Om paket och Gunnar

Jag har varit med i Pocket & Prassel under tre månader, idag skall de sista paketen skickas ut.
Det har varit kul, ännu har inte mitt sista paket dykt upp och själv skall jag lägga mitt paket på lådan, när jag går till jobbet ikväll.
Jag tycker definitivt att det har varit kul att vara med, speciellt under dessa månader då jag själv inte känt mig i mitt esse direkt, så all heder till En Bok om Dagen som organiserat detta.

Annars läser jag vidare om Gunnar. Boken känns väldigt mycket Bob Hansson, massa små hintar åt diverse politiska håll; I Gunnars ögon reflekteras Sverige med Försäkringskassan, sjukpension, självhat och jante-lag, byggarbetare som inte skall vara några "kärringar", rå jargong och arbetararv i generationer. Man skall hugga i och arbeta tills man trillar omkull och dör. Skitsamma om någon tackar en i slutänden, man har ändå gjort det rätta inför sig själv.
Det är faktiskt himla fint ändå.
Jag ids inte bry mig om huruvida den där Gunnar är sexist eller inte, jag gillar honom ändå. Historien kniper mig i mitt eget hjärta även om den känns en smula förutsägbar. Jag har kommit halvvägs och jag förstår hur det kommer att sluta, ont lär det nog göra.

Organiserandet av musik

Inatt på arbetet har jag sällskap av pirater, jag lyssnar på Anna Ternheim och organiserar mitt och D's gemensamma musikbibliotek. De har slagits ihop och skall sorteras. Jag tycker om ordning och reda, Leonard Cohen sorteras på C och inte på L, till exempel.
Så jag roar mig inatt må ni tro.
Timmarna flyger medan jag hinkar kaffe och knaprar kardemummaskorpor med Anna Ternheim på låglåg volym, som en viskning i knät. Alltid med ett styng av svärta. Hennes musik är lindrande och tröstande, som ett plåster av sorgsenhet på det där området i mig som gör så ont just nu.

Larson

Bara en liten tanke för alla som har hund.
Gary Larson och hans The Far Side är för övrigt utmärkta serier som jag borde läsa mer av.
Dessvärre har de ju slutat tillverka de där roliga väggkalendrarna som alltid fanns förrut, ni vet sådana som man sliter av en dag i taget?
Ondskefullt tycker jag eftersom man behöver lite serier om djur och insekter och vetenskapsmän och allmänt depraverade personer - varje dag.

Kasta böcker på mig? Jo, man tackar ja!

Tänk vilken tur man har när man har vänner som sparar böcker åt en?
P berättade att hon tänkte göra av med en massa böcker och då kom hon på den eminenta idén att ge några till mig. Jan Fridegård och Ivar-Lo Johansson nämndes. P läste högt för mig ur Offer härförleden, något om den egendomslösa massans vrål. Jävligt stiligt formulerat var det i alla fall.
Jo jo, nu skall det bli arbetarlitteratur i det marlanska biblioteket.
Jag skall bara ta mig dit och hämta dem. Och så borde jag se till att skaffa en till bokhylla ganska omgående.

Jag hittade Gunnar på Ica

För första gången i mitt liv har jag köpt en pocketbok på Ica.
D och jag var ute med Lola-virvelvindshund och stannade till på Ica för att köpa raklödder och diverse.
När jag står i kön till kassan blickar jag på pocketstället som står strategiskt placerat där. Genrerna känns inte speciellt tilltalande: misshandelshistorier av typen Pojken som kallades Det, diverse chic lit (antar jag att det räknas som?)samt de sedvanliga svenska deckarna.
Och så allra längst ner i pocketstället: Bob Hansson.

Ja, jag kunde ju inte låta bli det förstår ni väl? Gunnar av Bob Hansson har jag ju tänkt läsa, givetvis var jag tvungen att plocka med mig den. Stackars lilla bok som stod ensam bland skräplitteraturen (ja, jag vet det är ett hårt fall från de höga litterära hästarna) och skämdes. Min att-läsa-lista som La Bibliofille så öppenhjärtligt och varmt ökade på igår, var härmed som bortblåst.
Så boken om Gunnar (58-årig änkling) som genomgår en hjärttransplantation, blir sjukskriven från sin byggarbetsplats och sakta förvandlas, följde med hem.
Bob Hansson i romanform. Jo, jag gillar det. Läs bara:

Varje morgon är en morgon att vakna till och så även idag. Fast jag inte hade någon tid att passa vaknade jag halv sju. Kroppen kommer ju ihåg. Kroppen har inte riktigt förstått. Att vi är lediga nu. Att vi numera får ligga kvar i sängen hur länge vi vill. Men vi vill inte ligga kvar i sängen. Varken jag eller min kropp känner något behov av något kvarliggande. Det finns en spricka här. Mellan möjlighet och vilja. (s 10)

Och nu...

Once we start thinking about gender as being socially exaggerated (rather than socially constructed), we can finally tackle the issue of sexism in our society without having to dismiss or undermine biological sex in the process. While biological gender differences are very real, most of the connotations, values, and assumptions we associate with female and male biology are not. (s 75)

Jag köpte Julia Seranos Whipping girl - A transsexual woman on sexism and the scapegoating of femininity redan i mars. Jag hade suttit på en föreläsning med Ulrika Dahl på Södertörn, där hon talade om transfeminism, något som jag blev vådligt intresserad av. Hon rekommenderade ovanstående bok och jag gick omedelbart hem och beställde den.

Nu har jag tid och ro att läsa den. Jag läser långsamt, stryker under, kladdar i marginalerna, ler och läser vidare. Det är en resa att läsa, det är förvirrande bland begreppen, men samtidigt skriver hon så enkelt och öppet om alla dessa termer och begrepp.
Jag kommer inte här kunna förklara allt det hon skriver om, allt som boken tar upp. Jag vill inte heller här redogöra för vad transfeminism innebär eller inte innebär, jag kommer inte att kunna redogöra för den ofantliga mängd av olika erfarenheter som begreppet trans innefattar (då skulle mina anteckningar här snarare börja likna en hemtenta i genusvetenskap och det ids jag allvarligt talat inte).

Låt mig bara säga att jag verkligen tycker om den här boken. Jag tycker om att höra någon säga att det är inte biologin i sig som är problemet med att det finns skillnader mellan könen, utan att det snarare handlar om innebörderna i de tecken som vi projicerar på varandras kroppar som män och kvinnor. Jag tycker om att någon säger att vi hellre bör lära oss omfamna kvinnligheten, snarare än att köpa idén om att kvinnlighet är något svagt och ömtåligt.

Jag tycker om hur hon sätter fingret på människor i allmänhets, medias (och filmer som t ex Transamerica) fixering vid transexuellas transformation, speciellt MTF eftersom dessas verkar handla mycket om det artificiella, det konstgjorda. Även kvinnoseparatistiska feministiska rörelser (kanske bör jag här inflika att det rör sig om hur transexuella kvinnor inte släpps in på dessa rörelsers evenemang, i det här fallet en stor festival i Michigan, eftersom de "egentligen är män") får sig en rejäl skopa av Seranos ironiska känga:

It is argued that our penises are dangerous because they are a symbol of male oppression and have the potential to trigger women who have been sexually assaulted or abused by men. So penises are banned from the festival, right? Well, not quite: The festival does allow women to purchase and use dildos, strap-ons, and packing devices, many of which closely resemble penises. So phalluses in and of themselves are not so bad, just as long as they are not attached to a trans woman. (s. 50)

Apropå kvinnlighet överhuvudtaget, framstår den ofta som konstlad och artificiell, falsk rentav menar Julia Serano. Mycket av hennes argument bygger på att det i samhället (då antagligen mer specifikt det amerikanska samhället förmodar jag) finns en stark misogyni. Detta är nog applicerbart på det svenska samhället också.
Jag tycker också om hur hon berättar om (och på det sättet slår hål på de myter som finns om ämnet) de märkliga situationer hon ställs inför när hon varje gång måste komma ut som trans:

When friends, colleagues, or acquaintances find out that I am trans, it is not uncommon for them to ask if I have any "before" pictures they can see, as if I just so happen to keep a boy photo of myself handy, you know, just in case. I usually respond by telling them that before I transitioned I looked exactly like I do now, except I was a boy. They never seem particularly satified with that answer. (s 55)

Böckerna och tiden

Det var nog någon gång i begynnelsen, när jag just hade flyttat upp till Stockholm. Det kan också ha varit under den tiden då jag ännu bodde i Linköping, men allt oftare var här och hälsade på min storasyster.

Hur som helst satt jag på perrongen i Blåsut, det var en solig dag och jag satt som vanligt med en bok i händerna, inkastad bland dess sidor och uppslukad av vilken historia orden fogade samman.

En man satte sig bredvid mig på bänken, han kan ha varit i 50-årsåldern kanske. Jag minns inte hans utseende, det var en prydlig man med en smula ålderdomliga men ordnade kläder.

Han tittade på mig och på min bok, lutade sig fram och sade:

"Förr läste jag också mycket böcker. Vill du veta varför jag slutade?"

Jag svarade att jag givetvis ville veta det (jag hör för övrigt till dem som tycker att det är trevligt med folk som talar med en när man möts, fast de inte känner en), varpå han sade:

"Det var när jag insåg att jag aldrig kommer att hinna läsa alla de där böckerna jag vill läsa! Det var då jag slutade läsa böcker..."

Det har stannat kvar det där, vad den där mannen sade.

Det är så mycket jag vill läsa, min att-läsa-lista blir längre och längre, överallt finns böcker som inte hinner läsas, som fingras på och tas med hem, som sparas för att läsas senare men läggs i bokhyllan.

Det stressar mig det där, att det finns så mycket litteratur jag måste läsa. Och så lite tid att lägga på att faktiskt läsa dem. Dock kommer jag aldrig komma till det stadiet att jag slutar läsa helt utav den anledningen.

Zombierelaterat

Kvällen har spenderats i soffan med D och min vän A. Vi har tittat på Rob Zombies House of 1000 corpses, bisarrt skruvad skräckfilm á la Motorsågsmassakern. Jordnötsringarna och finfina ölen (Nils Oscar, Red Seal och Milk Stout) gick åt under den minst sagt händelserika och mycket blodiga filmen.

Från Rob Zombie var steget inte långt till zombiefilm. D som tycks ha en fäbless för de människoätande odöda hade laddat hem Shock Waves, en film om SS-soldater som skapats till zombies som det ultimata krigsvapnet i Nazityskland. Givetvis har de snygga uniformer och goggles, ser blonda och ariska ut. Och givetvis har de gömts undan på en avlägsen ö, med en galen vetenskapsman vilken får besök av några turister som gått på grund med sin båt och får kämpa för livet för sin överlevnad.
Så kvällen spenderades i soffan med dessa filmer. Skräck, gore och zombies var temat för aftonen.

Dessutom hittade jag en blogg, som uteslutande ägnar sig åt recensioner av zombie-filmer. Mycket underhållande för världens fegaste zombieslaktare (undertecknad). Litteratur som finns och som är relevant för ämnet är till exempel The Zombie Survival guide: Complete protection from the Living Dead av Max Brooks. Det är precis vad det låter som - en instruktionsbok för hur du står emot en rad olika zombieattacker, försvarsstrategier, hur du klarar dig i olika former av terräng, hur du bäst utrustar ditt hem för att klara en lång belägring och annat nyttigt. Vidare har Max Brooks skrivit en uppföljare, en muntligt baserad historia som utspelar sig efter Zombieapokalypsen. World War Z - An Oral History of the Zombie War består av olika intervjuer med överlevande, från alla delar av världen. Fokus ligger på att berättandet skall vara realistiskt och övertygande. Jag läste också att World War Z håller på att göras till film, med premiär under 2010. Spännande.

Jag är såld på zombies, dessa böcker står på att köpa-listan. Köpstopp har ännnu inte drabbat mig.

Motstånd

Min vän I från Göteborg kastade ut en utmaning på Facebook (detta universal-övervakar-alla-skall-ha-kontakt-med-alla-även-om-man-bara-mötts-på-Konsum-system) idag; Att läsa Motståndets estetik av Peter Weiss.

Jag har många gånger vägt den i handen, bläddrat genom de 1004 sidorna, läst enstaka meningar ur den kompakta och blockliknande texten.
Reflektion: den är så massiv, lika massiv som den röda färgen som omslaget består av. Och så titeln - den lockar till tankar.
Vad gäller handlingen utspelar den sig bland en grupp människor i det sena trettiotalets Europa, fokus i gruppen ligger på motstånd mot det fascistiska förtrycket som råder. Boken är uppdelad i tre delar, dock helt utan stycke -eller kapitelindelning och sägs ha flera litterära dimensioner, som rör sig runt konst, makt, politik historia och politik.

Jag vet inte om jag skall anta utmaningen. Men det frestar onekligen. Jag tror det är ett intressant stycke litteratur.

30 sekunders-kaniner

Jag satt hopkurad nedanför bokhyllan och förde in mina böcker på LibraryThing och snubblade återigen över den utmärkta 80 romaner för dig som har bråttom  av Henrik Lange. I denna seriebok presenteras flera litterära storverk genom att på blott fyra serierutor per roman, redogöra för dessas handlingar. Det är hemskt roligt att "läsa" allt från Sagan om ringen, Naked lunch, Bibeln, Mina drömmars stad och Godnatt Alfons Åberg.

Greppet att på så här vis komprimera böcker, påminner mig om Angry Alien Productions som gör animerade parodier av filmer, med kaniner i alla roller, på 30 sekunder. Här finns godingar som Exorcisten, No country for old men, Brokeback mountain

och The Shining.

Titanic har banne mig aldrig varit så bra som när den är skapad på 30 sekunder, med kaniner!

Mycket nöje!