Psst

Jag ser att det ännu är tre personer som följer den här mycket sömniga litteraturbloggen.
Jag skriver inte så mycket om böcker längre. Jag hinner inte ens läsa det jag själv vill, för tillfället.
Den senaste skönlitterära boken i min hand var Orhan Pamuks Snö. Jisses, vilken sömning historia! Nobelpristagare i all ära, men snälla nån, snälla författare: våga korta ner romanen!
Jag har istället gått upp i handarbetandet och tipsar härmed om min Etsy-butik, där virkade och stickade ting av mindre och större mått skall säljas.
Ni som följer min Twitter och kanske även min Tumblr känner redan till mina planer och förehavanden.

Avantgardet får fortsätta slumra några månader till. Det är ju trots allt vinter.

Höstplaner

Hösten är på väg, fastän jag idag kunnat ligga bararmad ute i hängmattan på balkongen och läst.
Svenska Akademiens språklära, smaka på den ni go'vänner.
Varm var solen och den analkande hösten/vintern kändes trots all snårig grammatik, avlägsen.

Jag läser noveller av Hjalmar Söderberg, Lars Ahlin och Pär Lagerkvist. Jag reflekterar över vad jag tycker om med dessa och vad det är som gör att jag inte tycker om hos Sonja Åkesson och Rita Tornborg. Jag filar lite på mina texter om ensamma benproteser och sunkiga lägenheter i Berlin.

Två biljetter är förövrigt bokade och betalda till Claire Castillon. Hon kommer till Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm, den 8 oktober. Jag skall dit och lyssna på henne tillsammans med Fröken C, min frankofila vän. Efter författarsamtalet ser jag fram emot ett par glas rött vin och samtal med ovannämnda Fröken om litteraturen. Hösten på detta sätt, är välkommen.

September-anteckning

Avantgardet byter kläder. Tiderna ändras denna höst.
marlan kommer ut ur garderoben och hoppar i en ny människokostym. Det kanske blir en kall vinter.
Från det ena till det andra kan jag säga att Tumblr är riktigt roligt då man kommer underfund med det; desto mer användbart än Twitter.

I förändring

Då jag sätter fingertopparna mot tangenterna och ämnar organisera och formulera den strida ström av analyserande tänkande kring det jag läser - kommer ingenting ut. Den skrivande krampen som tidigare bara gällde det skönlitterära har nu flyttat över till bokanalyserandet.
Skrivarkursen satte igång en process i mig - och nu kommer jag inte ut. Jag antecknar, samlar. Jag läser inte speciellt mycket. Jo, jag läser serier; Dödvatten av Lars Krantz, Black hole av Charlie Burns, Strangers in paradise av Terry Moore och Wet moon av Ross Campbell. Den sistnämnda påminner mig om något förgånget. Den är mycket rar, men rätt fånig. Suveränt tecknad.

Jag samlar, iakttar, dokumenterar känslor med kameran och skriver - samlar mer. Hela tiden i bakgrunden pågår en process. Att inte skriva är också att skriva - det blir som en klåda inne i hjärnan. Jag skriver hela tiden, men det sker i det inre maskineriet. Kanske inte alltid på pappret och absolut inte för allmänheten. Nej, detta skall sparas men inte nödvändigtvis gömmas. Jag antecknar, sparar och väntar till en lugnare dag.

Gårdagens glädjande överraskning i Google reader - Tinyfeist är tillbaka.

Du är här.

You are here
Originally uploaded by observationer

Jag åkte till vackra Biskops-Arnö.
Skrivarkursen varade i närmare fyra dagar. Jag älskade biblioteket, ljuset som föll in genom taket och svepte in alla böcker och läsande människor i skimmer. Luften tycktes beströdd av skapandet. Doften av inspiration.
Jag drabbades av ön och avskildheten, respekten för ordet och behovet av isoleringen i processen.

Jag strövade runt i landskapet, blev myggbiten, blev iakttagen av rådjur, hörde sjöfåglar, spelade in min röst på min kamera, lade mig raklång i vetefälten och stirrade upp i himlen.
Hjärtat ville kliva ur bröstet då Gittan läste om försoning berättad genom Agneta Pleijel och Lars Ahlin. Försoning och nåd - kanske försonades även jag med den skrivande delen av mig. Att dela, behandla, utveckla, förloras, förlora, greppa.. vända och vrida. Varje dag var fylld av känslor, tårar bland leenden och kraftledningar som sträckte sig bort genom landskapet.
Jag somnade utmattad på rummet tämligen tidigt om kvällarna. Och så, upp igen morgonen. Duscha, frukost i det gröna - arbeta.

Jag sov tills lunch idag, sade upp mig från mitt jobb, tog ett dopp i bara trosorna i Årstaviken med en vän bara för att det föll mig in. Solkysst och spirande - jag.
Nu lever jag med anteckningsboken i fickan igen. Jag samlar. Tänker och vänder, vrider. Den inre evolutionen går stadigt framåt.

Bokhyllor

En bild säger mer än tusen ord sades det. Så, titta på bilden.

Tänk om man hade en massa väggar (rum) att fylla med bokhyllor? Tänk om man slapp bry sig om att man inte har någonstans att göra av alla de där böckerna man vill ha (eller som man redan har)? Tänk om man bara kunde ha alla sina finfina titlar i finfina hyllor, som levde upp till och förtjänade varandra?
Åhhh, jag trånar... medan mina egna skatter står uppe på garderoben med smidesbokstöd och i hyfsat trista men överbelamrade svarta IKEA-bokhyllor.

Bilden: Trilogy.

Om att skapa

Originally uploaded by observationer

Fredag.
Jag åkte till keramikverkstaden i Alvik med Å.
För många år sedan tog jag en kurs på Medborgarskolan i hemstaden. 1998 var året och jag hade länge varit intresserad av lera som material, förmågan att forma och skapa.
Livet var nytt, en ny form med en egen lägenhet, ett jobb att gå till och således pengar till att betala en keramikkurs. Varje söndagkväll gav jag mig detta i present under två terminer.
För min del blev det ett sätt att skapa mig själv och en egen plats, just då. I den långa skuggan av en annan person jag delade livet med under den tiden, var keramiken min plats. Han tyckte inte att de former och ting jag skapade var något att bejubla, det fanns här ingen "historisk korrekthet". Själv skapade han exakta kopior av medeltida krus, exakta kannor. Mycket vackert, visst, men så själlöst att ständigt upprepa historien, tänker jag nu i efterhand.

Sedan dess har keramiken legat varmt om hjärtat, ett skapande att återvända till genom åren. En lugn plats i medvetendet, att sjunka ner i.
I fredags var jag tillbaka i Alvik, kaffet i koppen och händerna som kom ihåg hur tung lerklösen känns. Som om vi blev vänner igen.
En svag doft av mögel, sval lera under fingrarna. Att i tystnad sitta ner, pressa fram formen och se vad som växer ur den.
Jag tummade en skål, mest för att få fingrarna att minnas hur.
Det är terapi att slå, klämma, smeka fram former med trägna tummar, pekfingrar och långfingrar.

Några ord ibland om konst och skulpturer, skapande. Men mestadels tystnad, koncentrationen riktad mot klösen och det jag drar fram ur den.
Jag skall bjuda mig på det här i vår; Någon dag per vecka i Alvik.

Slumpad utställning

Sjukan håller i sig, så idag tog jag och D (numera även känd som Maskinisten, av förklarliga och ännu för läsarskaran hemliga skäl) oss in till staden för att besöka Apoteket. Bromhexidin skulle inhandlas åt undertecknads ihopslammade luftrör.
Vi skulle även passa på att ta oss en kaffekopp på något fik, så vi ramlade av en slump in på en fantastisk liten utställning på Kaolin på Hornsgatan. Här hade en konstnär vid namn Monica Marcella en utställning av små porslinsfigurer, en blandning mellan kvinnoliknande insekter, mangafigurer och delvis förpuppade larver. Figurerna har små spjut och en av dem stickar med hjälp av blodiga trådar från en annan. Över borden är blodet utspillt, utsprutat. Blandingen mellan det här bisarra, det blodiga och det söta tilltalade mig. Otroligt snyggt och våldsamt rart måste jag säga, det här var en mycket lyckad och slumpad upptäckt denna lördag.
Hennes verk vill jag verkligen se mer av. Utställningen pågår fram tills den 28 januari så passa på att slinka in för en titt!

Lördag på Moderna

Idag vaknade undertecknad och mådde som hon förtjänade efter att ha druckit öl i glada vänners lag under fredagen. En öl blev flera och plötsligt sitter man och planerar om huruvida man kan begagna mathissen på krogen, för att ta sig upp i köket.
Nåväl, hemåt rullade paret D & L strax efter detta. Den senare mycket glad i hatten.

Dagen idag har gått åt till att vandra på Moderna museet och dess Max Ernst-utställning. Fantastiska målningar som tarvar tid. Vi flöt runt inne i den fullproppade utställningslokalen, kikade på surrealistiska tavlor och bronsskulpturer (närmare bestämt 175 stycken olika verk), lyssnade på tjutande larm då någon råkade gå för nära konstverken. Det hummades och logs runtomkring oss.
Själv gled jag mest runt, tittade länge och väl på alla tavlorna. Tittade nära och långt ifrån, kisade. En sådan detaljrikedom! En sådan fantasi! En tavla med grön färg, till synes bara växter (?) och plötsligt främträder här små figurer i allt det gröna. Små ansikten, vassa tänder och händer.
Som den dansande figuren här nedanför. Jag blev bara så glad av att se den, upprymd rentav och den grå elefanten, i värsta steampunk-stil, som slår an ledsna känslor i bröstet.
Inte trodde jag att dessa konstverk skulle tilltala mig så. En bok om Max Ernst skall inhandlas å det snaraste.


Ovan: L'Ange du foyer ou Le Triomphe du surréalisme (1937) Nedan: Célèbes or Elephant Célèbes (1921)
Fler konstverk finns här.

Nu är det revolution på gång

Jag byter skinn i år.
Jag startar med arbetet. Erfarenheten av att arbeta deltid som personlig assistent har varit lärorikt och givande på många sätt. Men det är inte vad jag skall göra av min tid, av mitt intellekt.
Jag vill ha ett arbete som för mig framåt, där jag får använda huvudet. Min kapacitet skall inte slösas med på det här sättet, jag har mer att ge världen.
Det är dags nu. Alltför lång tid har jag suttit passiv på ett arbete som egentligen bara försvårar min utveckling, som egentligen bara skjuter mig bakåt. Jag skall arbeta omgiven av det skrivna ordet, jag skall arbeta med de skrivna orden. Innesluten och intrasslad bland dem i dess olika skepnader. Inneslutna av pärmar eller flimrande på en skärm gör detsamma. Det är hit jag skall ta mig.

Det nya året startar så här, hör ni?

Fröken von Vreslund har talat

Nå, det sammanställs listor överallt, på allas bloggar och i olika dagstidningar. Det här var bäst med 2008, det här har jag läst 2008, det här var sämst 2008... och så vidare.
Själv ids jag inte sammanställa någon lista över bäst, sämst, läst, oläst. Med bakgrund av nuvarande sinnestillståndet konstaterar jag att det skrivs groteska mängder skräp i diverse bloggar.

Mitt eget nyårslöfte till mig själv och min läsekrets skall bli att skriva bättre, mer substantiellt. Det faller väl ihop med planen och julklappen jag fick.

Klapp

Jag har fått årets första julklapp inatt.
Förväntan och ett stråk av inspiration fyller mig så sakteliga. Det börjar nere i tårna och jag lyfter en smula från backen.
Hemma är det samma radiokanal SomaFM (med en av kanalerna innehållande extra julig musik) som förra året: Xmas in Frisko, med beskrivningen "Our annual eclectic, irreverent holiday broadcast. May not be suitable for all ages!"
Bara en sådan sak! Så vi lyssnar på Tomtens bravader som inte alltid är helt rumsrena, blandat med rena juldängor och traditonella jullåtar framföra av valfritt pojkband. D upplyser mig om att julen inte går att stoppa och att det är såhär det måste gå till.
Vi bakade lussekatter för någon vecka sedan, men tröttnade på att göra snurror. Resultatet: lussekatter, lusseormar, lussemaskar från filmen Tremors, lussefittor, lussedonuts samt lussebläckfiskar.

Ingen snö i Stockholm ännu, jag har inte haft råd att handla julklappar ens. Jag tvivlar på att jag ens hinner/har råd när lönen väl kommer den 23e.
Men inatt är det ok. Det känns roligt, idéer kommer till mig och det känns som lite tillfällig julefrid infunnit sig.

Attack!!

Goran Bregović och hans Wedding and Funeral Band spelar i Konserthuset i Stockholm. Konserthuset, som förvisso är ett vackert blått hus, en imponerande byggnad vid Hötorget. Jag smakar på det.
Jag har aldrig tidigare varit inne där, det har aldrig funnits anledning tidigare. Kungliga Filharmonikerna och Nobelprisutdelningar, hör inte till de tilldragelser jag brukar bevista.
Jag och P smyger uppför trappan, skämtar och skrattar. Jo, det är ju vackert där inne, vi hittar knappt till våra platser.
Konsertsalen är riktigt tråkig dock, skall vi sitta ner och lyssna på den här vansinnesmusiken? Nåväl, vi sätter oss ner. Det är fullsatt i salen.
En kvinna kommer inn på scenen och talar om Kungliga Filharmmoniker, gratistidningar om Konserthuset och Nobelpris.

Så, kommer då bandet; bleckblåsarna. De går in genom dörrarna längst bak i salen, de spelar medan de äntrar scenen. Totalt är de sex stycken på olika bleckblåsinstrument (jag gillar som alltid sousafonen - som jag nu lärt mig att det heter - bäst), två sångerskor en trumslagare och så Goran Bregović på gitarr.

Ja, som väntat gick det ju inte att sitta still. Det förutsedda ryckandet i armar och ben började redan efter fem minuter.
Det är en sådan energi, en sådan glädje att ögonen tåras och bröstet nästan imploderar. Skratt och tjut bubblar ut från strupen, det går nästan att ta på dem när de svävar iväg upp mot taket. Det är meningslöst att sitta ner, de flesta i publiken gör ändå det. Sitter ner och vickar lite avspänt på ena foten i takt med musiken, kanske klappar de lite i händerna.
Jag och P, som sitter på sjätte parkett, studsar i de röda plyschfåtöljerna. Till slut har så många rest sig upp från sina platser att det känns legitimt att göra detsammma, så det gör vi.
Och vi dansar, eller jag vet inte om man kan kalla det dans - hoppar och studsar, klappar och far runt så mycket man kan på sin knappa kvadratmeter.
Så: slut. Bandet lämnar scenen. Det är varmt och svettigt i lokalen.

Encore, encore!
Applåderna haglar, man stampar i golvet och bandet kommer tillbaka. Igen! Galenskap och karnevalisk stämning. Energi! Kalashnikov! Attack!!
När vi går till tunnelbanan är världen märkligt tyst och kontrollerad.
Folk borde dansa mer.
Man borde kunna få ovanstående musik på recept om man känner sig deprimerad och har slut på energi. Energiinjektion som heter duga, tillsätt en god öl och gott med svängrum bara.

På tunnelbanan hem konstaterar jag och P att vi nog är de enda som uppskattar musikanterna som spelar på tunnelbanan och pendeltåget.
Dansa gott folk!

"I want to ride my bicycle, I want to ride my bike..."

Jag var tvungen att fara och hämta cykeln igår, trots att jag inte kände mig helt kry. Cykeln med det franskklingande namnet Electra Cruiser Blanc et Noir. Jojo, minsann.
Till saken hör att man inte kan ta cykeln (även om den heter "blaaanch e noaaar") på tunnelbanan (vilket i och för sig är förståeligt), så jag fick snällt ta en promenad på ca en timme, hem.

Utmed Årstaviken var det som lilla Stalingrad. Snön låg i små drivor utmed gångvägen.Torgvantarna hjälpte föga och de blommiga långkalsongerna satt under alltför tajta byxor.
Nåväl, med mössan djupt neddragen i ansiktet och rejäla vinterkängor vandrade jag hem, med ticketicketickande cykel. Ringklockan plingade med ett dörrlikt ding-dong. Magnifikt. Undertecknad kunde icke sluta plinga, bör tilläggas.



Äntligen har jag en cykel igen. Och vilken cykel sedan.
Nästan så jag inte vågar använda den. Diverse tillbehör skall inhandlas, såsom en cykelkorg, fram -och baklykta, diverse annat tingel-tangel.
Och vad skall en sådan skönhet heta? Kanske vore en omröstning på sin plats?
Förslag som finns i skrivande stund:
Melvin (av okänd anledning)
Hjalmar (efter Söderberg)
Elfriede (efter Jelinek)
Eulalia III (av okänd anledning)
Bruce (av okänd anledning)
Justine (efter de Sade)
Captain Spaulding (efter karaktären med samma namn i House of 1000 corpses)

Kanske Lola efter den finaste hunden, som nog snart kommer att flytta från oss?
Ta ansvar och utnyttja rösträtten, valhemligheten är hyfsat självklar.
Rösta alltså längst upp till vänster.

A Vindication of Cyborgs

Kanske är det bara för att jag har fina minnen från förra årets Stockholms Filmfestival som jag relaterar med Park Chan-wooks I'm a cyborg, but that's OK (Jag och D lärde känna varandra genom att gå och se ett gäng filmer ihop på ovanstående filmfestival). Kanske är det bara för att DN:s recensent ger filmen oförtjänt dåligt betyg och dessutom avslutar med taffliga "Filmen är en cyborg och det är okej, men inte mer." Kerstin Gezelius, kunde du inte komma på ett bättre avslut än dessa otroligt humorlösa ord? För att egentligen är det väl meningen att det skall uppfattas som lite småvitsigt med tanke på filmens titel? Vi som läser skall dra lite på smilbanden medan vi sörplar morgonkaffet? Jag kan förstå om hon inte uppskattade filmen, men det är så otroligt dåligt skrivet.
Ibland fascineras jag över hur tråkigt språkbruk DN:s olika skribenter har. Det är lite i klass med den där neonskylten som finns utmed Nynäsvägen i Stockholm: "Ståhls skyltar är lysande". Det är samma klass på DN:s rubriker och artiklar av olika slag ibland. Haken är att det ena är en reklamskylt i charmig retro-stil och det andra är en av Sveriges största dagstidningar.
Kanske borde jag bli skribent på DN, eftersom jag stundom irriterar mig så på dem? Jag kan bättre!

Åter till ämnet. Jag säger er gott folk; Lyss till marlan när hon säger: gå och se I'm a cyborg, but that's OK. Park Chan-wook har gjort en otroligt livfull film om sinnesjukdom (eller, är det verkligen det? Young-goon ÄR ju en cyborg, det är ju uppenbart! Se bara på bilden!) och kärlek. Visst, den gör mentalsjukdom till något lättsamt, men kan man inte få göra det då? Måste det alltid vara så förbannat allvarligt? Måste det vara Girl, Interrupted för hela slanten med elchocker, självskadebeteende, panikångest och död? Det här är faktiskt en sådan där "romantisk komedi" som jag i normala fall brukar sky som pesten.
"Långtråkig" säger Gezelius. "Ansträngande" är ett annat ord hon använder. Jag håller inte med. Filmen är långt ifrån långtråkig, kanske är det bara så att den går för snabbt för recensenten? Det kanske är därför den är ansträngande? Kanske borde vederbörande hålla sig till Amélies drömmaräventyr i Montmartre (missuppfatta mig rätt nu, jag är mycket förtjust i Jean-Pierre Jeunets både magiska och färgstarka filmer)?
Park Chan-wooks filmer är ofta en smula skruvade och denna fick mig bara att skratta och le, känna värmen spridas i magen. Jag är glad att den har kommit ut på biograferna nu, så fler kan få ta en paus och svepas med in i en värld där meditationen sker till surrande lysrör och tysta samtal förs med kaffeautomaten.
Det verkliga och det i (det av samhällsnormen klassificerat som sjuka) sinnet pågående vävs samman och det är bara ljuvligt.

marlan - You see this name, you think dirty.

Bristen på inspiration vad gäller studier och det studierelaterade är lamslående. Jag sover mest hela dagarna och är vaken om nätterna. Tillståndet är minst sagt växtliknande.
Jag ligger och vrider och vänder på mig, spelar Super Mario på mitt Nintendo DS, fast under täcket så jag inte skall väcka någon. Det känns ibland lite som att vara liten igen, när man låg och läste fast mamma sagt åt en att man minsann MÅSTE sova nu. Jag läser om staden som slutade andas, som är en historia jag måste säga växer mer och mer för varje sida. Den är verkligen kuslig och vindlande vridet skriven. Riktigt obehagligt att läsa om invånarnas inre som förvrids mer och mer i bestialisk galenskap - jag gillar det.

Jag koncentrerar mig på det jag har inspiration till - det nya hemmet. Att inreda "biblioteket", läseoasen i hallen. En alkov skall det bli, mellan garderoberna, full med kuddar, filtar och en läselampa. På den motsatta väggen - bokhyllor. Bokhyllor på varje tänkbar yta och uppe intill taket.
Jag är inte så stor till växten så jag lär få plats kors och tvärs på två av Ikeas fotpallar - Ektorp. Det lär bli magnifikt. Stora tankar skall läsas och tänkas där.
Jag bygger upp grunden först, hemmet skall bli en borg - återigen - där jag skall kunna samla styrkorna och ta mig an motgångar och hinder.
Och vinna stora segrar.

Ett roligt verktyg för motsträviga dagar är för övrigt Sloganizer, som gör en slogan av valfritt namn, ord, alter ego eller dylikt.
Jag har den längst ner i på Avantgardet med mitt flitigt använda signatur och det är sannerligen ett enkelt peppningsredskap för att få dra på smilgroparna och känna sig, i alla fall lite mer superhjältelik och stark sådana dagar då det känns som om solen bara kommit upp för att förödmjuka en.
Smaka bara på:
marlan is rolling, the others are stoned.
marlan- The power on your side.
marlan's like heaven.
marlan - You see this name, you think dirty.

Om litteraturvänner

Det är så roligt att komma hem till andra människor och se hur deras bokhyllor ser ut. Få nya vyer. Bläddra i deras böcker, tala om dem, få böckerna presenterade för sig på ett helt annat vis.
Jag vet vad jag tycker om, jag är otroligt djupt inkörd på "min" sorts litteratur. Eftersom det har rått brist på riktigt litteraturintresserade vänner, har jag haft en smula svårt att komma ur mina väl invanda spår. Därför är det så roligt att komma hem till någon annan, kolla i bokhyllan, prata om böcker.

Jag och N talade häromdagen om att starta en mindre läsecirkel. Det vore roligt att läsa böcker tillsammans med någon/några andra. Att diskutera och tala om dem med likasinnade. Utan att det blir skola av det, utan att det blir något som måste göras. Visst har jag gjort litteraturanalyser i mina dagar, jag har på tok för djupt gått ner mig i diverse romaner, men då har läsandet av litteraturen varit något påtvingat, något som skall uppnås. Jag skall då helst, efter avslutad bok, skriva "rätt" saker om denna på en hemtenta. Det är då man tar ifrån litteraturen något, litteratur skall inte vara arbete på det där viset. Därför är det egentligen rätt konstigt att jag valde att läsa litteraturvetenskap.
Det är en intressant tanke, det där med läsecirkeln.
I höst kan jag tänkas ha mer tid för sådant. Mer tid för mig, mindre tankar på framtiden, mindre ångest för densamma.