måndag, december 01, 2008

Attack!!

Goran Bregović och hans Wedding and Funeral Band spelar i Konserthuset i Stockholm. Konserthuset, som förvisso är ett vackert blått hus, en imponerande byggnad vid Hötorget. Jag smakar på det.
Jag har aldrig tidigare varit inne där, det har aldrig funnits anledning tidigare. Kungliga Filharmonikerna och Nobelprisutdelningar, hör inte till de tilldragelser jag brukar bevista.
Jag och P smyger uppför trappan, skämtar och skrattar. Jo, det är ju vackert där inne, vi hittar knappt till våra platser.
Konsertsalen är riktigt tråkig dock, skall vi sitta ner och lyssna på den här vansinnesmusiken? Nåväl, vi sätter oss ner. Det är fullsatt i salen.
En kvinna kommer inn på scenen och talar om Kungliga Filharmmoniker, gratistidningar om Konserthuset och Nobelpris.

Så, kommer då bandet; bleckblåsarna. De går in genom dörrarna längst bak i salen, de spelar medan de äntrar scenen. Totalt är de sex stycken på olika bleckblåsinstrument (jag gillar som alltid sousafonen - som jag nu lärt mig att det heter - bäst), två sångerskor en trumslagare och så Goran Bregović på gitarr.

Ja, som väntat gick det ju inte att sitta still. Det förutsedda ryckandet i armar och ben började redan efter fem minuter.
Det är en sådan energi, en sådan glädje att ögonen tåras och bröstet nästan imploderar. Skratt och tjut bubblar ut från strupen, det går nästan att ta på dem när de svävar iväg upp mot taket. Det är meningslöst att sitta ner, de flesta i publiken gör ändå det. Sitter ner och vickar lite avspänt på ena foten i takt med musiken, kanske klappar de lite i händerna.
Jag och P, som sitter på sjätte parkett, studsar i de röda plyschfåtöljerna. Till slut har så många rest sig upp från sina platser att det känns legitimt att göra detsammma, så det gör vi.
Och vi dansar, eller jag vet inte om man kan kalla det dans - hoppar och studsar, klappar och far runt så mycket man kan på sin knappa kvadratmeter.
Så: slut. Bandet lämnar scenen. Det är varmt och svettigt i lokalen.

Encore, encore!
Applåderna haglar, man stampar i golvet och bandet kommer tillbaka. Igen! Galenskap och karnevalisk stämning. Energi! Kalashnikov! Attack!!
När vi går till tunnelbanan är världen märkligt tyst och kontrollerad.
Folk borde dansa mer.
Man borde kunna få ovanstående musik på recept om man känner sig deprimerad och har slut på energi. Energiinjektion som heter duga, tillsätt en god öl och gott med svängrum bara.

På tunnelbanan hem konstaterar jag och P att vi nog är de enda som uppskattar musikanterna som spelar på tunnelbanan och pendeltåget.
Dansa gott folk!

3 kommentarer:

Arina sa...

Jag blir alldeles varm och fylld av längtan bara av din beskrivning. Har ju hört musiken, men det var bra länge sedan. Det skulle passa bra nu när temperaturen sjunker i huset och jag är lite småfrusen.

P sa...

"Swedish soldiers go 'Attaaaaack', eh?" sa han så man förstod att svenska soldater stormade sin fiende med rosor i händerna. Hahaha!

marlan sa...

Arina: jaaa, mer sådant! Nästa gång han kommer till Sverige måste du dit!
Mer och fler kravallorkestrar åt folket!