Om Infected av Scott Sigler

Ingenting är statiskt. Utvecklingen går hela tiden framåt, framåt.
Jag läser svenska med inriktning mot textproduktion numera och koncentrerar mig således på det egna skrivandet. Det skönlitterära läsandet blev lagt på hyllan i och med studiernas början. Scott Siglers Infected var en mycket bra avslutning.
Ta avstamp i parasiter tar över sina värddjurs kroppar och får dem att ändra beteendemönster, blanda med Morgellons disease - en omdebatterad sjukdom där patienten upplever att han/hon har främmande fibrer under huden. Detta resulterar i att patienten kliar sig och därmed skadar sig själv.
Scott Sigler berättar mycket skickligt flera parallella berättelser. Det börjar med rapporter om människor som plötsligt blir vansinniga, paranoida och går bärsärk, innan de slutligen tar livet av sig själva. En CIA-agen mister sin partner under ett uppdrag som inbegriper en av dessa "infekterade" människor. De infekterade undersöks av en grupp med forskare vilka finner främmande fibrer - i form av trianglar - i de dödas snabbt ruttnande kroppar. Under tiden börjar den före detta football-spelaren Perry känna av klåda på olika delar av kroppen. En ständigt tilltagande klåda som efter några dagar tvingar honom att stanna hemma från jobbet, som får honom att klia sönder sin egen kropp. Så finner han fibrerna och börjar försöka avlägsna dessa från kroppen.

Infected är inget för dig som inte kan med blod, äckel och självstympning. Har du minsta dragning åt hypokondri eller svårt för parasiter, är det förmodligen inte heller en bok för dig.
Jag, däremot, satt som fastnaglad. Sigler skriver korta kapitel och varvar de olika berättelserna stiligt. Detta kan såklart ha sin förklaring i att boken från början skrevs som podcast.
Styrkan i berättelsen är just frånvaron av det visuella. Jag behöver inte se vad som händer med Perry Dawseys kropp, jag läser det och bilden som skapas inne i mitt huvud är mer än nog. Som film riskerar Infected - för min del- att bli ännu en i raden av ganska fåniga skräck/sci-fi-filmer.
Jag har sagt det förr och det gäller även i det här fallet; texten skapar stämningar och fasor som kameran inte kan fånga.

Zombie-litteratur - The rising av Brian Keene

Följande textkonversation om Brian Keenes The rising, utspelade sig ikväll mellan mig och min kamrat D:

Undertecknad: Alltså Keene-boken var inte SÅ kass som jag trodde. Det var som en kass zombiefilm i text. Och nu är den på väg mot en ivrig läsare i Storbritannien.
Kamrat D: Nej! Den är en skam för genren! Seriöst! Den är lika dålig som den där filmen med zombiekon i. :D Fast jag är glad att du led mindre än jag av att läsa den. Säg till om du vet någon som vill ha ett ex.
Och läs för allt i världen inte uppföljaren...

Nå, nu läste jag The rising i vilken Jim har barrikaderat sig i en bunker som han byggt enkom för millenieskiftet, då zombieapokalypsen bryter ut och drar hans fru och deras ofödda barn med sig.
Jim har en son (från ett tidigare äktenskap) som bor hundratals mil bort och då han får ett telefonsamtal från sonen (innan mobilbatteriet dör), beslutar han sig för att ge sig ut och rädda honom.

Jag har svårt att ta berättelsen på allvar, i den mån man kan ta en bok som behandlar köttätande levande döda på allvar... Men på något sätt trivs jag bättre med att zombies är långsamma, sega och blodtörstiga. När de kan kalkylera och till och med dra ett och annat skämt, känns det inte längre så intressant. Att all världens levande varelser blir till zombies har jag också lite svårt för. I Keenes bok går ingen säker för zombierna, både djur och människor drabbas och kommer tillbaka som odöda.

Icke desto mindre är det mycket action i Keenes inälvsdrypande historia. Det är full fart från början till slut och jag läser de dryga 320 sidorna på ett par få dagar. Den innehåller våld, förnedring, grymma kvinnoförnedrande soldater, skuldtyngda vetenskapsmän, förtröstande präster, faderlig kärlek och mycken slakt av både levande och döda.

Det är inget som kommer att stanna kvar i mitt sinne, men nog dög det utmärkt som underhållning under dessa dagar. Likt filmen som syftas på i min och D's konversation, Dead meat, är det inte mycket mer än splattrande underhållning jag förväntade mig. Jag tror inte det är möjligt att döda en zombie med en dammsugare som en fyndig kvinna gör i ovanstående film, men nog tusan skrattade jag gott då jag såg det. Jag uppskattar hellre klassiker som Dawn of the dead eller nyare exempel som 28 days later.
Lite liknande är det med böcker, jag visste vad jag fick då jag hade boken i min hand. Skulle jag vilja ha mer solid zombielitteratur väljer jag kanske från något annat förlag än ett som kallar sig Leisure Horror (som i mina öron låter onekligen lättsamt och simpelt)?

Om Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

Någon gång i april skrev sig V varm om Carlos Ruiz Zafóns bok Vindens skugga. Hon och jag har tidigare diskuterat litteratur, vi började skriva till varandra enkom på grund av att hon hade varit härinne på Avantgardet och läst att jag är en stor beundrare av Clarice Lispector. På den vägen är det och hon rekommenderade mig att läsa boken. Illa kvickt gick jag ut på Bookmooch och moochade hem ett alldeles oläst exemplar.

Nu har jag läst om Daniel vars far är antikvarie, jag har läst om De bortglömdaböckernas gravkammare, Vindens skugga och om den mystiske författaren Carax och hans olyckliga öde.
Vindens skugga är en bok om en bok. Unge Daniel får i sin ägo ovanstående bok och han utvecklar en fixering vid bokens författare Julián Carax. Lägg här till mystik, detektivarbete, ondskefulla poliser, omedveten incest, olycklig kärlek, ungdomar vs. föräldrar och spöken.

Jag tyckte om alla, för mig, nya ord i texten, men på det stora hela kändes språket en smula svulstigt och repetetativt, dock uthärdligt. Kanske har detta med översättningen att göra, vad vet jag? Jag gillade även de många olika personerna som flimrar förbi i handlingens periferi, jag tyckte om de politiska blinkningarna och den historiska andan.

Jag tycker inte att den här romanen är en sådan höjdare som många tycks vilja ha den till. Samtalet med V om boken var mer givande än själva boken.
Visst, den är spännande, intrigen är helt uppåt väggarna. Jag läste den trots allt i ett sträck på tre arbetspass. Jag tycker mycket om tanken på en gravkammare för bortglömda böcker, jag är förtjust i de grådisiga miljöbeskrivningarna av Barcelona och det fantastiska med att läsa och älska böcker. Dessvärre håller detta inte ända fram för mig. Författaren borde lagt ner pennan ca 18 sidor innan slutet, han skulle gott ha kunnat lita på sina läsare och strukit ner historien en hel del. Alla älskande par som skälver hit och dit till exempel, för att inte tala om de trista sexskildringarna. Dessa hade jag kunnat vara utan.
Slutet är alltför sockersött och rosenskimrande för min smak och jag måste säga att det är nog dessa sista sidor som verkligen sänker läsupplevelsen för mig.

Vindens skugga väckte dock ett intresse hos mig att läsa om Spanska inbördeskriget.
Imorgon lägger jag ut den på Bookmooch för någon annan att sätta tänderna i.