Sju fakta om Linda a.k.a marlan på Avantgardet

Snowflake tycktes vara glad för min återkomst till bloggen. Eller så är detta kanske en hint om att jag ska komma tillbaka?
Hon gav mig i varje fall en så kallad award på sin blogg, vilken går ut på att jag ska avslöja sju intressanta fakta om mig själv. Orsaken till denna award? Jag skrev ett inlägg om Kindred av Octavia Butler, så att Snowflake var tvungen att läsa henne och därmed upptäcka hur otroligt bra Butler är.
Nog utgör dessa sju fakta ett ganska lätt ämne att ta sig an, när jag ska försöka hitta tillbaka till rytmen med vilken jag skriver inläggen på Avantgardet. Jag ger det ett försök.

1. Jag är extremt mörkrädd. Om jag är ensam hemma kan jag aldrig släcka lampan då jag ska sova. Jag tror inte på monster under sängen, men jag finner mörker fantastiskt obehagligt och upplever att jag får svårt att andas. Jag kan inte gå in i ett mörkt rum, inte ens om det är soprummet mitt på dagen.
   
2. En utav mina texter har blivit publicerad i ROKS tidning Kvinnotryck, 2004. Den var även med i specialutgåvan vid 20-årsjubiléet.
3. Jag har varit vegetarian sedan 11 års ålder och jag har nu levt större delen av mitt liv - grönt. Till ämnet hör också att jag varit med i Djurens Rätt (dåvarande NSMPD) sedan 9-10 års ålder.
4. Jag har slagit Jante på käften i och med att jag startade min butik på Etsy i skiftet November/December 2009. 6 försäljningar + en och en halv månad senare inser jag att jag faktiskt kan det jag gör, att jag har uppbackning från både vänner och främlingar och att jag nätverkar på ett sätt som jag aldrig har nätverkat förr. 
5. Jag har väldigt gröna fingrar och har börjat drömma så smått om ett litet hus vid skogens slut (fast helst nära tunnelbanan, helst i Midsommarkransen) eller en liten kolonilott. För tillfället trängs fyrtiotalet olika växter på mina och D's 59 kvadrat.
6. Jag är nybliven administratör på teambloggen Hearts and Hands United. Vi en grupp hantverkande kvinnor med butiker på Etsy som gått samman för att hjälpa och stötta varandra i våra verksamheter. En av medlemmarna i HHU är Tasha LaRae som sjunger i Arrested Development.
7. Jag brukar arbeta idellt på Tellus Bio och Café i Midsommarkransen, på Chimos Vänkväll en gång i månaden. Dessa kvällar finner man mig i kassan där jag tar betalt, öppnar ölflaskor med en väldig fart samt delar ut mat till gästerna. Kommer ni dit någon gång - säg hej vettja!

Det var det. Intressant, tjaa.. kanske det. Jag hade roligt då jag skrev det i alla fall.
Enligt instruktionen skulle jag skicka vidare denna award till sju bloggar. Faktum är att jag inte vet om jag ens känner till sju bokbloggar längre. Jag har varit borta härifrån alldeles för länge och de flesta av bokbloggarna känner jag numera bara via Twitter.
Jag låter detta inlägg vara som det är och tackar Snowflake för handtaget till skrivardörren.

Kära litteraturvänner

Bloggen fortsätter sova.

Jag tittar till den ibland, drar upp täcket en bit och klappar den lite över den lena ryggen. Så vänder jag på klacken och tassar ut igen.

Andra projekt har tagit vid. Jag pendlar mellan att vilja stänga om bloggen och att fortsätta skriva i den.

Kanske borde jag fokusera på det skapande och det kreativa - hellre än att vara bunden vid att prestera felfria och läsvärda texter om litteratur.

Jag hinner knappt läsa, då jag börjat studera igen. Den gamla vanliga valsen med andra ord. Uppsala drar närmare - målet är där borta på andra sidan sommaren.

Tills vidare ber jag er ta en titt på det senaste tillskottet till butiken - bokmärken.

Psst

Jag ser att det ännu är tre personer som följer den här mycket sömniga litteraturbloggen.
Jag skriver inte så mycket om böcker längre. Jag hinner inte ens läsa det jag själv vill, för tillfället.
Den senaste skönlitterära boken i min hand var Orhan Pamuks Snö. Jisses, vilken sömning historia! Nobelpristagare i all ära, men snälla nån, snälla författare: våga korta ner romanen!
Jag har istället gått upp i handarbetandet och tipsar härmed om min Etsy-butik, där virkade och stickade ting av mindre och större mått skall säljas.
Ni som följer min Twitter och kanske även min Tumblr känner redan till mina planer och förehavanden.

Avantgardet får fortsätta slumra några månader till. Det är ju trots allt vinter.

Generalfel, vantar och en pingvin

Ja, men vi säger så här då: För första gången någonsin begår jag ett generalfel vad gäller salstentor - jag kontrollerar inte var och framförallt när salskrivningen ska vara. FEL!

Då jag packat kaffetermosen, den obligatoriska lakritsen och frukten och tagit på mig de nya fina vantarna beger jag mig på cykeln mot Årsta för att ta pendeltåget till skolan. Relativt ångestfylld inför att vara tvungen att tampas med fraser, satser och fältscheman sms:ar jag en kurskamrat för att fråga vilken sal det är som gäller. Svaret: "Tentan var klockan 9".

Å fan.

Här står jag klockan 12.33 i Årstaberg och känner mig fånig. Det är bara att klampa hem då, trängas med Bitterheten i soffan och se på X-files där Mulder har alldeles för mycket skägg.

Tur att The Hour of the Star av Clarice Lispector kom med posten från Finland i alla fall. Tentan får istället vänta tills den 7 december.

Upptakt

Flera gånger inatt vaknade jag.
Jag klev ur sängen, ut på toaletten. Läste några rader i SH's studenttidning som ligger på trähyllan, bredvid toapappret. Tio minuter senare ligger jag återigen i sängen, tittar ömsom i taket, ömsom ut genom fönstret upp på de upplysta fönstren på kullen. Och så på klockan i mobilen: 01.12. Bredvid mig sover D redan tungt.

Tjugo minuter senare har jag ännu inte somnat, så jag kliver upp, går ut i köket och dricker ett glas vatten. Tillbaka till sängen igen, somnar. Drömmer drömmar om att jag försover mig. En kvinna som är rädd att bli bestulen flimrar förbi i drömvärlden. Hon bär alla sina dyrbarheter fästa nära kroppen, trots att hon bor i en nedsläckt lägenhet på nedre botten. I drömmen är livet bra märkligt.
Jag vaknar flera gånger till och när alarmet äntligen ringer klockan 7.00 är mina ögon grusigare än vanligt. Frukost intas - en tallrik jordgubbssoygurt, medan jag bläddrar igenom DN. Jag knäpper på vattenkokaren, men glömmer att göra te.

Trampar lite senare på cykeln uppför min gata, mot pendeltåget. Trafiken är tung på Södertäljevägen och uppe på E4:an står den still helt.
På perrongen möter jag E, vi språkar lite om dagens grammatikdugga och plankning på vägen till SH.

Väl framme infinner sig lugnet, sittande i bänken i en tyst sal med en tämligen episk panoramavy av den gryende dagen att vila ögonen på. Termos, penna, och M's bullar.
"Klockan är nio, var så goda att börja."

Höstplaner

Hösten är på väg, fastän jag idag kunnat ligga bararmad ute i hängmattan på balkongen och läst.
Svenska Akademiens språklära, smaka på den ni go'vänner.
Varm var solen och den analkande hösten/vintern kändes trots all snårig grammatik, avlägsen.

Jag läser noveller av Hjalmar Söderberg, Lars Ahlin och Pär Lagerkvist. Jag reflekterar över vad jag tycker om med dessa och vad det är som gör att jag inte tycker om hos Sonja Åkesson och Rita Tornborg. Jag filar lite på mina texter om ensamma benproteser och sunkiga lägenheter i Berlin.

Två biljetter är förövrigt bokade och betalda till Claire Castillon. Hon kommer till Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm, den 8 oktober. Jag skall dit och lyssna på henne tillsammans med Fröken C, min frankofila vän. Efter författarsamtalet ser jag fram emot ett par glas rött vin och samtal med ovannämnda Fröken om litteraturen. Hösten på detta sätt, är välkommen.

Uppdaterad September-anteckning

Från och med nu är det lika bra att den skara av läsare jag har knappar in och sparar adressen till min Inbundna Tumblr. Det försiggår mer litteraturrelaterad aktivitet där, när jag för närvarande inte finner tillräckligt mycket inspiration/tid för att skriva långa välformulerade blogginlägg på Avantgardet.

September-anteckning

Avantgardet byter kläder. Tiderna ändras denna höst.
marlan kommer ut ur garderoben och hoppar i en ny människokostym. Det kanske blir en kall vinter.
Från det ena till det andra kan jag säga att Tumblr är riktigt roligt då man kommer underfund med det; desto mer användbart än Twitter.

Om Infected av Scott Sigler

Ingenting är statiskt. Utvecklingen går hela tiden framåt, framåt.
Jag läser svenska med inriktning mot textproduktion numera och koncentrerar mig således på det egna skrivandet. Det skönlitterära läsandet blev lagt på hyllan i och med studiernas början. Scott Siglers Infected var en mycket bra avslutning.
Ta avstamp i parasiter tar över sina värddjurs kroppar och får dem att ändra beteendemönster, blanda med Morgellons disease - en omdebatterad sjukdom där patienten upplever att han/hon har främmande fibrer under huden. Detta resulterar i att patienten kliar sig och därmed skadar sig själv.
Scott Sigler berättar mycket skickligt flera parallella berättelser. Det börjar med rapporter om människor som plötsligt blir vansinniga, paranoida och går bärsärk, innan de slutligen tar livet av sig själva. En CIA-agen mister sin partner under ett uppdrag som inbegriper en av dessa "infekterade" människor. De infekterade undersöks av en grupp med forskare vilka finner främmande fibrer - i form av trianglar - i de dödas snabbt ruttnande kroppar. Under tiden börjar den före detta football-spelaren Perry känna av klåda på olika delar av kroppen. En ständigt tilltagande klåda som efter några dagar tvingar honom att stanna hemma från jobbet, som får honom att klia sönder sin egen kropp. Så finner han fibrerna och börjar försöka avlägsna dessa från kroppen.

Infected är inget för dig som inte kan med blod, äckel och självstympning. Har du minsta dragning åt hypokondri eller svårt för parasiter, är det förmodligen inte heller en bok för dig.
Jag, däremot, satt som fastnaglad. Sigler skriver korta kapitel och varvar de olika berättelserna stiligt. Detta kan såklart ha sin förklaring i att boken från början skrevs som podcast.
Styrkan i berättelsen är just frånvaron av det visuella. Jag behöver inte se vad som händer med Perry Dawseys kropp, jag läser det och bilden som skapas inne i mitt huvud är mer än nog. Som film riskerar Infected - för min del- att bli ännu en i raden av ganska fåniga skräck/sci-fi-filmer.
Jag har sagt det förr och det gäller även i det här fallet; texten skapar stämningar och fasor som kameran inte kan fånga.

Zombie-litteratur - The rising av Brian Keene

Följande textkonversation om Brian Keenes The rising, utspelade sig ikväll mellan mig och min kamrat D:

Undertecknad: Alltså Keene-boken var inte SÅ kass som jag trodde. Det var som en kass zombiefilm i text. Och nu är den på väg mot en ivrig läsare i Storbritannien.
Kamrat D: Nej! Den är en skam för genren! Seriöst! Den är lika dålig som den där filmen med zombiekon i. :D Fast jag är glad att du led mindre än jag av att läsa den. Säg till om du vet någon som vill ha ett ex.
Och läs för allt i världen inte uppföljaren...

Nå, nu läste jag The rising i vilken Jim har barrikaderat sig i en bunker som han byggt enkom för millenieskiftet, då zombieapokalypsen bryter ut och drar hans fru och deras ofödda barn med sig.
Jim har en son (från ett tidigare äktenskap) som bor hundratals mil bort och då han får ett telefonsamtal från sonen (innan mobilbatteriet dör), beslutar han sig för att ge sig ut och rädda honom.

Jag har svårt att ta berättelsen på allvar, i den mån man kan ta en bok som behandlar köttätande levande döda på allvar... Men på något sätt trivs jag bättre med att zombies är långsamma, sega och blodtörstiga. När de kan kalkylera och till och med dra ett och annat skämt, känns det inte längre så intressant. Att all världens levande varelser blir till zombies har jag också lite svårt för. I Keenes bok går ingen säker för zombierna, både djur och människor drabbas och kommer tillbaka som odöda.

Icke desto mindre är det mycket action i Keenes inälvsdrypande historia. Det är full fart från början till slut och jag läser de dryga 320 sidorna på ett par få dagar. Den innehåller våld, förnedring, grymma kvinnoförnedrande soldater, skuldtyngda vetenskapsmän, förtröstande präster, faderlig kärlek och mycken slakt av både levande och döda.

Det är inget som kommer att stanna kvar i mitt sinne, men nog dög det utmärkt som underhållning under dessa dagar. Likt filmen som syftas på i min och D's konversation, Dead meat, är det inte mycket mer än splattrande underhållning jag förväntade mig. Jag tror inte det är möjligt att döda en zombie med en dammsugare som en fyndig kvinna gör i ovanstående film, men nog tusan skrattade jag gott då jag såg det. Jag uppskattar hellre klassiker som Dawn of the dead eller nyare exempel som 28 days later.
Lite liknande är det med böcker, jag visste vad jag fick då jag hade boken i min hand. Skulle jag vilja ha mer solid zombielitteratur väljer jag kanske från något annat förlag än ett som kallar sig Leisure Horror (som i mina öron låter onekligen lättsamt och simpelt)?