Om trötthet

Det är tredje natten på raken. Den tredje och den sista på några dagar.
I tre dagar har jag kommit hem strax innan D går till sitt jobb. Vi möts i köket, där han har gjort te åt mig, eller på gården. Vi växlar några ord, kramar och kyssar sedan går jag och lägger mig och sover. Han går till tåget som tar honom till jobbet.
Vårt förhållande känns i de stunderna som ett jättelikt arbetsmaskineri som är igång dygnet runt. En grymt effektiv arbetsmaskin.
Egentligen har jag nog varit trött väldigt länge. Tröttheten sätter sin prägel på allt. Det blir som ett töcken bakom ögonen.

"Man blir så blasé med åldern" sa D's mamma när hon hämtat oss på stationen förra fredagen. Hon pratade vidare och jag höll ett stadigt tag i kattburen i baksätet. Jag tänker att jag förstår vad hon talar om, men tänker att det nog har med utvecklandet av klokhet att göra. Kanske är det bara att man blir klokare? Livet tvingar en att utvecklas, allt man är med om bidrar till någon slags inre evolution.
Jag tänker nog på det här för att jag inte upplevt att jag mått så där riktigt dåligt på länge nu. Jag har varit väldigt stressad och trött, ja, men marken har inte förvunnit under fötterna - avgrunden har inte öppnats och slukat mig. Inte ens när det var som värst med c-uppsatsen. Då var jag förvisso modstulen mest hela tiden, men det fanns inget alternativ; uppsatsen skulle bli klar. Punkt.
Beror det på att jag blivit frisk? En period var jag totalt inställd på att jag var sjuk. Det är svårt att bli frisk om man identifierar sig med sin sjukdom. Men det handlar väl också om det där att man växer upp, blir klokare, förlikar sig med situationen. På det stora hela är jag ok nu och livet är gott att leva.

Min plan för hösten är att jobba hos B. Jag funderar även på att se om det går att få något mindre extrajobb på något bibliotek. Planen är att vila hjärnan lite innan jag börjar läsa Biblioteks och- informationsvetenskap i Uppsala. Jag har läst heltid nu, sedan 2005 och det sätter sina spår.

Bild: Sally Mann.

Att minnas

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.

Kristina Lugn

Inatt sitter jag på jobbet och minns.
Jag läser gamla dagboksinlägg; de efterlämnar stora hål av syrebrist. Jag kommer till punkten av stycket och det känns som om det är långt kvar tills vattenytan, då jag kan fylla lungorna med luft igen.
Nära är jag - att radera - men jag hejdar mig innan snabba fingrar är snabbare än tanken. Det är så lite ändå, som är skrivet om den där perioden. Det är så lite som jag trots allt fick fram. Den tiden är som ett stort Ingenting.
Inläggen är därför viktiga och får vara kvar, trots det modfällda som genomsyrar dem.

Natten lurar fram många tankar och minnen. Internet är en ypperlig plats för att trigga detta.
Inga uniformer i världen - kurslitteraturen på modekursen denna vecka - kan locka mig bort från minnesarbetet.
En gammal internetbekant skrev igår att hon hade saknat att läsa mina ord. Hon insåg när hon läste bloggen, förklarade hon.
Jag tänker att jag saknat att skriva. Jag saknar att skriva. Skrivandet tog bara slut då, för två år sedan. All min lust att skriva utplånades i och med den relationen jag var i. Allt jag skrev vändes emot mig. Alla andningshål täpptes till.
En del av mig är ännu rädd att skriva, att uttrycka. Jag är ännu rädd för att mina ordkonstellationer skall tolkas felaktigt.
Jag har svårt att uttrycka saker, det är svårt att ordbehärska, men å andra sidan - måste jag uttrycka allt?

... Men minnen finns senare också; och desto ljusare sådana. Nu längtar jag efter sommaren. Jag längtar tillbaka till mitt svarta hår. Jag längtar efter tid med vänner, mer fri tid. Tid att ligga i hängmattan på balkongen med en bok, tid att ligga på bryggan och dricka Ramlösa. Jag längtar efter tid som man inte bryr sig om förvinner.
Jag längtar efter en bänk i Fatbursparken med Å och Ben & Jerry-glass eller en vegoburgare i Björns trädgård med T.
Sommar med D känner jag ännu inte till innebörden av. Det återstår att se.
Hittills har jag bara sett hösten och vintermörker med honom, men desto mer av ljuset och drömmarna i våra händer och ögon.

Allt är väl

Nu har de flyttat och allt är bra, allt känns bra.
Blixa låg under soffan länge länge, jag fick locka på honom och dra fram honom lite i nackskinnet, ta med honom ner i köket med oss. Visa att här är inte farligt, du skall bo här nu, du måste inte sakna mig så när vi far på söndag.
Första natten sov han hos oss i sängen; D, jag och Blixa. Som tre ostbågar sov vi och jag klappade Blixa-magen. Tryggheten var hos oss, hans människor.
Smilla har alltid varit tuffare och mer autonom. Hon fann sin plats i tantens knä redan första kvällen, hon gick direkt på upptäcksfärd bland vävstolar och annat spännande i det fina och ombonade huset.
D's mamma var mycket förtjust i dem. Det gläder mig att de kommer att bo hos henne, jag tyckte mycket om henne och hennes fina hus.

Så, helgen har varit mycket samtal, en del läsning, film (The last king of Scotland och The Fountain), bilturer i skogen och ute vid kusten, promenad i blåsten, god mat och kaffe.
När vi kom hem ikväll, hälsade jag på rutin in i den tomma lägenheten, men ingen katt kom ju och mötte upp. Konstigt, men ändå - så bra. Jag är glad att det löste sig så här.
Blixa och Smilla får bo hos den här underbara tanten och att de kommer få det så bra där. Det känns bara bra faktiskt. Jag känner ingen ledsamhet längre över att de har flyttat. Klart jag saknar deras tassar och deras värme, men jag vet att de har det bra där. Det känns tryggt att de är kvar inom familjen.
Och - icke att förglömma - Lilla Vild och Kanin (Herr Lugg) är ju ännu kvar här.

Bilder: Blixa som äntligen kommit fram från sin bunker under soffan och Smilla på sin nya favoritplats - tantens fåtölj. Fler bilder från helgen - här.

Blixa och Smilla

De flyttar idag, Blixa och Smilla. Klockan 14.30 tar vi tåget upp till D's mamma och hälsar på/lämnar dem.
Det är märkligt hur hjärtat nästan brister i kroppen. Hur det bara känns tomt. Det är som om de skall dö, även om de bara skall bo någon annanstans. Ett tag. För alltid.

Katterna har alltid varit ett känsligt ämne och har en lång, känslosam historia. J hittade dem i en lastbil på sitt jobb i maj för 2 år sedan. Han ringde hem mitt i natten och de pep i luren. Jag sa åt honom att lämna dem till Katthemmet eller ta med dem hem. Några timmar senare kom han hem med två små kalla kattungar som visade sig vara max ett dygn gamla. J's och min relation och turerna i det, orkar jag inte orda om mera. Men katterna var mitt på slagfältet ett tag.

Nu skall de flytta. Det har tagit några månader att förlika sig med.
Jag har träffat D, som allt stämmer med. Men katterna kan inte vara med i det framtida livet som komma skall. Jag kommer att sakna dem något fruktansvärt, även om de kommer leva kungligt hemma hos D's mamma. De kommer äntligen få leva ett riktigt kattliv, gå ut och fånga möss och smyga på fåglar och ha det bra. Stor skillnad från nu, när de bara går ut på balkongen och taket till porten.
Det blir bra, men det är sorgligt att lämna dem. En del av mig vill bara inte åka med idag. Jag vill helst bara lämna dem.
Det är mest tomt i bröstet.

Bild: jag och Blixa (Smilla i förgrunden) hemma hos pappa, juni 2006.

"Jag behöver inte visa upp dig för någon."

"Det är bra ändå"... sa han innan vi skulle sova.

Jag låg vaken och tänkte på fasader. Hur vi oftast visar upp en så fördelaktig bild av oss själva som möjligt. Bilddagböcker och bloggar överallt, foton på människor och deras nära och kära. Bevis på att man är omtyckt, älskad. Att man är någon. Man publicerar foton på sitt sminkade jag, sitt fantastiska uteliv, sina kära vänner. Idel perfekta leenden, spännande och roliga miljöer. Det fula och de foton som kanske inte visar upp en till ens absoluta fördel kan man ju radera och kassera i dessa dagar. Leve digitalkameran! Man visar bara det vackra, det som får en att verka lyckad. Visst, fotografier kan illustrera ångest och smärta, men nog är det snyggt fotograferat och redigerat i efterhand? Det borde bli ganska förvridet egentligen, i längden. Perfektion in absurdum, som kanske hos somliga genererar en del missmod.

Jag (som givetvis också iscensatt och upprätthållit detta fantastiska sceneri i enlighet med ovanstående)säger inte att alla gör det - allt är väl inte bara fasader och iscensatta liv men det slår mig och jag tänker att nog är det så; jag behöver inte visa upp något för någon egentligen. Det är bra ändå. Jag måste inte skylta med D, att jag är älskad och älskar och att jag har hittat rätt.
Jag tänker tillbaka på tiden med J. Hur det var viktigt, ett bevis på kärlek, en bekräftelse på sanning, en ståndpunkt fanns i fotografierna; jag står här med dig, jag visar upp dig och mig på den här bilden, jag visar för hela världen att jag älskar dig. Tog jag bort en bild från galleriet på helgon till exempel, då var det ett tecken på att jag säkert inte älskade, att mina känslor inte dög.
I efterhand tänker jag att det var tämligen märkligt. Varför räcker det inte som det är?

Jag ids inte längre, min bilddagbok har antagligen blivit tämligen trist på senaste. Jag är inte ute och festar längre, jag gör inget speciellt faktiskt mer än pluggar och jobbar och det är väl inte speciellt spännande (se ovanstående resonemang) att dokumentera ? Å andra sidan - varför inte?

Bild: Jan Saudek - "Hungry for your touch".