Om Mogwai - en kärleksförklaring och ett minne

" 'Cause this music can put a human being in a trance like state and deprive them of the sneaking feeling of existing, 'cause music is bigger than words and wider than pictures.
... if someone said that Mogwai are the stars I would not object. If the stars had a sound, it would sound like this."

Jag har alltid haft lätt för att prata med människor. Ja, i alla fall om det funnits någon slags gemensam nämnare, såsom musik eller litteratur.
De första 4 åren sedan jag flyttat till Stockholm, spenderades på ett CityMail-kontor. Ett inte speciellt avancerat arbete; Jag gick upp i ottan, jag sorterade posten, pratade med mina jobbarkompisar (oftast om de två ovanstående ämnena), cyklade ut på min runda, hejade glatt på hundar och människor, cyklade in till kontoret, duschade och gick hem för dagen. Det var ett rätt skönt jobb, om än väldigt tungt ibland. Är arbetet totalt hjärndött och kan utföras av vilken zombie som helst, får man söka det intellektuella någon annanstans. Vem som helst kan sortera och dela ut post, man behöver inte vara speciellt intelligent för att klara av det.

Jag lärde känna Nuno. Han kom från Portugal, men hade en svensk flickvän som han bodde ihop med. Han satt böjd och svor över posten ("...fuck fuck fuck fucking fuck fucking shit...!I hate this fucking shit..!"). Jag tror inte det var så många som talade med honom, eftersom han kunde såpass lite svenska. Men vi två talade i alla fall och då var det alltid om musik, film, och litteratur. Han tyckte det var otroligt att jag aldrig läst de svenska arbetarförfattarna. "Och du skall vara svensk!", sa han. "Läs Per Anders Fogelström. Och Pär Lagerkvist! Excellent writers!"

Nuno introducerade mig till Mogwai. Jag vet inte hur det gick till exakt, vad som ledde fram till det under många tidiga timmars prasslade med försändelser, torra och trasiga händer, svärande över pappersskärsår, långa förbannelser över postmängden, mottagare, snö, onda ryggar och knän.
De små sakerna lyste upp; att tala om och dela med sig av musik, hämta kaffe åt varandra då man ändå varit ute i köket, skämt och skratt, att ta med sina egna skivor och spela för kontoret: Pixies, Mr Bungle, At the drive-in, Ani DiFranco... Inte alltid så uppskattat av alla andra, men alltid av oss. Jag var kontorets musik-terrorist och jag hade stundom mina allierade.

En morgon kom Nuno fram till min bänk och lade i mina händer en bränd skiva med Mogwais "EP+6". "Lyssna på dem i lurar", rådde han. "Det är musik för hörlurar, skruva upp ljudet så du hör ordentligt. Amazing band."
Så jag lyssnade. Noga. Och jag blev fast i det där episka, i det storslagna. I de lågmälda rösterna, de samplade samtalen, det smygande tassande i musiken som stundom stegras till rena helveteslarmanden som skapar gåshud över hela min kropp; Kollissionen mellan det tunt vackra och det rått brutala som hotar att spränga sönder trumhinnorna. Ända från smalbenen och upp till de små fjunen på kindbenen ryser jag, då jag lyssnar. Hade jag haft polisonger skulle de stå på ända.

Mogwai gör musik, oftast utan text. Det är musik som kräver att man lyssnar, som kräver tid, ibland kan låtarna vara upp till 20 minuter långa.
De inledande orden ovan är från en låt ("Yes! I am a long way from home"); En kvinna läser högt vad en studenttidning skrivit om Mogwai, inför en spelning i Norge. Jag antar att hon översätter orden direkt från norska till engelska och att talet därför är lite stapplande. Kring hennes ord växer musiken fram.
Mogwai har följt med mig, sedan dess. Det är nu många år sedan Nuno gav mig skivan. De gör sig ännu bäst i lurar, som han sade, när jag kan skruva upp (inte så obeskrivligt högt ändå p g a min förmodade tinnitus) och verkligen höra. Så mycket av de små nyanserna försvinner då man lyssnar utan lurar.
Jag lyssnar med fördel då jag studerar. Då hemtentor eller uppsatser skall skrivas, dånar Mogwai i öronen. Och det är känslosam musik, inga ord behövs egentligen här. Musiken i sig slår an ett så mycket bredare känslospektrum än det som enstaka ord egentligen bara låser fast och fixerar. Ord blir för små -det kan låta som ett nött påstående, ett utarmat och alldeles för flitigt använt, men det är så.

Jag var, den 15 september 2006 och såg Mogwai, för första gången. Det var på Berns i Stockholm och det var, i sanning, en verkligt stor upplevelse.
Litteratur som får en människa att fälla tårar är stor litteratur. Jag menar att detsamma gäller musik. Det ruskar om en så totalt, i grunden.
I somras spelade de på Roskilde, men jag hade svårt att ta till mig upplevelsen då, eftersom det var så rörigt runtomkring. Den här musiken lämpar sig uppenbarligen inte för festivaler. Inte för att jag diekt hade räknat med att den skulle göra det.
Den 4 november kommer de hit igen. Jag skall med D och hans syster, till Cirkus och se dem. Jag vet att jag inte kommer att bli besviken. Det kommer att vara grandiost och mitt hjärta kommer att vilja slita sig ur bröstkorgen. Säkert kommer jag fälla en och annan tår också bara för att det kniper så dant i hjärtat.

Nuno har flyttat tillbaka till Lissabon för några år sedan, jag har inte hört av honom på länge. Vi hittade varandra via Facebook, men på något märkligt vis för detta verktyg ganska ofta människor bara längre bort från varandra, än närmare.
Jag har fortfarande inte läst vare sig Fogelström eller Lagerkvist.

Bok-paket

Igår damp det ner: ett platt vitt paket med mitt namn och adress i snirklig blå handstil. Avsändare: Ariadne Antikvariat.
Jag öppnade det inte förrän idag. Vek upp paketet (en uggla prydde frimärket, så passande) och tog ut - ytterligare ett paket. Inslagen i oblekt papper var Alexander Skantzes Grattis Gud plus faktura prydligt undertecknad "Hälsningar Ove Jönsson".
Jo, jag tackar och bockar. Tänka sig att kunna beställa böcker ifrån antikvariat så lätt. Hos mig syns inget bokköpsstopp i sikte. Ännu. Kanhända blir det ändring på detta. Bevare mig väl vilka möjligheter som nu läggs framför mina fötter. Galenskap!

Bok-bo

Jag har en flätad spånkoffert. I den bevarar jag alla dagböcker. Sedan jag var 11 år har jag skrivit dagbok. För några dagar sedan öppnade jag den, plockade upp de många olika anteckningsböckerna, bläddrade och läste.
Det är märkligt att läsa om livet, som det var för tio år sedan. Människor som passerade, som jag inte ens kan minnas nu. Jag sitter och stirrar ner på bokstäverna och letar i minnet efter ansikten att fästa på namnen. Jag läser om att jag drömmer om att studera på universitetet, planen om framtiden börjar ta fart. Jag är 19 år och längtar bort.
Man tror på något vis att man skall minnas allt som händer - alla dem man träffar, de saker man gör, tankar man tänker. I slutänden minns man verkligen så väldigt lite, insåg jag medan jag satt och läste.

Har så smått börjat packa upp mina böcker.
Till min tämligen stora skivsamling köpte jag för säkert ett år sedan höga, smala hyllor. Nu känns det inte längre riktigt lika viktigt att ha skivsamlingen framme så skivhyllorna får ge rum åt mina pocketböcker istället. Ett visst system skymtar: engelskspråkig litteratur för sig, svenskspråkig litteratur för sig respektive kategorier uppdelade i läst och oläst. De olästa böckerna är faktiskt ganska många, säkerligen ett trettiotal. Kanske borde jag sluta hamstra böcker så förbannat?
Böckerna skall så småningom delas in ytterligare, åtminstone i bokstavsordning. Men innan dess måste några fler bokhyllor införskaffas. Jag söker på Blocket efter en vettig läsefåtölj att ha i "biblioteket", som D väljer att kalla den lilla passagen i hallen där våra (mestadels mina) böcker skall få bo.

Vinterviken

Originally uploaded by postpretto

Bröder & Systrar, känner ni Vinterviken?

Jag tänkte på Mats Wahl idag, då vi gick en promenad till Vinterviken. Jag minns att jag läste hans bok med samma namn då jag var yngre och att jag tyckte den var fantastiskt bra. På samma sätt som jag då tyckte att Sökarna var den bästa film som någonsin gjorts och jag slukade Alexander Skantzes Grattis Gud och några år senare, Plus Minus Noll.

Nu ser jag tillbaka med vuxnare ögon. Sökarna är definitivt inte den bästa film som gjorts t ex. Mats Wahls bok är förmodligen ganska banal, men den var viktig då värderingar tog form, då ställning togs för olika sidor. Allt det där brutala, våldsamma i livet var viktigare. Det var mer äkta - Kärlek och död, ensamhet och samhörighet, att vara med eller emot, svart och vitt.
Idag beställde jag via Bokbörsen Skantzes Grattis Gud. Både den och efterföljande Plus Minus Noll är våldsamma, registrerande och direkta. Att se livet som plus minus noll (där plus innebär att man är socialt accepterad och önskad), att hela tiden se till att ligga på plus på skalan; Genom att umgås med de häftiga och populära riskerar man själv i alla fall inte att glida längre ner på minus, att njuta av att se andra plågas och mobbas för att det betyder att de har mer minus än man själv. Slicka uppåt och sparka som f-n neråt . Skit i att den som har mer minus än dig själv kanske dör, bara du själv ligger på plus.
Det är verkligen inte trevlig läsning, men böckerna väckte en hel del tankar på sin tid och jag måste se till att få dem i min ägo igen.

De inledande orden ovan är ur en dikt. Drömskt lindar den in Mats Wahls historia om John-John och Elisabeth, klassfrågor, rasism, kärlek och hat. Jag läste i en blogg att dikten visst sitter på en skylt i Vinterviken. Det hade jag inte en aning om, nästa gång jag går på promenad skall jag leta efter den.
Vi ramlade även på Alfred Nobels spränggropar, där provsprängningar för Nitroglycerin AB utfördes i slutet av 1800-talet. Med Timbuktu feat. Peps Perssons "Dynamit" ringande i huvudet ("dynamit nu till reapris vi stöder erat krig, vi behöver mera flis. Bygg en bomb, så kan ni spränga nån, här köp ett plan, så har ni nåt att släppa den från") utforskades tunnlar och stora gropar.
Lite spännande ändå, området ser ut som en perfekt spelplats för zombiefilm, en massa skrymslen och mörka vrår.

Att bli uppmanad av Bob Hansson

Finns det någon bättre ursäkt
att slippa ta itu med sig själv än att ihärdigt
och med den största målmedvetenhet
nästan ta itu med sig själv

Ansvar.

Gudarna ligger i startgroparna idag.
Gudarna ligger alltid i startgroparna.
De börjar få ont i knäna.
De vill att du säger det nu
att du ställer dig upp med pistolen i handen
klara färdiga gå
handen på avtryckaren dånet i luften
de vill att du inte längre håller dem
tillbaks.

De vill helt enkelt att du sätter igång nu.

- Bob Hansson, ur Halleluja Liksom

Jag behöver mer poesi. Jag behöver leta fram min Bob Hansson-samling. Jag behöver packa upp alla mina böcker. Jag behöver omedelbart flytta mig framåt ett par hundratusen kilometer.
För mycket tid har gått åt till att gå runt och sparka löv och vara bister över mörkerhelvetet som stadigt kommer närmare. Likt löv och snö på pendeltågsrälsen och med detta fenomen medföljande förseningar, händer det varje år. Jag borde inte bli så tagen på sängen varenda gång.

Pocketprasslar-boken är spännande. Det är något med kombinationen vatten och död som är extremt otäckt. Det är något med gamla tanter som bakar bröd, smackar med läpparna, har små stenar i fickorna och talar med andarna som är så betryggande.
Dessvärre är all lakrits slut nu; snörena har omsorgsfullt knutits i knutar och flätor, innan de ätits upp. Kvar finns chokladen och mer än halva boken.

Mark all as read

Originally uploaded by postpretto

Vi har inte fått internet inkopplat i nya lägenheten ännu och inte går det att snylta på grannarnas nätverk heller. Detta resulterar i att min läslista på Google Reader överöses av nya blogginlägg. Hundratals. Jag gillar funktionen "mark all as read" vid sådana tillfällen. Så, all stress inför allt jag missat att läsa förpassas någon annanstans.

Förra veckan när jag var så fruktansvärt sjuk, kom P hem till mig och satt i mitt nya röriga kök, drack pepparmyntste och läste högt ur Halleluja liksom av Bob Hansson. Jag gillar det där, att läsa högt för varandra. Det är något i själva handlingen som tilltalar mig, jag har sagt det förr. Jag upprepar mig gärna har jag märkt.
Jag gillar Bob Hansson. Sedan jag och en vän var på Lava (kan det ha varit 1997, 1998?) och han läste sin poesi med den där vackra skånska dialekten, len i örat och bröstet. Det är något visst.
Vi satt i trappan bland alla kuddarna, lyssnande. Det var höst och mörkt utanför då med vill jag minnas. Det var på den tiden då Stockholm var exotiskt - en plats man flydde till.

Inatt sitter jag på jobbet. Här är grannarna inte så säkerhetstörstande, de har öppna nätverk som jag tacksamt nyttjar. Jag lägger upp nya bilder på finaste Lola och på nya roliga kontaktannonser och en massa andra bilder jag har tagit. Jag lyssnar på Bob Hansson och är ganska tillfreds, med snabbkaffet som kallnar i koppen på bordet bredvid fåtöljen.
Idag damp Gertrud Hillbrands Scenario X ner i brevlådan och jag har vips ännu mer att läsa. Vi planerar för mitt bibliotek i lägenheten. En läshörna skall inredas, omgiven av böcker samt ett litet bord där jag kan ha mitt dryckjom av valfritt slag. Väggarna skall kläs i böcker och en ny soffa skall inhandlas.

Hösten har kommit, nu är det kallt att gå ut. Jag drar ner mössan i pannan och tar vantar på. Jag tycker inte riktigt om hösten. Möjligtvis är det vackert då färgerna exploderar i träden, när världen brinner av rött, orange och gult, möjligtvis då. Jag blir så vemodig av hösten och skulle helst bara gå i ide fram tills snön smälter och ljuset börjar komma tillbaka i april.
D talade om att resa idag, innan jag gick till jobbet. Jag drömmer och längtar bort medan det mörknar. Jag har aldrig varit i Indonesien.

Post-flytt

Efter mardrömslik flytt med vänner och syskon som skulle hjälpa till, men som bangade ur i sista stund, en helvetes förkylning som däckade mig fullständigt mellan söndag och torsdag är vi nu inflyttade i nya lägenheten.
Det är ljus, kaos, luft, lummiga parker, små caféer, antikaffärer, konditorier, en härlig gammal kvartersbiograf och allsköns människor runt omkring.
Vi tog en promenad med hunden igårkväll, bort till Telefonplan och Konstfack. Luften var mörkt doftande av höst. Det var frid runtomkring, nya marker att utforska, nya kvarter att gå vilse i. Framtid dröms fram och skapas här.
Jag har ännu inte vant mig vid att himlen inne i staden är ljus om natten, av all dess belysning. Det är bra att vi har rullgardin i sovrummet.

Mitt i flyttkaoset, feberyran och snorigheten låg ett paket från min Hemliga Bokvän, i vårt postfack. Det pirrade verkligen i magen, då jag öppnade. Poststämpel Linköping, minsann. Mina hemtrakter. Tänk om det är någon jag råkar veta vem det är?
Paketet innehöll choklad och laktritssnören (ljuva barndomsminnen) och lakritskonfekt.
Och boken? Staden som slutade andas av Kenneth J. Harvey. Jag har redan börjat läsa och finner historien en smula kuslig, berättandet påminner till stor del om Stephen King, vilket gör mig nostalgisk och glad. Ibland är språket lite taffligt, det känns lite konstlat mendet spelar ingen roll. För övrigt gillar jag fortfarande Kings Jurtjyrkogården och Pestens tid, men även Salem's Lot och novellsamlingen Den förskräckliga apan. Stephen King är icke att förakta.
Så, jo min Hemliga Bokvän visst lyckades du finna en bok som föll mig i smaken. Tackar.
Dessutom har vi ännu inte fått bredbandet inkopplat i nya lägenheten. I skrivande stund sitter jag i gamla lägenheten och snyltar på grannen, innan jag skall ta itu med flyttstädandet.

Vamos!

Jag är ackompanjerad av Pixies, genom urusla högtalare på min dator i köket. Vamos!
Jag har packat halva dagen och förbannat min hals som börjat göra mer och mer ont lagom till flyttbilen skall gå imorgon. D låg däckad häromdagen och var sjuk, nu tycks det vara min tur.
Det har gått framåt i alla fall med packandet, det är en massa kartonger överallt. Kaos!
Vi är på upploppet nu.
Imorgon natt sover vi i nya lägenheten.

Nils Ferlin för Morbror

P påminner mig om att jag borde läsa mer poesi av Nils Ferlin. Jag har läst alldeles för lite, det var svårt att ta till sig hans poesi i högstadiet då man mest fnittrade och skämtade om allt. Jag minns att jag och E skrattade så vi kiknade åt raderna "ty jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals". Vi turades om att deklamera raderna inför varandra, medan tårarna sprutade ur ögonen och vi vek oss dubbla av skratt.

Nils Ferlin har på något vis alltid varit någon slags dysterkvist, som inte kunnat tas på allvar då man var yngre. Då döden inte riktigt fanns närvarande i livet, då man ännu var odödlig, oberörbar. 

P och jag talade om Nils Ferlin igår kväll över nätet. Hon presenterade för mig följande rader:

Döden går över vinterland,
framåtlutad och stilla.
Bär ingen lie alls i hand,
sörjer bara så illa.
Rymden sörjer för jordens fel,
döden sörjer för egen del
- Går över vindlöst vinterland
framåtlutad och stilla.

Den passar mig idag. För några dagar sedan gick Morbror bort. Det är passande att P presenterade dikten för mig just nu, när döden just varit närvarande i livet. 

Förvisso har Morbror varit "död" länge, sedan jag bara var några månader gammal. Jag minns inte honom innan olyckan. En bilolycka i slutet av sjuttiotalet gjorde honom till en skugga av den han var innan olyckan och han blev bara sämre och sämre med åren.

Jag minns att jag var rädd för honom då jag var liten och sov över hos honom och Moster om helgerna. Men han var aldrig farlig, långt ifrån, men som ett litet barn kan man ju inte veta sådant - vad hjärnskador gör med en människas beteende. 

Morbror älskade alla djur och svor åt Gud för att han lät vinterns köld sluka småfåglarna utanför. Högt svor han, arg var han - på Gud och jag blev jätterädd och gömde mig hos Moster i köket.

Den 23 september blir det begravning. Det är inte förrän nu jag förstår, när jag sätter mig ner och tänker efter. Jag kanske hade tur, som inte kände Morbror "innan". Sorgen skulle nog ha varit för stor då.

Idag skall jag ringa Moster. Jag vet inte vad jag skall säga för vad säger man? Men det gör inget, jag vet att Moster vet att jag inte vet. Jag vet att hon förstår, älskade Mostra. Och jag tänker att hon har vetat länge att den här dagen skulle komma, hon har nog varit beredd på det i många år.

Jag visade dikten för mamma över nätet. Hon läste den flera gånger, sade hon, och tyckte den var hemskt vacker. Sedan frågade hon mig om jag vill läsa den på Morbrors begravning.

Jag vet inte alls. Det känns för stort, med begravning. Alla kommer att sitta och vara upptagna med sin sorg. Jag vill inte sumpa det för dem med att försöka läsa upp en vacker dikt så att det blir fel.

Jag bad henne höra med Moster. Vill Moster att jag läser, då kanske. 

Men jag vill läsa mer av Nils Ferlin. Jag vill inte längre färgas av dåliga och föråldrade tonsättningar och gamla mossiga tolkningar. 

Gertrud Hellbrand, Michael Haneke och Chuck Palahniuk

Krassligheten håller i sig. Jag ligger i sängen med datorn på magen och försöker förstå mig på Google Chrome. Om någon timme kommer K hit för att hålla mig sällskap. Vi skall göra äppelpaj, fika, prata och så har jag någon som sitter och glor på mig då jag packar. Ibland behövs det att bli glodd på, för att få tummen ur röven.

Häromkvällen tittade jag på Kulturnyheterna, där Gertrud Hellbrands Scenario X recenserades. Litteraturkritikern förklarade handlingen och jag tänkte direkt att den verkade  påminna om något i regi av Michael Haneke, i nästa andetag gör hon samma koppling. 

Jag gillar Haneke, speciellt hans Funny Games, från 1997, om två prydliga unga män som tar sig in i en familjs hus och håller dem gisslan och torterar dem. Det är inte speciellt mycket blod eller våld i historien, men den tar sig under skinnet, kopplar ett grepp kring lungor och hjärta och kramar åt tills jag inte kan andas. Jag gillar historier som gör så med mig, som får mig att känna så. En regissör eller författare som lyckas inge så starka känslor är sannerligen skicklig. Av samma anledning tycker jag mycket om hans filmatisering av Elfriede Jelineks Pianolärarinnan, i Hanekes tappning; Pianisten. När vi reste oss ur biofåtöljen efter att ha sett föreställningen sade en i sällskapet sammanbitet att "det var den värsta skit han någonsin sett". Jag var bara tyst och hänförd. Och av en annan åsikt.

Åter till Hellbrand.

Jag har hennes Vinthunden här. Jag fick den av henne vid ett tillfälle då hon var och talade om skrivande på en skrivarkurs jag gick för några fyra år sedan. Jag har i ärlighetens namn inte läst den ännu. Intrigen kändes förutsägbar på något vis, jag lade boken åt sidan mätt på trasiga flickor som försöker hitta sig själva i nya kvinnokroppar. Mätt på självstympning, självhat och tyst självdestruktivitet. Kanske dömde jag Hellbrand för snabbt och för hårt?

Nu tänker jag på Scenario X. En av bokhororna jämför Hellbrand med Chuck Palahniuk och det fångar mitt intresse. På kort tid har Hellbrand nämnts i samma andetag som en regissör jag gillar och en författare vars språk och berättarteknik jag fullkomligen älskar.

Slutsats: jag måste läsa Scenario X. Den är redan beställd på Bokus och kommer inom några dagar.

Och jag borde lägga de förutfattade meningarna åt sidan och läsa Vinthunden.

Urgängad

Dagen spenderas i sängen, jag är ur gängorna och känner mig krasslig. Det passar sig inte då man egentligen skall begrava sig i kartonger och fortsätta packa.
Jag vill ha tag i böcker av Schopenhauer enkom på grund av det här citatet:

Varje obebyggd och förvildad fläck, som lämnats fri och inte berörts av människohand, smyckar sig snart med växter, blommor och strån, vilkas ursprungliga väsen, naturliga grace och anslående gruppering visar att de inte har växt upp under tuktan av de stora egoisterna utan att naturen här har fått leva fritt.
Varje övergiven liten plats är vacker.

...och jag borde sätta upp ett Projekt oläst, precis som Tinyfeist. Jag har också fantastiskt mycket böcker som jag ännu inte hunnit igenom. Jag har inte ens räknat mina, jag tror inte jag skulle våga. Det underlättar ju inte direkt av att nya böcker ständigt tillkommer. Det bor en tvångsmässig boksamlare i mig.

Trötthet

Jag hann med att gå till Stadsbiblioteket, Riksdagsbiblioteket, Medborgarplatsens bibliotek och stanna till i Emmaus underbara bokhyllor. Snokande på Emmaus resulterade i Elin Wägners Väckarklocka, Sjöwall/Wahlöös Roseanna, Arto Paasilinnas Kollektivt självmord och Hong Yings Svekets sommar.
Jag vandrade på söder, gata upp och gata ner, spanade i skyltfönstret på Söderbokhandeln. Tid för lunch i form av vegetarisk sushi, efter att jag lånat första bandet i Nordisk Kvinnolitteraturhistoria, Hundra skrivande kvinnor del 1 och för föströelse Susan Sontags Sjukdom som metafor/Aids och dess metaforer.

Jag orkade aldrig ta mig iväg på festen på Debaser ikväll, efter att ha hasat runt på stan, träffat A.K. och mottagit en finfin present i form av en gammal urtvättad originaltröja med Einstürzende Neubauten (jag blev verkligen andlöst glad över den), åkt ut till nya lägenheten med D och drömt om hur vi skall möblera, var jag slut som människa.
Kvällen har tillbringats i soffan, vi har sett Dexter.
Tropa de elite, som vi såg igår rekommenderar jag varmt. Den är brutal, grym och påminner mig mycket om Guds stad till både form och miljö. Dock finns inte speciellt mycket att skratta åt i Tropa de elite, humorn finns kanske under några sekunder.
Det är intressant att ett gäng studenter, i filmens handling, skall skriva en essä utifrån Michel Foucault mot bakgrunden av det korrumperade polissystemet. Passande.