tisdag, februari 26, 2008

Att minnas

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.
Kristina Lugn


Inatt sitter jag på jobbet och minns.
Jag läser gamla dagboksinlägg; de efterlämnar stora hål av syrebrist. Jag kommer till punkten av stycket och det känns som om det är långt kvar tills vattenytan, då jag kan fylla lungorna med luft igen.
Nära är jag - att radera - men jag hejdar mig innan snabba fingrar är snabbare än tanken. Det är så lite ändå, som är skrivet om den där perioden. Det är så lite som jag trots allt fick fram. Den tiden är som ett stort Ingenting.
Inläggen är därför viktiga och får vara kvar, trots det modfällda som genomsyrar dem.

Natten lurar fram många tankar och minnen. Internet är en ypperlig plats för att trigga detta.
Inga uniformer i världen - kurslitteraturen på modekursen denna vecka - kan locka mig bort från minnesarbetet.
En gammal internetbekant skrev igår att hon hade saknat att läsa mina ord. Hon insåg när hon läste bloggen, förklarade hon.
Jag tänker att jag saknat att skriva. Jag saknar att skriva. Skrivandet tog bara slut då, för två år sedan. All min lust att skriva utplånades i och med den relationen jag var i. Allt jag skrev vändes emot mig. Alla andningshål täpptes till.
En del av mig är ännu rädd att skriva, att uttrycka. Jag är ännu rädd för att mina ordkonstellationer skall tolkas felaktigt.
Jag har svårt att uttrycka saker, det är svårt att ordbehärska, men å andra sidan - måste jag uttrycka allt?

... Men minnen finns senare också; och desto ljusare sådana. Nu längtar jag efter sommaren. Jag längtar tillbaka till mitt svarta hår. Jag längtar efter tid med vänner, mer fri tid. Tid att ligga i hängmattan på balkongen med en bok, tid att ligga på bryggan och dricka Ramlösa. Jag längtar efter tid som man inte bryr sig om förvinner.
Jag längtar efter en bänk i Fatbursparken med Å och Ben & Jerry-glass eller en vegoburgare i Björns trädgård med T.
Sommar med D känner jag ännu inte till innebörden av. Det återstår att se.
Hittills har jag bara sett hösten och vintermörker med honom, men desto mer av ljuset och drömmarna i våra händer och ögon.

1 kommentar:

Kalyana sa...

här är vackert att vara..