Nå, det sammanställs listor överallt, på allas bloggar och i olika dagstidningar. Det här var bäst med 2008, det här har jag läst 2008, det här var sämst 2008... och så vidare.
Själv ids jag inte sammanställa någon lista över bäst, sämst, läst, oläst. Med bakgrund av nuvarande sinnestillståndet konstaterar jag att det skrivs groteska mängder skräp i diverse bloggar.
Mitt eget nyårslöfte till mig själv och min läsekrets skall bli att skriva bättre, mer substantiellt. Det faller väl ihop med planen och julklappen jag fick.
onsdag, december 31, 2008
onsdag, december 24, 2008
Santaland diaries
Santaland diaries är en utmärkt samling bestående av sex julberättelser av David Sedaris. Det är verkligt svart humor, sarkasm, fullkomlig galenskap som ryms inom de 138 sidorna.
I den första berättelsen jobbar David som tomtenisse i SantaLand, beläget i ett köpcentrum. Det är absolut förnedring, rasism och sexism, svettiga tomteskägg, skrikande ungar och nerkissade tomteknän, hysteriska tomtenissar och ännu mer hysteriska föräldrar ju närmre julen vi kommer. Hör bara:
Interpreters for the deaf came and taught us to sign, ‘MERRY CHRISTMAS! I AM SANTA'S HELPER.’ They told us to speak as we sign and to use bold, clear voices and bright facial expressions. They taught us to say, ‘YOU ARE A VERY PRETTY BOY/GIRL! I LOVE YOU! DO YOU WANT A SURPRISE?’ My sister Amy lives above a deaf girl and has learned quite a bit of sign language. She taught some to me and so now I am able to say, ‘SANTA HAS A TUMOR IN HIS head THE SIZE OF AN OLIVE. MAYBE IT WILL GO AWAY TOMORROW BUT I DON'T THINK SO.'(s. 10)
Utöver denna strålande inledning som får mig att både flina brett och känna en smula ångest, delges vi glada julhälsningar från familjen Dunbar (med många !!!!!!). Brevet är minst sagt uppskruvat och skrivet med de allra bredaste och mest påklistarde leendena som av någon anledning får mig att tänka på folk som i hemlighet plågar ihjäl små djur eller utnyttjar riktigt små barn. Mina associationer är skarpt färglagda och blinkar som i alla dessa olika smaklösa ljusdekorationer.
De följande historierna fortsätter och jag minns att jag läste, som jag skrev ovan, både med ett leende och samtidigt lätt chockad över de vidrigheter karln vräker ut på bokens sidor. Familjer som tävlar i välgörenhet på de mest bisarra vis, julspel i skolan och dess undermåliga innehåll och framförande, fantastiska organdonationer...
Min favorithistoria är nog Dinah, The Christmas Whore. Sedaris skriver om när hans syster Lisa bjöd hem en av sina medarbetare - en prostituerad, äldre kvinna - till familjens hus. Systern arbetade vid tillfället på ett café som anställde många människor med ett kriminellt förflutet. Minnet, som återges avslutas med en stor dos värme:
Up and down our street the houses were decorated with plywood angels and mangers framed in colored bulbs. Over on Coronado, someone had lashed speakers to his trees, broadcasting carols over the candy-cane forest he'd planted beside his driveway. Our neighbors would rise early and visit the malls, snatching up gift-wrapped Dustbusters and the pom-pommed socks we used to protect the heads of golf clubs. Christmas would arrive and we, the people of this country, would gather around identical trees, voicing our pleasure with warm cliches. Turkeys would roast to a hard, shellacked finish. Hams would be crosshatched with x's and glazed with fruit - and it was fine by me. Were I to receive a riding vacuum cleaner or even a wizened proboscis monkey, it wouldn't please me half as much as knowing we were the only family in the neighborhood with a prostitute in our kitchen. From this moment on, the phrase "Ho, ho, ho" would take on a whole different meaning; and I, along with the rest of my family, could appreciate it in our own clannish way.
It suddenly occured to me.
Just like that. (s. 91-92)
God jul gott folk.
tisdag, december 23, 2008
Morvern Callar
Jag kommer att tänka på Morvern Callar (i boken med samma namn skriven av Alan Warner) som vaknar, för att finna att hennes pojkvän tagit livet av sig. Vi kastas in i handlingen från första sidan: "Han hade skurit halsen av sej med kniven. Han hade nästan huggit av sej handen med köttyxan."
Det är snart jul och Han har lämnat julklappar åt Morvern plus en diskett med sin färdigskrivna roman på. Han har även skrivit ett meddelande, där Han ber Morvern skicka romanen till diverse förläggare och att hon inte skall vara ledsen för Hans skull.
Så medan julgransbelysningen blinkar i den mörka lägenheten och pojkvännen ligger naken i sitt eget blod bredvid granen, öppnar Morvern sina klappar (en läderjacka, nylonstrumpor, en guldfärgad tändare, en Walkman med batterier i och "en alldeles silkig korsettliknande grej"). Morvern rakar benen, tar på sig de nya kläderna, lägger disketten i fickan, sätter en kassett i sin nya Walkman och går på fest. På grund av ett speciellt solo i en låt i lurarna, väljer hon att inte ringa polisen/sjukhuset eller vart det nu är man ringer då ens pojkvän valt att ta livet av sig i deras gemensamma hem.
Så livet fortsätter som vanligt, med musik från C60-blandband genom lurar i öronen, arbetspass på stormarknaden och fester i den trista skotska staden, med Lanna. Musiken som omsluter, ramar in, knuffar framåt.
Så, när liket börjar lukta styckar hon kroppen, gräver ner den och skriver ut och skickar in romanen i sitt eget namn. Morvern sticker till Ibiza och fortsätter leva sitt liv, trots.
En ny start, mitt i det som upphör. En utmärkt överlevnadsförmåga. Andlöst, ändlöst.
Morvern Callar såg jag först på Stockholms filmfestival i regi av Lynne Ramsey. Jag var lyrisk efteråt, öppningsscenen är bland de absolut vackraste jag någonsin sett. Tystnad och blinkande färger, på...av...på, två kroppar på ett golv. En levande och en död. Tystnad. En hand som smeker en rygg, innan man ens vet att ryggen tillhör någon som är död.
Därefter läste jag boken. Jag fastnade för Morverns musik också; Aphex Twin och Boards of Canada. Strobscener från dansgolv, med Morvern vandrande bland människorna med lurar i öronen.
"I'm sticking with you 'cause I'm made out of glue" och Morvern lyssnar på musiken och styckar Hans kropp iklädd solglasögon, i badkaret. Det är groteskt, det är snygg smaklöshet.
När jag åkte till Thailand själv under våren 2003, var hennes musik med mig och hon har stannat i hjärtat sedan dess.
Det är snart jul och Han har lämnat julklappar åt Morvern plus en diskett med sin färdigskrivna roman på. Han har även skrivit ett meddelande, där Han ber Morvern skicka romanen till diverse förläggare och att hon inte skall vara ledsen för Hans skull.
Så medan julgransbelysningen blinkar i den mörka lägenheten och pojkvännen ligger naken i sitt eget blod bredvid granen, öppnar Morvern sina klappar (en läderjacka, nylonstrumpor, en guldfärgad tändare, en Walkman med batterier i och "en alldeles silkig korsettliknande grej"). Morvern rakar benen, tar på sig de nya kläderna, lägger disketten i fickan, sätter en kassett i sin nya Walkman och går på fest. På grund av ett speciellt solo i en låt i lurarna, väljer hon att inte ringa polisen/sjukhuset eller vart det nu är man ringer då ens pojkvän valt att ta livet av sig i deras gemensamma hem.
Så livet fortsätter som vanligt, med musik från C60-blandband genom lurar i öronen, arbetspass på stormarknaden och fester i den trista skotska staden, med Lanna. Musiken som omsluter, ramar in, knuffar framåt.
Så, när liket börjar lukta styckar hon kroppen, gräver ner den och skriver ut och skickar in romanen i sitt eget namn. Morvern sticker till Ibiza och fortsätter leva sitt liv, trots.
En ny start, mitt i det som upphör. En utmärkt överlevnadsförmåga. Andlöst, ändlöst.
Morvern Callar såg jag först på Stockholms filmfestival i regi av Lynne Ramsey. Jag var lyrisk efteråt, öppningsscenen är bland de absolut vackraste jag någonsin sett. Tystnad och blinkande färger, på...av...på, två kroppar på ett golv. En levande och en död. Tystnad. En hand som smeker en rygg, innan man ens vet att ryggen tillhör någon som är död.
Därefter läste jag boken. Jag fastnade för Morverns musik också; Aphex Twin och Boards of Canada. Strobscener från dansgolv, med Morvern vandrande bland människorna med lurar i öronen.
"I'm sticking with you 'cause I'm made out of glue" och Morvern lyssnar på musiken och styckar Hans kropp iklädd solglasögon, i badkaret. Det är groteskt, det är snygg smaklöshet.
När jag åkte till Thailand själv under våren 2003, var hennes musik med mig och hon har stannat i hjärtat sedan dess.
söndag, december 21, 2008
Klapp
Jag har fått årets första julklapp inatt.
Förväntan och ett stråk av inspiration fyller mig så sakteliga. Det börjar nere i tårna och jag lyfter en smula från backen.
Hemma är det samma radiokanal SomaFM (med en av kanalerna innehållande extra julig musik) som förra året: Xmas in Frisko, med beskrivningen "Our annual eclectic, irreverent holiday broadcast. May not be suitable for all ages!"
Bara en sådan sak! Så vi lyssnar på Tomtens bravader som inte alltid är helt rumsrena, blandat med rena juldängor och traditonella jullåtar framföra av valfritt pojkband. D upplyser mig om att julen inte går att stoppa och att det är såhär det måste gå till.
Vi bakade lussekatter för någon vecka sedan, men tröttnade på att göra snurror. Resultatet: lussekatter, lusseormar, lussemaskar från filmen Tremors, lussefittor, lussedonuts samt lussebläckfiskar.
Ingen snö i Stockholm ännu, jag har inte haft råd att handla julklappar ens. Jag tvivlar på att jag ens hinner/har råd när lönen väl kommer den 23e.
Men inatt är det ok. Det känns roligt, idéer kommer till mig och det känns som lite tillfällig julefrid infunnit sig.
Förväntan och ett stråk av inspiration fyller mig så sakteliga. Det börjar nere i tårna och jag lyfter en smula från backen.
Hemma är det samma radiokanal SomaFM (med en av kanalerna innehållande extra julig musik) som förra året: Xmas in Frisko, med beskrivningen "Our annual eclectic, irreverent holiday broadcast. May not be suitable for all ages!"
Bara en sådan sak! Så vi lyssnar på Tomtens bravader som inte alltid är helt rumsrena, blandat med rena juldängor och traditonella jullåtar framföra av valfritt pojkband. D upplyser mig om att julen inte går att stoppa och att det är såhär det måste gå till.
Vi bakade lussekatter för någon vecka sedan, men tröttnade på att göra snurror. Resultatet: lussekatter, lusseormar, lussemaskar från filmen Tremors, lussefittor, lussedonuts samt lussebläckfiskar.
Ingen snö i Stockholm ännu, jag har inte haft råd att handla julklappar ens. Jag tvivlar på att jag ens hinner/har råd när lönen väl kommer den 23e.
Men inatt är det ok. Det känns roligt, idéer kommer till mig och det känns som lite tillfällig julefrid infunnit sig.
lördag, december 20, 2008
Grizzly Man
En sömnig fredag, som startar då jag slår upp ögonen inne i sovrummet och frågar rätt ut i luften vad klockan är. Utanför fönstret har det redan mörknat och jag ser bara de elektriska adventsljusstakarna i fönstren på servicehuset uppe på kullen. Utifrån vardagsrummet svarar D (hemma sedan några dagar med en hård förkylning vilken enligt honom själv får honom att känna sig som ett plankton) att klockan är efter 15. Ska jag inte sova lite till?
Jag tar mig ändå upp ur sängen, dagen fortskrider med hjälp av Bully, där det nu också lackar mot jul, Bullworth är täckt i snö.
Jag hasar ut i beckmörkret med sällskap av Boards of Canada, en promenad till affären och köper mer glögg till hushållet, en nödvändig dryck i dessa tider.
Väl hemma igen, gör D pannkakor. Vi dricker glögg och ser på Grizzly Man, en dokumentär av Werner Herzog som handlar om en man som under 13 somrar valde att ge sig ut i Alaskas vildmark för att leva bredvid (med) de magnifika grizzlybjörnarna, för att som, enligt egen utsago, skydda dem från mänskligheten.
Jag hade länge dragit mig för att se den här filmen, just på grund utav hur jag hade fått den tragiska historien berättad för mig av en vän; Historien om en föredetta missbrukare som tror sig vara vän med björnarna och som sedan, tillsammans med sin flickvän blir dödad och delvis uppäten av en av dem.
För min del kändes det då bara som exploateringen av en naiv och sjuk människa, gottandet i en annans tragiska livsöde. Det där perversa rotandet efter en sensationell historia.
Nå, Werner Herzog har skapat en film utifrån Timothy Treadwells egenhändigt skapade filmer och intervjuer med hans föräldrar och vänner. Jag ser filmen med andan i halsen, Timothy Treadwell känns som ett stort barn, han ångar runt i skogen, talar och leker med rävar och sörjer döda humlor. Naturen är mäktig och vacker runtom honom. Han talar med björnarna och ger dem olika rara namn för att skilja dem åt, han känner ett släktskap med dem, ett band som han uppenbarligen har svårt att känna med mänskligheten i stort. Han påtalar ofta hur otroligt farliga dessa djur är och hur han är villig att dö för dem.
Mina tankar vandrar både till Steve Irwin och hans härjande runt bland ormar och krokodiler hysteriskt skrikandes "DANGERDANGERDANGER!!", till Christopher McCandless. De var båda män som uppenbarligen sökte någon slags utmaning i det här livet, någon slags udd och mening. Självklart sökte de denna utmaning i sig själva. Alltid (underförstått: den Vite, Västerländske) Mannen vs. Naturen. Ganska tröttsamt, måste jag ärligt påstå. Lite mossigt?
När filmen är slut förstår jag fortfarande inte riktigt. Det är något som gnager men jag kan inte förstå exakt vad. Jag är arg på obducenten som med uppspärrade ögon och stor inlevelse får orera om de sönderslitna kvarlevorna av Treadwells och hans flickväns kroppar. Han lägger ut en hyfsad detaljerad beskrivning av hur döden drabbade de två i form av en eller flera grizzlybjörnar. Det är smaklöst att han får hållas, det är på något märkligt sätt också komiskt; Det är uppenbart att det är fråga om en man som fullkomligt älskar sitt arbete. Och som också säkert är lycklig över att få en filmkamera upptryckt i ansiktet.
Den delen av dokumentären, då Herzog själv och i lurar lyssnar på ljudupptagningen från ovansagda dödsögonblick slår mig ändå inte så hårt som jag trodde. Jag slipper höra något, Herzog lyssnar åt mig och förnimmelsen i mig av vad han hör åt mig - är nog. Kvar är bara tystnad. Fasa. En svag känsla av smärta och konstaterandet att ingen någonsin får lov att lyssna på detta, bandet skall förstöras.
Det är teatraliskt som tusan, självklart är att filmskaparen tänkt på detta och hur det skall drabba mig som tittare. Det är ett snillrikt grepp.
När jag hade sett Into the wild för några månader sedan, slogs jag av hur tragiskt det är att en människa kan må så dåligt att den väljer att göra så mot sig själv. Att en människa kan vara så oändligt ensam att den väljer att gå rakt ut i vildmarken, in i total isolation, att gå så fullständigt in i sig själv att man tappar bort stigen ut? Och samtidigt, i McCandless fall, så otroligt naiv. Någon slags tro på att naturen är en lek, att naturen alltid tar hand om en, att människan alltid kan klara sig i naturen för att vi levde en gång i tiden i den?
Jag kan känna av samma naivitet hos Treadwell, samma sökande efter sammanhang - ett fantastiskt underskattande av djuren som bor i den. Treadwell tycktes tro på naturen som en källa till harmoni, som ett universum i total konsonans. Herzog motsäger sig detta och säger: "I believe the common character of the universe is not harmony, but chaos, hostility, and murder. "
Han trycker starkt på det, Herzog, gränsen mellan människan och naturen, gränsen mellan naturens kaos och människans civiliserade ordning. Hur dessa alltid bör hållas åtskilda. Jag vet inte vad jag tycker om detta heller riktigt, inställningen känns obsolet på något vis. Å andra sidan är jag lätt allergisk mot motsatstänkande i stort.
D säger något klokt efteråt, när vi talar lite om filmen; skillnaden mellan Into the wild och Grizzly Man är att den förstnämnda handlar om någon som dör och den andra handlar om någon som förvisso dör, men som innan dess verkligen lever. Vari ligger tragiken i att visa någon som verkligen är lycklig, som gör det den blir lycklig av? Struntsamma att han inte var vän med björnen, struntsamma att han levde i en vanföreställning på det viset - han var ju ändå lycklig?
Och det stannar hos mig; Det vackra i bilderna han har samlat med sin filmkamera, de vackra små ögonblicken och det underbara och storslagna med naturen och djurlivet. Det lämnade den här mannen efter sig, trots allt, det gjorde honom lycklig och hel och det respekterar jag.
McCandless framstår, i jämförelse endast som en förvirrad pojkspoling, förbannad och besviken på vuxenvärlden och det kapitalistiska samhället. Någon som dessvärre bara gör sig till dess offer och tynar bort i en buss mitt ute i ingenstans.
Slutligen tänker jag på något som kanske inte framgår i filmen, nämligen att Treadwell ändock spenderade 13 somrar väldigt nära dessa björnar, han var förmodligen inte det lallande vuxenbarnet som Herzog trots allt (av misstag, kan jag förmoda) tecknar konturerna av.
En av kritikerna som citeras i Wikipedias artikel säger:
Bild: från filmen Grizzly Man
Jag tar mig ändå upp ur sängen, dagen fortskrider med hjälp av Bully, där det nu också lackar mot jul, Bullworth är täckt i snö.
Jag hasar ut i beckmörkret med sällskap av Boards of Canada, en promenad till affären och köper mer glögg till hushållet, en nödvändig dryck i dessa tider.
Väl hemma igen, gör D pannkakor. Vi dricker glögg och ser på Grizzly Man, en dokumentär av Werner Herzog som handlar om en man som under 13 somrar valde att ge sig ut i Alaskas vildmark för att leva bredvid (med) de magnifika grizzlybjörnarna, för att som, enligt egen utsago, skydda dem från mänskligheten.
Jag hade länge dragit mig för att se den här filmen, just på grund utav hur jag hade fått den tragiska historien berättad för mig av en vän; Historien om en föredetta missbrukare som tror sig vara vän med björnarna och som sedan, tillsammans med sin flickvän blir dödad och delvis uppäten av en av dem.
För min del kändes det då bara som exploateringen av en naiv och sjuk människa, gottandet i en annans tragiska livsöde. Det där perversa rotandet efter en sensationell historia.
Nå, Werner Herzog har skapat en film utifrån Timothy Treadwells egenhändigt skapade filmer och intervjuer med hans föräldrar och vänner. Jag ser filmen med andan i halsen, Timothy Treadwell känns som ett stort barn, han ångar runt i skogen, talar och leker med rävar och sörjer döda humlor. Naturen är mäktig och vacker runtom honom. Han talar med björnarna och ger dem olika rara namn för att skilja dem åt, han känner ett släktskap med dem, ett band som han uppenbarligen har svårt att känna med mänskligheten i stort. Han påtalar ofta hur otroligt farliga dessa djur är och hur han är villig att dö för dem.
Mina tankar vandrar både till Steve Irwin och hans härjande runt bland ormar och krokodiler hysteriskt skrikandes "DANGERDANGERDANGER!!", till Christopher McCandless. De var båda män som uppenbarligen sökte någon slags utmaning i det här livet, någon slags udd och mening. Självklart sökte de denna utmaning i sig själva. Alltid (underförstått: den Vite, Västerländske) Mannen vs. Naturen. Ganska tröttsamt, måste jag ärligt påstå. Lite mossigt?
När filmen är slut förstår jag fortfarande inte riktigt. Det är något som gnager men jag kan inte förstå exakt vad. Jag är arg på obducenten som med uppspärrade ögon och stor inlevelse får orera om de sönderslitna kvarlevorna av Treadwells och hans flickväns kroppar. Han lägger ut en hyfsad detaljerad beskrivning av hur döden drabbade de två i form av en eller flera grizzlybjörnar. Det är smaklöst att han får hållas, det är på något märkligt sätt också komiskt; Det är uppenbart att det är fråga om en man som fullkomligt älskar sitt arbete. Och som också säkert är lycklig över att få en filmkamera upptryckt i ansiktet.
Den delen av dokumentären, då Herzog själv och i lurar lyssnar på ljudupptagningen från ovansagda dödsögonblick slår mig ändå inte så hårt som jag trodde. Jag slipper höra något, Herzog lyssnar åt mig och förnimmelsen i mig av vad han hör åt mig - är nog. Kvar är bara tystnad. Fasa. En svag känsla av smärta och konstaterandet att ingen någonsin får lov att lyssna på detta, bandet skall förstöras.
Det är teatraliskt som tusan, självklart är att filmskaparen tänkt på detta och hur det skall drabba mig som tittare. Det är ett snillrikt grepp.
När jag hade sett Into the wild för några månader sedan, slogs jag av hur tragiskt det är att en människa kan må så dåligt att den väljer att göra så mot sig själv. Att en människa kan vara så oändligt ensam att den väljer att gå rakt ut i vildmarken, in i total isolation, att gå så fullständigt in i sig själv att man tappar bort stigen ut? Och samtidigt, i McCandless fall, så otroligt naiv. Någon slags tro på att naturen är en lek, att naturen alltid tar hand om en, att människan alltid kan klara sig i naturen för att vi levde en gång i tiden i den?
Jag kan känna av samma naivitet hos Treadwell, samma sökande efter sammanhang - ett fantastiskt underskattande av djuren som bor i den. Treadwell tycktes tro på naturen som en källa till harmoni, som ett universum i total konsonans. Herzog motsäger sig detta och säger: "I believe the common character of the universe is not harmony, but chaos, hostility, and murder. "
Han trycker starkt på det, Herzog, gränsen mellan människan och naturen, gränsen mellan naturens kaos och människans civiliserade ordning. Hur dessa alltid bör hållas åtskilda. Jag vet inte vad jag tycker om detta heller riktigt, inställningen känns obsolet på något vis. Å andra sidan är jag lätt allergisk mot motsatstänkande i stort.
D säger något klokt efteråt, när vi talar lite om filmen; skillnaden mellan Into the wild och Grizzly Man är att den förstnämnda handlar om någon som dör och den andra handlar om någon som förvisso dör, men som innan dess verkligen lever. Vari ligger tragiken i att visa någon som verkligen är lycklig, som gör det den blir lycklig av? Struntsamma att han inte var vän med björnen, struntsamma att han levde i en vanföreställning på det viset - han var ju ändå lycklig?
Och det stannar hos mig; Det vackra i bilderna han har samlat med sin filmkamera, de vackra små ögonblicken och det underbara och storslagna med naturen och djurlivet. Det lämnade den här mannen efter sig, trots allt, det gjorde honom lycklig och hel och det respekterar jag.
McCandless framstår, i jämförelse endast som en förvirrad pojkspoling, förbannad och besviken på vuxenvärlden och det kapitalistiska samhället. Någon som dessvärre bara gör sig till dess offer och tynar bort i en buss mitt ute i ingenstans.
Slutligen tänker jag på något som kanske inte framgår i filmen, nämligen att Treadwell ändock spenderade 13 somrar väldigt nära dessa björnar, han var förmodligen inte det lallande vuxenbarnet som Herzog trots allt (av misstag, kan jag förmoda) tecknar konturerna av.
En av kritikerna som citeras i Wikipedias artikel säger:
The fact that Timothy spent an incredible 35000 hours, spanning 13 years, living with the bears in Katmai National Park, without any previous mishap, escapes people completely. Even with his city-kid background, I found myself mesmerized by what he could do with animals. Most people now see him only the way Herzog skillfully wanted his audience to see him; as an idiot who continually “crossed nature’s line”, what ever that means. Perhaps, in his mind, nature’s line is something behind which bears and other nasty things reside who will inevitably kill you if you go there without a gun.
Bild: från filmen Grizzly Man
fredag, december 19, 2008
Den första Bokkedjan
Häromdagen ramlade jag på en Bokkedja.
Utgångspunkten skall denna gång vara en favoritbok, därefter skall det associeras fritt i tre valfria riktningar.
Favoritböcker är svårt att välja ut, men jag kommer givetvis att tänka på Doktor Glas. Tankarna vandrar mellan kärlek, död, isolation, vilja och räddning. Och så mineralvatten och mineralvattensbaren vid Kungsträdgården, där Doktor Glas ger pastor Gregorius det dödliga pillret den 22 augusti i början av 1900-talet.
Det sitter en skylt där i Kungsträdgården, en av dessa skyltar med titeln Det Litterära Stockholm, vilket får mig att tänka på en bok som innehåller en förteckning över Stockholms samtliga litterära skyltar och var dessa sitter.
Jag och en vän har nämligen en plan som går ut på att vi skall ta en tur en dag framöver - kanske en dag när vintermörkret lättat och solen skiner - och ta oss runt till alla de litterära skyltarna runtom i staden, som de litterära vapendragare vi faktiskt är. Kanske blir turen till fots, kanske på cykel men en sak är säker: det lär bli några kilometer att avverka.
En annan författare som också har en av de litterära skyltarna är Barbro Lindgren, vars böcker om Rosa ligger mig mycket varmt om hjärtat. De handlar om bullterriern Rosa som bor med sin tant (läs: Barbro Lindgren). Hon har skrivit både "vanliga" böcker och illustrerade barnböcker om den envisa hunden som äter flugor och måste mutas ut på promenad, släpandes i kopplet en bit bakom tanten (detta är underbart illustrerat av suveräna Eva Eriksson i Lilla lokomotivet Rosa). Under mina år inom barnomsorgen lärde jag mig att passionerat uppskatta barnlitteraturen och då främst bilderböckerna. Stunderna av inlevelsefull högläsning före och/eller efter lunchen var de bästa. Ihopkrupen i en soffa med en klase ungar, läsandes om Lillasyster Kanin, böckerna om Max, böckerna om Pettson, Mamma Mu och Kråkan etc. Att noggrannt studera alla illustrationerna.
Eva Eriksson har även illustrerat en mängd andra superba barnböcker såsom Älskade lilla gris (i samarbete med Ulf Nilsson), som är en av de böcker jag har kvar från när jag var liten. Jag tror jag fick den av farmor, jag vill i alla fall minnas att jag läste den hos farmor, eller ja, farmor läste den nog för mig.
I boken tar en pojke och en flicka och deras pappa hand om en liten liten, av bonden dödsdömd, griskulting. De tar med den älskade lilla grisen hem till sin lägenhet i stan och ser till att den överlever. De döper honom till Pellen. Pellen får en egen pyjamas, sover i pappans säng, han badar i badkaret och tittar på "barnprogram i tv 2". En dag börjar Pellen bli alldeles för stor, han vill inte längre vara instängd, han blir deprimerad och börjar spendera alldeles för mycket tid i badkaret och familjen måste på något sätt göra sig av med honom.
Det är en varm och underbar berättelse om kärlek och frihet, som jag burit med mig sedan jag var liten.
Utgångspunkten skall denna gång vara en favoritbok, därefter skall det associeras fritt i tre valfria riktningar.
Favoritböcker är svårt att välja ut, men jag kommer givetvis att tänka på Doktor Glas. Tankarna vandrar mellan kärlek, död, isolation, vilja och räddning. Och så mineralvatten och mineralvattensbaren vid Kungsträdgården, där Doktor Glas ger pastor Gregorius det dödliga pillret den 22 augusti i början av 1900-talet.
Det sitter en skylt där i Kungsträdgården, en av dessa skyltar med titeln Det Litterära Stockholm, vilket får mig att tänka på en bok som innehåller en förteckning över Stockholms samtliga litterära skyltar och var dessa sitter.
Jag och en vän har nämligen en plan som går ut på att vi skall ta en tur en dag framöver - kanske en dag när vintermörkret lättat och solen skiner - och ta oss runt till alla de litterära skyltarna runtom i staden, som de litterära vapendragare vi faktiskt är. Kanske blir turen till fots, kanske på cykel men en sak är säker: det lär bli några kilometer att avverka.
En annan författare som också har en av de litterära skyltarna är Barbro Lindgren, vars böcker om Rosa ligger mig mycket varmt om hjärtat. De handlar om bullterriern Rosa som bor med sin tant (läs: Barbro Lindgren). Hon har skrivit både "vanliga" böcker och illustrerade barnböcker om den envisa hunden som äter flugor och måste mutas ut på promenad, släpandes i kopplet en bit bakom tanten (detta är underbart illustrerat av suveräna Eva Eriksson i Lilla lokomotivet Rosa). Under mina år inom barnomsorgen lärde jag mig att passionerat uppskatta barnlitteraturen och då främst bilderböckerna. Stunderna av inlevelsefull högläsning före och/eller efter lunchen var de bästa. Ihopkrupen i en soffa med en klase ungar, läsandes om Lillasyster Kanin, böckerna om Max, böckerna om Pettson, Mamma Mu och Kråkan etc. Att noggrannt studera alla illustrationerna.
Eva Eriksson har även illustrerat en mängd andra superba barnböcker såsom Älskade lilla gris (i samarbete med Ulf Nilsson), som är en av de böcker jag har kvar från när jag var liten. Jag tror jag fick den av farmor, jag vill i alla fall minnas att jag läste den hos farmor, eller ja, farmor läste den nog för mig.
I boken tar en pojke och en flicka och deras pappa hand om en liten liten, av bonden dödsdömd, griskulting. De tar med den älskade lilla grisen hem till sin lägenhet i stan och ser till att den överlever. De döper honom till Pellen. Pellen får en egen pyjamas, sover i pappans säng, han badar i badkaret och tittar på "barnprogram i tv 2". En dag börjar Pellen bli alldeles för stor, han vill inte längre vara instängd, han blir deprimerad och börjar spendera alldeles för mycket tid i badkaret och familjen måste på något sätt göra sig av med honom.
Det är en varm och underbar berättelse om kärlek och frihet, som jag burit med mig sedan jag var liten.
onsdag, december 17, 2008
Tillbaks till skolan
Jag är hopplöst fast i Bully.
I detta spel är man en pojke som går på Bullworth Academy, ett internat med skoluniformer, maktkåta prefekter, onskefulla mobbare, stroppiga pennalister, fotbollspuckon, nördar, flickor ( som man inte kan säga så mycket om, de är rätt trista men tycker om att man ger dem blommor och choklad), försupna lärare.
Dagarna här går åt till att gå i skolan (kemi, matematik, engelska och biologi t ex), skjuta på mobbare med slangbella, hålla sig undan prefekterna som annars släpar en till lektionerna, bryta sig in i skåp och stå upp för nördarna.
Inte mycket blir läst här hemma, när undertecknad uppenbarligen är upptagen med att gå i skolan, knäa prefekter, åka skateboard och hänga ute på stan efter mörkrets inbrott. Jag menar, vem vill inte springa runt på stan med ett baseballträ, utklädd till pommes frites och slå sönder trädgärdstomtar?
Häromdagen upptäckte jag också att det även går att ge de manliga mobbarna (tjejer i spelet verkar inte kunna mobbas) blommor och belöningen för detta är att man får en kyss. Homoerotiken dryper om tv-rutan.
Så, jag är fast. Jag bryter mig in i skåp och springer ärenden åt nördarna, jag skjuter med min superslangbella som har kikarsikte, från skolans tak, jag gör egna smällare i kemi-setet på mitt rum.
När jag kommer tillbaka från Bully - vacuumet skall jag försöka mig på Bokkedjan.
fredag, december 12, 2008
Bok-pank
Jag har sällskap av Anita Nairs Kvinnor på ett tåg, där bokens huvudperson, Akhila, plötsligt en dag beslutar sig för att göra en tågresa utav ingen speciell anledning. Hon är i 45-årsåldern, ogift, praktisk. Hon "gör vad som förväntas av henne. Allt annat drömmer hon om." (s 14)
Så hon bokar plötsligt en tågbiljett och ger sig iväg, träffar i kvinnornas sovkupé ett gäng andra kvinnor och får ta del av deras historier, som tillsammans tecknar en bild av ett mycket patriarkalt Indien och kvinnors ställning där.
Jag kom över den tidigare i veckan, då ett sådant där bokköpstopp borde ha drabbat mig för länge sedan. Det var länge sedan jag hade dåligt med pengar. Ändock kan jag nog tala om att jag är bok-pank.
Skämtsamt talades det förr i bekantskapskretsen om huruvida man var pank eller öl-pank. Med det tidigare menades att man, som ordet vill betona, inte har några som helst pengar. Det är kört på alla sätt och vis, man sitter hemma och knaprar sista knäckebrödet alternativt ringer farmor för att tigga pengar. Med det senare menas snarare att man egentligen är pank, men väljer att hellre köpa öl än till ex mat. Med andra ord är man inte såpass pank att man inte orkar släpa sig ut till Carmen eller valfritt annat sunk-hak med sina sista 100 kr, för att inmundiga en veckans i goda vänners lag.
Jag är i dessa dagar snarare bok-pank än öl-pank.
Det perstorpsplatteliknande omslaget tilltalade mig och kvinnorna på tåget genom Indien är ett gott sällskap.
"Om att sitta med ryggen mot sin värld och blicka framåt."
Jag tycker så mycket om den meningen, likaså lite längre ner på sidan, passagen om Akhilas glasögon som får symbolisera den unga rosaskimrande och naiva blicken, som senare byts ut mot en äldre, mer realistisk och kanske också mer praktisk och långt ifrån drömmande:
Blå himmel, silverkanter, ett hål i molnen. Akhila vet att dessa är blott och bart illusioner sprungna ur rosenröda drömmar. Hon har för länge sedan stampat de rosenröda glasögonen till skärvor och bytt till stadiga metallbågar och kraftigare glas som förblir klara inomhus men som blir mer dunkla utomhus. Till och med solen upphör att skina när Akhilas glasögon skiftar till mörk försjunkenhet. (s 14-15)Mer ingående funderingar om detta senare, tåget har just lämnat stationen.
lördag, december 06, 2008
Film vs bok
Så gick vi då och såg Låt den rätte komma in ikväll. Den föll mig sannerligen inte på läppen.
Filmen visade sig, enligt min mening, vara en total stympning av boken. Jag tycker att allt det som är spännande med boken (relationen mellan pedofilgubben och Eli, Elis androgynitet, alkisarnas liv och relationer osv) är borta. Man förstår inte ens gubbens och Elis relation och jag tycker den är en viktig del i sig själv.
För den som inte läst boken måste filmen framstå som hemskt märklig. Den är som en lång rad långsamma scener som liksom aldrig får börja riktigt; Pappans suparpolare som plötsligt står i köket i snöklädda tofflor, mamman som är ännu mer frånvarande i filmen än i boken, Virginia som vaknar som vampyr och plötligt inte vill leva längre, polisen som är totalt struken ur handlingen.
Nä, jag vet förvisso att det är svårt att klämma in alla dimensioner av boken i en film. Det är i det närmaste omöjligt. Men jag måste säga att den här filmatiseringen var verkligen inte bra. Den är en stympad och väldigt tam tolkning av boken. Förvisso har ju Ajvide Lindqvist skrivit manuset, men ändock, för många spännande delar har här strukits. Det är synd, för det hade kunnat bli en bra film, eller mini-serie kanske hellre? För att få med alla nyanser?
Tomas Alfredssons krav till regeringen att driva igenom IPRED1, som jag läste om hos Rick Falkvinge gör ju inte att mitt omdöme vrids till det bättre direkt. Karln skrattar nog hela vägen till banken trots allt.
Filmen visade sig, enligt min mening, vara en total stympning av boken. Jag tycker att allt det som är spännande med boken (relationen mellan pedofilgubben och Eli, Elis androgynitet, alkisarnas liv och relationer osv) är borta. Man förstår inte ens gubbens och Elis relation och jag tycker den är en viktig del i sig själv.
För den som inte läst boken måste filmen framstå som hemskt märklig. Den är som en lång rad långsamma scener som liksom aldrig får börja riktigt; Pappans suparpolare som plötsligt står i köket i snöklädda tofflor, mamman som är ännu mer frånvarande i filmen än i boken, Virginia som vaknar som vampyr och plötligt inte vill leva längre, polisen som är totalt struken ur handlingen.
Nä, jag vet förvisso att det är svårt att klämma in alla dimensioner av boken i en film. Det är i det närmaste omöjligt. Men jag måste säga att den här filmatiseringen var verkligen inte bra. Den är en stympad och väldigt tam tolkning av boken. Förvisso har ju Ajvide Lindqvist skrivit manuset, men ändock, för många spännande delar har här strukits. Det är synd, för det hade kunnat bli en bra film, eller mini-serie kanske hellre? För att få med alla nyanser?
Tomas Alfredssons krav till regeringen att driva igenom IPRED1, som jag läste om hos Rick Falkvinge gör ju inte att mitt omdöme vrids till det bättre direkt. Karln skrattar nog hela vägen till banken trots allt.
torsdag, december 04, 2008
Att slå ihjäl tid
Jag hade några timmar att slå ihjäl idag, efter jag fikat med H och hennes bebis.
Jag kunde lika gärna ha åkt hem men det var så mörkt, grått och kallt. Jag frös så förbannat medan jag knatade mot Medborgarplatsen. Förresten hade jag ju en bok att lämna tillbaka på biblioteket. Jag svängde sålunda in på Medborgarplatsens bibliotek, stoppade in den gravt försenade boken i automaten, kikade på hyllan med utgallrade böcker, drog mig för att gå ut i kylan igen.
Jag styrde stegen uppför trappan, tittade in på barnboksavdelningen svängde höger genom salen med facklitteratur och vidare in till den skönlitterära avdelningen. Där satt en man och sov i en fåtölj, han drog tämligen mäktiga timmerstockar. Runtom satt några andra biblioteksbesökare och log menande mot varandra över boksidorna.
Jag drev runt bland hyllorna, tittade här och där, ackompanjerad av timmerstockarna på andra sidan ovan nämnda hyllor som lockade även mig att le.
Jag plockade åt mig Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna och Marie Lundquists Monolog fför en ensam kvinna och styrde sedan stövelklädda fötter bort från nasalsymfonin och bokprasslet.
Vid bokutlåningsautomaten gick jag dock bet. Uppenbarligen hade boken varit mer än måttligt sen - jag fick inte låna. Så kan det gå och fattig är jag, inte mycket att göra åt.
Jag tassade ner till ungdomsavdelningen, hittade ett hörn där jag kröp ihop och började läsa Anders Paulruds elegi. Elegi är kanske inte rätt ord (just det ordet är en smula besudlat av Lars Winnerbäck, precis som ordet kevlar för alltid är fläckat av kent) men det är det första jag kommer att tänka på. Det är vackert, orden träffar:
Jag läser vidare, bärs iväg mot Paris, jag får träffa Solveig, jag får höra om Paulruds pappas badrock (vilket får mig att tänka på min egen pappas morgonrock som hänger hemma på badrumsdörren), jag läser om hans morfars snusdosa, om ostron, whiskey, Chesterfield och stiliga märkeskläder och vikten av att klä sig snyggt.
Jag läser om döden, döden och rädslan inför den, varvat med ett stråk av förväntan ( som i citatet ovan), om den personliga döden och den arrangerade döden. Döden som i våra dagar göms undan, om dödssjuka människor som glöms bort eftersom de är en evig påminnelse i de friskas medvetanden att döden alltid finns där - närvarande. Bättre då att bara bry sig om de redan döda, de kan ju inte jämra sig och vara till besvär menar Paulrud där bland sidorna.
Jag slukar och bläddrar vidare, grymt tagen av denna döende människas vackra språk. Döden är stilig här, smakfullt porträtterad, klädd i Comme des Garçons.
Och så det vackraste, som jag nu efteråt lärt mig är helt fiktivt, om att avlägga löften om omsorg från den älskade, ända in i döden:
Och jag läser och tårarna rinner banne mig. Det är på gränsen mellan fiktion och verklighet, javisst, men ändock. Att avge ett sådant löfte, att lova att vara vid någons sida när den dör, även om döden just den dagen är ljusår borta - och sedan stå fast vid det. Det är inget skitsnack här.
När D möter mig vid biblioteket någon timme senare, lämnar jag boken i bokhyllan, glad att vi ännu är friska och att inga sådana löften har behövts göra ännu.
Jag kunde lika gärna ha åkt hem men det var så mörkt, grått och kallt. Jag frös så förbannat medan jag knatade mot Medborgarplatsen. Förresten hade jag ju en bok att lämna tillbaka på biblioteket. Jag svängde sålunda in på Medborgarplatsens bibliotek, stoppade in den gravt försenade boken i automaten, kikade på hyllan med utgallrade böcker, drog mig för att gå ut i kylan igen.
Jag styrde stegen uppför trappan, tittade in på barnboksavdelningen svängde höger genom salen med facklitteratur och vidare in till den skönlitterära avdelningen. Där satt en man och sov i en fåtölj, han drog tämligen mäktiga timmerstockar. Runtom satt några andra biblioteksbesökare och log menande mot varandra över boksidorna.
Jag drev runt bland hyllorna, tittade här och där, ackompanjerad av timmerstockarna på andra sidan ovan nämnda hyllor som lockade även mig att le.
Jag plockade åt mig Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna och Marie Lundquists Monolog fför en ensam kvinna och styrde sedan stövelklädda fötter bort från nasalsymfonin och bokprasslet.
Vid bokutlåningsautomaten gick jag dock bet. Uppenbarligen hade boken varit mer än måttligt sen - jag fick inte låna. Så kan det gå och fattig är jag, inte mycket att göra åt.
Jag tassade ner till ungdomsavdelningen, hittade ett hörn där jag kröp ihop och började läsa Anders Paulruds elegi. Elegi är kanske inte rätt ord (just det ordet är en smula besudlat av Lars Winnerbäck, precis som ordet kevlar för alltid är fläckat av kent) men det är det första jag kommer att tänka på. Det är vackert, orden träffar:
Det är klart jag är rädd men ibland, korta stunder, lämnar jag rädslan och sorgen bakom mig.
Det varar i sekunder.
För att ersättas av en egendomlig förväntan. (s 23)
Jag läser vidare, bärs iväg mot Paris, jag får träffa Solveig, jag får höra om Paulruds pappas badrock (vilket får mig att tänka på min egen pappas morgonrock som hänger hemma på badrumsdörren), jag läser om hans morfars snusdosa, om ostron, whiskey, Chesterfield och stiliga märkeskläder och vikten av att klä sig snyggt.
Jag läser om döden, döden och rädslan inför den, varvat med ett stråk av förväntan ( som i citatet ovan), om den personliga döden och den arrangerade döden. Döden som i våra dagar göms undan, om dödssjuka människor som glöms bort eftersom de är en evig påminnelse i de friskas medvetanden att döden alltid finns där - närvarande. Bättre då att bara bry sig om de redan döda, de kan ju inte jämra sig och vara till besvär menar Paulrud där bland sidorna.
Jag slukar och bläddrar vidare, grymt tagen av denna döende människas vackra språk. Döden är stilig här, smakfullt porträtterad, klädd i Comme des Garçons.
Och så det vackraste, som jag nu efteråt lärt mig är helt fiktivt, om att avlägga löften om omsorg från den älskade, ända in i döden:
Jag hade frågat Solveig, på skoj och med lätthet i rösten men ändå med ett förtvivlat allvar i botten, om hon kunde ta hand om mig när jag skulle dö.
Om jag kunde få dö hos henne.
Jag var ju så förälskad.
Hon hade tittat på mig, hon tänkte länge den gången, och sedan hade hon sagt ja.
Jag frågade henne om hon menade allvar.
Och hon svarade ja en gång till.
Bland alla våra löften är detta det egendomligaste- (s 45-46)
Och jag läser och tårarna rinner banne mig. Det är på gränsen mellan fiktion och verklighet, javisst, men ändock. Att avge ett sådant löfte, att lova att vara vid någons sida när den dör, även om döden just den dagen är ljusår borta - och sedan stå fast vid det. Det är inget skitsnack här.
När D möter mig vid biblioteket någon timme senare, lämnar jag boken i bokhyllan, glad att vi ännu är friska och att inga sådana löften har behövts göra ännu.
tisdag, december 02, 2008
Livet med fantomhunden
Lola flyttade i söndags.
Inte ett öga var torrt, i varje fall inte på undertecknad. Men finaste Lola kommer få det bra hos sin familj i Linköping, med en liten unge på fem år att busa med hela dagarna. Han var dessutom inte rädd alls för hennes burdusa sätt, skrattade bara. Hon tyckte det var himla festligt tror jag.
Nu är lägenheten tom och vi har istället en fantomhund som heter Devil. Den följder oss hack i häl och måste ut på promenader ibland.
Som i skrivande stund t ex. Devil gillar att springa bredvid cykeln så nu skall vi ut på en premiärtur med Eulalia III (som vann omröstningen) eller Elfriede (som kom tätt efter). En kompromiss Elfriede III? Min cykel kan ju inte heta något som inte alls har en litterär koppling?
Förresten hittade jag den verkliga Eulialia III häromdagen. En imponerande liten skapelse, som lite grann påminner om något ur MarioKart.
Inte ett öga var torrt, i varje fall inte på undertecknad. Men finaste Lola kommer få det bra hos sin familj i Linköping, med en liten unge på fem år att busa med hela dagarna. Han var dessutom inte rädd alls för hennes burdusa sätt, skrattade bara. Hon tyckte det var himla festligt tror jag.
Nu är lägenheten tom och vi har istället en fantomhund som heter Devil. Den följder oss hack i häl och måste ut på promenader ibland.
Som i skrivande stund t ex. Devil gillar att springa bredvid cykeln så nu skall vi ut på en premiärtur med Eulalia III (som vann omröstningen) eller Elfriede (som kom tätt efter). En kompromiss Elfriede III? Min cykel kan ju inte heta något som inte alls har en litterär koppling?
Förresten hittade jag den verkliga Eulialia III häromdagen. En imponerande liten skapelse, som lite grann påminner om något ur MarioKart.
måndag, december 01, 2008
Attack!!
Goran Bregović och hans Wedding and Funeral Band spelar i Konserthuset i Stockholm. Konserthuset, som förvisso är ett vackert blått hus, en imponerande byggnad vid Hötorget. Jag smakar på det.
Jag har aldrig tidigare varit inne där, det har aldrig funnits anledning tidigare. Kungliga Filharmonikerna och Nobelprisutdelningar, hör inte till de tilldragelser jag brukar bevista.
Jag och P smyger uppför trappan, skämtar och skrattar. Jo, det är ju vackert där inne, vi hittar knappt till våra platser.
Konsertsalen är riktigt tråkig dock, skall vi sitta ner och lyssna på den här vansinnesmusiken? Nåväl, vi sätter oss ner. Det är fullsatt i salen.
En kvinna kommer inn på scenen och talar om Kungliga Filharmmoniker, gratistidningar om Konserthuset och Nobelpris.
Så, kommer då bandet; bleckblåsarna. De går in genom dörrarna längst bak i salen, de spelar medan de äntrar scenen. Totalt är de sex stycken på olika bleckblåsinstrument (jag gillar som alltid sousafonen - som jag nu lärt mig att det heter - bäst), två sångerskor en trumslagare och så Goran Bregović på gitarr.
Ja, som väntat gick det ju inte att sitta still. Det förutsedda ryckandet i armar och ben började redan efter fem minuter.
Det är en sådan energi, en sådan glädje att ögonen tåras och bröstet nästan imploderar. Skratt och tjut bubblar ut från strupen, det går nästan att ta på dem när de svävar iväg upp mot taket. Det är meningslöst att sitta ner, de flesta i publiken gör ändå det. Sitter ner och vickar lite avspänt på ena foten i takt med musiken, kanske klappar de lite i händerna.
Jag och P, som sitter på sjätte parkett, studsar i de röda plyschfåtöljerna. Till slut har så många rest sig upp från sina platser att det känns legitimt att göra detsammma, så det gör vi.
Och vi dansar, eller jag vet inte om man kan kalla det dans - hoppar och studsar, klappar och far runt så mycket man kan på sin knappa kvadratmeter.
Så: slut. Bandet lämnar scenen. Det är varmt och svettigt i lokalen.
Encore, encore!
Applåderna haglar, man stampar i golvet och bandet kommer tillbaka. Igen! Galenskap och karnevalisk stämning. Energi! Kalashnikov! Attack!!
När vi går till tunnelbanan är världen märkligt tyst och kontrollerad.
Folk borde dansa mer.
Man borde kunna få ovanstående musik på recept om man känner sig deprimerad och har slut på energi. Energiinjektion som heter duga, tillsätt en god öl och gott med svängrum bara.
På tunnelbanan hem konstaterar jag och P att vi nog är de enda som uppskattar musikanterna som spelar på tunnelbanan och pendeltåget.
Dansa gott folk!
Jag har aldrig tidigare varit inne där, det har aldrig funnits anledning tidigare. Kungliga Filharmonikerna och Nobelprisutdelningar, hör inte till de tilldragelser jag brukar bevista.
Jag och P smyger uppför trappan, skämtar och skrattar. Jo, det är ju vackert där inne, vi hittar knappt till våra platser.
Konsertsalen är riktigt tråkig dock, skall vi sitta ner och lyssna på den här vansinnesmusiken? Nåväl, vi sätter oss ner. Det är fullsatt i salen.
En kvinna kommer inn på scenen och talar om Kungliga Filharmmoniker, gratistidningar om Konserthuset och Nobelpris.
Så, kommer då bandet; bleckblåsarna. De går in genom dörrarna längst bak i salen, de spelar medan de äntrar scenen. Totalt är de sex stycken på olika bleckblåsinstrument (jag gillar som alltid sousafonen - som jag nu lärt mig att det heter - bäst), två sångerskor en trumslagare och så Goran Bregović på gitarr.
Ja, som väntat gick det ju inte att sitta still. Det förutsedda ryckandet i armar och ben började redan efter fem minuter.
Det är en sådan energi, en sådan glädje att ögonen tåras och bröstet nästan imploderar. Skratt och tjut bubblar ut från strupen, det går nästan att ta på dem när de svävar iväg upp mot taket. Det är meningslöst att sitta ner, de flesta i publiken gör ändå det. Sitter ner och vickar lite avspänt på ena foten i takt med musiken, kanske klappar de lite i händerna.
Jag och P, som sitter på sjätte parkett, studsar i de röda plyschfåtöljerna. Till slut har så många rest sig upp från sina platser att det känns legitimt att göra detsammma, så det gör vi.
Och vi dansar, eller jag vet inte om man kan kalla det dans - hoppar och studsar, klappar och far runt så mycket man kan på sin knappa kvadratmeter.
Så: slut. Bandet lämnar scenen. Det är varmt och svettigt i lokalen.
Encore, encore!
Applåderna haglar, man stampar i golvet och bandet kommer tillbaka. Igen! Galenskap och karnevalisk stämning. Energi! Kalashnikov! Attack!!
När vi går till tunnelbanan är världen märkligt tyst och kontrollerad.
Folk borde dansa mer.
Man borde kunna få ovanstående musik på recept om man känner sig deprimerad och har slut på energi. Energiinjektion som heter duga, tillsätt en god öl och gott med svängrum bara.
På tunnelbanan hem konstaterar jag och P att vi nog är de enda som uppskattar musikanterna som spelar på tunnelbanan och pendeltåget.
Dansa gott folk!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)