fredag, december 12, 2008

Bok-pank


Jag har sällskap av Anita Nairs Kvinnor på ett tåg, där bokens huvudperson, Akhila, plötsligt en dag beslutar sig för att göra en tågresa utav ingen speciell anledning. Hon är i 45-årsåldern, ogift, praktisk. Hon "gör vad som förväntas av henne. Allt annat drömmer hon om." (s 14)
Så hon bokar plötsligt en tågbiljett och ger sig iväg, träffar i kvinnornas sovkupé ett gäng andra kvinnor och får ta del av deras historier, som tillsammans tecknar en bild av ett mycket patriarkalt Indien och kvinnors ställning där.


Jag kom över den tidigare i veckan, då ett sådant där bokköpstopp borde ha drabbat mig för länge sedan. Det var länge sedan jag hade dåligt med pengar. Ändock kan jag nog tala om att jag är bok-pank.
Skämtsamt talades det förr i bekantskapskretsen om huruvida man var pank eller öl-pank. Med det tidigare menades att man, som ordet vill betona, inte har några som helst pengar. Det är kört på alla sätt och vis, man sitter hemma och knaprar sista knäckebrödet alternativt ringer farmor för att tigga pengar. Med det senare menas snarare att man egentligen är pank, men väljer att hellre köpa öl än till ex mat. Med andra ord är man inte såpass pank att man inte orkar släpa sig ut till Carmen eller valfritt annat sunk-hak med sina sista 100 kr, för att inmundiga en veckans i goda vänners lag.
Jag är i dessa dagar snarare bok-pank än öl-pank.
Det perstorpsplatteliknande omslaget tilltalade mig och kvinnorna på tåget genom Indien är ett gott sällskap.

"Om att sitta med ryggen mot sin värld och blicka framåt
."
Jag tycker så mycket om den meningen, likaså lite längre ner på sidan, passagen om Akhilas glasögon som får symbolisera den unga rosaskimrande och naiva blicken, som senare byts ut mot en äldre, mer realistisk och kanske också mer praktisk och långt ifrån drömmande:

Blå himmel, silverkanter, ett hål i molnen. Akhila vet att dessa är blott och bart illusioner sprungna ur rosenröda drömmar. Hon har för länge sedan stampat de rosenröda glasögonen till skärvor och bytt till stadiga metallbågar och kraftigare glas som förblir klara inomhus men som blir mer dunkla utomhus. Till och med solen upphör att skina när Akhilas glasögon skiftar till mörk försjunkenhet. (s 14-15)
Mer ingående funderingar om detta senare, tåget har just lämnat stationen.

2 kommentarer:

Lina sa...

Tittar in och läser ikapp!
Minns inte om jag delget dig mitt nya lösen isf kan fu slänga iväg ett mail om du är intresserad.
Hoppas du får en underbar ledighet under jul o nyår.
Själv går jag på knäna med c uppsatsen och den fullständigt äter livet ur mig för närvarande.
Var en avkopplande stund att sitta o läsa din blogg ikväll!
Tack!

Kram
Lina

marlan sa...

Ja, mail skall skickas iväg omgående.
C-uppsats alltså? Jag saknar det nästan, jag harvade med min för ganska exakt ett år sedan.
Håll ut, det ljusnar snart och då blir all ångest till stolthet istället.
Kram och tack för läsning.