Bokhyllor

En bild säger mer än tusen ord sades det. Så, titta på bilden.

Tänk om man hade en massa väggar (rum) att fylla med bokhyllor? Tänk om man slapp bry sig om att man inte har någonstans att göra av alla de där böckerna man vill ha (eller som man redan har)? Tänk om man bara kunde ha alla sina finfina titlar i finfina hyllor, som levde upp till och förtjänade varandra?
Åhhh, jag trånar... medan mina egna skatter står uppe på garderoben med smidesbokstöd och i hyfsat trista men överbelamrade svarta IKEA-bokhyllor.

Bilden: Trilogy.

Cbrpnklsecirel

Via Facebook fick jag för någon vecka sedan veta att Hallongrottan skulle anordna en Cyberpunkläsecirkel.
Intellektuellt utsvulten som jag är klickade jag snabbt i att jag skulle närvara på dennas första möte som skulle hållas idag klockan 19.00.
Donna Haraway, William Gibson, Tank Girl och Blade Runner; Jojomensan, det låter bra smaskigt för en utsvulten.

Nå, nu är klockan 19.35, på Hallongrottan befinner jag mig inte. Imorgon åker D till Frankrike och blir borta tills på tisdag och jag känner mig utschasad efter två dagars intensivt stöttande av familj och vänner. Jag är nöjd med mitt relativt stillsamma, barnlösa liv konstaterar jag ikväll. Det är aldrig okomplicerat att leva, men jag har det rätt lugnt omkring mig.
Jag glömde till och med bort Rabbit Hole Day, mitt i allt tumult igår. Även om Blindheten definitivt kan ses som ett slags dystopiskt kaninhål?

Nästa möte i läsecirkeln skall hållas den 25 februari. Då skall jag minsann ta mig dit. Någon som vill följa med?

Blindheten/Blindness, Saramago/Meirelles

För några veckor sedan stod jag nere i källaren på Emmaus i vanlig ordning, strök bokryggar med blicken.
Å rekommenderade José Saramagos Blindheten till mig redan i somras, vill jag minnas. Jag hade såklart alltid en bunt med andra böcker att läsa, Saramago fick lov att vänta även om jag såklart höll utkik efter honom, som till exempel ovanstående dag på Emmaus. Jag höll Blindheten i handen, bläddrade, läste några meningar här och var, fick ett grepp om dess innehåll.
Och ställde tillbaka den i hyllan, utgåvan var inte så fin, det får vänta.

Häromkvällen skulle vi se en film i vanlig ordning, jag och D. Han talade om vad den hette; Blindness,"den handlar om att alla människorna i en stad plötsligt blir blinda".
Vänta, är det baserat på en bok av José Saramago? undrade jag. Detta visste inte D, men han sade att det var samma regissör som gjorde Guds Stad - Fernando Meirelles. Jag tyckte det var misstänkt lik boken och efter några sekunder konstaterades faktum via IMDb. Vi började se filmen, men dessvärre uppstod problem så vi kunde inte se den just då.

Igår spenderade jag dagen på Stadsbiblioteket, skrev arbetsansökningar, lyssnade på musik, drack kaffe. Åt lunch med J och diskuterade litteraturen. Vi promenerade till antikvariat Alfa och sedan till ett café på Drottninggatan, för kaffe och kaka.
Under dagen köpte jag äntligen ovannämnda bok, men med en ack så kompakt typsättning. Att öppna boken är som att stirra in i en tegelvägg. Meningarna är långa och vindlande. Med närmare eftertanke känns det effektivt med tanke på bokens minst sagt klaustrofobiska innehåll.

På kvällen igår satte vi oss då och såg filmen. En otroligt stilig film, rent visuellt. Människorna blir blinda, en efter en. De ser bara vitt och för att ytterligare understryka detta är scenerna som utspelar sig under dagtid filmade en aning för ljust, det är ett nästan vitt ljus. Det sticker i ögonen på mig som sitter och ser helvetet som människorna plötsligt inser att de befinner sig. Helvetet är inte mörkt, det är vitt och bländande ljust när de blir satta i karantän på ett gammalt mentalsjukhus, vaktade av militären. Innanför byggnadens väggar skapas relativt snabbt, hur snabbt vet jag inte för här finns ingen tidsram att hålla sig innanför, egna lagar, grupperingar av människor.

Mina tankar går till Stanford Prison Experiment, ett socialpsykologiskt experiment som gjordes vid Stanford University 1971, för att undersöka vad som händer då man sätter människor i fångenskap. Gruppen som utförde experimnetet delades upp i fångar och vakter i universitetets källare. Experimentet fick avbrytas efter endast sex dagar. Jag tänker på det ur den vinkeln att många till synes "goda" människor innehar förmågan att göra vidrigheter mot andra om de placeras i en omänsklig kontext.

I Blindness (här primärt omtalad som film än bok) bjuds vi att stiga rakt ner i helvetet. Regissören visar egentligen väldigt lite av de vidrigheter som försiggår bland de många blinda inne på mentalsjukhuset. Vi ser exkrementer och nakna kroppar, smuts. Det är snyggt genomfört hur paradoxalt det än kan låta. Med enkla medel som bara ryggar, ord, läten, skrik blir känslan klaustrofobisk och känslan av att inget se sätter sig även över bröstet. Allt jag hör är ljud, skrik, gråt och det räcker. Jag vill gå från filmen, jag vill stänga av, jag vill inte se mera nu.
Där man inte kan se finns inga gränser för ondskan, där är allt möjligt, hjärnan löper amok.
Läkarhustrun, gestaltad av Julianne Moore är blond och hon är också den enda som ännu har kvar synen. Hon smiter med sin blinda man i ambulansen, då han sätts i karantän. Hennes förmåga att ännu kunna se är en väl bevarad hemlighet.Hon är den som leder de blinda, skulle man kunna säga.
Jag hoppas att få mer klarhet i hennes karaktär, genom boken.

Att Saramagos berättelse är en allegori är uppenbart. Den talar om samhällets bräcklighet och vår egen seende blindhet. I hans berättelse har alla inblandade sitt förnuft och sin fysiska hälsa kvar, men de är blinda.
Jag förlorar mig nu i orden, den kompakta texten med de många och långa meningarna. Där dialogerna är som strömmar av vatten in i ögonen.
Detta kommer att bli en bok jag kommer bära med mig resten av livet, det känner jag redan nu. Den drabbar och vill få mig till att spärra upp ögonen.
Tack Å.

Om att skapa

Originally uploaded by observationer

Fredag.
Jag åkte till keramikverkstaden i Alvik med Å.
För många år sedan tog jag en kurs på Medborgarskolan i hemstaden. 1998 var året och jag hade länge varit intresserad av lera som material, förmågan att forma och skapa.
Livet var nytt, en ny form med en egen lägenhet, ett jobb att gå till och således pengar till att betala en keramikkurs. Varje söndagkväll gav jag mig detta i present under två terminer.
För min del blev det ett sätt att skapa mig själv och en egen plats, just då. I den långa skuggan av en annan person jag delade livet med under den tiden, var keramiken min plats. Han tyckte inte att de former och ting jag skapade var något att bejubla, det fanns här ingen "historisk korrekthet". Själv skapade han exakta kopior av medeltida krus, exakta kannor. Mycket vackert, visst, men så själlöst att ständigt upprepa historien, tänker jag nu i efterhand.

Sedan dess har keramiken legat varmt om hjärtat, ett skapande att återvända till genom åren. En lugn plats i medvetendet, att sjunka ner i.
I fredags var jag tillbaka i Alvik, kaffet i koppen och händerna som kom ihåg hur tung lerklösen känns. Som om vi blev vänner igen.
En svag doft av mögel, sval lera under fingrarna. Att i tystnad sitta ner, pressa fram formen och se vad som växer ur den.
Jag tummade en skål, mest för att få fingrarna att minnas hur.
Det är terapi att slå, klämma, smeka fram former med trägna tummar, pekfingrar och långfingrar.

Några ord ibland om konst och skulpturer, skapande. Men mestadels tystnad, koncentrationen riktad mot klösen och det jag drar fram ur den.
Jag skall bjuda mig på det här i vår; Någon dag per vecka i Alvik.

"I think there's a heaven where some screams have gone"

Idag är jag omgiven av Tori Amos.
Hon är en djup tröst, ett minne av det förgångna, en rysning över huden och ett bristande hjärta i bröstet. Det är så med mig gällande somlig musik; Hjärtat går sönder i bröstet. Det är som att genomfaras av stark kärlek, inte en helt trevlig känsla. Inte det att kärleken i sig är otrevlig, men att känna så starkt så att det tar andan ur en. Upplevelsen och ens egna sanning blir att man går sönder i bitar och att man är ok med det.

Minnen som pekar tillbaka till en tid för mycket länge sedan. Under the Pink hemma hos någon kille jag var tonårsaktigt förälskad i, på det där lätt orealistiska drömska sättet man älskar då man är yngre. Hans namn har jag glömt, men jag minns vinter och vägval, jag minns studion han hade tillsammans med sin bror och hur jag hellre uppehöll mig där än på lektionerna i skolan. Jag minns vin som dracks tillsammans med vänner som man trodde skulle vara där för evigt.

Jag skruvar upp och valsar runt i lägenheten, Kapten får ursäkta ylandet från högtalarna. Det är en konst att förklara exakt vad som händer, att kunna destillera alla intryck och pressa in dem i ordformler som passar... en härva av förnimmelser, ljud, ord.
Hon är en kraft i orden som förs fram av det vackra pianot, hon är en annan slags poesi än Ani DiFranco men det är samma kraft, som ligger under allt. Hon är uppriktig, rättfram.
Det handlar om att finna sig själv som kvinna, kanske kan det låta banalt och förlegat? Att skapa sig själv utifrån erfarenheter, även om de är vidriga. Att göra upp med män i allmänhet, Gud och fadern. Att vara sin egen, att förverkliga det man tror på. Att finna någon slags urkraft djupt där inne i magens mörker, att inte vrida all den där smärtan mot sig själv utan istället skapa något vackert av den. Och det gör hon, snillrikt på Little Earthquakes, Under The Pink, Boys For Pele... storartade coverversioner av låtar skrivna och framförda av män på Strange Little Girls. Ett sätt att ta tillbaka, att omskapa kvinnogestalterna som figurerar i texten. Amos lånar ut sin röst och sin porträttbild åt var och en av kvinnorna.
Jag avslutar med hennes kommentar om coverversionen av Eminems '97 Bonnie and Clyde (enligt undertecknad den rysligaste och bästa covern, kanske någonsin), där den dräpta kvinnan i bakluckan får en röst som sträcker sig från kylan på andra sidan livet:

When I first heard the song, the scariest thing to me was the realization that people are getting into the music and grooving along to a song about a man who is butchering his wife. So half the world is dancing to this, oblivious, with blood on their sneakers. But when you talk about killing your wife, you don't get to control whom she becomes friends with after she's dead. She had to have a voice.

Måndag

Det är måndag, en grå, glåmig sådan.
Jag sitter på biblioteket, denna outtömliga källa till sinnesfrid.
Stora förändringar är i görningen. Och mindre.
Innanför hemmets väggar växer något som är "vårt" fram. Mer och mer kommer på plats och jag lärde mig i helgen, efter några timmars svärande, spottande och fräsande att behärska min relativt nyinköpta symaskin. Då jag var redo att kasta ut skrället genom fönstret fogade sig plötsligt stygnen, blev platta och jämna.
Jag fållade tyg för glatta livet som sedan fästes i alkoven till mitt lilla bibliotek i hallen. Jo, det blir fint. Läsvänligt, tedrickarvänligt och framförallt slummervänligt.

Slumpad utställning

Sjukan håller i sig, så idag tog jag och D (numera även känd som Maskinisten, av förklarliga och ännu för läsarskaran hemliga skäl) oss in till staden för att besöka Apoteket. Bromhexidin skulle inhandlas åt undertecknads ihopslammade luftrör.
Vi skulle även passa på att ta oss en kaffekopp på något fik, så vi ramlade av en slump in på en fantastisk liten utställning på Kaolin på Hornsgatan. Här hade en konstnär vid namn Monica Marcella en utställning av små porslinsfigurer, en blandning mellan kvinnoliknande insekter, mangafigurer och delvis förpuppade larver. Figurerna har små spjut och en av dem stickar med hjälp av blodiga trådar från en annan. Över borden är blodet utspillt, utsprutat. Blandingen mellan det här bisarra, det blodiga och det söta tilltalade mig. Otroligt snyggt och våldsamt rart måste jag säga, det här var en mycket lyckad och slumpad upptäckt denna lördag.
Hennes verk vill jag verkligen se mer av. Utställningen pågår fram tills den 28 januari så passa på att slinka in för en titt!

Twitter och Rabbit Hole Day

I min snoryra igår ramlade jag över två nyheter.
För det första skaffade jag mig en Twitter, vilken är en slags microblogg. Först frågade jag mig vad en sådan skulle vara bra för egentligen? Vem kan nödvändigtvis vara intresserad av min status (en precis likadan status som man kan fylla i på Facebook) och vad jag gör av mina dagar? Med tanke på att man på Twitter bara har 140 tecken/blogginlägg till sitt förfogande, skapas ordflödet till ett slags staccato, vilket jag i och för sig tycker är en rätt häftig effekt.
Nåväl, som en autonom blogg, kanhända Twitter uppfattas som lite trist, men så kom jag fram till att i kombination med en vanlig blogg är det ett roligt komplement. Så, numera kan man således följa marlan i hennes förehavanden mellan bloggposterna. Planer skapas och ränker smids, filmer ses och arbeten söks.

Det är ett slags Storebror ser Dig Galore, vi människor ser väl mer och mer av varandra i vår tidsålder, samtidigt som våra gränser skärps (i alla fall om jag går till mig själv) mot vad vi egentligen önskar visa upp av oss själva. I och med Twitter kan vi ju verkligen följa minsta steg, om vi nu väljer att göra microbloggen tillgänglig för allmänheten och under förutsättning att man uppdaterar den med saker man faktiskt gör. I och med Facebook riskerar man att bli taggad på foton i tid och otid, vi iakttar varandra mer noggrant nu än tidigare, våra liv blir mer och mer tillgängliga.
Jag skapade min Twitter- blogg med motiveringen att verktyget till stor del är det som jag brukar Facebook till, fast minus alla jobbiga applikationer, inbjudningar till en massa mer eller mindre meningslösa grupper och events samt risken att råka bli taggad och uthängd på foton. Jag ger det ett försök och ser det som ett experiment. Känn er fria att följa mig som inbunden på Twitter! Jag har lagt till den här på Avantgardet, ni ser den högst upp till vänster och jag har även synkat den med mitt Facebook-konto.

Den andra roliga nyheten jag ramlade över igår var att 27 januari är utnämnd att vara Rabbit Hole Day . På grund av Lewis Carrolls födelsedag, som är ovan nämnda datum, uppmanas vi som skriver bloggar att låta fantasin få fritt flöde under 24 timmar. Crisper skriver:

January 27th, 2005 should be the First Annual LiveJournal Rabbit Hole Day. When you post on that Thursday, instead of the normal daily life and work and news and politics, write about the strange new world you have found yourself in for the day, with its strange new life and work and news and politics. Are your pets talking back at you now? Has your child suddenly grown to full adulthood? Does everyone at work think you're someone else now? Did Bush step down from the White House to become a pro-circuit tap-dancer? Did Zoroastrian missionaries show up on your doorstep with literature in 3-D? Have you been placed under house arrest by bizarre insectoid women wielding clubs made of lunchmeat?

Jag tycker det är en ypperlig idé, så jag gör mitt bästa för att sprida ordet vidare, medan jag funderar över vilket kaninhål jag skall trilla ner i natten mellan den 26 och 27 januari.

Trädodlingar och fantastiska mackapärer

Det råder ju vissa begränsningar för det litterära intaget då huvudets innehåll förefaller utbytt och det låter lite som ett tröskverk då jag andas.
Jag ligger till sängs med sällskap av David Byrnes Arboretum och Doctor Grordbort's contrapulatronic dingus directory.

Först och främst vill jag presentera för er boken med trädteckningarna - Arboretum. Den är D's egentligen, men jag har kikat lite i den nu medan jag är sjuk och det är något innanför bokens pärmar som tilltalar mig, det är något med tankekartorna formade som träd jag finner rofyllt. Ibland ler jag åt orden som står där, nickar instämmande åt logiken och ibland förstår jag ingenting. Men de rör vid mig och får mig att tänka en massa tankar som jag inte alltid kan organisera till något vettigt, och just det att de rör mig är väl själva meningen?

Ovan: The history of mark-making.

När jag tröttnar på att titta på träd öppnar jag den andra boken och läser om de allra senaste strålvapnen och diverse andra manicker som den högst välrenommerade Dr E. Grordbort och hans team av vetenskapsmän skapat, för att göra världen en säkrare plats.
Jag menar, vem vill inte ha en Plexington 55 Dirtmophone? En fantastisk apparat som med lätthet snappar upp vad de där obskyra figurerna på andra sidan jorden håller på med? Eller kanske en Dinglington Regulator, vars syfte tycks till viss del oklart, men den har en massa slangar och blanka knappar och annat tingeltangel som gör att den ser fasligt intressant och användbar ut - till vad man nu skall använda den till.
Här finns även robotbetjänter och större fordon som mycket väl kan användas då man skall till att utforska galaxen, här finns också goda vitsord från nöjda kunder. Samlingen är som ni förstår minst sagt eklektisk.

Varorna presenteras i listigt säljande annonser med dräpande slogans som till MANMELTER 3600zx (bilden): "Be a Better Man with MANMELTER. Your wife may come back to you!* (some assembly required) * Not covered under warranty."
Vidare levereras strålvapnen och de andra mackapärerna i snygga förpackningar och med - som synes ovan - med mer eller mindre modifierade garantisedlar.

Ur funktion

Har drabbats av en hiskelig förkylning och hasar mellan badrummet och sängen/soffan, huvudet känns som fyllt av deg, det trycker och piper lite varstans i kroppen. Jag spenderar dagen i soffan, där jag uppstaplad på kuddar och den underbara lammfilten K skickade från Michigan (nej, den är helt i syntet men ser ut som ett lamm och är vidunderligt mjuk) ser på The Tudors.
Jag uppskattar serien som innehåller ett visst mått av historia, vackra kostymer, förräderi och giftmord.
Hurpass historiskt korrekt det är, är väl en annan femma. Att man sköt med musköter lite här och var och sprang runt och blottade hud utan undersärk känns väl inte så troligt dock.

Jag myser åt intrigerna, snorar i pappersnäsdukarna och dricker mera pepparmyntste.

Lördag på Moderna

Idag vaknade undertecknad och mådde som hon förtjänade efter att ha druckit öl i glada vänners lag under fredagen. En öl blev flera och plötsligt sitter man och planerar om huruvida man kan begagna mathissen på krogen, för att ta sig upp i köket.
Nåväl, hemåt rullade paret D & L strax efter detta. Den senare mycket glad i hatten.

Dagen idag har gått åt till att vandra på Moderna museet och dess Max Ernst-utställning. Fantastiska målningar som tarvar tid. Vi flöt runt inne i den fullproppade utställningslokalen, kikade på surrealistiska tavlor och bronsskulpturer (närmare bestämt 175 stycken olika verk), lyssnade på tjutande larm då någon råkade gå för nära konstverken. Det hummades och logs runtomkring oss.
Själv gled jag mest runt, tittade länge och väl på alla tavlorna. Tittade nära och långt ifrån, kisade. En sådan detaljrikedom! En sådan fantasi! En tavla med grön färg, till synes bara växter (?) och plötsligt främträder här små figurer i allt det gröna. Små ansikten, vassa tänder och händer.
Som den dansande figuren här nedanför. Jag blev bara så glad av att se den, upprymd rentav och den grå elefanten, i värsta steampunk-stil, som slår an ledsna känslor i bröstet.
Inte trodde jag att dessa konstverk skulle tilltala mig så. En bok om Max Ernst skall inhandlas å det snaraste.


Ovan: L'Ange du foyer ou Le Triomphe du surréalisme (1937) Nedan: Célèbes or Elephant Célèbes (1921)
Fler konstverk finns här.

Hjärtdjur av Herta Müller

Jag var alldeles för liten för att förstå diktaturer och hur livet tedde sig i Rumänien under Nicolae Ceauşescus välde.
Jag minns bilden som kablades ut i nyhetsmedierna: den arkebuserade diktatorn och hans fru Elena, liggandes i snön med rakt-in-i-döden-stirrande ögon.
Historien berättar för mig om en man som skapade en personkult kring sig själv, i likhet med Nordkoreas Kim Jong Il eller Kinas Mao Tse-tung. Ceauşescu och hans familj levde i högsta välmående och säkerhetspolisen Securitate höll det fattiga folket i schack.

Om denna tid i Rumänien handlar Herta Müllers Hjärtdjur. Enligt anteckningen på pärmens insida inhandlades den 27 oktober år 2000. Jag hade just flyttat till storstaden och utanför Konsum vid Södra Station stod ett bord med böcker, en liten lapp som förklarade vart böckerna kom ifrån (vilket jag tyvärr inte minns just nu) samt en liten bössa att lägga de 25 kr/bok i.
Jag valde boken om Rumänien, och lade pengarna i bössan.

Många år efter jag har köpt boken tar jag fram den. I närmare åtta år har den väntat i bokhyllan. Den har väntat. Jag har väntat. Några gånger har jag vägt den i handen, bläddrat bland boksidorna, läst om Lola som hänger sig i en garderob på studenthemmet och om modern som binder barnet vid stolen i köket, om mormodern som sjunger barnbarnet till sömns och säger: "Låt ditt hjärtdjur vila sig, du har lekt så mycket idag." (s 36)
Det är ransoneringar och bodegor, det är onyktra män i trasiga kläder som arbetar i fabriker. Det är skräcken inför att bli rapporterad. Att inte ens kunna bli onykter för skräcken att säga något obetänksamt i fyllan. Det är historien om patentstrumporna som flickorna omsorgsfullt tvättar och sparar. Västanfläktar.
Men det är också en historia om motståndet. Det tysta motståndet som gror i studentrum och källare. Landskapet är kallt och kargt, här finns inget hopp eftersom befolkningen bara vill fly, men de enda som inte vill fly är diktatorn och hans band av vakter.
Det blir alldeles för trångt att andas, medan jag läser. Men jag läser och orden är vackra. De är fragment som till en början tycks helt slumpartade. Så läser jag några sidor till och några till och de bildar en vacker helhet där mitt bland förtrycket, propagandan och våldtäkter i mörka parker.
Historen går om och om igen, den berättas på ett repetativt sätt. Det är vackert vittnat om ångesten och skräcken, det kryper in under mitt skinn, Müllers hjärtdjur.

Bild: Det egna, vid Södra station inhandlade, exemplaret.

Dead until dark av Charlaine Harris

Jag och vännen M träffades under en mörk eftermiddag i december på varma trevliga Copacabana för en kaffetår. Våra scheman är oftast inte överensstämmande och vi ses mycket sällan. När vi väl ses handlar samtalen ofta om genusvetenskaplig teori, olika böcker vi läst, Butler och Haraway, avhandlingar som är intressanta.
Kort och gott: hon lockar fram akademikerhoran i mig. M inspirerar mig till att krypa in i tankesnåren, att skrapa knäna för att jag vill veta och utforska.

Så satt vi då där och talade och M nämnde för mig en serie som hon sett - True Blood. Mycket intressant tolkade hon den värld som målas upp, där vampyrerna "kommit ut ur kistan" och kräver medborgerliga rättigheter. För mig lät serien riktigt intressant, ur det perspektivet. Hur skulle det se ut om detta scenario skulle bli verklighet? Om vi blandar in fantastiska element i vardagslivet, hur skulle det se ut rent realistiskt?
Jag tackade för tipset, och samtalet ändrade form och övergick i något annat.

Väl hemma googlade jag på True Blood och fick fram att serien minsann grundas på ett antal böcker av en kvinna vid namn Charlaine Harris. Åhå, tänkte bokpervot i mig, vred sina små händer och myste. I dessa tider när det är vampyrer överallt i filmer och böcker, är det ju skoj att hitta något som tycks sticka ut en smula.
I julklapp till mig själv köpte jag således den första boken i en serie av åtta; Dead until dark av Charlaine Harris.
Texten känns enkel, intrigen likaså. Jag gillar fusionen av det fantastiska och det mundana. Hur en ny kategori av individer tar sig in i samhället, kräver rättigheter, hur samhället anpassas, hur övergrepp begås mot dessa nykomlingar, hur samma förtryckarprocesser tar form som när det handlar om etniciteter och sexualiteter.
Dessvärre faller historien platt. Bokens huvudperson Sookie inleder en kärleksrelation med vampyren Bill, som försöker leva så likt människorna som möjligt. Han har ett vackert hus, han har en fin bil, försöker smälta in i den mån det går.
Det som gör mig mest besviken med historien är de Harlequin-liknande sexbeskrivningarna:

The next moment his teeth grazed my shoulder, and his body, hard and rigid and ready, shoved me so forcefully I was suddenly on my back in the mud. He slid directly into me as if he were tying to reach through me to the soil. I shrieked, and he growled in response, as though we were truly mud people, primitives from the caves. My hands, gripping the flesh of his back, felt the rain pelting down and the blood under my nails, and his relentless movement. I thought I would be plowed into this mud, into my grave.
His fangs sank into my neck. (s 181)

Jag ler åt det här - det är förmodligen inte lätt att skriva litterärt tilltalande beskrivningar av sexuell aktivitetet, men kom igen, i lera, i regn? Även Sookies eviga bortrakande av hår och klädbyten irriterar en smula. När sedan Elvis gör entré i form av halvgalen vampyr/livvakt/vakthund vid namn Bubba, tippar allt över kanten sänker historien likt ett lod och jag kommer på mig själv med att sitta och bläddra i boken för att se hur långt det är kvar.
Nej, jag hade förväntat mig mer av Charlaine Harris och hennes Sookie Stackhouse. Det hade kunnat bli en intressant historia, applicerbar på vår egen samtid, men dessvärre faller den handlöst och blir bara en tunn soppa i mina ögon, men jag kan förstå att det tilltalar dem som vill drömma sig bort till vackra nattvarelser, blodsfetischism och erigerade vampyrpenisar.
Boken var ett tidsfördriv som gav upphov till diverse leenden men de följande sju böckerna lämnar jag åt övriga världen att studera.

Nu är det revolution på gång

Jag byter skinn i år.
Jag startar med arbetet. Erfarenheten av att arbeta deltid som personlig assistent har varit lärorikt och givande på många sätt. Men det är inte vad jag skall göra av min tid, av mitt intellekt.
Jag vill ha ett arbete som för mig framåt, där jag får använda huvudet. Min kapacitet skall inte slösas med på det här sättet, jag har mer att ge världen.
Det är dags nu. Alltför lång tid har jag suttit passiv på ett arbete som egentligen bara försvårar min utveckling, som egentligen bara skjuter mig bakåt. Jag skall arbeta omgiven av det skrivna ordet, jag skall arbeta med de skrivna orden. Innesluten och intrasslad bland dem i dess olika skepnader. Inneslutna av pärmar eller flimrande på en skärm gör detsamma. Det är hit jag skall ta mig.

Det nya året startar så här, hör ni?