I förändring

Då jag sätter fingertopparna mot tangenterna och ämnar organisera och formulera den strida ström av analyserande tänkande kring det jag läser - kommer ingenting ut. Den skrivande krampen som tidigare bara gällde det skönlitterära har nu flyttat över till bokanalyserandet.
Skrivarkursen satte igång en process i mig - och nu kommer jag inte ut. Jag antecknar, samlar. Jag läser inte speciellt mycket. Jo, jag läser serier; Dödvatten av Lars Krantz, Black hole av Charlie Burns, Strangers in paradise av Terry Moore och Wet moon av Ross Campbell. Den sistnämnda påminner mig om något förgånget. Den är mycket rar, men rätt fånig. Suveränt tecknad.

Jag samlar, iakttar, dokumenterar känslor med kameran och skriver - samlar mer. Hela tiden i bakgrunden pågår en process. Att inte skriva är också att skriva - det blir som en klåda inne i hjärnan. Jag skriver hela tiden, men det sker i det inre maskineriet. Kanske inte alltid på pappret och absolut inte för allmänheten. Nej, detta skall sparas men inte nödvändigtvis gömmas. Jag antecknar, sparar och väntar till en lugnare dag.

Gårdagens glädjande överraskning i Google reader - Tinyfeist är tillbaka.

Du är här.

You are here
Originally uploaded by observationer

Jag åkte till vackra Biskops-Arnö.
Skrivarkursen varade i närmare fyra dagar. Jag älskade biblioteket, ljuset som föll in genom taket och svepte in alla böcker och läsande människor i skimmer. Luften tycktes beströdd av skapandet. Doften av inspiration.
Jag drabbades av ön och avskildheten, respekten för ordet och behovet av isoleringen i processen.

Jag strövade runt i landskapet, blev myggbiten, blev iakttagen av rådjur, hörde sjöfåglar, spelade in min röst på min kamera, lade mig raklång i vetefälten och stirrade upp i himlen.
Hjärtat ville kliva ur bröstet då Gittan läste om försoning berättad genom Agneta Pleijel och Lars Ahlin. Försoning och nåd - kanske försonades även jag med den skrivande delen av mig. Att dela, behandla, utveckla, förloras, förlora, greppa.. vända och vrida. Varje dag var fylld av känslor, tårar bland leenden och kraftledningar som sträckte sig bort genom landskapet.
Jag somnade utmattad på rummet tämligen tidigt om kvällarna. Och så, upp igen morgonen. Duscha, frukost i det gröna - arbeta.

Jag sov tills lunch idag, sade upp mig från mitt jobb, tog ett dopp i bara trosorna i Årstaviken med en vän bara för att det föll mig in. Solkysst och spirande - jag.
Nu lever jag med anteckningsboken i fickan igen. Jag samlar. Tänker och vänder, vrider. Den inre evolutionen går stadigt framåt.

Stranger than fiction av Chuck Palahniuk

Chuck Palahniuk tycker det är svårt att kalla någon av sina skönlitterära böcker påhittade. Han plockar så mycket från verkliga livet.
Stranger than fiction av Chuck Palahniuk är dock verkliga historier. Med smala lite snirkliga bokstäver, nästan osynligt läser jag True stories. Jag missar det nästan.
I introduktionen skriver Palahniuk om människor som är ensamma, människorna i hans böcker som försöker få kontakt med andra människor, som försöker få höra till. Gränsen mellan vad som är fiktion och icke-fiktion är mycket tunn. Han skriver om författarskapet som en pendlande rörelse mellan ensamhet och att vara tillsammans med folk: Chances are, if you're reading this, you know this cycle. Reading a book is not a group activity. Not like going to a movie or a concert. This is the lonely end of the spectrum.
Här ryms texterna som kommer till mellan romanerna. Journalistiken. I Stranger than fiction möter jag minst lika skruvade porträtt och möten mellan människor som i Palahniuks romaner.

Boken är uppdelad i tre delar.
Texterna i People together behandlar människor som gör olika saker för att vara tillsammans med andra, för att höra till. Män som amatörbrottas, tränar och ligger i för att komma med i OS, som manglar sina egna öron hemma framför spegeln för att få den rätta looken - blomkålsöron - för att ge ett skarpare intryck, män som arbetar flera månader i sträck under vatten tillsammans i en u-båt, vad de gör för att fördriva tiden, hur de sover i skift, krockar med valar och diverse andra undervattensdjur, hur allt det där gnuggandet då man går emot varandra i de trånga gångarna inte betyder NÅGONTING alls..., om när författaren själv klädde sig tillsammans med en kamrat en dag i hundkostym respektive björnkostym för att undersöka hur folk betedde sig mot något de inte kan sätta kön och ansikte på (avskyvärt och förjävligt), män som är insnöade på medeltida slott och spenderar förmögenhetter på att återskapa och bygga upp dessa väldiga borgar från grunden mitt ute i skogen.
I Portraits läser jag om Michelle som arbetar med sin hund Yogi med att söka efter lik efter exempelvis naturkatastrofer, Juliette Lewis läser upp nedskrivna frågor till sin partner som säger en hel del om henne själv, Marilyn Manson lägger tarotkort för sig själv i ett hus som tidigare ägds av Rolling Stones, en man ute på vischan bygger sin egen raket som skall ta honom ut i rymden, Ira Levins och Amy Hempels författarskap.
delen med titeln Personal behandlar Palahniuks egna upplevelser. Här bjuds vi på anekdoter om inspelningen av Fight Club, om att möta folk som älskar den boken så till den milda grad att de tar den bokstavligt, om erfarenheterna av stereoider och läppförstorare. Och om faderns våldsamma död. Om hur människor i hans närhet inspirerar honom till hans romaner, hur han gör research.
ju mer jag läser desto mer suddas gränsen mellan det fiktiva och verkliga ut. Stranger than fiction - sant. Verkligheten är jävligt märklig.

När jag har en svacka så tycker jag alltid om att komma tillbaka till Chuck Palahniuk, jag läser om eller läser något nytt. Jag blir aldrig besviken. Han är min absoluta favoritförfattare så visst är jag partisk. Det finns ett mörker i hans historier som jag känner mig samanlänkad med. Kanske är det ensamheten. Det finns också en skevhet i hans författarskap och en fantastisk förmåga att skildra det extraordinära. Originalen på gränsen mellan svart humor och grundlös desperation. Han har en rytm och ett flöde i språket, lent mot hjärnan på något sätt. Denna förmåga innehar han också då han skriver om det icke-fiktiva och det glädjer mig.

Fell. vol 1 - Feral City av Warren Ellis/Bill Templesmith

Fell. Vol 1 - Feral City är skriven av Warren Ellis och elegant illustrerad av Ben Templesmith, som jag blev förtjust i då jag för någon månad sedan började läsa 30 Days of Night.
Det är en ännu inte avslutad serie och den har ingen regelbunden utgivning. Hittills har bara detta första album getts ut.

Intrigen i Fell utspelas i Snowtown, en stad i förfall, en förvildad stad med en känsla av film noir. Här är våldet, skevheten och ondskan vardag, illustrationerna är svarta och solen skiner sällan eller aldrig. Invånarna är fientliga och desperata och runtom i staden taggas byggnaderna av invånarna med gigantiska överkryssade S, som en form av skyddande magi.
Hit blir mordkommisarien Richard Fell (av en anledning okänd för läsaren) förflyttad. Han är en observant och till synes rättskaffens polis, inkastad i en för honom rätt främmande miljö.
Fell får genom sitt första fall i Snowtown kontakt med barägaren Myoko och de spenderar en del tid tillsammans. Under en kväll av mycket drickande märker Myoko Fell på halsen med det överkryssade S:et. På detta sätt, med det inskurna taggen skall han således vara skyddad från ont, när han vandrar på Snowtowns gator. Mellan Myoko och Fell växer så småningom en relation fram, genom henne lär han sig mer om staden.
Fell är uppdelad i korta fristående historier. Somliga karaktärer återkommer dock såsom Myoko och Nunnan. Nunnan är en hotfull karaktär som rör sig i periferin, bär en Richard Nixon-mask och nunnekläder. Nunnan ses ibland äta en glass, köpa tjänster av en prostituerad, köpa ett vapen med mera. Fell iakttar den märkliga karaktären på avstånd och med stigande misstänksamhet.



Som jag sade inledningsvis gillar jag Ben Templesmith. Den filmiska känslan i de svepande men ändå detaljrika färgillustrationerna finns även här. Snowtowns mörker läcker ut över boksidorna, lukten från de mögliga lägenheterna, de nerpissade gränderna och hamnområdet där liken uppsvällda flyter upp till ytan. Bland desperata självmordsbombare, pedofiler som pumpar sina barn fulla med avföring och kvinnor som dräper sina alkoholiserade makar växer en spännande historia fram. Alla har något att dölja i Snowtown. Richard Fell inkluderad.

Juni 2009

Juni börjar spretigt och slött.

Jag läser mestadels serier som jag lånar på Serieteket i Kulturhuset; 30 days of night - Return to Barrow (riktigt bra faktiskt, intrigen tätnar som man så gärna säger), Mr Punch (tragikomisk, svart och magisk barndomskildring med stort djup av Neil Gaiman och suveräna illustrationer av Dave McKean) och Midnight Days av samme Gaiman men så fantastiskt tråkig och intetsägande att jag faktiskt stängde albumet utan att läsa klart. Nä, allt är verkligen inte bra.
Strangers in paradise av Terry Moore om de två vännerna Katchoo och Francine och deras komplicerade relation sinsemellan. Inget övernaturligt, ingen fantastik, ingen sci-fi; Bara en riktigt gripande historia som jag vill fortsätta läsa. Det finns tydligen material att ta av, Strangers in Paradise har getts ut mellan mitten av 90-talet med avslutning 2007. 90 nummer har det blivit.
Vidare läses den fantastiska serien The Invisibles, postmodernt äventyr med parallella världar och osynliga universitet, konspirationsteorier och transvestithjältar. Mer om detta senare kan jag tänka, då jag kommit en ytterligare bit på väg.

Jag latar mig i hängmattan på balkongen och har svårt att samla tankarna. Om ett par veckor skall jag iväg till Biskops-Arnö för skrivarkurs. Det kommer att bli ordentligt spännande och utmanande. Det var så länge sedan jag skrev ordentligt.
Jag fortsätter läsa Joyce Carol Oates anteckningar och jag blir inspirerad av tankegångarna.
Bloggen går trögt i dessa dagar. Jag finner ingen inspiration till den, alls. Är den död?

Ett ojämnt inlägg om två sågade böcker

Dexter in the Dark av Jeff Lindsay - den vekaste av de hittills tre böckerna (Dexter by Design kommer ut i September 2009).
Metafysiska funderingar, vem är Den Mörka Passageraren, var kommer den ifrån? Samtidigt som Dexter blir iakttagen av någon (något) utomstående vilket skrämmer iväg hans mörka väsen (vilket får Dexter att känna ledsamhet och vrede, känslor som tidigare varit förtryckta), pysslar med bröllopsbestyr och undervisar barnen Astor och Cody i de mörka konsterna.
Detta är också första gången berättandet inte uteslutande sker i första persons-perspektiv. Någon iakttar Dexter och han är inte längre den enda rösten mellan boksidorna.
Nä, Dexter in the dark var inget för mig och en av recencenterna på Amazon kunde inte sagt det bättre:

Lindsay has managed to do to Dexter what George Lucas did to "The Force" in Phantom Menace: he attempted to "explain" him, and did so using the stupidest, most ridiculous idea possible. Just like the idea of The Force was ruined by "mitochlorians", the Dexter mythos has been utterly wrecked by this book.

Jag fick Dagbok 1973-1982 av Joyce Carol Oates med posten häromdagen. Jag vann den hos BookyDarling genom att skriva ner mitt bästa läsminne. Tack så mycket!
Jag har inte kommit så långt ännu, knappt hundra sidor.
Maria Sveland sågade Oates dagbok i DN i helgen. Jag kan uppbåda många motargument mot denna bittra recencents hårda ordalag. Hon ville få en inblick i författarens vardagsliv (smaskiga detaljer om inre demoner och allmänt skitsnack om bekantas bekanta då eller?) men blir besviken på att det bjuds så lite av den varan i Oates dagbok. Redan i inledningen skriver Oates själv att hon önskar "kartlägga medvetandet". Ja, dagboken (eller engelskans journal som jag ju anser är en nyansskillnad av ordet dagbok) är ett experiment!
Maria Sveland söker sanningen om Joyce Carol Oates, en sannare bild som hon genom användandet av ordet dagbok känner sig snuvad på:

Dagboken är full av den sortens återkommande kortfattade beskrivningar, frustrerande eftersom man anar att den där brunchen och utställningen innehöll så otroligt mycket mer intressant, litterärt sprängstoff, som Oates såklart skulle kunna beskriva, men som hon av någon anledning väljer att inte göra. Förvånande eftersom hennes romaner till stor till består av geniala, mycket detaljerade iakttagelser av rum, miljö och människor.

Ja, vad skall jag säga? Att tro att en dagbok (loggbok, anteckningsbok, journal) skall vara som en roman, att den skall vara skriven med samma litterära kvalitéer som en roman - är naivt. Vem tusan skriver dagbok, med baktanken att de över 30 år senare skall publiceras?
Vem orkar brodera ut meter efter meter av text om något som bara är till för en själv?
Jag läser dagboken, eller vad jag skulle välja att kalla den - loggboken - och jag blir inspirerad. Jag förväntade mig inte mer än just vad det är - en anteckningsbok. En karta. Inte nödvändigtvis intressant och vacker alltigenom, utan bara inspirerande.

Happy Towel Day!

"A towel, it says, is about the most massively useful thing an interstellar hitchhiker can have. Partly it has great practical value.You can wrap it around you for warmth as you bound across the cold moons of Jaglan Beta; you can lie on it on the brilliant marble-sandedbeaches of Santraginus V, inhaling the heady sea vapors; you can sleep under it beneath the stars which shine so redly on the desert world of Kakrafoon; use it to sail a miniraft down the slow heavy River Moth;wet it for use in hand-to-hand-combat; wrap it round your head to wardoff noxious fumes or avoid the gaze of the Ravenous Bugblatter Beast ofTraal (such a mind-boggingly stupid animal, it assumes that if you can't see it, it can't see you); you can wave your towel in emergencies as a distress signal, and of course dry yourself off with it if it still seems to be clean enough.
More importantly, a towel has immense psychological value. For some reason, if a strag (strag: nonhitchhiker) discovers that a hitchhiker has his towel with him, he will automatically assume that he is also inpossession of a toothbrush, washcloth, soap, tin of biscuits, flask, compass, map, ball of string, gnat spray, wet-weather gear, space suit etc., etc. Furthermore, the strag will then happily lend the hitchhiker any of these or a dozen other items that the hitchhiker might accidentally have "lost". What the strag will think is that any man who can hitch the length and breadth of the galaxy, rough it, slum it,struggle against terrible odds, win through, and still knows where his towel is, is clearly a man to be reckoned with.
Hence a phrase that has passed into hitchhiking slang, as in "Hey, you sass that hoopy Ford Prefect? There's a frood who really knows where his towel is." (Sass: know, be aware of, meet, have sex with; hoopy: really together guy; frood: really amazingly together guy."

ur The Hitchhiker's Guide to the Galaxy av Douglas Adams, kapitel 3.

Det var många år sedan jag läste Liftarens guide till galaxen, sådär tio år sedan, men idag är det Towel Day, vilket går ut på att den 25 maj varje år - sedan 2001 då Douglas Adams gick bort- tar man med sig handduken var man än går.
Så, glöm inte handduken idag gott folk!

Dearly devoted Dexter av Jeff Lindsay

En solig lördag i hängmattan spenderades med Dearly devoted Dexter av Jeff Lindsay.
I den andra delen av serien om Dexter Morgan blir denne mål för poliskollegan Doakes granskande blick. Han anar Dexters mörka sida och håller honom under uppsikt.
En person från Doakes förflutna (mer känd som Dr Danco) dyker upp i Miami, kidnappar en efter en av hans gamla militärkollegor från inbördeskriget i El Salvador och för bort dem, drogar dem och avlägsnar deras lemmar, genitalier, tunga och ansiktsdrag såsom ögonlock, näsa, läppar. Han lämnar dem så: ensamma och vid liv framför en stor spegel för att ordlösa och utan förmåga att blunda betrakta sina stympade kroppar. Dexter blir således lämnad i fred och kan fokusera på det han gör bäst - dödar odömda mördare enligt Harrys Kod.
Dexter har - medan Doakes noggrant skuggat honom - varit tvungen att undertrycka sina drifter och spenderat mer tid med Rita och hennes barn Cody och Astor - för syns skull - vilket börjat få en del, för Dexter, relationsmässigt jobbiga konsekvenser ("Somehow here I was on a just right night, playing Kick the Can with a flock of children instead of playing Slice the Slasher with a carefully chosen friend.").
Dock blir Dexter ofrivilligt indragen i jakten på sadisten, då agenten Kyle Chutsky (tillika Debs nyfunna pojkvän) blir Dr Dancos nya offer. Han måste därför arbeta tillsammans med Doakes för kunna stoppa denna Dr Danco.

Den här boken tycks vara skriven som en fristående uppföljare till Darkly dreaming Dexter. Små partier känner jag igen sedan förrut, som om Jeff Lindsay måste återupprepa för oss olika karaktärsdrag hos de olika bifigurerna kring Dexter. Jag finner det en smula irriterande, men förmodligen hänger detta ihop med att jag läst böckerna i såpass tät följd. Läser man dem med längre mellanrum kanske man inte hakar upp sig på det.
Vidare slås jag återigen av hurpass löst tv-serien är baserad på boken. Doakes blir röjd ur vägen på ett fasligt mycket mer intressant sätt i litterär form, jämfört med hur det går till i tv-serien.
Jag ser vissa likheter mellan Kyle Chutsky och tv-seriens Frank Lundy och jag finner definitivt idén med att Cody eventuellt delar Dexters mörkare sidor och har potential att bli den som kan tänkas föra vidare Harrys Kod mycket underhållande.
Jag gillar att Dexter i den här boken är mer ironisk än förrut, jag tycker om hur ifrågasättandet och kritiken av normalitet elegant förs fram. Språket är rappt, allitterationerna finns kvar, ironin är tjockare.

Men det är klart, knappast skulle tv-serien blivit en såpass stor framgång om allt mörker fått för mycket utrymme, det måste väl i största möjligaste mån vara hyfsat rumsrent på bästa sändningstid? Kanske finns här ett behov av en karaktär som man måstee sympatisera med? Dexter är ingen sympatisk person alls, tv-serieversionen av honom är alltför neat, doppad i socker.