Du är här.

You are here
Originally uploaded by observationer

Jag åkte till vackra Biskops-Arnö.
Skrivarkursen varade i närmare fyra dagar. Jag älskade biblioteket, ljuset som föll in genom taket och svepte in alla böcker och läsande människor i skimmer. Luften tycktes beströdd av skapandet. Doften av inspiration.
Jag drabbades av ön och avskildheten, respekten för ordet och behovet av isoleringen i processen.

Jag strövade runt i landskapet, blev myggbiten, blev iakttagen av rådjur, hörde sjöfåglar, spelade in min röst på min kamera, lade mig raklång i vetefälten och stirrade upp i himlen.
Hjärtat ville kliva ur bröstet då Gittan läste om försoning berättad genom Agneta Pleijel och Lars Ahlin. Försoning och nåd - kanske försonades även jag med den skrivande delen av mig. Att dela, behandla, utveckla, förloras, förlora, greppa.. vända och vrida. Varje dag var fylld av känslor, tårar bland leenden och kraftledningar som sträckte sig bort genom landskapet.
Jag somnade utmattad på rummet tämligen tidigt om kvällarna. Och så, upp igen morgonen. Duscha, frukost i det gröna - arbeta.

Jag sov tills lunch idag, sade upp mig från mitt jobb, tog ett dopp i bara trosorna i Årstaviken med en vän bara för att det föll mig in. Solkysst och spirande - jag.
Nu lever jag med anteckningsboken i fickan igen. Jag samlar. Tänker och vänder, vrider. Den inre evolutionen går stadigt framåt.

Stranger than fiction av Chuck Palahniuk

Chuck Palahniuk tycker det är svårt att kalla någon av sina skönlitterära böcker påhittade. Han plockar så mycket från verkliga livet.
Stranger than fiction av Chuck Palahniuk är dock verkliga historier. Med smala lite snirkliga bokstäver, nästan osynligt läser jag True stories. Jag missar det nästan.
I introduktionen skriver Palahniuk om människor som är ensamma, människorna i hans böcker som försöker få kontakt med andra människor, som försöker få höra till. Gränsen mellan vad som är fiktion och icke-fiktion är mycket tunn. Han skriver om författarskapet som en pendlande rörelse mellan ensamhet och att vara tillsammans med folk: Chances are, if you're reading this, you know this cycle. Reading a book is not a group activity. Not like going to a movie or a concert. This is the lonely end of the spectrum.
Här ryms texterna som kommer till mellan romanerna. Journalistiken. I Stranger than fiction möter jag minst lika skruvade porträtt och möten mellan människor som i Palahniuks romaner.

Boken är uppdelad i tre delar.
Texterna i People together behandlar människor som gör olika saker för att vara tillsammans med andra, för att höra till. Män som amatörbrottas, tränar och ligger i för att komma med i OS, som manglar sina egna öron hemma framför spegeln för att få den rätta looken - blomkålsöron - för att ge ett skarpare intryck, män som arbetar flera månader i sträck under vatten tillsammans i en u-båt, vad de gör för att fördriva tiden, hur de sover i skift, krockar med valar och diverse andra undervattensdjur, hur allt det där gnuggandet då man går emot varandra i de trånga gångarna inte betyder NÅGONTING alls..., om när författaren själv klädde sig tillsammans med en kamrat en dag i hundkostym respektive björnkostym för att undersöka hur folk betedde sig mot något de inte kan sätta kön och ansikte på (avskyvärt och förjävligt), män som är insnöade på medeltida slott och spenderar förmögenhetter på att återskapa och bygga upp dessa väldiga borgar från grunden mitt ute i skogen.
I Portraits läser jag om Michelle som arbetar med sin hund Yogi med att söka efter lik efter exempelvis naturkatastrofer, Juliette Lewis läser upp nedskrivna frågor till sin partner som säger en hel del om henne själv, Marilyn Manson lägger tarotkort för sig själv i ett hus som tidigare ägds av Rolling Stones, en man ute på vischan bygger sin egen raket som skall ta honom ut i rymden, Ira Levins och Amy Hempels författarskap.
delen med titeln Personal behandlar Palahniuks egna upplevelser. Här bjuds vi på anekdoter om inspelningen av Fight Club, om att möta folk som älskar den boken så till den milda grad att de tar den bokstavligt, om erfarenheterna av stereoider och läppförstorare. Och om faderns våldsamma död. Om hur människor i hans närhet inspirerar honom till hans romaner, hur han gör research.
ju mer jag läser desto mer suddas gränsen mellan det fiktiva och verkliga ut. Stranger than fiction - sant. Verkligheten är jävligt märklig.

När jag har en svacka så tycker jag alltid om att komma tillbaka till Chuck Palahniuk, jag läser om eller läser något nytt. Jag blir aldrig besviken. Han är min absoluta favoritförfattare så visst är jag partisk. Det finns ett mörker i hans historier som jag känner mig samanlänkad med. Kanske är det ensamheten. Det finns också en skevhet i hans författarskap och en fantastisk förmåga att skildra det extraordinära. Originalen på gränsen mellan svart humor och grundlös desperation. Han har en rytm och ett flöde i språket, lent mot hjärnan på något sätt. Denna förmåga innehar han också då han skriver om det icke-fiktiva och det glädjer mig.

Fell. vol 1 - Feral City av Warren Ellis/Bill Templesmith

Fell. Vol 1 - Feral City är skriven av Warren Ellis och elegant illustrerad av Ben Templesmith, som jag blev förtjust i då jag för någon månad sedan började läsa 30 Days of Night.
Det är en ännu inte avslutad serie och den har ingen regelbunden utgivning. Hittills har bara detta första album getts ut.

Intrigen i Fell utspelas i Snowtown, en stad i förfall, en förvildad stad med en känsla av film noir. Här är våldet, skevheten och ondskan vardag, illustrationerna är svarta och solen skiner sällan eller aldrig. Invånarna är fientliga och desperata och runtom i staden taggas byggnaderna av invånarna med gigantiska överkryssade S, som en form av skyddande magi.
Hit blir mordkommisarien Richard Fell (av en anledning okänd för läsaren) förflyttad. Han är en observant och till synes rättskaffens polis, inkastad i en för honom rätt främmande miljö.
Fell får genom sitt första fall i Snowtown kontakt med barägaren Myoko och de spenderar en del tid tillsammans. Under en kväll av mycket drickande märker Myoko Fell på halsen med det överkryssade S:et. På detta sätt, med det inskurna taggen skall han således vara skyddad från ont, när han vandrar på Snowtowns gator. Mellan Myoko och Fell växer så småningom en relation fram, genom henne lär han sig mer om staden.
Fell är uppdelad i korta fristående historier. Somliga karaktärer återkommer dock såsom Myoko och Nunnan. Nunnan är en hotfull karaktär som rör sig i periferin, bär en Richard Nixon-mask och nunnekläder. Nunnan ses ibland äta en glass, köpa tjänster av en prostituerad, köpa ett vapen med mera. Fell iakttar den märkliga karaktären på avstånd och med stigande misstänksamhet.



Som jag sade inledningsvis gillar jag Ben Templesmith. Den filmiska känslan i de svepande men ändå detaljrika färgillustrationerna finns även här. Snowtowns mörker läcker ut över boksidorna, lukten från de mögliga lägenheterna, de nerpissade gränderna och hamnområdet där liken uppsvällda flyter upp till ytan. Bland desperata självmordsbombare, pedofiler som pumpar sina barn fulla med avföring och kvinnor som dräper sina alkoholiserade makar växer en spännande historia fram. Alla har något att dölja i Snowtown. Richard Fell inkluderad.

Juni 2009

Juni börjar spretigt och slött.

Jag läser mestadels serier som jag lånar på Serieteket i Kulturhuset; 30 days of night - Return to Barrow (riktigt bra faktiskt, intrigen tätnar som man så gärna säger), Mr Punch (tragikomisk, svart och magisk barndomskildring med stort djup av Neil Gaiman och suveräna illustrationer av Dave McKean) och Midnight Days av samme Gaiman men så fantastiskt tråkig och intetsägande att jag faktiskt stängde albumet utan att läsa klart. Nä, allt är verkligen inte bra.
Strangers in paradise av Terry Moore om de två vännerna Katchoo och Francine och deras komplicerade relation sinsemellan. Inget övernaturligt, ingen fantastik, ingen sci-fi; Bara en riktigt gripande historia som jag vill fortsätta läsa. Det finns tydligen material att ta av, Strangers in Paradise har getts ut mellan mitten av 90-talet med avslutning 2007. 90 nummer har det blivit.
Vidare läses den fantastiska serien The Invisibles, postmodernt äventyr med parallella världar och osynliga universitet, konspirationsteorier och transvestithjältar. Mer om detta senare kan jag tänka, då jag kommit en ytterligare bit på väg.

Jag latar mig i hängmattan på balkongen och har svårt att samla tankarna. Om ett par veckor skall jag iväg till Biskops-Arnö för skrivarkurs. Det kommer att bli ordentligt spännande och utmanande. Det var så länge sedan jag skrev ordentligt.
Jag fortsätter läsa Joyce Carol Oates anteckningar och jag blir inspirerad av tankegångarna.
Bloggen går trögt i dessa dagar. Jag finner ingen inspiration till den, alls. Är den död?