Kravallmusik!!

Jag såg diverse filmer av Emir Kusturica för en massa år sedan; Underground- där tyskarna på 40-talet har ockuperat Jugoslavien, vilket leder till att en man som äger en vapenfabrik flyttar denna och dess arbetare under jord. Ett helt samhälle växer fram i underjorden eftersom deras invånare aldrig blir informerade om att kriget tagit slut.
Svart katt, vit katt är en annan favorit, där en småskojare, Matko, köper ett tåg med bensin för att tjäna en hacka. Dock finner han sig plötsligt stå i stor skuld till gangsterbossen Grga Pitic, som kan tänka sig avskriva skulden genom att tvinga Matkos son in i ett arrangerat giftermål.
Upp i träden fastsurrade och spelande orkestrar, djur, gangsters, guldtänder, Humphrey Bogart och bröllop samt en flock med gäss i var och varannan scen.

Förrutom att ovanstående filmer har helt skruvade intriger, är det ändå musiken som hjälper till att göra dem så bra. Det är kravallmusik av bästa sort. Mycket blåsinstrument och ompa-ompa. Helt förträffligt.
Någon kväll för snart 4 år sedan var jag och en vän på Klubb Zeybek på Kägelbanan. Fanfara Shavale (12-mannaband, sug på den gott folk!) spelade, som bland annat varit med och gjort musiken till Svart katt, vit katt. Det var fantastiskt roligt! Vi dansade (eller ja, hoppade runt lite hur som helst) så svetten rann och eftersom det var januari hade jag långkalsonger på under jeansen - stort misstag. Dessa åkte av inne på toaletten och hängdes därefter helt sonika in i garderoben genom en mäkta förvånad garderobiär.
"Ja, jag skulle vilja hänga in de här", säger undertecknad och räcker fram de blommiga. "Tack så mycket."
Det var dock lika svettigt att skutta runt ändå.

Imorgon blir det inte så mycket skuttande, men jag och P skall till Konserthuset i Stockholm och se på Goran Bregović (som har gjort mycket av musiken till Kusturicas filmer och även till Birros Hammarkullen läste jag) och hans Wedding and Funeral Band. Det lär bli fasligt mycket ös, har jag en känsla av. Jag tror jag kommer att sitta och hoppa på parkettplatsen och hoppas att jag inte irriterar folk runtomkring.

Sedär, en utmaning

Nå, så blev jag då utmanad av den Hemliga Bokvännen. Jag brukar inte ha så mycket till övers för sådana här utmaningar så jag kommer inte skicka den vidare. Ni som känner er manade kan ju anta utmaningen om ni har lust. Jag fyller i den i alla fall, som ett utmärkt tidsfördriv på arbetet.

8 favoritprogram
Jag ser ju sällan eller aldrig på tv, men ser en del serier ändå. Dessutom har jag ju en del stadiga favoriter:

Dexter (för att serien är så grymt smakfull, på det visuella planet)
The Tudors (för att jag är så såld på kostymfilmer och politiska intriger, med fördel giftmord och dylikt)
Six Feet Under (för att handlingen är fullkomligt bisarr bitvis och för att likspackel sällan varit så hett som i denna serie)
Sopranos (för att Tony Soprano i morgonrock är obetalbart. Jag undrar om man inte borde sammanställa ett x antal minuter långt morgonrocksklipp, med alla samlade morgonrocksscener med Tony Soprano?)
Arrested Development (se tidigare inlägg)
The Wire (för att Omar Little är den grymmaste gangstern någonsin)
My so-called life (för att jag var yngre och identifierade mig rätt totalt med Angela, sånär som på hennes lyckade familj. Angela hade, enligt mig, snygga kläder, vackert hår, lyssnade på bra musik och så vidare. Jag tror inte jag någonsin vågar se om den här serien i vuxen ålder.)
Twin Peaks (för att jag var tvungen att klämma in ett åttonde alternativ. Jag var en av de få lyckliga som fick se Twin Peaks för mina föräldrar. Priset betalade jag med min sömn. Jag sov på golvet, hos pappa, vissa nätter för att jag fick inte plats i dubbelsängen. Jag var 11-12 år och hemskt mörkrädd.)
Bonus-serie: Kenny Starfighter (för biologiläraren som vill bli smiskad "här", varpå han tar sig menande på skinkan och för Doktor Deo som hysteriskt mässar att "jag luktar visst gott!!")


8 saker jag gjorde igår
Åt frukost med D
Gick ut med Lola på tre promenader
Diskade
Grät
Åkte till jobbet
Läste lite Donna Haraway* och blev inspirerad
Slängde returglas
Åt knappt en tredjedels pizza

8 saker jag ser fram emot
Att komma hem från det här arbetspasset och få krypa ihop och sova
Snö, tända ljus och glöggmys
Julefrid
Sinnesfrid över huvud taget
Eventuella utlandsresor (minst en gång om året)
Att få börja läsa i Uppsala (känns oändligt långt borta)
Att få tillbaks min kamera som är på reparation
Sommar med lata dagar i hängmattan och nakenbad i ödsliga sjöar

8 favoritrestauranger
Hermans (vegetarisk restaurang på Fjällgatan i Stockholm)
Svenska Sushiköket i Midsommarkransen
J.J. Thai to go (thai-gatukök) i Midsommarkransen/Aspudden
Koh Pha-Ngan, Stockholm
Kebab-baren i Linköping ( har fortfarande godaste falafeln och kebabsåsen, allra helst då det skall till att rumlas hem från en hård natt på staden)
Libanesiska restaurangen i Slussen, men jag minns då inte vad den heter
Tree House Lodge på Koh Chang i Thailand (skönaste hängmattorna, de vackraste solnedgångarna, den allra godaste frukosten samt den godaste tofun någonsin)
Fyra knop på Svartensgatan i Stockholm (Crêpes och gallettes, med sällan skådad uppfinningsrikedom)

8 saker på min önskelista
En bokhylla
Energi
En bunt böcker av olika kaliber
Mario Kart för Wii
Kläder, såsom byxor
Fler mumin-muggar (har bara Hemulen och Morran)
Ramar till mina två Jan Saudek-affischer samt min David LaChapelle-affisch
En ny frisyr

*Vi behöver inte en totalitet för att kunna verka politiskt. Den feministiska drömmen om ett gemensamt språk är som alla drömmar om ett fullständigt sant språk, om en fullständigt tillförlitlig återgivning av erfarenheten, en totaliserande och imperialistisk dröm. [---] Kanske kan vi ironiskt nog av våra sammansmältningar med djur och maskiner lära oss hur vi kan undvika att bli Människan, det vill säga förkroppsligandet av västerlandets logos.

(A Cyborg Manifesto)

Val

Ett lättare tomrum infinner sig alltid då jag skall välja en ny bok att läsa.
Jag står och väger på den ena foten till den andra och så tillbaka igen, medan jag blickar upp mot raderna av olästa verk i en av mina smala bokhyllor (egentligen avsedda för cd-skivor, men nu får de rymma mina pocketböcker istället).
Det är lite som fritt fall det där, att välja något nytt.

Jag plockar ner Waking up screaming av H.P. Lovecraft och tar med den när jag tar pendeltåget mot arbetet för att gå på personalmöte. På vägen dit och hem igen läser jag om behovet av kall luft för somliga odöda läkare i den första av de tio berättelserna.
Underhållande på ettsätt som får mig att tänka på E.A. Poe (det lilla jag har läst) och E.T.A. Hoffmann.

De små tingens gud/The god of small things

Någon gång för några år sedan då jag bodde inneboende hos min syster och inte hade något att läsa, gick jag på upptäcktsfärd i hennes bokhylla. Mina egna böcker var alla nedpackade i lådor och stod i ett förråd i Linköping. Endast några få böcker fick följa med upp till Stockholm, då flytten äntligen blev av.
Min syster och jag har nog inte riktigt samma smak då det gäller böcker, men hur som helst kikade jag bland hennes samling och hittade De små tingens gud av Arundhati Roy. Jag frågade syster om hon hade läst boken, om den var något bra? Jag tilltalades av omslaget med näckrosorna i vattnet. Och så titeln, den kändes fridfull.
Syster förklarade hur som helst att hon inte läst boken. Hon använde nog aldrig ordet "tråkig" men hon hade inte blivit gripen av historien och därför tappat intresset.
Så jag började läsa. Boken utspelar sig i Indien, har ett rikt persongalleri och innehåller mängder med indiska termer och begrepp. Jag förstår att man som läsare blir överväldigad och tappar sugen, redan innan sidan 20.
Men jag läste, och jag fascinerades. Jag log, skrattade och blev djupt berörd av historien om tvillingparet Rahel och Estha, deras familj och de många vindlingarna i deras familjehistoria.

Boken utspelar sig mellan 1969 och fram tills 1993, när tvillingparet återförenas. Däremellan kastas vi fram och tillbaka i tiden och får alltsom oftast se livet ur barnens synvinkel, vilket gör att (liksom i Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära) berättandet blir mer naket, öppet men också att de svåra passagerna i boken (gällande övergrepp, fundamentala saker som tillåtet/förbjudet, rätt/fel, gradskillnaderna mellan att vara älskad/lite mindre älskad/inte älskad t ex) blir desto starkare. Parallellt med tvillingarnas historia berättas historien om deras mor Ammu och hennes livsöde.

Man skulle kunna säga att boken handlar om alla de små saker som livet består av, hur de transformeras till mänskliga beteenden och vad det får för effekt på berörda parter. Det är väldigt diffust förklarat märker jag nu medan jag sitter och skriver. Men det är alltid svårt att förklara rakt av vad en bok handlar om, jag skulle säga att det är nästintill omöjligt. Det är ofta så många olika dimensioner att se till. Sällan kan jag på ett enkelt sätt förklara, jag avskyr verkligen när människor frågar mig vad en speciell bok handlar om. Det går aldrig att greppa.
De små tingens gud behandlar bland annat det strikta kastsystemet i Indien, kommunism, kärlek, religion, arvet efter kolonialismen. Kanske man kan säga att den dyker djupt ner i de regler och normer som samhället skapar och som vi många gånger blint följer?
Det jag minns bäst med boken och det jag alltid kommer tillbaka till är de vackra formuleringarna, de roliga ordlekarna, mixen av engelska (nåväl översatta till svenska, i systers upplaga) och indiska ord och värmen med vilken delar av historien berättas. Värmen med vilken personporträtt och miljöer målas upp. Samtidigt är det också en hemskt sorglig historia, allt är inte bara putslustigt och varmt.

Inatt har jag via Bokbörsen beställt ovanstående bok, fast på engelska (The God of Small Things). Jag vill resa på dammiga vägar, lukta på jell-o och leka baklänges-språk med djupt kristna nannies på engelska också. Jag har länge sökt efter den, men den har varit svår att få tag i av någon märklig anledning. Dessutom skall jag kasta den på D, så han får läsa den. Jag har tjatat på honom otaliga gånger.
Mig veteligen har inte syster läst den ännu i denna dag.

Jag sökte förtvivlat efter mitt favoritcitat ur boken, något jag ville dela med mig av här. Dessvärre fann jag det inte, men nöjer mig med ett annat ur den engelska upplagan, bara för att få en känsla för Arundhati Roys underbara språk:

They all broke the rules. They all crossed into forbidden territory. They all tampered with the laws that lay down who should be loved and how. And how much. The laws that make grandmothers grandmothers, uncles uncles, mothers mothers, cousins cousins, jam jam, and jelly jelly. It was a time when uncles became fathers, mothers lovers, and cousins died and had funerals. It was a time when the unthinkable became thinkable and the impossible really happened.

[...]

Kochu Maria watched with her cake-crumbs.
The Fond Smiles watched Fondly.
Little Girls Playing.
Sweet.
One beach-coloured.
One brown.
One Loved.
One Loved a Little Less. (page 186)

Om de fyrfota

Solsession på soffan I
Originally uploaded by observationer

Vi skulle egentligen gått pch sett Svarta vykort i måndagskväll. jag bokade biljetter redan för en månad sedan.
Dessvärre blev det inget av med mina planer. Brist på pengar, tid och handlingskraft skulle man väl kunna säga att det berodde på.

Förmodligen har finaste Lola funnit ett hem nu. En kille var här och charmades av unga frökens energi häromkvällen.
Det känns sorgligt att hon flyttar, hon har ändå bott hos oss i mer än tre månader. Det är lite skrämmande att slussa henne vidare, även om hon säkerligen inte kommer lida brist på kärlek och omtanke i sitt nya hem. Jag är orolig för hur det skall gå, om de kommer att trivas med henne, om hon kommer att trivas etc.
Samtidigt skall det bli skönt, på det sättet att jag nu kommer att kunna försöka ta tag i mitt liv och mina studier igen. Jag kommer att kunna gå till biblioteket och studera, ta mig runt lättare. Jag har under dessa månader insett att jag nog inte är en s k hundmänniska.

Så det blir ingen mer hund i familjen L&D. Möjligtvis en nakenkatt (pga av D's allergi), kanhända. Vi har skämtsamt talat om att denna nakenkatt skall få heta Michel Foucault, efter min favoritfransos.
Jag har även funderat på att skaffa två (eller fler) råttor igen. Jag kan inte leva ett liv utan djur, de måste få vara med. Innan jag skaffade Disa och Fiona (mina första råttor) för 4 år sedan, hade jag inte levt med djur sedan jag bodde hemma. Vilket fattigt liv! Sedan dess kan jag inte tänka mig att leva ett liv utan fyrfota vänner.

Och nu kommer äntligen Kapten Lugg kunna flytta ut från badrummet (där han har fått bo för att få vara ifred från Lola), då blir han glad.

En smula dagvill

Jag är hemskt dagvill.
Jag trodde jag skulle jobba denna natt som kommer, också. Så är ju uppenbarligen inte fallet. Så, en hel dag till förfogande.
Snön ligger tjock utanför, huset knakade av kylan inatt, sade D. Jag hörde inget, jag fullkomligen däckade i soffan då vi kollade på Arrested Development (mycket rolig tv-serie om den minst sagt dysfunktionella familjen Bluth) på kvällen. Jag minns bara vinjetten och någon minut till (någon karl tapppade ett ögonbryn?), sedan hade jag somnat i en hög av armar och ben hos D och Lola.
Tv-serien skall visst bli film, läste jag just. Jag undrar det jag. Undrar hur de skall få till det intertextuella som finns i serien, till filmversionen, så att det blir bra?

Skall skicka iväg paket idag med, till K i Michigan. Hon skall få en bok: Tales from Moominvalley, vilken innehåller samma berättelser som Det osynliga barnet. Hon vill lära sig svenska, men Mumindalen på svenska kanske inte är det lättaste att försöka förstå sig på, så det blir Hemulens, Hattifatteners och Moomins istället.
Fast jag undrar ju såklart vad The Christian Science Monitor - som lovordar berättelserna på baksidan av boken - är för något?

Cykeln får vänta med sin premiärtur, ytterligare. Det är alldeles för mycket snö. Som det är nu lutar omröstningen mot att h*n kommer få heta antingen Hjalmar eller Eulalia III. Mycket spännande. Jag frågade min kamrat (som står bakom förslaget med Eulalila III) om han visste vad som hade hänt med de föregående två Eulialiorna. På detta fanns inget svar. Spännande, fantasin är fri.

Läste en sådan hjärtknipande passage i Roseanna igår. Martin Beck talar i telefon med sin fru, raderna andas stagnation. Det är sorgesamt att läsa:

- Martin?
- Ja.
- Du låter så ynklig. Är det någonting särskilt?
- Nej, inte alls. Vi har mycket att göra.
- Är det allt?
- Javisst.
Hon blev som vanligt igen. Ögonblicket var förbi. Några nötta fraser och så var samtalet slut. I distraktion höll han kvar mikrofonen mot örat och hörde henne lägga på. Klick och tom tystnad och det var som om hon befann sig tusentals mil därifrån. Åratal hade passerat sedan de talade med varandra. (s. 95)

Det är inget speciellt med hur raderna är skrivna, ingen storslagenhet på ett rent litterärt plan. Men det är just det där med att leva ihop med någon under längre tid, att rodda runt vardagen med barn och arbete, så att man tappar bort varandra i det. När man inte längre ser varandra, när man lärt sig leva bredvid varandra fast utan att för den skull leva med varandra. Som att allt det man tidigare drömde och gjorde, det man ville göra, bara är borta.
Det är något hjärtslitande och väldigt själsdödande med det, som får mig att känna något som nog är synonymt med klaustrofobi. Det är därför konversationen och de enkla raderna appellerar mig så.
Jag är livrädd att själv hamna där.

"I want to ride my bicycle, I want to ride my bike..."

Jag var tvungen att fara och hämta cykeln igår, trots att jag inte kände mig helt kry. Cykeln med det franskklingande namnet Electra Cruiser Blanc et Noir. Jojo, minsann.
Till saken hör att man inte kan ta cykeln (även om den heter "blaaanch e noaaar") på tunnelbanan (vilket i och för sig är förståeligt), så jag fick snällt ta en promenad på ca en timme, hem.

Utmed Årstaviken var det som lilla Stalingrad. Snön låg i små drivor utmed gångvägen.Torgvantarna hjälpte föga och de blommiga långkalsongerna satt under alltför tajta byxor.
Nåväl, med mössan djupt neddragen i ansiktet och rejäla vinterkängor vandrade jag hem, med ticketicketickande cykel. Ringklockan plingade med ett dörrlikt ding-dong. Magnifikt. Undertecknad kunde icke sluta plinga, bör tilläggas.



Äntligen har jag en cykel igen. Och vilken cykel sedan.
Nästan så jag inte vågar använda den. Diverse tillbehör skall inhandlas, såsom en cykelkorg, fram -och baklykta, diverse annat tingel-tangel.
Och vad skall en sådan skönhet heta? Kanske vore en omröstning på sin plats?
Förslag som finns i skrivande stund:
Melvin (av okänd anledning)
Hjalmar (efter Söderberg)
Elfriede (efter Jelinek)
Eulalia III (av okänd anledning)
Bruce (av okänd anledning)
Justine (efter de Sade)
Captain Spaulding (efter karaktären med samma namn i House of 1000 corpses)

Kanske Lola efter den finaste hunden, som nog snart kommer att flytta från oss?
Ta ansvar och utnyttja rösträtten, valhemligheten är hyfsat självklar.
Rösta alltså längst upp till vänster.

Bokenkät + Karl-Alfred-bröd

En bokenkät från Bokhora.

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Det kan vara när jag läste Rosario är död av Majgull Axelsson, som jag läste någon gång under 2000. Det är en dokumentär roman, skulle man kunna säga, bestående av olika berättelser som alla har sin grund i sexhandel (och sexturism) med barn med asiatisk härkomst. Berättelserna behandlar barnens öden, i Asien och här i Sverige. I slutet av varje berättesle redogör Majgull Axelsson för vad som var sant och vad som var fiktivt samt vad som sen hände med de inblandade.
Rosario är en 11 år gammal flicka som lever på gatan i Filippinerna. Hon dör en mycket plågsam död efter att ha fått en massagestav fullkomligt intryckt i underlivet, av en österrikisk läkare. Hon kan inte få ut den själv och får heller ingen kontakt med läkare förrän det är för sent. Det är det absolut vidrigaste jag har läst, men jag ångrar inte på något vis att jag orkade läsa den.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Det måste nog vara någon av de där böckerna jag läste då jag ännu var rätt ung. Kanske Prozac nation av Elisabeth Wurtzel.
Eller möjligtvis någon avhandling jag läste i våras, t ex Fataneh Farahanis avhandling om iransk/svenska kvinnor - Diasporic Narratives: A Discursive Analysis on Iranian Immigrant Women’s Sexuality in Sweden.
Och så givetvis Michel Foucault: Sexualitetens historia Band I - Viljan att veta och Övervakning och straff.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Måste vara någon Stephen King - bok jag läste då jag var yngre. Kanske Jurtjurkogården.

4. Vad använder du som bokmärke?
Det är olika. Gamla konsertbiljetter, riktiga bokmärken tillverkade för ändamålet. Ibland gör jag hundöron, ibland lägger jag en penna emellan sidorna.

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?
Jag läser när det finns tid, helst på tåg och buss då jag är på väg någonstans. Jag blir rastlös av att inte ha något att läsa då jag är ute och far.
Jag är faktiskt ganska dålig på att sätta mig ner och bara läsa, hemma. Oftast blir det i kollektivtrafiken eller på café om jag är ensam.
Jag tycker om att gå och lägga mig en stund i sängen efter frukost, för att läsa en timme eller så.
Jag gillar att läsa i badkaret också, med en kopp te eller varför inte ett glas vin?

6. Vad var den första bok du läste?
Det minns jag inte faktiskt, förmodligen något av Astrid Lindgren.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Inbundna böcker ser snyggare ut, men är ack så otympliga att bära med sig. Pocketböcker å andra sidan ser tråkigare ut i bokhyllan men är så mycket enklare att ha med sig. Jag vet inte vilket som är att föredra, faktiskt, förmodligen pocket p g a att jag alltid har med mig en bok eller flera när jag rör mig ute.

8. Vilken bok läser du nu?
Just nu är det Roseanna av Sjöwall/Wahlöö. Plus att jag inte har läst ut Whipping Girl av Julia Serano ännu. Densenare består av essäer så jag läser den i etapper.

9. Och vilken sida är du på?
Sidan 77 av 202 i Sjöwall/Wahlöö. Jag läser rätt långsamt eftersom jag allt som oftast läser på diverse kollektiva färdmedel.
Hos Serano är jag på sidan 107 av 361. Som sagt: jag läser en essä då och då.

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Barbariska åtgärder? Jasså?
Jo, jag har blivit mer barbarisk (om det nu skall vara på det viset) med mina egna böcker på senare år. Jag stryker gärna under, markerar de stycken jag tycker om.
Jag håller inte på och spiller mat i böckerna, det är ju äckligt.
Jag skriver även alltid in i böckerna när jag köpt dem och ofta var + eventuella andra saker som jag har i huvudet just då.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Ja, lätt. Jag kan med lätthet välja bort en bok för att den har ett, enligt mig, fjantigt omslag.

12. Sidantalet, då?
Nja, det beror på ämnet. Oftast spelar det inte så stor roll.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej, absolut inte. Men jag kollar ju sidantalet förstås.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Och American Psycho av Bret Easton Ellis.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Näpp. Inga olyckor som jag kan komma på. Möjligtvis att jag skulle kunna vara med om någon olycka eftersom jag ofta går och läser samtidigt.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag gallrar ur ibland, de böcker som jag inte känner något för. Oftast skänker jag till någon organisation. Ett år samlade jag ihop en massa böcker och sålde på Streets loppis i Hornstull.
Nu är jag mer restriktiv med vilka böcker jag köper.
Det händer i och för sig rätt ofta att jag ger bort mina pocketversioner av böcker, om jag har kommit över en inbunden version av densamma.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Jodå, det kan hända ibland. Om jag läser något riktigt bra.

18. Just det, läser du i badrummet?
Jadå, i badkaret händer det.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Tidigare skrev jag upp vad jag läst, men det var svårt att hålla efter det, ofta glömde jag bort att skriva i den där läsdagboken.
Nu fungerar Avantgardet som en läsdagbok. det är ju roligare att dela med sig av sina tankar om litteraturen om man vet att det finns människor att bolla tankarna med.
Annars har jag önskelistor på både Bokus och Amazon, för sådant som skall inhandlas och läsas.
I min kalender skriver jag in böcker jag kommer i kontakt med, på stående fot. dessa förs senare in på de ovan nämnda önskelistorna. Listan är för övrigt oändlig och fylls på hela tiden.

Jo, brödet blev lyckat igår.
Vi åt det tillsammans med potatis- och löksoppa. På grund av något som tycks vara ett tryckfel i kokboken har jag justerat (och därmed av misstag fördubblat) spenatmängden. Alltså har jag skapat mitt eget bröd och har därför heller inte återgett receptet helt korrekt och som det står i boken.

• 500g fryst hackad spenat
  
• 50 g jäst
• ½ liter ljummet vatten
• 2 ½ msk rårörsocker
• 1 msk havssalt
• ½ dl olivolja
• 3 dl grahamsmjöl
• 100 g solrosfrön
• 8-9 dl vetemjöl
  

1. Tina den frysta spenaten och krama ur så mycket vatten som möjligt.

2. Lös upp jästen i lite av det ljumma vattnet. Häll i resten av vattnet. Rör i socker, salt, olja och grahamsmjöl. Tillsätt sedan spenat solrosfrön och vetemjöl.

3. Knåda degen så att den blir elastisk och smidig. Låt jäsa i degbunken under bakduk i 45 minuter.

4. Arbeta degen igen. Forma till två limpor. Lägg bakplåtspapper i varje bakform. Lägg därefter ner deglimporna i formarna. Låt jäsa under bakduk i ytterligare 45 min.

5. Skär några snitt i de jästa bröden med en vass kniv. Grädda i 50-60 minuter i 250 grader. Sänk värmen till 200 grader och låt stå ytterligare 15 minuter.

6. Stjälp upp bröden på bakgaller och låt svalna under bakduk.
Ät med smör tills du storknar.

Fredag - är det fredag idag?

Solen skiner utanför fönstret, det är kallt.
Lola sover i soffan och jag vet knappt vad det är för dag. Då man arbetar i glappet mellan dagar hela tiden, blir man lätt lite dagvill.

Jag har påbörjat Roseanna av Sjöwall/Wahlöö. Det är svårt att tänka bort Peter Haber då jag läser om kommisarie Beck och hans förehavanden. Det är på något sätt lättare att tänka sig Gösta Ekman, om man nu inte kan slå filmatiseringarna ur hågen, han känns mer "äkta".
Nå, jag vet inte.
Boken känns intressant i alla fall. Det är intressant att läsa om Sverige på 60-talet bland perstorpsplattor, limmade kaffekoppar och "polissystrar".
Jag tänker på att det är sällan vi lagar något nuförtiden, Martin Becks fru har lagat kaffekoppen "som hade blått rosenmönster och ett hack i kanten och en brun spricka nedanför hacket."
Nuförtiden köper vi bara nytt, när gamla ting går sönder. Lite trist på ett sätt.
Att tillgodogöra sig information tar tid. Martin Beck går till biblioteket för att titta på kartor och läsa om var i USA Nebraska ligger. Han räknar med hjälp av sin fickalmanacka ut tidsskillnaden, som ligger på 7 timmar. Denna information och mera därtill kan vi ju ta reda på mindre än 3 sekunder numera.

Idag skall jag baka bröd, jag köpte en brödbok på senaste bokrean: Matbröd av Tulla Grünberger. Här finns massa recept på kavring, hårt bröd, ljust bröd, festliga bröd och massa historik kring brödbakande.
Kokböcker är roligt, jag tilltalas av vackra bilder och får därmed inspiration. Mer om detta en annan dag, nu skall jag gå ut med Lola och sedan baka Karl Alfreds kick.

Detta har inte alls med böcker att göra

Jag tror att någon kastade sig framför pendeltåget ikväll, då jag var på väg till jobbet.

Tåget stod stilla vid Helenelund en lång stund. Plötsligt säger någon i högtalarna att en olycka hänt och att "vi blir stående här ett tag, var vänlig lämna inte tåget". Samtidigt öppnades dörrarna. Givetvis gick folk ut (Givetvis förstår man att det förmodligen inte var någon "olycka": "hej hopp jag råkade visst hamna på spåret just när tåget kommer in till stationen", känns inte så troligt).
Så det sedvanliga suckandet och stönandet över att folk kommer att komma försent, till vart de nu ska till. Runtom mig börjar människor se besvärade ut, plocka med sina telefoner, ringa samtal om att de blir sena
(Oj, jag fick visst DÖDEN rätt i ansiktet, det finns ingenstans att spola förbi eller stänga av, jag måste beklaga mig över att jag blir sen. Någon jävel var tvungen att kasta sig framför tåget JUST DÅ JAG SKULLE HEM). I mitt stilla sinne tänker jag att folk blir rädda, de konfronteras med döden (om nu personen som förmodligen ligger därframme, är död förstås, det är väl inte alltid de dör, ibland blir de invalidiserade för livet också), får den mitt i ansiktet när de minst anar det.
Vi tvingas alla tänka på döden där i pendeltågsvagnen och tänka på den där personen därframme, som förmodligen mådde så bottenlöst illa att den valde att ge upp.
Givetvis så behöver det inte vara så att det är en självmördare därframme, ibland kan det vara tragiska olyckor också, som den där gången för 8 år sedan då två blinda personner föll ner på spåret vid Rådmansgatan. Vi satt då fast i tåget en halvtimme och proceduren var densamma som ikväll.

Jag ringde upp min brukare och talade om att det skett en olycka, att ersättningsbussar och räddningstjänst är på väg, att jag garanterat kommer att bli sen ikväll. Det enda hon hade att säga var "men, går det inga bussar?". Jag baxnade.
Jo, men det är för helvetes amalia någon som förmodligen ligger undet tåget, någon som kanske dött, jag gör så gott jag kan med att hinna i tid? Alla skall transporteras vidare så småningom? En smula trögt organiserat kaos råder?

Vi blev stående i 20 minuter, människor skruvade på sig, var besvärade. Brandbil, ambulans och polis kom till platsen, vi fick äntligen gå ut.
Bakom mig gick två kvinnor i övre medelåldern, märkbart tagna av situationen, fast på något upphetsat vis. De tjattrade med varandra om vad som hade hänt och uppmanade varandra att "nej titta inte! Titta inte!"
Människor stannade och stod och tittade ner på spåret framför tåget, som om de skulle se något där i mörkret, som om det skulle ligga någon där. Som om de skulle kunna slafsa åt sig lite VERKLIGHET såhär på tisdagskvällen.
kasnke kunde de få se lite blod och krossat kött så de kunde gå hem och ttala om det för sina nära och kära?

Ibland äcklar folk mig. Jag förstår inte hur man bara kan stå och glo, när något sådant händer. Som de som bara står och glor på gatan, om någon blir inburen i en ambulans, märkbart sjuk. De flockas kring vad det nu är som händer.
Det är alltid den där klungan med folk som endast står och glor.
D säger att det nog är den mänskliga nyfikenheten. Ja, kanske det, fast jag vet inte om jag tycker så mycket om den sortens nyfikenhet.