Färgrik zombieapokalyps - Remains av Steve Niles och Kieron Dwyer

Jag har utvecklat en förkärlek för zombies. Detta gäller främst film, men har även smittat av sig på litteratur och serier. Zombielitteratur är för mig något relativt nytt varför jag gärna uppehåller mig vid ämnet. Jag vet inte exakt vad som gör att jag finner det så spännande, varför har jag inte snöat in på vampyrer till exempel? Det är ju uppenbarligen mycket populärt med vampyrer nuförtiden, men nej, er kära undertecknad har snöat in på de levande döda, som med ruttnande lemmar och vassa tänder vill äta de levandes kött. Kanske måste jag bara väga upp för min litteraturpretantiösa sida?
Bland det mest skrämmande och motbjudande jag vet är kannibalism så jag antar att min fascination för zombies är nära sammanlänkad med denna avsmak. Det är en skräckblandad förtjusning, multiplicerad med föreställningen om den absoluta apokalypsen och hur samhället som vi känner det smulas till småpartiklar medan vi slåss mot något ändlöst och gigantiskt, mot vilket inget botemedel finns.

Häromkvällen var vi hemma hos D's syster och hon smög med mig ett zombie-album som jag skulle läsa och jag smög ner Therefore repent! i hennes dator.
Albumet var Remains av Steve Niles, med illustrationer av Kieron Dwyer. Här läggs en färgfullt illustrerad historia fram om en man och en kvinna, vilka arbetar på ett casino i Reno och som efter zombieutbrottet blir fast i en byggnad, medan de långsamma odöda flockas i tusental utanför.
Steve Niles har tidigare skrivit 30 Days of Night, vilken låg till grund för filmen med samma namn som gjordes för något år sedan.

Jag läste albumet, men kände inte att det fanns något vidare att fastna vid här. Protagonisterna är ganska tråkiga, intrigen rätt banal. Den är dock snyggt tecknad i och med att den är i färg, själva händelsen som utlöser zombieapokalypsen är definitivt underhållande (tjock, dum amerikansk snorunge fingrar på knappar han inte har med att göra, KABLAAAM!! så briserar en atombomb som skapar miljoner zombies och apokalypsen är ett faktum) men jag irriterar mig på att karaktärerna känns så platta.
Jag stör mig också lite på att det här rör sig om zombies som kan tala och handla strategiskt. Visst, till viss del aktiva zombies går bra, till och med om de rör sig snabbt men jag har så svårt för när de skall tala, då faller skräckmätaren och jag tycker med ens att det är humor, snarare än skräck. Där faller mitt genuina intresse och blir till tidsfördriv.
Likaså är den inledande diskussionen om snabba zombies kontra långsamma zombies ganska underhållande. Fördelar läggs mot nackdelar - vad är egentligen otäckast? Snabba zombies som kan springa ikapp dig, eller långsammare som kommer ifatt dig om du exempelvis ramlar och/eller skadar dig så att du inte kan fly? Och vad är det absolut otäckaste, menar skribenterna? Jo, zombies som kan tänka strategiskt och handla därefter.

Jag jämför också min läsupplevelse med The walking dead av Robert Kirkman, i vilken persongalleriet känns mer utarbetat. The walking dead handlar också om överlevnaden i en värld av döda och hur ett sådant liv skall kunna se ut, men det är mer substans, mer autencitet, karaktärerena har mer djup. Kanske har känslan att göra med mängden karaktärer i de olika historierna, i Remains kan karaktärerna räknas på en hand, i The walking dead är de flera. Å andra sidan är den förra en samlad volym av ett antal serier. Remains är första delen av fem, så det kan ju såklart bli bättre, men då jag stänger boken och lämnar Reno med dess gutturalt talande zombiehorder känner jag att jag likagärna kan klara mig utan.