Musikens betydelse för flickor av Lavinia Greenlaw

Att på ett lätt sätt sammanfatta innehållet och intrycken från en litterär upplevelse är sannerligen en konst och boken som jag tar mig an idag är inget undantag.

Jag tycker om de korta texterna, de små fragmentariska minnesbilderna i Lavina Greenlaws Musikens betydelse för flickor.
Jag gillar skarpt hur minnena rinner ur den omgivande musiken, på boksidorna. Varenda minnesbild är syresatt med musik. Det är mycket poetiskt och vackert berättade brottstycken och enligt Greenlaw själv inte alls någon självbiografi. Den efterlämnar en bekant känsla av det förgångna - nostalgi.

Jag appellerades främst av igenkänningen i boken, om hur musiken tar sig in i ens liv, hur man slukar den och lever genom den i en viss period av livet (En viss period? frågar jag mig själv och inser att det här är ett livslångt förhållande. Kanske handlar det snarare om att finna en startpunkt för förhållandet?). Människor som inte lyssnar på musik (eller som inte läser böcker, för den delen) förstår jag mig helt enkelt inte på alls. De är som från en annan galax.
Jag minns också blandbanden som jag, i likhet med Greenlaw, spelade in åt brevvänner och skickade över halva Sverige till Värmland och ibland tvärs över vattnet till Sheffield. Det var så här jag lärde känna Joy Division och Skunk Anansie och ett antal andra band. Tack Malin och Leanne, var ni än är. Jag har ännu kvar banden i lådor med gamla brev, men jag äger inte längre någon bandspelare.

Det största vänskapsbeviset var att spela in ett band åt någon. Det var det enda sättet att dela med sig av musiken men även ett sätt att göra reklam för sig själv. Urval, ordning, vilken stil man skrev låtordningen med, hur mycket tekniska detaljer man tog med, huruvida man gjorde omslag också eller enbart gjorde omslag men inte skrev ner låtarna; alla dessa val var lika betydelsebärande som blommorna i en viktoriansk bukett.
Vi spelade också av varandras skivor eftersom de var så dyra. Vad man ägde för musik begränsades av vad man kunde få tag på och vad man hade råd med. (s 182)

Jag minns att gå till biblioteket och låna med sig massor skivor hem, spela av dem och så lämna igen dem igen. Jag minns att läsa Kerrang!! och Slitz, innan numret med en gubbig Ulf Lundell flankerad av lättklädda bakelseliknande kvinnor, på omslaget och med ett tydligt manligt tilltal på tidningsryggen: "Till män som... (infoga här valfri maskulin uppmaning)" - dök upp i brevlådan. Jag sade upp prenumerationen samma dag och sörjde att en riktigt bra musiktidning gått i graven.
Jag minns av affischer tapetserade rum, jag minns hur noga skivsamligen noggrannt inventerades på varje ny fest jag hamnade på, jag minns långa diskussioner och utläggningar med jämnåriga pojkar (eftersom jag sällan träffade andra flickor som lyssnade på musik med samma entusiasm som jag själv). Jag minns att sällan tas på allvar av pojkar och män runtom mig, eftersom jag var tjej och följdaktligen inte (utifrån mitt kön) borde intressera mig så för musik. Jag minns irritationen och frustrationen med detta.

Greenlaw delar med sig av hur det var att växa upp ute på landet och hur litteraturen och främst musiken blev det enda sällskapet i den annars rätt folktomma tillvaron, om kärnvapenhotet under det ännu pågående kalla kriget mellan öst och väst, de första leriga och kaotiska musikfestivalerna.
Genom berättelserna löper musiken, det är om musiken boken handlar om, Greenlaws liv är sekundärt.