Hej då, jag går nu

Fortfarande svävande efter resan till Island. Jag omger mig av musiken (Múm, Sigur Rós, Amiina), minns dofter och känslor. Svaveldoftande duschar på morgonen, hett vatten som väcker ögonen och kroppen till liv. Vandrar på gatorna här hemma och förvånas en smula av väggarna, som är så kala. Nakna på färg, uttryckslösa.
Solen är här igen, det knoppas och brister runtom mig. Solens strålar i mina ögon, kysser fräknar över mitt ansikte.
Jag fotograferar det lilla jag ser, små klistermärken och enstaka ord; Akayism's rådjur, när jag ser det.

Igår gick min Lilla Vild bort.
Jag gick fram till buren och hälsade henne adjö igår eftermiddag, det var öppet som vanligt. Jag skulle till stan och fika med N. Lilla Vild kom fram och nosade på mig när jag sa hej då jag går nu, vi ses senare. Inte mer med det.
När jag, D och två vänner kom hem efter Einstürzende Neubautens spelning på Berns, igårkväll, var hon död. Det såg ut som om det skett hux flux. Knall och fall. Kanske någon blödning i hjärnan, kanske hjärtat bara slutade slå. Hennes kropp var kall, men inte stelnad. Länge satt jag med henne i knät, lika oförstående som jag alltid blir när de små familjemedlemmarna bestämmer sig för att tassa vidare.
Två år gammal Liten Vild. Den sista råttan av dem alla.
Buren gapar tom idag, inget prassel, ingen att dela min lunch med idag. Det är märkligt tyst och jag har svårt att finna koncentrationen.
Jag skall städa ur buren, och sätta ut den till försäljning. Senare.

Bild: Glósóli - Sigur Rós

Icelandic Street Art

Reykjavik var gatukonst.
Överallt fanns konst och kreativitet. Titta upp, titta in. Gå runt och känn, gå in på innergårdarna bland de vindpinade och stormrövade men färgglada husen. Se bakom, innanför, förbi. Se upp på gatuskyltarna, se elskåpen och klistermärkena bakom skyltarna.
Jag är sprängd av intryck när jag går hem till vandrarhemmet sent på kvällen.
Jag ser all energi, ser tristessen som förmodligen genererat allt detta. Tänk att bo på en ö mitt i havet? En ö som det tar tre dagar att bila runt på. Vilken ångest jag skulle få. Människorna har inget annat att göra än att skapa - en anledning så god som någon. Inte undra på att så mycket vackert kommer härifrån - musik, tavlor, konstverk, keramik, kläder. Allt möjligt.

Nu är jag hemma i Sverige igen, med sina cleana, institutionslika väggar. Dyker det upp minsta tag tvättas den bort illa kvickt. Tråkigt.
Varför inte lysa upp fasaderna med färgexplosioner och budskap?
Jag fick med mig en bok hem Icepick - Icelandic Street Art. Många av konstverken som finns i boken har jag själv sett och fotat under veckan, men boken är fascinerande och mycket vacker. Jag kan titta i den många gånger, man finner alltid nya saker.
Och så mycket motstånd mellan raderna, mellan de omålade ytorna.
Givetvis var resan till Island mycket annat också- mer än bara Reykjavik. Vacker, karg, natur. Vidsträckta vidder av blåst och lavastenar.
Jag är hemma igen nu.

Bild: Vägg i Reykjavik, Island.

Om att hitta en öppning

I wonder if any of them can tell from just looking at me that all I am is the sum total of my pain, a raw woundedness so extreme that it might be terminal. It might be terminal velocity, the speed of the sound of a girl falling down to a place from where she can't be retrieved. What if I am stuck down here for good?
Ur Prozac Nation av Elizabeth Wurtzel

Jag kommer inte ihåg hur jag kom i kontakt med boken. Jag minns inte hur jag hörde talas om den, hur det kom sig att jag läste den. Jag minns att det var 1997 eller 1998. Jag läser den och läser den, läser om, läser mer, läser noga. Den fastnar, orden skulle kunna vara mina - då. Boken blir viktig i det, i att få mig att inte känna mig ensam med all den där sorgen och svärtan som jag gick och bar på. Den som jag faktiskt inte delade med någon människa.
Wurtzels biografi och några utvalda böcker till, följde med flyttlasset upp till Stockholm 2-3 år senare.
Det är tjatiga ord från mig - om depressioner, gammal panikångest och Fontex. Inget jag vidare önskar dela här med någon, just nu. Det är färdigältat, jag stannar vid att jag mår bra mycket bättre nu - men det tog 10 år. Det var värt att gå igenom de 10 åren och inse det.

Jag ville mest bara uppmärksamma en bok som betydde mycket för mig en gång i tiden. Då var det någon att identifiera sig med, någon som upplevde samma saker som jag själv. För några år sedan kom filmatiseringen av boken. Jag gick och såg den på Stockholms Filmfestival med syster, vän och dåvarande pojkvän. Jag vet inte om jag blev besviken eller inte, men många av poängerna i slutet av boken missades i filmen. Kvar blev bara en film där protagonisten blir ännu en i raden av snygga, deprimerade, självdestruktiva och lite snyggt galna brudar á la Girl, Interrupted. På det sättet är det mycket tröttsamt.

Kanske skall jag läsa om den i sommar ändå? Den och Utan Nåd, Volt och alla de där böckerna jag läste och som verkligen lämnade spår? Jag kommer säkerligen bli besviken då jag läser dem med nya och mer litterärt skolade ögon.

...

Idag har jag suttit i skolans tysta läsesal. I öronen: Godspeed You! Black Emperor. På skärmen: de två sista hemtentefrågorna. Långa snirkliga resonemang om queer och aktivism. Intensivt och koncentrationen är, konstigt nog, på topp.
Till slut snurrar det så i huvudet att jag måste gå ut, ringa, höra röster som talar med mig. Att tänka riktigt hårt är som att vara riktigt full. Man tänker så hårt att man slår knut på sig själv, marken gungar nästan.
Jag åkte hem.

Hemma väntade ett paket från Bokus. Jag har äntligen köpt Utan Nåd av Peter Birro. Med på beställningen slank även Flyktsoda och Svarta Vykort av hans bror, Marcus.
Jag öppnar paketet medan jag går hem från Ica, läser de första sidorna hemma i hallen. Det är träffande, som en knytnäve:

Ingen sorg får bli så privat att den äter oss inifrån.
All sorg är allmängiltig.
Det är därför jag envisas med att skriva om min.
För jag är inte unik. Eller åtminstone lika unik som du.

Det är paus från hemtentan nu, några timmar. Jag fördjupar mig i sorgen, den passar mitt sinne nu och det är bättre att känna någon annans sorg än att gå vilse i sin egen (som man inte ens vet var den kommer ifrån).
Det är stora känslor på få rader. Språket är poetiskt, sprängfyllt.
Jag tar paus nu. Och läser vidare.

Familj

Fika igår med N.
Mycket samtal, mycket virvlande runtom-hörnet-vändande, livsomstörtande. Hur det vi upplever som självklart och evigt, ändras och rasar på bara sekunder. Och att det aldrig går att få tillbaka - alla drömmar man har haft, alla planer. Allt sätts ur spel och nedanför finns bara den djupaste avgrunden. Färglös, men oändligt djup.
Jag gick hem med tungt hjärta och återupptäckt vetskap om att livet kan vända precis hur som helst, när som helst. Men också en återupptäckt känsla för hur viktiga de som står runtom en, är. De som är närmast hjärtat - familjen. Då menar jag inte den biologiska familjen. Ibland känner jag mig inte nära dem, på samma sätt som jag är nära de närmaste vännerna. Vänner kan vara, och är för mig, familj. Ibland till och med mer familj än den biologiska familjen. De blir familj, de som delar ens närmaste vardag.

Så, jag tänker på det. Omsluten av våra saker och innesluten i det numera gemensamma hemmet, tänker jag på hur nyckfullt allt är. Och hur tacksam jag är, för att jag har det jag har. Hur stolt jag är över att jag vågar ge och vågar ta emot. Hur jag inte skall ta människor för givna.
Det är mycket av mig själv idag, just här. Det är ett evigt kontemplerande över livet som det varit och livet som det blivit. Hur jag trodde jag inte skulle bli äldre än 24.
Jag höjer volymen på stereon och vänder tillbaks in i mitt eget.

Bild: Those beautiful Sisters B. - Jan Saudek

Hemvändande

Sista slutspurten med hemtentan den här veckan. Den skall vara inlämnad på fredag.
Jag har sovit halva dagen. Finner ingen koncentration någonstans. Det knyter ihop sig i kroppen och jag sover. Hjärnan stänger av och så får jag ångest över att jag inget gör. Och så somnar jag.

I helgen var vi hemma i Linköping på besök. Farmor fyllde 80 år.
Helgen var helt frikopplad från vardagen. Jag har insett hur mycket min familj betyder. Hur bra de är. Farmor, pappa.. människor jag alltid trott aldrig skulle förstå något. Men de förstår mer än vad jag tror och plötsligt känner jag mig som en tonåring igen.
Någon gång skall de få veta det. Hur mycket jag älskar dem och hur mycket de betyder för mig. Hur skönt det är att komma hem till deras hus, all kärlek som finns där.

Promenad med D's hand i min i skogen bort till "blå lagunen", att höra fåglarna i träden och tystnaden runtom dem. Fylla ut lungorna med frisk luft av barrdoft, hästskit, löv... land. Den mjuka marken under gympaskorna i motionsspåret som snirklar sig genom skogen.
Det är skönt att åka hem till Linköping, men det är lika skönt att fara därifrån. På något sätt får jag lite krypningar i kroppen av att gå på stan och känna igen folk, se dem som är kvar - gamla klasskompisar, folk som sitter och hänger på Yngve's. Gamla ragg man glömt och diverse annat folk och fä. Varför är de kvar funderar jag på och tänker samtidigt att jag kanske inte har genomfört en så stor bedrift med att flytta från den staden?

Men jag tog mig ut. Det är åtta år sedan nu, i sommar.
Tätt följd av T: Flyttar du så flyttar jag.
Jag tror inte jag skulle våga/orka en sådan flytt igen. Att kasta sig ut sådär, in i något helt nytt. Jag trivs där jag är nu.

Bild: Från skogen utanför mammas hus, i Åtvidabergstrakten, sommar 2005.

Att göra det man inte skall

När jag är stressad över något har jag en tendens att göra helt andra saker än det jag skall.
Som till exempel inreda nya arbetsrummet med sambon, rensa ur bokhyllan eftersom syster skall komma och hämta den senare ikväll, planera för och drömma om en läsecirkel med N, läsa andra böcker än de som är relevanta för källan till min stress: hemtentan.

Ibland kapitulerar jag bara och går och lägger mig. C-uppsatsen i vintras var anledning mycket sömn. Jag sov mig igenom hela uppsatsen känns det som, är det så det är att vara narkoleptisk? Som River Phoenix' karaktär i My own Private Idaho. Man bara somnar när något stressande händer, kopplar bort - tack och adjö, rullgardinen ned.
Men, jag klarade den - uppsatsen.
Det hjälper att tänka på något annat en stund. Oftast klarnar det då. Ju närmre jag kommer deadline, desto mer skärps koncentrationen.

Till litteraturen jag inte skall läsa hör idag Dikter 1972-2003 av Kristina Lugn. Jag fastnar hos henne ibland. Det är sorgligt att läsa henne, hon illustrerar otrolig ensamhet, kärlek och uppsluppen humor... det är känslor jag inte kan riktigt sätta ord på, men de fastnar i hjärtat och täpper till i strupen. Jag blir oftast väldigt berörd. Och jag gillar hur hon laddar orden med ny mening. Effekten av kollisionen mellan gamla ord och ny mening.


Jag vill inte lämna denna världen.
Jag vill inte att denna världen ska lämna mig.
Vi lever i en demokrati.
Jag röstar för att de levande i denna världen
ska vägra lämna mig i från sig.
Om detta förslag avslås yrkar jag härmed
att förhandlingar omedelbart inleds
med ambassaden i Dödsriket.
Jag vill avtjäna straffet
i mitt fosterland.

Ur Hej då, ha det så bra! (2003)

Kulturkammaren

Fastnade på Marcus Birros blogg häromdagen.
När jag gick i högstadiet, läste jag hans bror Peter Birro (Under bordet och Utan nåd - The Sound of Speed) väldigt mycket. I nuläget kan jag inte riktigt minnas var det var som tilltalade mig så. Det var väl svärtan. Och desperationen. Allt smuts och ångest och spyor, skit. All död och ensamhet låg liksom ett lager över boksidorna. Det var väl något som kändes verkligt, något som jag kunde spegla mig i, även om jag själv inte levde livet hälften så hårt som personerna i Birros böcker. Och Per Hagman. Per Hagman läste jag mycket också. Han var blond och svår, som en bok riven ur hjärtat med soundtrack av the Cure. På något sätt var det väl en föraning. Ett lugn innan stormen. Jag vet inte.
Jag och V läste dem i allafall; Birro, Hagman, Erik Hörstadius (som jag dock inte orkade med, han var verkligen inget bra) och Bret Easton Ellis.
Och The Smiths Never had no one ever. Jag blev introducerad till The Smiths via Peter Birro. Morrissey skulle vara förband åt David Bowie minns jag, 1996? Vi skulle dit bara för att se honom. Inte Bowie.

Det som fångade min uppmärksamhet i bloggen var att Marcus nämner Kulturkammaren. Det lockar tillbaka minnen.
Jag och V aspackade på vadhelst vi fick tag i, och så upp på tåget till Norrköping. Vi måste bort, bort, Linköping är för litet, det är hemma och tråkigt. Folk är döda här. Vi ville ut. Så: Norrköping.
Vi hade inget mål med att åka dit egentligen. V kände snubbar där, som vi hängde med. Oftast drog vi bara hem till någon relativt okänd, drack vin, blev fulla och sjöng Cornelis. Oftast var vi aspackade på pendeltåget dit, träffade folk på stan som vi hängde med. Vi var ju för unga för att komma in på krogen i alla fall. Hur många gånger har jag inte sovit på tågstationen i Norrköping, nära nära V på en bänk, väntande på första tåget hem? Livet var sannerligen en fest och vi fanns där för att sluka det, allt.

Och så Kulturkammaren. Kulturkammaren var lite som Skylten i Linköping, men roligare och mer intressant eftersom det ändå låg i Norrköping och således inte var "hemma". Mitt starkaste minne är när jag och V går dit och Mazarine Street skall spela. Det är innan spelningen och V är fullare än mig, vi hänger inne i lokalen och bandet sitter och dricker öl några bord bort.
V, lyckas givetvis strula med någon i bandet. V lyckades alltid "sorka i logen" som vi skämtsamt sa. Det var med medlemmar ur Millencollin och Broder Daniel.
Den här kvällen var det i alla fall snack om att följa med vidare efter spelningen. Någon av dem, han spelar orgel, frågade mig om jag inte skall hänga med honom och de andra, det kunde väl vara mysigt? Och du är ju så jävla fin. Jag minns att jag åkte hem med tåget och sov på Mosters soffa, eftersom mamma jobbade och sista bussen hem hade redan gått. Full som ett as var jag i alla fall.
Jag var aldrig speciellt framåt sådär, jag satt mest för mig själv i de lägena. Varför skall man knulla någon bara för att den råkar spela i ett band? Jag fattade aldrig det där. Å andra sidan träffade jag knappt killar på den tiden. Det fanns andra saker att tänka på, tydligen.

Men det är minnen. Det är så mycket jag minns tillbaka på nu, när livet dras upp i någon slags stabilitet. Nu kommer det, det där nya livet som inkluderar en annan människa, någon jag vågar tro kommer stanna väldigtväldigt länge. Någon jag håller på att bygga ett liv med, på riktigt.
Det är så mycket jag är rädd för att glömma. På ett sätt känns det som om jag har blivit vuxen väldigt fort de här senaste månaderna. De där dagarna är över och det är nu nostalgin kommer över mig och minnena av det som var konstruerar den jag är nu.