Kort reflektion och uppdatering - jellyfish style

En period av ingenting har infunnit sig. Koncentrationen ligger och dräller nere i raggsockorna. Solen är tillbaka och jag känner mig som en manet, jag glider mest runt i tillvaron - zum zum zum...

Det är till och med svårt att läsa just nu, även om jag ibland förlorar mig i Dominikanska republikens historia och den sfäriskt formade Oscar Wao med tillhörande familj. Min bild av Oscar stämmer rätt bra överens med Star Wars Kid, ni vet det där gamla filmklippet på You Tube, där en rätt överviktig tonåring hoppar runt i en studio på sin gymnasieskola och leker Darth Maul? Han kastar sig av och an inför kameran med en lång pinne, rörande målmedvetet. Dessvärre läckte filmen ut på internet och pojken som var på den blev föremål för åtlöje inför hela världen.

Jag tycker mycket om Junot Díaz språk. Han skriver med en närhet till läsaren, som ett samtal. Jag är svag för sådant, när författaren vänder sig direkt till läsaren. Jag tycker om fotnoter. I The brief wondrous life of Oscar Wao är det mycket fotnoter. Det är mycket science fiction och fantasy som refereras, vilket är roligt då jag på senare tid börjat läsa mer sådant.
Jag undrar såklart över hur den svenska översättningen ser ut med alla dessa spanska ord som spränger texten. Detta skall undersökas.
Men jag tycker om den, jag ler och läser. Om förbannelser och kärlek, förlorade barn och gangsters, alvspråk och majsfält. Ett slutgiltigt omdöme, vid ett senare tillfälle.

Vidare kan undertecknad manet hälsa att Bookmooch nu resulterat i tre böcker av Zadie Smith (en författare jag längee planerat att läsa), skickade till mig från Chile och olika platser i Svea Rike. Jag har t o m snappat åt mig ytterligare två böcker av Charlaine Harris (på Myrorna) enkom för att kunna ge bort dem på Bookmooch. Jisses jag är verkligen biten.
Jag har tyvärr ingen kamera just nu, annars skulle jag gärna publicera bilder på finfina paket med, för mina ögon, ovanliga frimärken.

För övrigt är det glädjande att David Lynch finns på Twitter. Sävliga väderleksrapporter och återhållsamma reflektioner dyker upp på skärmen ett par gånger om dagen. Även Chuck Palahniuk har ett konto men då innehållet där inte skrivs av honom själv känns det (trots att han är en av mina absoluta favoritförfattare) inte alls lika intressant.

Och så ett reklaminslag om teater

Teater Lacrimosa sätter upp Dagordning - en otrendig föreställning om statusstress på Scen Gavelius i Stockholm och imorgon lördag är det nypremiär.
Undertecknad levererar ljudet till ett utmärkt iscensättande av cafe latte-morsor, bostadsrättsbildningar, inre clowner som försöker lära sig steppa, originella och paranoida grannar och en smula rent kaos. Allt i Lisens röriga lägenhet mitt i valfrihetens underbara Sverige, där jag ställer mig frågan om vad det är för jävla valfrihet egentligen?

Intervju med Dave McKean, Bookmooch och jobb

Jag har tidigare framhållit Dave McKean som en mycket bra illustratör. För mig är han mest känd för att ha illustrerat Neil Gaimans landskap och historier. Han gör vackra, otäcka, suggestiva bilder.
Jag fann häromdagen en intervju och en massa vackra bilder med illustratören hos Seven impossible things before breakfast.
Dock har livet bjudit på späckat schema de senaste dagarna, så länken kommer lite sent.
Jag är upptagen med restuppgifter, arbete som ljudtekniker (som det så fint heter) och med att söka nya jobb inför sommaren, samt Oscar Waos korta och förunderliga liv.

Vidare bookmoochas det för glatta livet. Jag har verkligen blivit fast i det och sänt iväg Charlaine Harris och Sookie till Philadelphia, Morvern Callar till Linköping och den olästa Nu vill jag sjunga dig milda sånger till Australien. Snart kommer Zadie Smiths On beauty till mig från Chile och Vita tänder från någonstans i Svea Rike.
För er som inte vet hur det fungerar med Bookmooch, kan jag tala om att tanken går ut på att dela böcker med varandra. Har du en bok eller ett par stycken i bokhyllan som du vet med dig att du aldrig kommer läsa igen? Du kanske inte känner att du måste ha dem kvar?
Registrera dem på Bookmooch och se om någon vill ha dem. Byt in dem (inte nödvändigtvis med samma person som vill ha boken av dig) mot böcker du verkligen vill ha. Det är gratis sånär som på porto, vilket inom Sverige inte blir så många kronor, att skicka utomlands är såklart lite dyrare, men detta får man igen i nya böcker så på det stora hela går det på ett ut.
Livet går framåt.

Färgrik zombieapokalyps - Remains av Steve Niles och Kieron Dwyer

Jag har utvecklat en förkärlek för zombies. Detta gäller främst film, men har även smittat av sig på litteratur och serier. Zombielitteratur är för mig något relativt nytt varför jag gärna uppehåller mig vid ämnet. Jag vet inte exakt vad som gör att jag finner det så spännande, varför har jag inte snöat in på vampyrer till exempel? Det är ju uppenbarligen mycket populärt med vampyrer nuförtiden, men nej, er kära undertecknad har snöat in på de levande döda, som med ruttnande lemmar och vassa tänder vill äta de levandes kött. Kanske måste jag bara väga upp för min litteraturpretantiösa sida?
Bland det mest skrämmande och motbjudande jag vet är kannibalism så jag antar att min fascination för zombies är nära sammanlänkad med denna avsmak. Det är en skräckblandad förtjusning, multiplicerad med föreställningen om den absoluta apokalypsen och hur samhället som vi känner det smulas till småpartiklar medan vi slåss mot något ändlöst och gigantiskt, mot vilket inget botemedel finns.

Häromkvällen var vi hemma hos D's syster och hon smög med mig ett zombie-album som jag skulle läsa och jag smög ner Therefore repent! i hennes dator.
Albumet var Remains av Steve Niles, med illustrationer av Kieron Dwyer. Här läggs en färgfullt illustrerad historia fram om en man och en kvinna, vilka arbetar på ett casino i Reno och som efter zombieutbrottet blir fast i en byggnad, medan de långsamma odöda flockas i tusental utanför.
Steve Niles har tidigare skrivit 30 Days of Night, vilken låg till grund för filmen med samma namn som gjordes för något år sedan.

Jag läste albumet, men kände inte att det fanns något vidare att fastna vid här. Protagonisterna är ganska tråkiga, intrigen rätt banal. Den är dock snyggt tecknad i och med att den är i färg, själva händelsen som utlöser zombieapokalypsen är definitivt underhållande (tjock, dum amerikansk snorunge fingrar på knappar han inte har med att göra, KABLAAAM!! så briserar en atombomb som skapar miljoner zombies och apokalypsen är ett faktum) men jag irriterar mig på att karaktärerna känns så platta.
Jag stör mig också lite på att det här rör sig om zombies som kan tala och handla strategiskt. Visst, till viss del aktiva zombies går bra, till och med om de rör sig snabbt men jag har så svårt för när de skall tala, då faller skräckmätaren och jag tycker med ens att det är humor, snarare än skräck. Där faller mitt genuina intresse och blir till tidsfördriv.
Likaså är den inledande diskussionen om snabba zombies kontra långsamma zombies ganska underhållande. Fördelar läggs mot nackdelar - vad är egentligen otäckast? Snabba zombies som kan springa ikapp dig, eller långsammare som kommer ifatt dig om du exempelvis ramlar och/eller skadar dig så att du inte kan fly? Och vad är det absolut otäckaste, menar skribenterna? Jo, zombies som kan tänka strategiskt och handla därefter.

Jag jämför också min läsupplevelse med The walking dead av Robert Kirkman, i vilken persongalleriet känns mer utarbetat. The walking dead handlar också om överlevnaden i en värld av döda och hur ett sådant liv skall kunna se ut, men det är mer substans, mer autencitet, karaktärerena har mer djup. Kanske har känslan att göra med mängden karaktärer i de olika historierna, i Remains kan karaktärerna räknas på en hand, i The walking dead är de flera. Å andra sidan är den förra en samlad volym av ett antal serier. Remains är första delen av fem, så det kan ju såklart bli bättre, men då jag stänger boken och lämnar Reno med dess gutturalt talande zombiehorder känner jag att jag likagärna kan klara mig utan.

"Organiserat levande så som en människa" - Passionen enligt G.H. av Clarice Lispector

Vad skall jag då säga? Hur förklarar jag, på ett enkelt och lättfattligt sätt denna roman? Jo, jaget i romanen - G.H.- bor i en takvåning och hon finner en kackerlacka i sitt hembiträdes rum. Hon dräper denna kackerlacka och i och med detta sätts en ofantligt tankemaskineri igång. Punkt. Det var det enkla upplägget.

Men så dök jag då in i takvåningen hos G.H. och jag säger som La Bibliofille - vilken utmaning!
Lika mycket som jag steg in i G.H.'s vackra hem, lika mycket steg jag in i hennes skalle, tankar, celler.
G.H. ber mig i inledningen att ta hennes hand, för hon vågar inte gå själv dithän hon skall. Det är lättare att föreställa sig en varm hand som håller stadigt i en, det är då lättare att gå. Ibland ursäktar hon sig till mig, på bokens sidor, ber om min förlåtelse för att jag tvingas hålla hennes hand, medan hon stiger rakt ner i avgrunden och klamrar sig desperat fast vid mig, så knogarna vitnar.

Varje kapitel av boken avslutas med samma mening som följande kapitel börjar med. Det är enligt mig väldigt vackert, effektfullt i sin tydlighet. Som att glida längre och längre in i ett medvetande, ännu lite längre in... Och det gör jag hos G.H.
Medan hon sitter inne i hembiträdets rum och stirrar på den halvt krossade kackerlackan, öppnas ett universium inuti henne, inuti mig. Det är fritt fall. Hon demonterar kackerlackan, sig själv - allt.
Mina tankar går också till Marcel Proust, James Joyce, Virgina Woolfs Mot fyren och den obeskrivliga ensamhet (sådär ensam man alltid är med sig själv, på insidan) som den manifesteras hos Fernando Pessoa på grund av det inre landskapet jag får ta del av. Det är skoningslöst i sin existensialism, ett skoningslöst landskap. Jag söker förtvivlat finna orden att nagla fast romanen med, men den låter sig inte bemästras så lätt.

Det här är det innersta rummet hos G.H där orden flyter runt, omslingrade, slingrar om mig och lindar in mig (henne) tills jag (hon) längre inte riktigt förstår vad jag (hon) just läst (sagt):

Ge mig din hand. För jag vet inte längre vad jag talar om. Jag tror jag har hittat på alltsammans, inget av det här har funnits!Men om jag hittat på vad jag var med om igår- vem garanterar då att jag inte också har hittat på hela mitt liv före igår? (s 118)

Jag vill återvända hit, fatta G.H.'s hand igen och vandra med henne mellan hopp, förtvivlan, ensamhet och avgrunder. Jag vill smaka kackerlackan och dess salta ögon än en gång, ty endast en genomläsning räcker inte för detta lilla stora verk.

Hur ska jag kunna kompensera dig?Använd åtminstone också mig, använd mig åtminstone som en mörk tunnel - och när du gått igenom mitt mörker kommer du att möta dig själv på andra sidan av dig. Du kommer kanske inte att träffa mig, jag vet inte om jag kommer att ta mig igenom, men dig kommer du att träffa. Åtminstone är du inte ensam, som jag var igår, och det enda jag bad om igår var att åtminstone komma ut levande inifrån. Och inte bara levande - som den primärt monstruösa kackerlackan var enbart levande - utan organiserat levande så som en människa. (s 120)

Koncist om bokhyllor, kontexter och stickning

Jag har dykt ner i de kvarvarande litteraturstudierna och stickning. Ibland också djupt ner i studierna av stickning.
Men jag kan också återfinnas i G.H.'s lägenhet. Kanske rentav innanför hennes pannben.

Och alldeles snart skall jag befinna mig i en helt annan kontext, görande något som jag absolut inte har någon aning om hur man gör. Men jag skall utföra detta görande under några kvällar i veckan i sådär en och en halv månad, med start på torsdag.
Ibland drömmer jag om bokhyllor igen och ibland om att flyga bort någonstans.
Jag sätter mig på cykeln, konstaterar att jag borde köpa en sådan där lite stänk-flapp, susar inåt knivsöder och dricker kaffe, med sinnet djupt förankrat mellan pärmarna.