fredag, juli 31, 2009

Moochad från Japan - King of the ants av Charles Higson


King of the ants
är en tämligen enkel historia om den inte alltför klyftige och sympatiske Sean Crawley som driver runt i London och försörjer sig på diverse ströjobb. Han har ingen direkt plan eller mål med livet, mellan målarjobb och byggjobb dricker han öl med sin något udda kamrat George och försöker få till det med någon brud då och då. Crawley är inte den som sticker ut från mängden.
När han lär känna Duke och genom honom får en chans att tjäna lite extra och lätta pengar, är han inte sen att tacka nej. Arbetsuppgiften går ut på att han skall skugga en revisor - Eric Gatley - i dennes dagliga liv och rapportera det han iakttar till en man Duke arbetar för. Sean ställer inga vidare frågor, utan skuggar revisorn som planerat.

Dessvärre går inte den till synes enkla arbetsuppgiften som planerat och plötsligt har Crawley gjort sig skyldig till mord och dessutom blivit blåst på den utlovade belöningen. Han finner att han har med riktigt obehagliga typer att göra och när han försöker sätta sig upp mot dessa brakar helvetet löst på riktigt. Jag lovar er - det blir förbannat obehagligt. Den till synes enkla historien om mannen som försökte tjäna sig en extra hacka vrids upp några extra varv och detta inkluderar en ödslig plats, ett cricket-trä och inte nödvändigtvis den kroppsliga döden som en tänkbar räddning. Det är brutalitet, hämnd och i allra högsta grad mänskliga beteenden som utgör de stora temana i berättelsen.
Charles Higsons roman är lätt att ta sig igenom, det är uppfriskande att läsa brittisk engelska som omväxling. Han varvar det råa med några stänk svart humor. Desto svårare att hålla ifrån sig är ödet som slutligen drabbar protagonisten i bokens allra becksvartaste del. Det är lite som ett laglöst brott och straff, i en dåligt upplyst del av samhället.

Jag fick upp ögonen för den här boken då jag såg filmen som är baserad på den. Manus är där också skrivet av författaren så det håller sig mycket nära boken. Filmen är på vissa sätt otäckare än boken, det litterära utförandet bjuder på en viss lindring i och med humorn som ligger nära till hands. Samtidigt blir vissa bestialiska scener/handlingar desto verkligare när jagg läser om dess fulla effekt på en kropp och ett psyke. Tankarna får här fritt utrymme och slipper begränsas av det kameran ser.
After all, who was Eric Gatley? Why should he care about him? Susan was better off without him.
What did it matter?
And down came the fridge.
Wham.
(s 138)

lördag, juli 25, 2009

Om Bergsprängardottern som exploderade av Lo Kauppi


Första gången jag såg eller hörde talas om Lo Kauppi, var som gitarist i det feministiska bandet Vagina Grande i början av 00-talet. Att gå på deras spelningar och ryckas med var som att få en energiinjektion, att dansa och skratta det där förbannade patriarkatet rätt i ansiktet. Att ta ordentligt med plats och kliva ut från hörnet och ställa sig mitt på golvet och peka finger åt alla som försökte sätta sig på en. Detta var kraften som förmedlades och den var väl behövd.
Nu har Vagina Grande inte hörts av på många år, mitt exemplar av deras skiva ligger i en av skivbackarna i förrådet. I min garderob ligger en svart t-shirt med deras snirkliga logga tvärs över bröstet. Mia Engberg fortsatte göra film, Josefin Brink ställde upp i valet som kandidat för Vänsterpartiet och Lo Kauppi blev skådespelare och författare. Vad övriga två medlemmar gjorde, vet jag faktiskt inte.

Jag gick och såg monologen Bergsprängardottern som exploderade på Kulturhuset 2004. Rakt upp och ner, utan skuld, skam eller genom att dra på några tyck-synd-om-mig-växlar berättade Kauppi historien om hur mycket pengar hon kostat det svenska samhället genom sitt missbruk, sina ätstörningar, becksvart Hassela-pedagogik.
Jag har nu läst boken som ligger till grund för monologen.
Bergsprängardottern som exploderade är samma historia, fast mer. En liten tegelsten på närmare 500 sidor som ingående tar upp stora delar av Lo Kauppis liv. Uppväxten med en alkoholiserad pappa som är bergsprängare, ätstörningar och självhat, Londonflyttar, ockuperade hus och att leva på tunga droger för att slippa vara hungrig innan man ens fyllt 20. En skir dröm om att vara smal för smal betyder lycklig och älskad, genom hela boken. Checkbedrägerier och urspårningar som leder till LVU och missbruksvård i Hassela-kollektiv i Norrland.
Här implementeras skammen och skulden i ungdomarna, de skall knäckas till varje pris tycks det. Knäckas för att sedan byggas upp igen, eller vad? Ytterligare övergrepp i form av psykiskt maktmissbruk av de outbildade s k ledarna och mitt i allt detta Kauppi som klarar året i Norrland på ren trots. Detta avsnitt gör starkast intryck på mig, kanske just för att maktdynamiken blir så tydlig. En person som haft problem med missbruk och som dessutom är ungdom, har inte mycket att säga till om. Lägg till utländsk härkomst och kvinnligt kön så ligger du garanterat längst ner i näringskedjan. En bild av total övervakning och total avsaknad av rättigheter. Här är Skulden en nyckel till Botgöring.

Det är svårt att sammanfatta hela historien utan att det låter som en enda eländessymfoni. För eländigt och förjävligt är det, men aldrig så till den milda grad att det går över gränsen och blir för mycket. Men jag frågar mig hur det blir för mycket? Vem bryr sig om litterär estetik när det rör sig om självupplevda händelser? Alla delar behövs för att berätta historien om hur samhället inte klarar av att ta hand om ungdomar som mår dåligt, hur det är att växa upp med en gravt alkoholiserad pappa med allt vad det innebär för en familj, hur det är att hata sin egen kropp så förbannat mycket att man hellre nästan dödar den än lever med den.
Blandat med dokument från myndigheter, privata brev och fotografier på en slarvigt skriven svenska (ja istället för jag, å istället för och, aa istället för ja osv) rycks jag med i historien. Kauppi blir på bokens sidor en stark människa som genomlever sitt egenkonstruerade helvete på ren trots för att kunna dela det med oss.
Jag respekterar och är tacksam för det.

söndag, juli 05, 2009

I förändring

Då jag sätter fingertopparna mot tangenterna och ämnar organisera och formulera den strida ström av analyserande tänkande kring det jag läser - kommer ingenting ut. Den skrivande krampen som tidigare bara gällde det skönlitterära har nu flyttat över till bokanalyserandet.
Skrivarkursen satte igång en process i mig - och nu kommer jag inte ut. Jag antecknar, samlar. Jag läser inte speciellt mycket. Jo, jag läser serier; Dödvatten av Lars Krantz, Black hole av Charlie Burns, Strangers in paradise av Terry Moore och Wet moon av Ross Campbell. Den sistnämnda påminner mig om något förgånget. Den är mycket rar, men rätt fånig. Suveränt tecknad.

Jag samlar, iakttar, dokumenterar känslor med kameran och skriver - samlar mer. Hela tiden i bakgrunden pågår en process. Att inte skriva är också att skriva - det blir som en klåda inne i hjärnan. Jag skriver hela tiden, men det sker i det inre maskineriet. Kanske inte alltid på pappret och absolut inte för allmänheten. Nej, detta skall sparas men inte nödvändigtvis gömmas. Jag antecknar, sparar och väntar till en lugnare dag.

Gårdagens glädjande överraskning i Google reader - Tinyfeist är tillbaka.