måndag, augusti 03, 2009

Om Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

Någon gång i april skrev sig V varm om Carlos Ruiz Zafóns bok Vindens skugga. Hon och jag har tidigare diskuterat litteratur, vi började skriva till varandra enkom på grund av att hon hade varit härinne på Avantgardet och läst att jag är en stor beundrare av Clarice Lispector. På den vägen är det och hon rekommenderade mig att läsa boken. Illa kvickt gick jag ut på Bookmooch och moochade hem ett alldeles oläst exemplar.

Nu har jag läst om Daniel vars far är antikvarie, jag har läst om De bortglömdaböckernas gravkammare, Vindens skugga och om den mystiske författaren Carax och hans olyckliga öde.
Vindens skugga är en bok om en bok. Unge Daniel får i sin ägo ovanstående bok och han utvecklar en fixering vid bokens författare Julián Carax. Lägg här till mystik, detektivarbete, ondskefulla poliser, omedveten incest, olycklig kärlek, ungdomar vs. föräldrar och spöken.

Jag tyckte om alla, för mig, nya ord i texten, men på det stora hela kändes språket en smula svulstigt och repetetativt, dock uthärdligt. Kanske har detta med översättningen att göra, vad vet jag? Jag gillade även de många olika personerna som flimrar förbi i handlingens periferi, jag tyckte om de politiska blinkningarna och den historiska andan.

Jag tycker inte att den här romanen är en sådan höjdare som många tycks vilja ha den till. Samtalet med V om boken var mer givande än själva boken.
Visst, den är spännande, intrigen är helt uppåt väggarna. Jag läste den trots allt i ett sträck på tre arbetspass. Jag tycker mycket om tanken på en gravkammare för bortglömda böcker, jag är förtjust i de grådisiga miljöbeskrivningarna av Barcelona och det fantastiska med att läsa och älska böcker. Dessvärre håller detta inte ända fram för mig. Författaren borde lagt ner pennan ca 18 sidor innan slutet, han skulle gott ha kunnat lita på sina läsare och strukit ner historien en hel del. Alla älskande par som skälver hit och dit till exempel, för att inte tala om de trista sexskildringarna. Dessa hade jag kunnat vara utan.
Slutet är alltför sockersött och rosenskimrande för min smak och jag måste säga att det är nog dessa sista sidor som verkligen sänker läsupplevelsen för mig.

Vindens skugga väckte dock ett intresse hos mig att läsa om Spanska inbördeskriget.
Imorgon lägger jag ut den på Bookmooch för någon annan att sätta tänderna i.

4 kommentarer:

Lisa sa...

Skriver under på varje ord. Jag går till och med så långt som att säga att jag faktiskt inte tyckte den var så bra alls. På grund av just de saker du tar upp. Nog fanns det fina stunder i boken, absolut. Men ändå blev jag lite ledsen. Hade hoppats på en av de Stora läsupplevelserna, men se där har vi faran med att lyssna och läsa för mycket förhandssnack och recensioner. Welli, wellie.

marlan sa...

Ja, vad ska man säga. Smaken är som baken eller nå't.

fiaisreading sa...

Jag har precis fått hem den och ser fram emot att läsa den. Tidigare hade jag enbart hört positivt om den men på senare tid har jag hört en del som inte varit helt överväldigade efter att ha läst den. Ska därför bli intressant att se vad jag kommer att tycka om den.

marlan sa...

Ja, den höll inte ända fram för mig. Mycket är det slutet som förstör.
Och innan dess är det riktgt rörigt. Så nej, jag förstår inte hypen kring den. :)