lördag, december 20, 2008

Grizzly Man

En sömnig fredag, som startar då jag slår upp ögonen inne i sovrummet och frågar rätt ut i luften vad klockan är. Utanför fönstret har det redan mörknat och jag ser bara de elektriska adventsljusstakarna i fönstren på servicehuset uppe på kullen. Utifrån vardagsrummet svarar D (hemma sedan några dagar med en hård förkylning vilken enligt honom själv får honom att känna sig som ett plankton) att klockan är efter 15. Ska jag inte sova lite till?
Jag tar mig ändå upp ur sängen, dagen fortskrider med hjälp av Bully, där det nu också lackar mot jul, Bullworth är täckt i snö.
Jag hasar ut i beckmörkret med sällskap av Boards of Canada, en promenad till affären och köper mer glögg till hushållet, en nödvändig dryck i dessa tider.

Väl hemma igen, gör D pannkakor. Vi dricker glögg och ser på Grizzly Man, en dokumentär av Werner Herzog som handlar om en man som under 13 somrar valde att ge sig ut i Alaskas vildmark för att leva bredvid (med) de magnifika grizzlybjörnarna, för att som, enligt egen utsago, skydda dem från mänskligheten.
Jag hade länge dragit mig för att se den här filmen, just på grund utav hur jag hade fått den tragiska historien berättad för mig av en vän; Historien om en föredetta missbrukare som tror sig vara vän med björnarna och som sedan, tillsammans med sin flickvän blir dödad och delvis uppäten av en av dem.
För min del kändes det då bara som exploateringen av en naiv och sjuk människa, gottandet i en annans tragiska livsöde. Det där perversa rotandet efter en sensationell historia.

Nå, Werner Herzog har skapat en film utifrån Timothy Treadwells egenhändigt skapade filmer och intervjuer med hans föräldrar och vänner. Jag ser filmen med andan i halsen, Timothy Treadwell känns som ett stort barn, han ångar runt i skogen, talar och leker med rävar och sörjer döda humlor. Naturen är mäktig och vacker runtom honom. Han talar med björnarna och ger dem olika rara namn för att skilja dem åt, han känner ett släktskap med dem, ett band som han uppenbarligen har svårt att känna med mänskligheten i stort. Han påtalar ofta hur otroligt farliga dessa djur är och hur han är villig att dö för dem.

Mina tankar vandrar både till Steve Irwin och hans härjande runt bland ormar och krokodiler hysteriskt skrikandes "DANGERDANGERDANGER!!", till Christopher McCandless. De var båda män som uppenbarligen sökte någon slags utmaning i det här livet, någon slags udd och mening. Självklart sökte de denna utmaning i sig själva. Alltid (underförstått: den Vite, Västerländske) Mannen vs. Naturen. Ganska tröttsamt, måste jag ärligt påstå. Lite mossigt?

När filmen är slut förstår jag fortfarande inte riktigt. Det är något som gnager men jag kan inte förstå exakt vad. Jag är arg på obducenten som med uppspärrade ögon och stor inlevelse får orera om de sönderslitna kvarlevorna av Treadwells och hans flickväns kroppar. Han lägger ut en hyfsad detaljerad beskrivning av hur döden drabbade de två i form av en eller flera grizzlybjörnar. Det är smaklöst att han får hållas, det är på något märkligt sätt också komiskt; Det är uppenbart att det är fråga om en man som fullkomligt älskar sitt arbete. Och som också säkert är lycklig över att få en filmkamera upptryckt i ansiktet.
Den delen av dokumentären, då Herzog själv och i lurar lyssnar på ljudupptagningen från ovansagda dödsögonblick slår mig ändå inte så hårt som jag trodde. Jag slipper höra något, Herzog lyssnar åt mig och förnimmelsen i mig av vad han hör åt mig - är nog. Kvar är bara tystnad. Fasa. En svag känsla av smärta och konstaterandet att ingen någonsin får lov att lyssna på detta, bandet skall förstöras.
Det är teatraliskt som tusan, självklart är att filmskaparen tänkt på detta och hur det skall drabba mig som tittare. Det är ett snillrikt grepp.

När jag hade sett Into the wild för några månader sedan, slogs jag av hur tragiskt det är att en människa kan må så dåligt att den väljer att göra så mot sig själv. Att en människa kan vara så oändligt ensam att den väljer att gå rakt ut i vildmarken, in i total isolation, att gå så fullständigt in i sig själv att man tappar bort stigen ut? Och samtidigt, i McCandless fall, så otroligt naiv. Någon slags tro på att naturen är en lek, att naturen alltid tar hand om en, att människan alltid kan klara sig i naturen för att vi levde en gång i tiden i den?
Jag kan känna av samma naivitet hos Treadwell, samma sökande efter sammanhang - ett fantastiskt underskattande av djuren som bor i den. Treadwell tycktes tro på naturen som en källa till harmoni, som ett universum i total konsonans. Herzog motsäger sig detta och säger: "I believe the common character of the universe is not harmony, but chaos, hostility, and murder. "
Han trycker starkt på det, Herzog, gränsen mellan människan och naturen, gränsen mellan naturens kaos och människans civiliserade ordning. Hur dessa alltid bör hållas åtskilda. Jag vet inte vad jag tycker om detta heller riktigt, inställningen känns obsolet på något vis. Å andra sidan är jag lätt allergisk mot motsatstänkande i stort.

D säger något klokt efteråt, när vi talar lite om filmen; skillnaden mellan Into the wild och Grizzly Man är att den förstnämnda handlar om någon som dör och den andra handlar om någon som förvisso dör, men som innan dess verkligen lever. Vari ligger tragiken i att visa någon som verkligen är lycklig, som gör det den blir lycklig av? Struntsamma att han inte var vän med björnen, struntsamma att han levde i en vanföreställning på det viset - han var ju ändå lycklig?
Och det stannar hos mig; Det vackra i bilderna han har samlat med sin filmkamera, de vackra små ögonblicken och det underbara och storslagna med naturen och djurlivet. Det lämnade den här mannen efter sig, trots allt, det gjorde honom lycklig och hel och det respekterar jag.
McCandless framstår, i jämförelse endast som en förvirrad pojkspoling, förbannad och besviken på vuxenvärlden och det kapitalistiska samhället. Någon som dessvärre bara gör sig till dess offer och tynar bort i en buss mitt ute i ingenstans.

Slutligen tänker jag på något som kanske inte framgår i filmen, nämligen att Treadwell ändock spenderade 13 somrar väldigt nära dessa björnar, han var förmodligen inte det lallande vuxenbarnet som Herzog trots allt (av misstag, kan jag förmoda) tecknar konturerna av.
En av kritikerna som citeras i Wikipedias artikel säger:
The fact that Timothy spent an incredible 35000 hours, spanning 13 years, living with the bears in Katmai National Park, without any previous mishap, escapes people completely. Even with his city-kid background, I found myself mesmerized by what he could do with animals. Most people now see him only the way Herzog skillfully wanted his audience to see him; as an idiot who continually “crossed nature’s line”, what ever that means. Perhaps, in his mind, nature’s line is something behind which bears and other nasty things reside who will inevitably kill you if you go there without a gun.











Bild: från filmen Grizzly Man

3 kommentarer:

d sa...

BBC-intervju med Herzog om filmen.

Dessutom blev han beskjuten med luftgevär under intervjun. "It doesn't surprise me being shot at". Hah, odödligt!

Sara Britta sa...

Jag vet ju inte hur det var i verkligheten, men det som jag tyckte framställdes som mest sorgligt i Grizzly man var, inte att Treadwell dog, utan hans flickvän – Amie Huguenard – som ville inte ens ville vara där.

marlan sa...

Sara Britta:
Ja, visst är det sorgligt. Samtidigt hade hon ju ett val, att inte komma med ut ibland björnarna.
Treadwell var uppenbart besatt av björnlivet, det är säkerligen svårt att leva med en sådan. Svårt att älska någon och att vilja vara med någon, som tycker sig ha detta mission. Visst är det också tragiskt, att hon försvinner i dokumenteringen, att hon endast finns med på ett par filmsekvenser.
Rakt genom döden är det Treadwells show.