite mer om författaren och boken och ja, jag väntar med spänning. För jag måste sälla mig till skaran som hyllar Lindqvist. Boken är kuslig, för att den är så normal. Det som sker i handlingen ligger så nära det egna normala livet. Läsaren kan identifiera sig med många av karaktärerna, kanske t o m med vampyren Eli, som ändå inte är en helt sympatisk litterär gestalt. Att vara ensam är nog en känsla vi alla vet hur det känns. Alla kan väl minnas hur det var att växa upp, att gå i skolan. Alla som inte har erfarenhet av mobbing, kan säkerligen tänka sig in i hur det skulle kunna vara?
Det är just detta som gör att jag tycker så mycket om boken.

Vidare bör tilläggas att jag säkert kommer att bli jätterädd, jag är väldigt mörkrädd till att börja med. Jag älska att se diverse skräckfilmer, med speciell fascination för zombiefilmer. Men, jag blir verkligen jätterädd. Inte så att jag skriker högt eller så, men jag får för mig saker. Jag har så att säga en livlig fantasi. Jag tycker inte om att vara ensam, om jag har sett en skräckfilm. Att bara gå in i ett mörkt rum är otänkbart.
Första gången jag spelade Resident Evil 4 på vårt Wii, drömde jag om grepfarbröder och sov med tänd lampa fastän D var hemma och sovi sängen bredvid mig. Alwilda förklarar förresten här alldeles utmärkt om mörkerrädslan.

Jag läste en intressant bok då jag skulle skriva min c-uppsats om Coraline. Skräck som fiktion och underhållning av litteraturforskaren Yvonne Leffler, tar upp skräckfiktionens berättartekniker och dess estetiska underhållningsvärde. Hon gör avstamp i de engelska gotiska romanerna, vidare till analyser av bl a Stephen Kings Varsel och tar oss med in i filmvärlden med vidare analyser av bl a Halloween. Det är mycket intressant att läsa om, även om jag vid tiden för uppsats-skapandet, läste boken in absurdum. Numera har jag problem att se en skräckfilm utan att ha Lefflers bok i bakhuvudet.

Let the right one slip in

Det är en sådan ensamhet och smärta i Låt den rätte komma in. Och det är också väldigt mycket nostalgi; att köpa styckgodis i kiosken och få dem i en liten påse, rubiks kub, Dallas och så vidare.
Det enda frågetecknet är om Åhléns verkligen fanns 1981. Vad jag minns från när jag var liten hette det Tempo, fram tills 1985 eller däromkring.
Det var länge sedan jag läste en bok med vampyrtema, senast var väl när jag i 17-årsåldern läste Anne Rices Vampyrkrönika. Nu såhär i efterhand kan jag inte förstå vad det var jag såg i de där böckerna, de är inte speciellt bra. Kanske var det bara så att de passade livet just då, när jag var allmänt svart och svår, i bekantskapskretsen vampyrlajvades det (något som jag aldrig fastnade för, även om jag säkert skulle ha varit en utmärkt Toreador), jag hade läderrock och vitt smink.
I och med att jag läser Låt den rätte komma in, kommer jag också att tänka på den gamla filmen The Lost Boys. Kanske främst för scenen i boken där Eli kommer till Oskars fönster och vill komma in, men måste bli inbjuden först. Det är en nästan exakt likadan scen i The Lost Boys också.
Jag tycker också mycket om alla citaten som ramar in varje del av boken. Jag tycker om de litterära blinkningarna. Jag tycker om den stilla smockan mot sensationsjournalistiken.
Jag tycker om porträtten av somliga personer, som t ex receptionisten på Danderyds sjukhus,som fantiserar fram personligheter som hon sedan applicerar på de människor hon kommer i kontakt med.

På det stora hela kan jag säga att jag är över förväntan nöjd med boken, jag har dragit mig för att läsa den just för att det är en bok som handlar om vampyrer. Det är något som hör barndomen och ungdomstiden till, på något vis. Den tiden då jag läste mycket Stephen King och Whitley Streiber.
Med skepisis tänker jag på filmatiseringen av Lindqvists bok, jag betvivlar att man kommer att få fram Oskars inre värld speciellt bra på en filmduk. Men å andra sidan är jag ju allmänt skeptisk till svensk film, så kanske är jag inte rätt person att spekulera.

Annars lyssnar jag på Morrissey idag och umgås med den nya grisgrodan till hund - Lola.
Elliott, den förra jourhunden, flyttade idag till Linköping och kort därefter fick vi hand om en ny jourhund. Vi överväger nu om vi skall ha kvar Lola på heltid, eftersom hon verkar så bra att ha att göra med.

LibraryThing

Några få ord ur Selma-manifestet fastnar hos mig, då jag lämnar von Trier och hans filmer:
Glädje är inte att leva...glädjen finns så att vi kan stå ut med livet.
Det är något hos mig som blinkar Kristina Lugn, när jag läser dessa ord. Det är en djup sorg, men med ett stråk av hopp.

Det trycker bakom ögonen inatt och fingrarna känns stumma mot tangenterna. Fläckvis ser jag ingenting, det flimrar bara. Jag är trött efter snart tre nätters arbete, på raken.
Jag hittade häromnatten LibraryThing. För mig som är förtjust i att katalogisera och göra upp listor på saker är det hemskt roligt. Här kan jag med hjälp av t ex Amazon eller Libris, söka upp böcker jag har hemma i bokhyllan, katalogisera dem och skriva recensioner, om jag känner för det. Komplett med omslag (finns inte omslaget till boken man har kan man enkelt ladda upp det, stämmer inte omslaget på sökresultatet kan man också ladda upp det korrekta omslaget), fritt valda taggar och ISBN-nummer (så att det blir exakt rätt utgåva. Jag kan alltså skapa mitt eget bibliotek och med lätthet visa andra detta bibliotek. Givetvis kan jag också hitta andra människor som har samma böcker i sina bokhyllor.
Jag fastnar på LibraryThing eftersom jag har långa nätter på jobbet, jag har inget bättre för mig med andra ord. Ändå är det ett rätt roligt verktyg, speciellt eftersom man kan använda sig av Libris när man söker böckerna. Hellre än att ha en lång lista över alla böcker jag läst eller har i bokhyllan, hänvisar jag till en länk. Smidigt!
Jag är inte helt hemma på alla funktioner ännu, men det verkar onekligen lovande. Ropen skalla, egen LibraryThing åt alla!!

Vidare har jag börjat läsa Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist.
Titeln är ju en Morrissey-låt, Let the right one slip in. Bara en sådan sak!
Den verkar lovande,smärtsam utan tvekan. Fler reflektioner senare.

Avgörande

Den 4 augusti 1995.
Dagen var stekande het, minns jag. Kvällen innan hade jag varit ute med min syster och hennes vän.
Min systers vän färgade mitt långa hår med henna i sitt badrum, jag fick låna små droppar av hennes tunga patchouli-parfym. Den där dagen har fastnat i mitt minne som en dag då jag fann mig själv stå på randen till ett annat liv. Långt bort från hemstaden, föräldrar, vänner.
Vi hade suttit på balkongen på Kungsholmen, i solen och druckit vin, jag hade fått vin att dricka som en vuxen, jag hade fått följa med ut på krogen trots att jag bara var 16 år. En pakt slöts mellan mig och storasyster: säg inte ett knyst om detta till mamma! Aldrig. Inte ett ord.
Morgonen däpå vaknade jag med syster i hennes breda säng i den lillalilla lägenheten, en skummig smak i munnen.
Vi tog oss ut till Djurgården och Sjöhistoriska för R.E.M. med förband Radiohead. R.E.M. var givetvis en stor upplevelse, den första riktiga spelningen jag var på, inlindad i nostalgins dämpade ljus. Innan den här dagen hade jag mest tyckt att Radiohead var ett gäng töntar, fy vad dåliga de var. Men ihopträngd med alla andra framför scenen togs jag med storm av Thom Yorke och Radiohead, som just släppt The Bends. Jag tror aldrig jag har sett ett bättre förband.

Sedan 1995 känns det som att R.E.M. har stått hyfsat stilla, de låter ännu i stort sett likadant som de alltid gjort, men Radiohead har stadigt rört sig framåt. Utvecklats. Alltid med nerverna på utsidan, alltid med mitt hjärta som blir för stort för bröstkorgen varenda gång jag hör dem, varenda gång jag ser en spelning med dem. Och det har ändå blivit några (kanske fem?) gånger genom åren. Jag trodde det var sista gången nu på årets Roskildefestival. Jag var inte jättepeppad att se dem, då jag och M gick mot Orangea scenen medan mörkret sänkte sig över oss.
Två timmar senare stod jag där igen, med gåshuden under kläderna, och lungorna imploderade.

Inatt lyssnar jag på Radiohead och videon till Street Spirit (fade out) är fortfarande lika vacker som jag minns den från den tiden då MTV fortfarande gick att se på.

Mitt hemliga liv

Solen skiner från en blå himmel. Sanden känns het under fötterna, medan jag springer genom öknen. Ja, det är varmt, svettdropparna stänker ner i sanden medan jag springer.
Jag slår till en box, ut poppar en röd svamp som jag äter och växer till dubbla storleken. Jag hittar gyllene mynt lite här och var.
Jag springer vidare och plattar till en Goomba, ilsket stirrande på mig med kritvita tänder. Lite som en bulldog korsad med en svamp.
Lakitu slänger Spiny Eggs från ett moln på himlen, de slår i marken omkring mig och kläcks till taggiga varelser. Jag råkar få en på mig och krymper tillbaka till lill-jag igen. Skit!! Jag kastar mig upp på Lakitu, knuffar ner honom och stjäl hans moln. Sucker, ät bajs!!
Jag stiger högt mot skyn och fångar rikedomar. Utsikten över den vidträckta öknen är magnifik. Långt bort syns palmer och gigantiska pyramider. Plötsligt vittrar molnet sönder under mina fötter och jag faller neråt... ner,ner, rakt i tandprydda käftarna på en gigantisk blomma som slukar mig med hängselbyxor, keps, mustasch och allt...

D kom hem tidigare från jobbet i måndags eftermiddag. Jag vaknade och stapplade yrvaken ut i köket där han lämnade över ett paket. Jag förstod ingenting. Paket till mig?Jag kliade mig i ögonen och öppnade.
I paketet låg ett nytt Nintendo DS Lite och två spel; New Super Mario Bros. och The World Ends with You. Samt ett svart och rosa fodral, att ha konsolen i. Tyvärr var de helrosa konsolerna slut, talade D om. Det fick bli en svart. Ingen var gladare än jag för det färgvalet.

Så, på jobbet inatt gör jag ovanstående: äter svamp, färdas i kloaker och slår sköldpaddor på käften. Och apropå Super Mario Bros, kolla här. Inte för att jag skulle vilja ha det så hemma, men det är ändå fräckt!
Har även fått ett tips via Bokhora. Tori Amos-låtar tolkade i serieform! Jag blir också sjukligt exalterad och måste beställa Comic Book Tattoo Tales snarast möjligast!

"Här - Danmark, utskitet av kalk och vatten..."

Lars von Trier. En märklig men absolut begåvad man.
Jag minns när jag för första gången stiftade bekantskap med dansk film över huvudtaget. Det var sent en höstkväll år 2000 i ett studentrum i Haninge. Filmen var Tomas Vinterbergs Festen. Den var som ett slag i magen, filmad med skakig handkamera men med en briljant intrig som definitivt skiner igenom den gryniga bildkvalitén. Att se Christian göra upp med sin gamle patriark till far, på dennes 60-årsfest är filmskapande av stora mått.
Tidigare hade jag aldrig sett någon Dogme-film (även om jag varit nyfiken på ovanstående Triers Idioterna, som faktiskt gjordes efter Festen). Enligt tio regler/dogmer (som behandlar bla a ljus, ljud och kulisser) skall filmen skapas. Dessa regler formulerades av Tomas Vinterberg och Lars von Trier och har resulterat i en rad dogme-filmer från olika länder, men främst från Danmark. Sedan dess är jag fullkomligt såld på konceptet. Och på dansk film överhuvudtaget. Och alldeles definitivt på filmer signerade Lars von Trier.
Så nu läser jag Trier om von Trier , det är intressant att läsa om hans fria uppväxt (vad nu frihet betyder i sammanhanget, von Trier verkar uppenbarligen varit ett mycket neurotiskt barn), men desto mer intressant är att läsa tankar kring hans många filmer. Det är mycket ord som jag inte förstår, som behandlar filmtekniska ting, men det gör inget.
Till mina favoriter av von Trier hör serien Riket, Breaking the waves och Idioterna. Dancer in the Dark etsade sig fast i hjärtat och jag minns att den påverkade mig såpass att jag plötsligt grät otröstligt, då jag kom ut från biografen. Jag har ännu inte sett om filmen, trots att den är så bra. Likaså Dogville måste lovordas, speciellt för lösningen med kulisserna, de uppritade husen på studions golv. Det är så effektfullt!!
Med spänning väntar jag på hans nya film Antichrist.
Vidare har Stig Björkman också gjort en intervjubok med Joyce Carol Oates. Anteckning till jaget: se till att läsa denna.

Annars fortsätter det regna idag, att sova bort dagen för att orka jobba inatt, kommer inte vara ett problem.

2 x 2 = 5 (Bokstaven A)

Nyheten om Solzjenitsyns död får mig att tänka på Sovjet, Gulag, dissidenter, anarkister och arkebuseringar 0ch skenavrättningar. Från detta känns steget inte långt till Fjodor Dostojevskij vars roman Anteckningar från källarhålet jag vill lyfta fram när Malins utmaning kommit fram till bokstaven A.
Det är mörkt och fuktigt i berättarens källare, där han ligger ensam och spottar ur sig hat och vrede. Han som ligger där nere självmant och krälar eftersom "lidandet – det är ju roten och upphovet till ett medvetet tänkande". Fast den där mannen nere i hålet ljuger också, han är om inte annat ambivalent för han vill egentligen ha något annat än sitt källarhål och det är simpelt (?) nog kärlek, andra människor.
Boken behandlar existensiella frågor om bland annat förnuftet och viljan om förhållandet mellan dessa, den behandlar kärleken, lidandet... teman som tydligen är återkommande i Dostojevskijs författarskap. Allvarligt talat har jag bara läst Anteckningar från källarhålet och Brott och straff, men jag gillar skarpt berättandet, det kyliga och kalla, det smutsiga. Mer Dostojevskij skall det bli, när tid finnes.
"Ack mitt herrskap, vad blir det för sorts egen vilja när tabeller och aritmetik kommer med i spelet, när det enda som gäller är att två gånger två är lika med fyra? Två gånger två blir även utan min vilja fyra. Och det kallar ni fri vilja?"
Jag tror att det jag gillar bäst med boken är rubbandet av det förnuftiga, ifrågasättandet av den egna och fria viljan. "Jag kan gå med på att två gånger två är fyra är utomordentligt och lovvärt, men om man nu ändå ska lovprisa så kan två gånger två är fem ibland vara något synnerligen trevligt!"
2 x 2 =5. Det fastnade verkligen hos mig. Jag var slagen med förvåning hur mycket jag verkligen uppskattade den här boken (och resten av ryssarna vi läste; Tolstoj och Gogol). Dessutom är titeln på andra delen av boken (Med anledning av den blöta snön) så andlöst vackert. Jag kan inte förklara varför den tilltalar mig så, det är bara så vackert.
Skulle någon därute ha ett exemplar av ovanstående bok och kanske tycka att den är så hemskt vedervärdig att vederbörande vill bli av med den; sälj den till mig. Basta!!

Stina Aronson är (var) en författare jag vill läsa mer av. Jag köpte hennes Feberboken: stoffet till en roman på textmässan på Kvarnen 2005, en gammal kursare till mig ligger bakom Rosenlarv Förlag. Givetvis var jag tvungen att köpa en bok av dem, vid deras bord.
Boken är skriven under pseudonym på tidigt 30-tal och känns som om den skulle kunna vara skriven nyss. Språket är febrigt, ambivalent, fullt av känsla och liv utan att för den skull bli löjligt. Det är en rätt kort roman (delvis självbiografisk om författarens förhållande med Artur Lundkvist, en av De Fem Unga) som behandlar kärleken, erotiken, om hur kärleken är en kraft som hotar att slita sönder själen:

Kvitt honom måste jag bli, eftersom han betyder ett beroende som utarmar och förtrycker mig.
Till att börja med ska jag låta bli att besvara hans nästa brev (som kanske aldrig kommer). Inte svara. Det blir första spadtaget. Jag ska gräva mig ut. Fri, fri, o mina lungor befria er, häv er, andas, grip tag i luften.

Vidare har jag läst klart Stieg Larsson. Handlingen i Män som hatar kvinnor gör skäl för titeln. Mitt omdöme om detta verk är att den var ok, jag förstår att svenska folket greps av smutsen och det morbida som handlingen utgör. Med avsmak (och skräckblandad förtjusning?) måste vi betrakta dem som framstår som monster, vi måste ha någon vi kan göra till ett monster. MIna tankar efter att ha stängt boken, går till Joseph Fritzl och hans så kallade källarfamilj. Ett monstruöst brott mitt ibland folket.
Men, jag irriterade mig mest på Lisbeth Salander, jag tycker inte hon är speciellt häftig eller tuff. Jag vet inte varför. Nåväl. Nu är den läst och jag rusar vidare mot Trier om von Trier - samtal med Stig Björkman.
Och för er som gillar Alice i Underlandet, titta här. Det är oslagbart.

196 sidor senare

196 sidor in i Män som hatar kvinnor irriterar jag mig på "dot.com". Dot.com-företag hit och dot.com-företag dit. Allvarligt, det låter rätt löjligt, säger man ens så?
Likaså blir jag lite smått irriterad på rabblandet av tekniska prylar, iPoden dottern får i födelsedagspresent, iBooken, digitalkameran från Canon, scannern från det och det märket, bandspelaren med det och det märket. Varför är detta viktigt? Jag kan ta historien på allvar ändå. Jag behöver inte bli bombarderad med produkter. Lisbeth Salander använder sig av det här och det här e-postprogrammet och den och den krypteringen. Jaha? Ja, jag kan inget om kryptering och om olika program så som lekman borde jag bli imponerad av Larssons kunskaper på området?
Men, jag läser vidare och tänker att jag är nog verkligen bara ovan vid kriminalromaner. Så enkelt är det.

Och någonstans medan jag läser kan jag inte heller låta bli att tänka att snart skall boksviten filmatiseras och jag tänker mig att detta kommer ske i bästa Beck-stil. Dansk regissör till trots betvivlar jag att man slipper undan alltför teatraliska svenska skådespelare (inte det att svenska skådespelare alltid är dåliga, de passar bara mycket bättre på teaterscenen), ännu ett magplask i svensk filmhistoria. Beck de light. Huvva. Kanske är jag för hård? Eller så har jag bara ingen som helst tilltro till svensk film alls, med undantag för Roy Andersson. Detta är mer troligt.

Men jag fortsätter läsa, inte helt säker på vad jag tycker ännu. Och jag kommer på att jag vill läsa Sjöwall/Wahlöös gamla romaner från 60 och 70-talen. Mamma har några av dem hemma i bokhyllan om jag inte minns fel. Å menar att de skall vara riktigt bra, då de är intressanta tidsdokument och mycket samhällskritiska, något som helt har gått förlorat i de urvattnade massfilmatiseringarna. Av samma anledning skulle jag vilja läsa Lasermannen då jag har hört att den också skall vara intressant för att få en bild av Sverige under tidigt 90-tal, då jag själv var alldeles för liten för att vara medveten om något annat än min hamster, kanin, Madonna och Tvillingarna-böcker.
Likaså tänker jag att Stieg Larssons böcker kanske också är intressanta tidsdokument (med allt rabblande om @yahoo.com, @hotmail.com, teknikprylar osv) bara att jag inte ser det eftersom jag är mitt i den tidsåldern.

Min pappa talade sig varm om Larsson-böckerna i julas. Han talade om Lisbeth Salander och hur lik mig hon var, om jag inte missminner mig. Jag vet inte det jag. Han måste syfta på hennes yttre, hennes piercingar, tatueringar och Dr Martens-kängor.
Och ja, hon verkar påminna om någon jag var... för sådär 10-15 år sedan.

En verklig utmaning

Så har det då startat. Jag har börjat läsa denne Stieg Larsson och Män som hatar kvinnor. Natten är ljummen, jag borde hellre knappra ihop ett vinnande CV så jag kan söka någon form av biblioteksjobb för hösten.
Men nej, jag fastnade hos Oates och sedan var det klippt fram tills berättelsen var slut, kaffet urdrucket och hjärtat sprängfyllt av känsla.
Jag plockade upp Stieg Larsson ur ryggsäcken. Nu är det upp till bevis då. Så får jag se om det är sådär fantastiskt bra som övriga svenska folket, inklusive min pappa (som aldrig läser men som under jul och- nyårshelgen slukade tre böcker i serien), tycker. Min personliga teori är att författarens död har sett till att haussa upp boksviten en smula (är det inte alltid så, med skapande personer som dör hastigt och oväntat, för egen hand eller ej?), hade han inte gått och dött är jag cyniskt övertygad om att han hade sällat sig till den övriga svenska "deckareliten". Nu tycker nog P att jag svär i kyrkan, men desto roligare blir det väl ifall jag inser att det är bra böcker och får äta upp vad jag sagt? Och jag tycker ändå att det vore roligt för min egen del också, att vidga synfältet en smula. Så nu: upp till bevis.
Jag laddar med mer kaffe och ler åt det faktum att statistiken i boken baserats på Slagen Dam, en utredning som jag fick läsa under tiden jag pluggade genusvetenskap på SH. Det är ändå ett gott betyg och en, enligt mig, relevant undersökning, även om många tycks anse att den har en del brister.

Senare idag kommer ett par från Linköping och skall träffa Elliott. Tillsammans med vår kontaktperson från Hundar Utan Hem skall det beslutas om han skall bli östgöte. Det skär i hjärtat och jag saknar honom redan, underbaraunderbara hund. Men vi måste tänka logiskt och på vad som är bäst för Elliott, att bo i storstaden är nog inte vad han skulle trivas bäst med. Men älskad det har han varit och det kommer han alltid att vara.

Fallen

Just nu: åska och störtregn utanför det halvöppna fönstret, jag och Elliott i sängen. Jag försöker sova inför jobbet. Det går mindre bra. Det är alltid jobbigt att försöka ställa om dygnet, att försöka sova på dagen när det är varmt och kvavt.

Jag läser Joyce Carol Oates Fallen. Det är en krönika som spänner över generationer, från tidigt 50-tal till sent 70-tal. Till en början känner jag sympati med kvinnan som historien börjar med, Ariah Erskine, vars unge nyblivne make kastar sig ut i Hästskofallet för att ta sitt liv på morgonen efter deras bröllop. Under historiens gång ändras mina sympatier och det är nog det jag gillar med boken, att karaktärerna är långt ifrån statiska. Något som också lyfter historien är rättsprocessen berörande Love Canal, som är baserad på verkliga händelser om hur giftigt avfall dumpades och gömdes (glömdes?) genom att sedan bygga ett bostadsområde och skolor ovanpå. I Fallen väljer en kvinna vars barn dött och blivit sjuka av giftet som finns i marken, att stämma staten och företagen som ligger bakom. Det är iskall korrumption och en fruktansvärd människosyn som skymtar. De stora företagen med de stora pengarna vs de små människorna som slavar för att få livet att gå ihop.
Jag kan varmt rekommendera Fallen. Niagarafallen är faktiskt en mäktig relief att måla upp de många historierna mot. Bokens titel kan dessutom tolkas på olika sätt, dels som de fysiska Niagarafallen men också som att falla, att störta mot undergången. Historien bjuder på mycken sorg och smärta, hemligheter som bärs genom decennier, skuld och skam men också upprättelse och kanske också förlåtelse. Jag vet inte om förlåtelse är ett alldeles korrekt ordval i sammanhanget dock. Det är hur som helst skickligt berättat.

Det enda som stör mig är de många citaten på bokens omslag, en massa tomt tyckande från Expressen, Tara och Aftonbladet. "Jag slukar ALLT av fantastiska Oates sen jag trollbands av Blonde. Om jag inte får den här boken i present blir jag rejält sur..." skriver tidningen Mama. Har vederbörande jöns ens läst boken? Det låter inte som så. Bespara mig en massa taffliga försök att få en bok att låta intressant genom att publicera slumpartade "lovord". Låt boken tala för sig själv. Bespara mig detta trams!
Efter denna bok skall min Joyce Carol Oates-feber nog vara till ända för den här gången. Stieg Larsson väntar visst på att bli granskad i pärmarna.

Bild: Joyce Carol Oates, numera definitivt betraktad som en av favoritförfattarna.