Första gången jag såg eller hörde talas om Lo Kauppi, var som gitarist i det feministiska bandet Vagina Grande i början av 00-talet. Att gå på deras spelningar och ryckas med var som att få en energiinjektion, att dansa och skratta det där förbannade patriarkatet rätt i ansiktet. Att ta ordentligt med plats och kliva ut från hörnet och ställa sig mitt på golvet och peka finger åt alla som försökte sätta sig på en. Detta var kraften som förmedlades och den var väl behövd.
Nu har Vagina Grande inte hörts av på många år, mitt exemplar av deras skiva ligger i en av skivbackarna i förrådet. I min garderob ligger en svart t-shirt med deras snirkliga logga tvärs över bröstet. Mia Engberg fortsatte göra film, Josefin Brink ställde upp i valet som kandidat för Vänsterpartiet och Lo Kauppi blev skådespelare och författare. Vad övriga två medlemmar gjorde, vet jag faktiskt inte.
Jag gick och såg monologen Bergsprängardottern som exploderade på Kulturhuset 2004. Rakt upp och ner, utan skuld, skam eller genom att dra på några tyck-synd-om-mig-växlar berättade Kauppi historien om hur mycket pengar hon kostat det svenska samhället genom sitt missbruk, sina ätstörningar, becksvart Hassela-pedagogik.
Jag har nu läst boken som ligger till grund för monologen.
Bergsprängardottern som exploderade är samma historia, fast mer. En liten tegelsten på närmare 500 sidor som ingående tar upp stora delar av Lo Kauppis liv. Uppväxten med en alkoholiserad pappa som är bergsprängare, ätstörningar och självhat, Londonflyttar, ockuperade hus och att leva på tunga droger för att slippa vara hungrig innan man ens fyllt 20. En skir dröm om att vara smal för smal betyder lycklig och älskad, genom hela boken. Checkbedrägerier och urspårningar som leder till LVU och missbruksvård i Hassela-kollektiv i Norrland.
Här implementeras skammen och skulden i ungdomarna, de skall knäckas till varje pris tycks det. Knäckas för att sedan byggas upp igen, eller vad? Ytterligare övergrepp i form av psykiskt maktmissbruk av de outbildade s k ledarna och mitt i allt detta Kauppi som klarar året i Norrland på ren trots. Detta avsnitt gör starkast intryck på mig, kanske just för att maktdynamiken blir så tydlig. En person som haft problem med missbruk och som dessutom är ungdom, har inte mycket att säga till om. Lägg till utländsk härkomst och kvinnligt kön så ligger du garanterat längst ner i näringskedjan. En bild av total övervakning och total avsaknad av rättigheter. Här är Skulden en nyckel till Botgöring.
Det är svårt att sammanfatta hela historien utan att det låter som en enda eländessymfoni. För eländigt och förjävligt är det, men aldrig så till den milda grad att det går över gränsen och blir för mycket. Men jag frågar mig hur det blir för mycket? Vem bryr sig om litterär estetik när det rör sig om självupplevda händelser? Alla delar behövs för att berätta historien om hur samhället inte klarar av att ta hand om ungdomar som mår dåligt, hur det är att växa upp med en gravt alkoholiserad pappa med allt vad det innebär för en familj, hur det är att hata sin egen kropp så förbannat mycket att man hellre nästan dödar den än lever med den.
Blandat med dokument från myndigheter, privata brev och fotografier på en slarvigt skriven svenska (ja istället för jag, å istället för och, aa istället för ja osv) rycks jag med i historien. Kauppi blir på bokens sidor en stark människa som genomlever sitt egenkonstruerade helvete på ren trots för att kunna dela det med oss.
Jag respekterar och är tacksam för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar