tisdag, november 25, 2008

En smula dagvill

Jag är hemskt dagvill.
Jag trodde jag skulle jobba denna natt som kommer, också. Så är ju uppenbarligen inte fallet. Så, en hel dag till förfogande.
Snön ligger tjock utanför, huset knakade av kylan inatt, sade D. Jag hörde inget, jag fullkomligen däckade i soffan då vi kollade på Arrested Development (mycket rolig tv-serie om den minst sagt dysfunktionella familjen Bluth) på kvällen. Jag minns bara vinjetten och någon minut till (någon karl tapppade ett ögonbryn?), sedan hade jag somnat i en hög av armar och ben hos D och Lola.
Tv-serien skall visst bli film, läste jag just. Jag undrar det jag. Undrar hur de skall få till det intertextuella som finns i serien, till filmversionen, så att det blir bra?

Skall skicka iväg paket idag med, till K i Michigan. Hon skall få en bok: Tales from Moominvalley, vilken innehåller samma berättelser som Det osynliga barnet. Hon vill lära sig svenska, men Mumindalen på svenska kanske inte är det lättaste att försöka förstå sig på, så det blir Hemulens, Hattifatteners och Moomins istället.
Fast jag undrar ju såklart vad The Christian Science Monitor - som lovordar berättelserna på baksidan av boken - är för något?

Cykeln får vänta med sin premiärtur, ytterligare. Det är alldeles för mycket snö. Som det är nu lutar omröstningen mot att h*n kommer få heta antingen Hjalmar eller Eulalia III. Mycket spännande. Jag frågade min kamrat (som står bakom förslaget med Eulalila III) om han visste vad som hade hänt med de föregående två Eulialiorna. På detta fanns inget svar. Spännande, fantasin är fri.

Läste en sådan hjärtknipande passage i Roseanna igår. Martin Beck talar i telefon med sin fru, raderna andas stagnation. Det är sorgesamt att läsa:

- Martin?
- Ja.
- Du låter så ynklig. Är det någonting särskilt?
- Nej, inte alls. Vi har mycket att göra.
- Är det allt?
- Javisst.
Hon blev som vanligt igen. Ögonblicket var förbi. Några nötta fraser och så var samtalet slut. I distraktion höll han kvar mikrofonen mot örat och hörde henne lägga på. Klick och tom tystnad och det var som om hon befann sig tusentals mil därifrån. Åratal hade passerat sedan de talade med varandra. (s. 95)
Det är inget speciellt med hur raderna är skrivna, ingen storslagenhet på ett rent litterärt plan. Men det är just det där med att leva ihop med någon under längre tid, att rodda runt vardagen med barn och arbete, så att man tappar bort varandra i det. När man inte längre ser varandra, när man lärt sig leva bredvid varandra fast utan att för den skull leva med varandra. Som att allt det man tidigare drömde och gjorde, det man ville göra, bara är borta.
Det är något hjärtslitande och väldigt själsdödande med det, som får mig att känna något som nog är synonymt med klaustrofobi. Det är därför konversationen och de enkla raderna appellerar mig så.
Jag är livrädd att själv hamna där.

4 kommentarer:

Emm sa...

Delar din rädsla där. Tänk att bli osynliga för varandra. Hemskt!

Lena sa...

Läste ut Trollvinter idag och vilken fantastisk bok det var. Tänk att man som Tove Jansson kan få fram en sådan känsla av ensamhet, som vissa "vuxenböcker" aldrig är i närheten av. Tove Jansson kommer jag från och med nu läsa mycket av.

Så är det någon författare man ska läsa från norden så är det denna kvinnas böcker.

marlan sa...

Lena: javisst! Hon är hur bra som helst!
jag läste henne aldrig som barn, men desto mera nu!

Maria sa...

Heter de Hattifatteners? Låter helkonstigt. Jag associerar till fattening, haha.