Ett ojämnt inlägg om två sågade böcker

Dexter in the Dark av Jeff Lindsay - den vekaste av de hittills tre böckerna (Dexter by Design kommer ut i September 2009).
Metafysiska funderingar, vem är Den Mörka Passageraren, var kommer den ifrån? Samtidigt som Dexter blir iakttagen av någon (något) utomstående vilket skrämmer iväg hans mörka väsen (vilket får Dexter att känna ledsamhet och vrede, känslor som tidigare varit förtryckta), pysslar med bröllopsbestyr och undervisar barnen Astor och Cody i de mörka konsterna.
Detta är också första gången berättandet inte uteslutande sker i första persons-perspektiv. Någon iakttar Dexter och han är inte längre den enda rösten mellan boksidorna.
Nä, Dexter in the dark var inget för mig och en av recencenterna på Amazon kunde inte sagt det bättre:

Lindsay has managed to do to Dexter what George Lucas did to "The Force" in Phantom Menace: he attempted to "explain" him, and did so using the stupidest, most ridiculous idea possible. Just like the idea of The Force was ruined by "mitochlorians", the Dexter mythos has been utterly wrecked by this book.

Jag fick Dagbok 1973-1982 av Joyce Carol Oates med posten häromdagen. Jag vann den hos BookyDarling genom att skriva ner mitt bästa läsminne. Tack så mycket!
Jag har inte kommit så långt ännu, knappt hundra sidor.
Maria Sveland sågade Oates dagbok i DN i helgen. Jag kan uppbåda många motargument mot denna bittra recencents hårda ordalag. Hon ville få en inblick i författarens vardagsliv (smaskiga detaljer om inre demoner och allmänt skitsnack om bekantas bekanta då eller?) men blir besviken på att det bjuds så lite av den varan i Oates dagbok. Redan i inledningen skriver Oates själv att hon önskar "kartlägga medvetandet". Ja, dagboken (eller engelskans journal som jag ju anser är en nyansskillnad av ordet dagbok) är ett experiment!
Maria Sveland söker sanningen om Joyce Carol Oates, en sannare bild som hon genom användandet av ordet dagbok känner sig snuvad på:

Dagboken är full av den sortens återkommande kortfattade beskrivningar, frustrerande eftersom man anar att den där brunchen och utställningen innehöll så otroligt mycket mer intressant, litterärt sprängstoff, som Oates såklart skulle kunna beskriva, men som hon av någon anledning väljer att inte göra. Förvånande eftersom hennes romaner till stor till består av geniala, mycket detaljerade iakttagelser av rum, miljö och människor.

Ja, vad skall jag säga? Att tro att en dagbok (loggbok, anteckningsbok, journal) skall vara som en roman, att den skall vara skriven med samma litterära kvalitéer som en roman - är naivt. Vem tusan skriver dagbok, med baktanken att de över 30 år senare skall publiceras?
Vem orkar brodera ut meter efter meter av text om något som bara är till för en själv?
Jag läser dagboken, eller vad jag skulle välja att kalla den - loggboken - och jag blir inspirerad. Jag förväntade mig inte mer än just vad det är - en anteckningsbok. En karta. Inte nödvändigtvis intressant och vacker alltigenom, utan bara inspirerande.

Happy Towel Day!

"A towel, it says, is about the most massively useful thing an interstellar hitchhiker can have. Partly it has great practical value.You can wrap it around you for warmth as you bound across the cold moons of Jaglan Beta; you can lie on it on the brilliant marble-sandedbeaches of Santraginus V, inhaling the heady sea vapors; you can sleep under it beneath the stars which shine so redly on the desert world of Kakrafoon; use it to sail a miniraft down the slow heavy River Moth;wet it for use in hand-to-hand-combat; wrap it round your head to wardoff noxious fumes or avoid the gaze of the Ravenous Bugblatter Beast ofTraal (such a mind-boggingly stupid animal, it assumes that if you can't see it, it can't see you); you can wave your towel in emergencies as a distress signal, and of course dry yourself off with it if it still seems to be clean enough.
More importantly, a towel has immense psychological value. For some reason, if a strag (strag: nonhitchhiker) discovers that a hitchhiker has his towel with him, he will automatically assume that he is also inpossession of a toothbrush, washcloth, soap, tin of biscuits, flask, compass, map, ball of string, gnat spray, wet-weather gear, space suit etc., etc. Furthermore, the strag will then happily lend the hitchhiker any of these or a dozen other items that the hitchhiker might accidentally have "lost". What the strag will think is that any man who can hitch the length and breadth of the galaxy, rough it, slum it,struggle against terrible odds, win through, and still knows where his towel is, is clearly a man to be reckoned with.
Hence a phrase that has passed into hitchhiking slang, as in "Hey, you sass that hoopy Ford Prefect? There's a frood who really knows where his towel is." (Sass: know, be aware of, meet, have sex with; hoopy: really together guy; frood: really amazingly together guy."

ur The Hitchhiker's Guide to the Galaxy av Douglas Adams, kapitel 3.

Det var många år sedan jag läste Liftarens guide till galaxen, sådär tio år sedan, men idag är det Towel Day, vilket går ut på att den 25 maj varje år - sedan 2001 då Douglas Adams gick bort- tar man med sig handduken var man än går.
Så, glöm inte handduken idag gott folk!

Dearly devoted Dexter av Jeff Lindsay

En solig lördag i hängmattan spenderades med Dearly devoted Dexter av Jeff Lindsay.
I den andra delen av serien om Dexter Morgan blir denne mål för poliskollegan Doakes granskande blick. Han anar Dexters mörka sida och håller honom under uppsikt.
En person från Doakes förflutna (mer känd som Dr Danco) dyker upp i Miami, kidnappar en efter en av hans gamla militärkollegor från inbördeskriget i El Salvador och för bort dem, drogar dem och avlägsnar deras lemmar, genitalier, tunga och ansiktsdrag såsom ögonlock, näsa, läppar. Han lämnar dem så: ensamma och vid liv framför en stor spegel för att ordlösa och utan förmåga att blunda betrakta sina stympade kroppar. Dexter blir således lämnad i fred och kan fokusera på det han gör bäst - dödar odömda mördare enligt Harrys Kod.
Dexter har - medan Doakes noggrant skuggat honom - varit tvungen att undertrycka sina drifter och spenderat mer tid med Rita och hennes barn Cody och Astor - för syns skull - vilket börjat få en del, för Dexter, relationsmässigt jobbiga konsekvenser ("Somehow here I was on a just right night, playing Kick the Can with a flock of children instead of playing Slice the Slasher with a carefully chosen friend.").
Dock blir Dexter ofrivilligt indragen i jakten på sadisten, då agenten Kyle Chutsky (tillika Debs nyfunna pojkvän) blir Dr Dancos nya offer. Han måste därför arbeta tillsammans med Doakes för kunna stoppa denna Dr Danco.

Den här boken tycks vara skriven som en fristående uppföljare till Darkly dreaming Dexter. Små partier känner jag igen sedan förrut, som om Jeff Lindsay måste återupprepa för oss olika karaktärsdrag hos de olika bifigurerna kring Dexter. Jag finner det en smula irriterande, men förmodligen hänger detta ihop med att jag läst böckerna i såpass tät följd. Läser man dem med längre mellanrum kanske man inte hakar upp sig på det.
Vidare slås jag återigen av hurpass löst tv-serien är baserad på boken. Doakes blir röjd ur vägen på ett fasligt mycket mer intressant sätt i litterär form, jämfört med hur det går till i tv-serien.
Jag ser vissa likheter mellan Kyle Chutsky och tv-seriens Frank Lundy och jag finner definitivt idén med att Cody eventuellt delar Dexters mörkare sidor och har potential att bli den som kan tänkas föra vidare Harrys Kod mycket underhållande.
Jag gillar att Dexter i den här boken är mer ironisk än förrut, jag tycker om hur ifrågasättandet och kritiken av normalitet elegant förs fram. Språket är rappt, allitterationerna finns kvar, ironin är tjockare.

Men det är klart, knappast skulle tv-serien blivit en såpass stor framgång om allt mörker fått för mycket utrymme, det måste väl i största möjligaste mån vara hyfsat rumsrent på bästa sändningstid? Kanske finns här ett behov av en karaktär som man måstee sympatisera med? Dexter är ingen sympatisk person alls, tv-serieversionen av honom är alltför neat, doppad i socker.

En studie av ett prydligt monster - Darkly dreaming Dexter av Jeff Lindsay

I julklapp fick jag av D de tre första böckerna om kriminalteknikern/blodanalytikern Dexter Morgan, i en samlingsvolym.
Darkly dreaming Dexter är den första boken (av fyra) och jag konstaterar att jag tycker mycket om Dexter i bokform, han är här ondare, mindre mänsklig, mer prydligt proper. Han påminner om en annan livsform som försöker leva som en människa och detta blir mer tydligt i boken:

Whatever made me the way I am left me hollow, empty inside, unable to feel. It doesn't seem like a big deal. I'm quite sure most people fake an awful lot of everyday human contact. I just fake all of it. (s 12f)

Fosterfadern och polisen Harry har fostrat honom väl i att smälta in bland människorna och i att utöva sitt kall, att bara döda de mördare mot vilka det finns säkra bevis på skuld.
Rösten som uppmanar honom att döda vid varje fullmåne - The Dark Passenger - får större utrymme i skriven form.
Detta gör mig inte något då jag tycker mycket om språket, som nästan porlar över sidorna:

I am a very neat monster.
Neatness takes time, of course, but it's worth it. Worth it to make the Dark Passenger happy, keep him quiet for another long while. Worth it just to do it right and tidy. Remove one more heap of mess from the world. A few more neatly wrapped bags of garbage and my one small corner of the world is a neater and happier place. A better place. (s 11)

Dexter berättar i jag-form om sitt liv och sina förehavanden med korrekt torr saklighet och med en distinkt och smula makaber humor.

There is something strange and disarming about looking at a homicide scene in the bright daylight of the Miami sun. It makes the most grotesque killings look antiseptic, staged. Like you're in a new and daring section of Disney World. Dahmer Land. Come ride the refrigerator. Please hurl your lunch in the designated containers only.
Not that the sight of mutilated bodies anywhere has ever bothered me, oh no, far from it. I do resent the the messy ones a little when they are careless about their body fluids - nasty stuff. Other than that, it seems no worse than looking at spare ribs at the grocery store. [...] The sun just takes the sting out. It cleans things up, makes them neater. Maybe that's why I love Miami. It's such a neat town. (s 18)

Det är svårt att inte gilla Dexter; Han klär sig praktiskt men med en proper stil, han har ett vårdat och rikt språk, han är som en Robin Hood av seriemördare, en slags rättvisans hammare som slår ner på samhällets icke-dömda, men icke desto mindre skyldiga, mördare.

Samtidigt, i bakgrunden, finns Harrys Kod bara som en tunn hinna över hans handlingar och Den mörka Passageraren pockar på hans uppmärksamhet vid varje fullmåne, för att sedan dra sig tillbaka.
I den här första boken får vi bekanta oss med Dexter och hans mörka passagerare, hans flickvän Rita - med vilken han har ett högst platoniskt förhållande med ("Oddly enough, I had found somebody. What, what? Deeply dead Dexter dating debutante doxies? Sex among the Undead? Has my need to imitate life gone all the way to faking orgasms?" s 35), hans fostersyster Deb och några få kollegor som han arbetar med - Angel, LaGuerta och Masuka. Handlingen varvas i korta kapitel med flyktiga tillbakablickar i Dexters barndom och hur Harry formar sin fosterson till en perfekt domare/mördare/medborgare.
När en seriemördare drar över Miami och lämnar efter sig blodlösa, perfekt och prydligt inpackade kroppsdelar av prostituerade - som konstverk - slår det an en sträng av beundran hos vår hjälte och han finner sig kluvet dragen till denna frände, som visar sig ha en närmare koppling till honom själv än vad han kunnat föreställa sig.

Jag vill inte lägga för mycket vikt vid huruvida boken skiljer sig eller följer tv-serien med samma namn. Detta känns inte intressant, men jag märker att mycket utav intrigen i boken skiljer sig från tv-serieversionen och jag inser hur löst man kan basera en historia på ett originalmanus.
Karaktärerena runtom Dexter får i bokform inte så mycket plats, men å andra sidan väntar här tre böcker till som jag är ivrig på att kasta mig in i.
Jag gillar Dexterland.

30 days of night - de två första delarna av Steve Niles

I den illustrerade serien 30 days of night invaderas en stad i Alaska av vampyrer som vill dra nytta av väderleken under den mörkaste delen av vintern, då solen inte syns till på en månads tid. I staden Barrow finner de ett smörgåsbord bestående av isolerade människor som inte har en möjlighet fly någonstans.
Historien har även filmatiserats med serieliknande sekvenser, jag känner igen många av illustrationerna från filmen. Eller så är det tvärtom, det är en serie med filmiska inslag; illustrationerna (av Ben Templesmith) är i färg och utstrålar både hastighet och kyla. Det känns avskalat.
Medan det första seriealbumet tar upp händelserna i Barrow, om poliserna Eben och Stella (som överlever massakern, Eben offrar sig själv och blir en av de odöda för att på så sätt döda dem) tar uppföljaren 30 days of night - Dark Days vid då det trettio dagarnas natt tar slut.
Stella har skrivit en bok om händelserna i Barrow och finner därför likasinnade för att visa på vampyrers existens och för att bekämpa dem medan hon samtidigt sörjer och saknar Eben.
Här uppdagas också att det även inom vampyrsamhället finns spänningar mellan olika fraktioner och hon lär känna en mer sympatisk vampyr (givetvis med en tanke om hämnd på de mer onda vampyrerna) som kan kontrollera sina bestialiska impulser och därför går att föra dialog med. Dessutom får Stella en liten möjlighet att bringa tillbaka Eben från de döda, i utbyte mot de dokumenterade bevisen på vampyrernas förekomst.

Det känns som ett klassiskt och något uttjatat upplägg, att det alltid skall finnas en vampyr som är lite mer human än de andra. Ibland blir jag lite trött på just det greppet, men jag tycker om de här båda seriealbumen. Jag kommer att läsa de resterande delarna (som jag tror uppgår till runt tio) eftersom det är snyggt förpackad underhållning, ett smidigt tidsfördriv utan större djup egentligen. Utmärkt som komplement till tyngre läsning som exempelvis kurslitteratur.
Jag appelleras av hur berättelserna är illustrerade, vampyrernas tänder som tycks uppta halva deras ansikten, ständigt smorda med blod gör dem mer bestialiska än de mer domesticerade vampyrerna som tycks figurera i den just nu väldigt hypade vampyrgenren (läs: Stephanie Meyer och Charlaine Harris). I 30 days of night finns ingen möjlighet att vampyrerna någonsin skall vandra på jorden som vilken person som helst, här finns inget utrymme för någon större mängd romantik och för någon som jag - som inte vill ha sliskig romantik utan mycket hellre blod, kladd och förödelse - passar det perfekt.

Om Marjane Satrapis Broderier

I Broderier bjuder Marjane Satrapis mormor på middag. Efter måltiden går männen och sover middag och kvinnorna samlas i salongen för att dricka te och tala.
Under tebjudningen kommer nio olika kvinnor till tals och delar sina erfarenheter av att vara både unga och gamla kvinnor i Iran. De flesta historierna rör sig kring arrangerade äktenskap, sex och skönhetsoperationer och det är ofta mycket humoristiskt berättat med Satrapis rappa språk och svartvita teckningar.

Med ett skimmer av bister humor får vi höra om kvinnan som gjort en fettsugning på rumpan och med hjälp av detta förstorat brösten, för att förhindra att maken tittar på andra yngre kvinnor ("Den idioten vet inte att varje gång han kysser mina bröst är det egentligen min röv han kysser…"), om fördelarna med att bara vara någons älskarinna, diverse knep för att framkalla garanterad blödning på bröllopsnatten (oturligt nog med vissa vassa konsekvenser för maken), längtan efter att flytta till fria Väst, vikten av att vara oskuld och att genomgå "brodyr"(för att sy ihop vaginan och på så sätt återskapa oskulden)...

För min del handlar Broderier om att skapa sig en egen värld inom en väldigt patriarkal struktur, att skapa sig själv och sin frihet inom den snäva ramen, att tänja på gränserna. Detta förmedlar Satrapi med bravur. I hennes berättelser är kvinnorna aldrig de där förtryckta och ordlösa offren som vi så ofta luras att tro. Det är uppfriskande och inspirerande.

Om Dotterbolaget Antologin

I Dotterbolaget Antologin medverkar 32 serietecknare som tillsammans bildat ett seriekollektiv/förlag. Istället för att köra på den individualistiska linjen och konkurrera med varandra, beslutade man sig att göra något tillsammans.

För min del okända seritecknare (exemplevis Maja Lüning, Liv Strömquist, Stina Hjelm, Susanne Johansson, Lina Neidestam) samsas här tillsammans med namn jag är bekant med sedan tidigare (bland andra Sara Granér, Sara Hansson, Nina Lahtinen, Nanna Johansson).
Det är en rolig, ironisk, satirisk, allvarlig men framförallt tänkvärd antologi med övervägande feministisk och genusproblematiserande tematik.

Ibland är det väldigt underhållande historier som berättas, ibland är igenkänningsfaktorn hög, ibland förstår jag inte alls vad serietecknaren vill säga mig. Jag gillar de många olika berättar -och tecknarstilarna, visst spretar det åt alla håll men det är också det jag finner ganska intressant. Då får ju alla komma till tals?
Överlag är det en mycket trivsam bok med mycket attityd som andas förändring och klarsynthet. Jag blir glad över att höra alla dessa röster och se hur motståndet mot diverse normer och maktstrukturer på detta sätt formuleras för det enda sättet att förändra världen är att ta saken i egna händer. Föra fram sina åsikter, göra sig hörd - agera.

Insekt av Claire Castillon

Insekt av Claire Castillon är en samling med 19 korta noveller som berör mödrar, döttrar och deras relationer sinsemellan. Tonen är rå, språket träffsäkert men också mycket poetiskt i sin morbiditet. De vardagliga situationerna är i Castillons universum för hårt åtdragna och därför alldeles uppskruvade, de utspelar sig som i en för hög hastighet och med en suverän skärpa.

En recensent i SvD tyckte att Castillons novellsamling var lite väl extrem, han sågar samlingen vid fotlederna och tycker att nog borde Castillon varit lite mer varsam och inte sådär jobbigt överdriven? Istället talar han sig varm om en manlig novellförfattare som tydligen skrivit en samling noveller om alla kvinnor i sitt liv. Denna författare är (till skillnad från Castillon) nyskapande och han förtjänar minsann en avhandling, neurotiska döttrar och mödrar är ju bara skräp. Och hon hade ju kunnat dra ner på tonen lite? Jag är ledsen, men Herr Recensent har ju ingen som helst humor. Kanske är i hans värld relationerna mellan mödrar och döttrar helt friktionsfria och inte avsedda att skämtas med hur som helst? Kanske är Modern helig för Herr recensent? Kanske har han inte ännu klippt navelsträngen till sin egen?

Skämt åsido; Jag läser i alla fall novellsamlingen med förtjusning. Jag förfasas ibland över situationerna som utspelas via texten, inne i skallen medan jag läser och jag frapperas av det vackra språket, de destillerade ögonblicken.
Och jag tackar C för att hon på Textmässan för några veckor sedan rådde mig att låta insekten följa med mig hem.

"I lost an arm on my last trip home. My left arm." - Om Kindred av Octavia E. Butler

Kindred är historien om den afroamerikanska 26-åriga Dana som plötsligt kastas från sitt hus och sin vita make (jag skriver medvetet ut hudfärger då det har stor betydelse för historien) året 1976 tillbaka till tiden innan amerikanska inbördeskriget - 1815.
Hon kommer till sans på en flodbädd där hon ser en liten vit pojke som håller på att drunkna. Utan att tänka, utan att ens hinna reflektera närmare om vad som just har hänt kastar hon sig i vattnet, räddar pojken och finner sig, så snart han är säker, tillbaka i 1976 igen.
Dana kastas tillbaka till samma tidsperiod flera gånger under historiens gång - ibland lyckas hon ta med sig föremål från vår egen tid, vid några tillfällen dras hennes man Kevin med och får då tämligen ofrivilligt spela rollen som vit "master".
Hon lär sig förstå att pojken som hon i berättelsens början räddade från att drunkna, är Rufus Weylin - son till en slavägare och tillika hennes förfader. För varje gång hon rycks tillbaka i tiden (som alltid är tillfällen då Rufus liv är i fara), stannar hon längre och får på så vis erfara slaveriet och det hårda livet på Weylins plantage. Hon måste alltså gång på gång rädda Rufus liv för att på så sätt säkerställa sina förfäders och även sin egen födelse. Tidsresorna går alltid mycket snabbt, vi får dem aldrig förklarade för oss, det är höljt i dunkel genom historiens gång. Enligt vår nutida tidsräkning utspelar sig boken under några månader, i tiden för slaveriet flera år.

Octavia E. Butler har lyckats skriva en bok som väcker tankar om etnicitet (läs: race), identitet, kön och makt med grunden i en tid då icke-vita inte ens sågs som människor. Genom Butlers historia finns svarta kvinnors positionering längst ner i hierarkin. Det är ett skrämmande tidsdokument. I egenskap av sitt kön som kvinnor och sina roller som mödrar var de tacksamma måltavlor under perioden; Som slavar kunde de alltid kontrolleras via barnen - födde en kvinna många barn var hon en bra slav men samtidigt riskerade hon att barnen utan vidare kunde säljas.

Dana försöker underlätta för slavarna på plantagen genom att lära dem läsa och på så sätt försöka starta upp ett motstånd mot den gängse makten. Hon lever som dem och med dem och vill ingjuta i dem styrka, samtidigt som hon måste hålla den uppväxande Rufus om ryggen (hon försöker påverka honom att växa upp till bli en bra människa), trots att han går i sin fars fotspår och således inte växer upp till en speciellt sympatisk man - en sann produkt av sin tid, en man som misstar kontroll och våldtäkt för kärlek.

Dana lyckas slutligen bryta sig loss från Rufus och tidsresorna upphör men hon kan aldrig bryta sig loss från erfarenheterna av att under en lång tid ha levt som en slav och på så sätt blir Kindred också ett slags historiskt narrativ, ett vittnesmål men berättat från ett nutida perspektiv med en nutida röst och i jag-form för att föra mig som läsare ännu närmare. Att ständigt betraktas som en objekt, att utnyttjas och straffas, våldtas, att se sina nära och kära straffas, säljas, torteras och dödas lämnar avtryck i hennes som hon aldrig kommer att kunna skaka av sig. Det lär henne också om hennes eget ursprung och hur hon själv så totalt härstammar ur det här kontroll/våldtäkt/makt-maskineriet. Smaka bara på bokens titel och hur den skrivs ut på omslaget: KiNdre d (kin = släktskap, dread = skräck) - ett släktskap -en ätt- baserat på fruktansvärda erfarenheter. Jag tycker det är horribelt och briljant.

Dana (och jag som läsare) lär sig mer och mer om slaveriets komplexa natur och hennes förfäders kamp för att överleva det och medan stora ärr efter piskan läker på hennes rygg och med en arm mindre, stannar hon till slut i vår egen tid.
Jag tycker att Kindred är en fantastiskt vidrig och väldigt innehållsrik bok, trots att den endast är 261 sidor. Berättelsen har så mycket större dimensioner då den rör vid dessa tidigare nämnda stora frågor och även en del samtida politiska frågor som säkerligen spelade stor roll då boken skrevs i slutet på 70-talet.