"Organiserat levande så som en människa" - Passionen enligt G.H. av Clarice Lispector

Vad skall jag då säga? Hur förklarar jag, på ett enkelt och lättfattligt sätt denna roman? Jo, jaget i romanen - G.H.- bor i en takvåning och hon finner en kackerlacka i sitt hembiträdes rum. Hon dräper denna kackerlacka och i och med detta sätts en ofantligt tankemaskineri igång. Punkt. Det var det enkla upplägget.

Men så dök jag då in i takvåningen hos G.H. och jag säger som La Bibliofille - vilken utmaning!
Lika mycket som jag steg in i G.H.'s vackra hem, lika mycket steg jag in i hennes skalle, tankar, celler.
G.H. ber mig i inledningen att ta hennes hand, för hon vågar inte gå själv dithän hon skall. Det är lättare att föreställa sig en varm hand som håller stadigt i en, det är då lättare att gå. Ibland ursäktar hon sig till mig, på bokens sidor, ber om min förlåtelse för att jag tvingas hålla hennes hand, medan hon stiger rakt ner i avgrunden och klamrar sig desperat fast vid mig, så knogarna vitnar.

Varje kapitel av boken avslutas med samma mening som följande kapitel börjar med. Det är enligt mig väldigt vackert, effektfullt i sin tydlighet. Som att glida längre och längre in i ett medvetande, ännu lite längre in... Och det gör jag hos G.H.
Medan hon sitter inne i hembiträdets rum och stirrar på den halvt krossade kackerlackan, öppnas ett universium inuti henne, inuti mig. Det är fritt fall. Hon demonterar kackerlackan, sig själv - allt.
Mina tankar går också till Marcel Proust, James Joyce, Virgina Woolfs Mot fyren och den obeskrivliga ensamhet (sådär ensam man alltid är med sig själv, på insidan) som den manifesteras hos Fernando Pessoa på grund av det inre landskapet jag får ta del av. Det är skoningslöst i sin existensialism, ett skoningslöst landskap. Jag söker förtvivlat finna orden att nagla fast romanen med, men den låter sig inte bemästras så lätt.

Det här är det innersta rummet hos G.H där orden flyter runt, omslingrade, slingrar om mig och lindar in mig (henne) tills jag (hon) längre inte riktigt förstår vad jag (hon) just läst (sagt):

Ge mig din hand. För jag vet inte längre vad jag talar om. Jag tror jag har hittat på alltsammans, inget av det här har funnits!Men om jag hittat på vad jag var med om igår- vem garanterar då att jag inte också har hittat på hela mitt liv före igår? (s 118)

Jag vill återvända hit, fatta G.H.'s hand igen och vandra med henne mellan hopp, förtvivlan, ensamhet och avgrunder. Jag vill smaka kackerlackan och dess salta ögon än en gång, ty endast en genomläsning räcker inte för detta lilla stora verk.

Hur ska jag kunna kompensera dig?Använd åtminstone också mig, använd mig åtminstone som en mörk tunnel - och när du gått igenom mitt mörker kommer du att möta dig själv på andra sidan av dig. Du kommer kanske inte att träffa mig, jag vet inte om jag kommer att ta mig igenom, men dig kommer du att träffa. Åtminstone är du inte ensam, som jag var igår, och det enda jag bad om igår var att åtminstone komma ut levande inifrån. Och inte bara levande - som den primärt monstruösa kackerlackan var enbart levande - utan organiserat levande så som en människa. (s 120)