söndag, april 13, 2008

Om att hitta en öppning

I wonder if any of them can tell from just looking at me that all I am is the sum total of my pain, a raw woundedness so extreme that it might be terminal. It might be terminal velocity, the speed of the sound of a girl falling down to a place from where she can't be retrieved. What if I am stuck down here for good?
Ur Prozac Nation av Elizabeth Wurtzel

Jag kommer inte ihåg hur jag kom i kontakt med boken. Jag minns inte hur jag hörde talas om den, hur det kom sig att jag läste den. Jag minns att det var 1997 eller 1998. Jag läser den och läser den, läser om, läser mer, läser noga. Den fastnar, orden skulle kunna vara mina - då. Boken blir viktig i det, i att få mig att inte känna mig ensam med all den där sorgen och svärtan som jag gick och bar på. Den som jag faktiskt inte delade med någon människa.
Wurtzels biografi och några utvalda böcker till, följde med flyttlasset upp till Stockholm 2-3 år senare.
Det är tjatiga ord från mig - om depressioner, gammal panikångest och Fontex. Inget jag vidare önskar dela här med någon, just nu. Det är färdigältat, jag stannar vid att jag mår bra mycket bättre nu - men det tog 10 år. Det var värt att gå igenom de 10 åren och inse det.

Jag ville mest bara uppmärksamma en bok som betydde mycket för mig en gång i tiden. Då var det någon att identifiera sig med, någon som upplevde samma saker som jag själv. För några år sedan kom filmatiseringen av boken. Jag gick och såg den på Stockholms Filmfestival med syster, vän och dåvarande pojkvän. Jag vet inte om jag blev besviken eller inte, men många av poängerna i slutet av boken missades i filmen. Kvar blev bara en film där protagonisten blir ännu en i raden av snygga, deprimerade, självdestruktiva och lite snyggt galna brudar á la
Girl, Interrupted. På det sättet är det mycket tröttsamt.

Kanske skall jag läsa om den i sommar ändå? Den och
Utan Nåd, Volt och alla de där böckerna jag läste och som verkligen lämnade spår? Jag kommer säkerligen bli besviken då jag läser dem med nya och mer litterärt skolade ögon.

2 kommentarer:

Christoffer sa...

Svar: Oh ja, det blir aldrig långtråkigt!

ka sa...

Filmatiserades den? Hade ingen aning. Och: ja, Fluoxetin (=billigare än fontex) var också min vän. Tack Wurtzel för att du höll min hand under de allrasom svåraste åren! Borde köpa i st för att talla på bibblans ex lite då och då... Tack, Avantgardet, för påminnelsen!