tisdag, januari 06, 2009

Dead until dark av Charlaine Harris


Jag och vännen M träffades under en mörk eftermiddag i december på varma trevliga Copacabana för en kaffetår. Våra scheman är oftast inte överensstämmande och vi ses mycket sällan. När vi väl ses handlar samtalen ofta om genusvetenskaplig teori, olika böcker vi läst, Butler och Haraway, avhandlingar som är intressanta.
Kort och gott: hon lockar fram akademikerhoran i mig. M inspirerar mig till att krypa in i tankesnåren, att skrapa knäna för att jag vill veta och utforska.

Så satt vi då där och talade och M nämnde för mig en serie som hon sett - True Blood. Mycket intressant tolkade hon den värld som målas upp, där vampyrerna "kommit ut ur kistan" och kräver medborgerliga rättigheter. För mig lät serien riktigt intressant, ur det perspektivet. Hur skulle det se ut om detta scenario skulle bli verklighet? Om vi blandar in fantastiska element i vardagslivet, hur skulle det se ut rent realistiskt?
Jag tackade för tipset, och samtalet ändrade form och övergick i något annat.

Väl hemma googlade jag på True Blood och fick fram att serien minsann grundas på ett antal böcker av en kvinna vid namn Charlaine Harris. Åhå, tänkte bokpervot i mig, vred sina små händer och myste. I dessa tider när det är vampyrer överallt i filmer och böcker, är det ju skoj att hitta något som tycks sticka ut en smula.
I julklapp till mig själv köpte jag således den första boken i en serie av åtta; Dead until dark av Charlaine Harris.
Texten känns enkel, intrigen likaså. Jag gillar fusionen av det fantastiska och det mundana. Hur en ny kategori av individer tar sig in i samhället, kräver rättigheter, hur samhället anpassas, hur övergrepp begås mot dessa nykomlingar, hur samma förtryckarprocesser tar form som när det handlar om etniciteter och sexualiteter.
Dessvärre faller historien platt. Bokens huvudperson Sookie inleder en kärleksrelation med vampyren Bill, som försöker leva så likt människorna som möjligt. Han har ett vackert hus, han har en fin bil, försöker smälta in i den mån det går.
Det som gör mig mest besviken med historien är de Harlequin-liknande sexbeskrivningarna:

The next moment his teeth grazed my shoulder, and his body, hard and rigid and ready, shoved me so forcefully I was suddenly on my back in the mud. He slid directly into me as if he were tying to reach through me to the soil. I shrieked, and he growled in response, as though we were truly mud people, primitives from the caves. My hands, gripping the flesh of his back, felt the rain pelting down and the blood under my nails, and his relentless movement. I thought I would be plowed into this mud, into my grave.
His fangs sank into my neck. (s 181)

Jag ler åt det här - det är förmodligen inte lätt att skriva litterärt tilltalande beskrivningar av sexuell aktivitetet, men kom igen, i lera, i regn? Även Sookies eviga bortrakande av hår och klädbyten irriterar en smula. När sedan Elvis gör entré i form av halvgalen vampyr/livvakt/vakthund vid namn Bubba, tippar allt över kanten sänker historien likt ett lod och jag kommer på mig själv med att sitta och bläddra i boken för att se hur långt det är kvar.
Nej, jag hade förväntat mig mer av Charlaine Harris och hennes Sookie Stackhouse. Det hade kunnat bli en intressant historia, applicerbar på vår egen samtid, men dessvärre faller den handlöst och blir bara en tunn soppa i mina ögon, men jag kan förstå att det tilltalar dem som vill drömma sig bort till vackra nattvarelser, blodsfetischism och erigerade vampyrpenisar.
Boken var ett tidsfördriv som gav upphov till diverse leenden men de följande sju böckerna lämnar jag åt övriga världen att studera.

2 kommentarer:

Maria sa...

Jag tycker att Sookie Stackhouse-böckerna är trevliga och underhållande, men de är ju inte skitbra, nej.

Däremot är jag otroligt förtjust i True Blood. Tv-serien har en helt annat ton än böckerna, den är skruvad och allmänt knäpp. Och pinsam ibland, men det står jag ut med. Det är en del av det roliga.

"Även Sookies eviga bortrakande av hår och klädbyten irriterar en smula."

Efter att ha läst några av böckerna kan jag konstatera att Harris har någon fixering vid att berätta varje gång Sookie borstar håret (eller får håret borstat av någon annan eller borstar någon annans hår) eller sätter upp håret.

marlan sa...

Maria: Ja, underhållning. Nä, jag vet inte. Då lägger jag faktiskt hellre tiden på något annat.. :)