"Patches of fog, clear sky - 0.0 °C"

För det första, en parentes: Högst upp i höger hörn på min dator, redovisas dagens datum tillsammans med väder, vind och temperatur. Det är fasligt festligt måste jag säga. Och kanske nästan lite poetiskt.

Nu till det väsentliga bokperverterandet:
Hos Arina kom jag att tänka på "förr" igen. Med förr menar jag, säg kanske 10-12 år sedan, när jag spenderade mer slötid på biblioteket. När jag ville ha nya uppslag på, för mig, okänd litteratur att läsa brukade jag oftast bara gå runt och strosa mellan hyllorna, dra ut en bok här, bläddra i en annan bok där. Se vad bibliotekarierna satt upp för böcker på snurrorna och i hyllorna. Ibland bläddrade jag i bibliotekskatalogen, sökte på måfå på specifika ord som intresserade mig, som jag ville läsa om. På detta sätt kom jag i kontakt med Jeff Noons Vurt, William Gibson, biografier om Marilyn Monroe, poesi av Pamela Jaskoviak och många fler, men dessa är de jag kommer att tänka på närmast.
Det är lite som att strosa i antikvariat nuförtiden, (eller på den tiden jag ännu iddes köpa begagnade skivor) man vet aldrig vad man kommer hem med.
Och nog är det är lite det som är tjusningen också, för min del, att man inte riktigt vet innan vad man skall ta med sig hem.

Avgörande

Den 4 augusti 1995.
Dagen var stekande het, minns jag. Kvällen innan hade jag varit ute med min syster och hennes vän.
Min systers vän färgade mitt långa hår med henna i sitt badrum, jag fick låna små droppar av hennes tunga patchouli-parfym. Den där dagen har fastnat i mitt minne som en dag då jag fann mig själv stå på randen till ett annat liv. Långt bort från hemstaden, föräldrar, vänner.
Vi hade suttit på balkongen på Kungsholmen, i solen och druckit vin, jag hade fått vin att dricka som en vuxen, jag hade fått följa med ut på krogen trots att jag bara var 16 år. En pakt slöts mellan mig och storasyster: säg inte ett knyst om detta till mamma! Aldrig. Inte ett ord.
Morgonen däpå vaknade jag med syster i hennes breda säng i den lillalilla lägenheten, en skummig smak i munnen.
Vi tog oss ut till Djurgården och Sjöhistoriska för R.E.M. med förband Radiohead. R.E.M. var givetvis en stor upplevelse, den första riktiga spelningen jag var på, inlindad i nostalgins dämpade ljus. Innan den här dagen hade jag mest tyckt att Radiohead var ett gäng töntar, fy vad dåliga de var. Men ihopträngd med alla andra framför scenen togs jag med storm av Thom Yorke och Radiohead, som just släppt The Bends. Jag tror aldrig jag har sett ett bättre förband.

Sedan 1995 känns det som att R.E.M. har stått hyfsat stilla, de låter ännu i stort sett likadant som de alltid gjort, men Radiohead har stadigt rört sig framåt. Utvecklats. Alltid med nerverna på utsidan, alltid med mitt hjärta som blir för stort för bröstkorgen varenda gång jag hör dem, varenda gång jag ser en spelning med dem. Och det har ändå blivit några (kanske fem?) gånger genom åren. Jag trodde det var sista gången nu på årets Roskildefestival. Jag var inte jättepeppad att se dem, då jag och M gick mot Orangea scenen medan mörkret sänkte sig över oss.
Två timmar senare stod jag där igen, med gåshuden under kläderna, och lungorna imploderade.

Inatt lyssnar jag på Radiohead och videon till Street Spirit (fade out) är fortfarande lika vacker som jag minns den från den tiden då MTV fortfarande gick att se på.

Kulturkammaren

Fastnade på Marcus Birros blogg häromdagen.
När jag gick i högstadiet, läste jag hans bror Peter Birro (Under bordet och Utan nåd - The Sound of Speed) väldigt mycket. I nuläget kan jag inte riktigt minnas var det var som tilltalade mig så. Det var väl svärtan. Och desperationen. Allt smuts och ångest och spyor, skit. All död och ensamhet låg liksom ett lager över boksidorna. Det var väl något som kändes verkligt, något som jag kunde spegla mig i, även om jag själv inte levde livet hälften så hårt som personerna i Birros böcker. Och Per Hagman. Per Hagman läste jag mycket också. Han var blond och svår, som en bok riven ur hjärtat med soundtrack av the Cure. På något sätt var det väl en föraning. Ett lugn innan stormen. Jag vet inte.
Jag och V läste dem i allafall; Birro, Hagman, Erik Hörstadius (som jag dock inte orkade med, han var verkligen inget bra) och Bret Easton Ellis.
Och The Smiths Never had no one ever. Jag blev introducerad till The Smiths via Peter Birro. Morrissey skulle vara förband åt David Bowie minns jag, 1996? Vi skulle dit bara för att se honom. Inte Bowie.

Det som fångade min uppmärksamhet i bloggen var att Marcus nämner Kulturkammaren. Det lockar tillbaka minnen.
Jag och V aspackade på vadhelst vi fick tag i, och så upp på tåget till Norrköping. Vi måste bort, bort, Linköping är för litet, det är hemma och tråkigt. Folk är döda här. Vi ville ut. Så: Norrköping.
Vi hade inget mål med att åka dit egentligen. V kände snubbar där, som vi hängde med. Oftast drog vi bara hem till någon relativt okänd, drack vin, blev fulla och sjöng Cornelis. Oftast var vi aspackade på pendeltåget dit, träffade folk på stan som vi hängde med. Vi var ju för unga för att komma in på krogen i alla fall. Hur många gånger har jag inte sovit på tågstationen i Norrköping, nära nära V på en bänk, väntande på första tåget hem? Livet var sannerligen en fest och vi fanns där för att sluka det, allt.

Och så Kulturkammaren. Kulturkammaren var lite som Skylten i Linköping, men roligare och mer intressant eftersom det ändå låg i Norrköping och således inte var "hemma". Mitt starkaste minne är när jag och V går dit och Mazarine Street skall spela. Det är innan spelningen och V är fullare än mig, vi hänger inne i lokalen och bandet sitter och dricker öl några bord bort.
V, lyckas givetvis strula med någon i bandet. V lyckades alltid "sorka i logen" som vi skämtsamt sa. Det var med medlemmar ur Millencollin och Broder Daniel.
Den här kvällen var det i alla fall snack om att följa med vidare efter spelningen. Någon av dem, han spelar orgel, frågade mig om jag inte skall hänga med honom och de andra, det kunde väl vara mysigt? Och du är ju så jävla fin. Jag minns att jag åkte hem med tåget och sov på Mosters soffa, eftersom mamma jobbade och sista bussen hem hade redan gått. Full som ett as var jag i alla fall.
Jag var aldrig speciellt framåt sådär, jag satt mest för mig själv i de lägena. Varför skall man knulla någon bara för att den råkar spela i ett band? Jag fattade aldrig det där. Å andra sidan träffade jag knappt killar på den tiden. Det fanns andra saker att tänka på, tydligen.

Men det är minnen. Det är så mycket jag minns tillbaka på nu, när livet dras upp i någon slags stabilitet. Nu kommer det, det där nya livet som inkluderar en annan människa, någon jag vågar tro kommer stanna väldigtväldigt länge. Någon jag håller på att bygga ett liv med, på riktigt.
Det är så mycket jag är rädd för att glömma. På ett sätt känns det som om jag har blivit vuxen väldigt fort de här senaste månaderna. De där dagarna är över och det är nu nostalgin kommer över mig och minnena av det som var konstruerar den jag är nu.

K.

Jag är jämngammal med dig nu.
Jag satt och lyssnade på Thåström idag, när jag åkte tunnelbana. Det är svidande bitterljuva rader om svunna tider. Minnen som mera liknar skuggor. Som en elegi över ungdomen, om tider som inte går att få tillbaka.

Jag tänkte på dig och hur du bleknar alltmer i mitt minne. Du är ett grynigt minne. Om jag tänker efter noga kan jag minnas hur din röst låter. Jag kan höra den inne i huvudet, den trängs med pipet i öronen. Jag försöker minnas vad vi talade om. Det är väldigt svårt. Jag kan inte riktigt minnas hur vi talade med varandra eller vad vi talade om.
Jag kan komma ihåg ditt hår. Strävt var det. Och grovt; grova hårstrån. Som tagel vet jag att jag tänkte. Det är som om jag kan sträcka ut handen och ta på det, här på tåget.
Jag kommer ihåg snabbmakaroner och falukorv, i din mammas kök. Jag minns hennes gröna bil och alla posters inne på ditt rum. Jag minns din breda säng och frukost på sängen. Jag minns söndagnätter med Headbanger's Ball och Vanessa Warwick. Vi låg i din säng och kollade på det i smyg på grund av den sena timmen.

Jag tror jag kämpar för att inte glömma. Jag tror jag försöker bevara minnena, så intakt det går. Så jag utkristalliserar enstaka ting; ditt hår, hur teet smakade, badkaret med allt skum och så vi mitt i det, din snirkliga handstil, dina kängor. Hur arg din mamma var när vi skulle på spelning på Skylten fast vi gick ändå. Två likadana i stripigt hår, obligatoriska flanellskjortor, armébyxor och stora kängor. Du drömde om teater och jag drömde mest om att skolan skulle ta slut så jag kunde flytta bort. Till någon annan stad.
Bästa vänner, så bäst att man inte ser var den ena slutar och den andra börjar.

Nu är jag vuxen. Jag är jämngammal med dig för du är ett år äldre än mig. Egentligen är jag väl äldre än dig nu, om man skall vara petig. Pappa och jag var och tittade på stenen för ett par år sedan. Jag hade inte med någon blomma, jag visste inte vad det skulle vara bra för. Vi stod en stund och var tysta, pappa och jag.
Jag mindes begravningen och din mamma som föll mig om halsen, som om det skulle föra henne närmare dig. Även om du och jag var så långt från varandra ändå, redan innan. Din mamma sa att du hade sagt att du sprungit på mig på stan, någon månad innan du gick bort. Du hade varit glad för min skull och glad att du träffat mig så där, hastigt på stan.
Jag minns att begravningen var vidrig och att jag inte kunde gråta tyst. Det ekade i kyrkan och snoret rann. Sara och Sandra som höll i mina armar för kraften tog slut, framme vid kistan.
Och jag mindes att min pappa grät och sa att han i alla fall hade kvar sin dotter i livet.

Jag kan inte minnas att jag någonsin sa att du var värdefull. Jag kan inte komma ihåg att jag förklarade vad du betydde och hur viktig du var för mig. Jag sa aldrig att jag älskade dig, men det gjorde jag ju. Tveklöst och alla dagar.
Det är bitterljuvt att tänka på dig. Det är minnen som får mig att le och känna stor värme, men samtidigt knyter det sig i bröstet, inne i själva hjärtat och jag blir otroligt vemodig.

Det är dig jag tänker på idag, när jag egentligen skall skriva hemtenta.
En dag för vårdandet av våra minnen. Och en tacksamhet som jag aldrig uttryckte.