Obsessive-Compulsive Bookworm

Dagens test, som jag hittade hos Läser & Funderar. Mitt resultat är kanske inte helt långt från sanningen ändå? Föga överraskande.

What Kind of Reader Are You? Your Result: Obsessive-Compulsive Bookworm   You're probably in the final stages of a Ph.D. or otherwise finding a way to make your living out of reading. You are one of the literati. Other people's grammatical mistakes make you insane.
Dedicated Reader
Book Snob
Literate Good Citizen
Non-Reader
Fad Reader
What Kind of Reader Are You? Quiz Created on GoToQuiz

Det är blött och kallt ute. Lola skjuter axlarna (om man nu kan säga att en hund har axlar?) upp mot skyn, när vi promenerar. Hon kisar med ögonen och viker öronen bakåt. Att gå ut är inget vidare nu.
Jag kurar hemma med Tetris, drömmer om cyklar. Fick i födelsedagspresent pengar till en cykel. Jag saknar att cykla och numera bor vi såpass nära stan att man kan cykla dit på en kvart.
Så jag drömmer om cyklar, en grön Skeppshult Natur eller en blommig Electra Cruiser kanske? Eller kanske en cruiser med eldsflammor skulle passa en marlan bättre? Med eller utan cykelkorg, men med en förjäkla bra ringklocka. När våren kommer skall jag susa över Liljeholmsbron, in till söder och fika, kanske åka och simma, gå till biblioteket?

"Patches of fog, clear sky - 0.0 °C"

För det första, en parentes: Högst upp i höger hörn på min dator, redovisas dagens datum tillsammans med väder, vind och temperatur. Det är fasligt festligt måste jag säga. Och kanske nästan lite poetiskt.

Nu till det väsentliga bokperverterandet:
Hos Arina kom jag att tänka på "förr" igen. Med förr menar jag, säg kanske 10-12 år sedan, när jag spenderade mer slötid på biblioteket. När jag ville ha nya uppslag på, för mig, okänd litteratur att läsa brukade jag oftast bara gå runt och strosa mellan hyllorna, dra ut en bok här, bläddra i en annan bok där. Se vad bibliotekarierna satt upp för böcker på snurrorna och i hyllorna. Ibland bläddrade jag i bibliotekskatalogen, sökte på måfå på specifika ord som intresserade mig, som jag ville läsa om. På detta sätt kom jag i kontakt med Jeff Noons Vurt, William Gibson, biografier om Marilyn Monroe, poesi av Pamela Jaskoviak och många fler, men dessa är de jag kommer att tänka på närmast.
Det är lite som att strosa i antikvariat nuförtiden, (eller på den tiden jag ännu iddes köpa begagnade skivor) man vet aldrig vad man kommer hem med.
Och nog är det är lite det som är tjusningen också, för min del, att man inte riktigt vet innan vad man skall ta med sig hem.

Om frihet, kärlek och Mumin

"Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar nån för mycket, sa Snusmumriken plötsligt. Det vet jag."

Jag tar orden till mig. Jag tänker på hur gränslös kärlek kan förslava, förblinda människor. Jag tänker på gamla relationer och en man som en gång sade till mig att han skulle kunna dö för mig. Det var otäckt sagt, jag såg aldrig något vackert i de orden. En sådan kärlek sliter sönder själen, att vilja utplåna sig själv för någon annans skull.
Inatt läser jag Tove Janssons Det osynliga barnet och andra berättelser. Jag fick den av min syster i födelsedagspresent, tillsammans med ett vackert kort som hon klippt, klistrat och skrivit till mig. Kortet var ett brev om alla mina bra egenskaper och hur vilsna vägar ibland kan bli nya stigar. Jag blev så rörd och glad. Jag har faktiskt en sådan fin, klok och bra syster, jag är lyckligt lottad.
Så jag läser om osynliga barn som blir synliga med hjälp av kärlek, om Filifjonkan som tror på katastrofer, om Mumintrollet som beundrar Snusmumriken. Fast jag skulle nog snarare hävda att ovan nämnda troll är väldigt kär i sin högst beundrade Snusmumrik.

Jag har aldrig läst Tove Jansson som barn. Inte förrän under c-kursen i litteraturvetenskap läste jag om mumindalen. Då läste vi Trollvinter och hur Mumintrollet vaknar ur idet, finner sig ensam i vinterlandet medan övriga familjen sover. Jag tyckte mycket om den i och med hur den börjar; Mumintrollet vaknar, alla andra sover, världen som han känner den är död, för han har aldrig sett vintern. Ju längre berättelsen går, lär sig Mumintrollet mer och mer och blir modigare och modigare i det "nya" landskapet. Jag tolkar in uppväxten och dess självständighetsskapande, att frigöra sig från familjen i berättelsen. Agneta Rehal-Johansson höll i barn -och ungdomslitteraturkursen, i vilken vi bland annat läste om mumin och hon har skrivit en omfattande avhandling med en gedigen grund i samtliga Tove Janssons muminböcker. Jag är fasligt förtjust i litteraturanalyser.

Jag borde skriva mer om barnlitteratur förresten, det finns så mycket som tilltalar mig här. Bilderböcker är ett helt universum för sig, om Älskade små grisar, små lokomotiv vid namn Rosa, Gubben Pettson och hans katt, lillasyster Kanin som blir biten av en räv och så vidare.

Frukost på sängen

Jag vaknade redan vid halv sex imorse, låg och gled in och ut ur sömnen under täcket medan D gick upp. Hörde vattenkokaren i köket, tassandet utanför sovrumsdörren. Somnade om bara för att i nästa ögonblick väckas av D med en liten bricka med en stor kopp te och en bit kladdkaka med ett brinnande ljus i, på ett fat.
Så upp ur sängen, stoppa i sig frukost och så presenten - en sprillans ny lap top som D glatt döpt till freud. Jag kan döpa om den om jag vill, sade han. Får se om jag ids. Jag har inget emot Freud, han var en rolig farbror trots oidipuskomplex och penisavund hit och dit.
Det var väl på tiden att jag fick en ny dator i och för sig, min gamla laptop skaffade jag 2004, den är tung och otymplig. Jag knäcker ryggen varje gång jag skall släpa den till skola, arbete och bibliotek. freud är som en halv Metro.
Så idag bekantar vi oss med varandra, jag lyssnar på Bon Iver och städar. Solen skiner och balkongdörren står öppen. Piratflaggan på barnens lekstuga svajar i vinden som alltid.
Ikväll kommer några kamrater hit, vi skall dricka några goda öl och äta något litet. Imorgon kommer familjen från Linköping och hälsar på.

Min egen födelsedagspresent till mig själv är Anteckningar från källarhålet av Fjodor Dostojevskij. Jag fann den på Bokbörsen häromdagen, så tack Bokbörsen. Jag har en känsla av att jag lär vara tvungen att lägga band på mig med bokhandlandet från det stället snart, möjligheterna att få tag i det man vill ha av gamla obskyra böcker, är alldeles för bra.

Bokstäverna D och G

Bokutmaningen tycks ha legat på is ett tag. Två nya bokstäver har nu tillkommit: D och G.
Eftersom jag är mycket förtjust i den visuellt mycket tilltalande tv-serien Dexter, och då denna (åtminstone den första säsongen) baseras på en bok av Jeff Lindsay: Darkly Dreaming Dexter, önskar jag givetvis läsa denna om en seriemördare som följer en strikt kod: han mördar bara förbrytare.
Tydligen har boken ett gäng uppföljare, vilka jag inte är fullt lika säker på att jag skulle idas läsa. Det återstår att se hurpass bra den första boken är, men inledningen verkar ju onekligen lovande.
Jag vill också här nämnda De utestängda av 2004 års Nobelpristagare Elfriede Jelinek. Jag nämnde den häromdagen då jag ordade om Scenario X, men vill här tipsa om den igen. Jag tycker den är fantastisk, inte för det grova våldet, råheten och det svart vidriga, utan för den underliggande svarta humorn med vilken Jelinek beskriver samhället och dess människor i Österrike på femtiotalet. Hon gör det galant och jag kommer på mig själv med att otroligt nog sitta och le under läsningen.

Författare på D känns lite svårare, kanske är det det allmänt vegetativa tillståndet på arbetet som gör sitt till här. Jag kommer att tänka på Unni Drougge, som jag de senaste åren tappat bort. Jag minns att jag läste henne i samma veva som Per Hagman, Carina Rydberg, Peter Birro... alltså då jag var kring 17-21 år. Då hette böckerna Jag, jag, jag!, Andra sidan Alex och Regnbågens tid. Men jag tror jag tröttnade på hennes skrivande, för jag tappade bort henne i alla fall. Kanske är det dags att plocka upp henne igen?
Jag hittade hennes blogg nu när jag satt och funderade, den skall läggas till läsningen då författarbloggar i regel brukar vara intressanta att läsa. Marcus Birro stängde ju för övrigt sin blogg idag, efter att under en mycket lång tid stått ut med att vissa ryggradslösa kretiner skrivit extremt respektlösa saker om honom och hans familj i kommentarerna. Tycka vad man vill om Marcus Birro, men nog är det fascinerande med allt det här hatet som delar av svenska folket tycks gå runt och bära på, som de tror man kan "anonymt" delge utvalda personer över internet?

Bokstaven G då.
I somras köpte jag Goblins! av Brian Froud och Ari Berk. Mycket trevlig och framför allt rolig bok där diverse goblins (små illasinnade älvliknande varelser som mest tycker om att ställa till med besvär för människorna) presenteras. Brian Froud har illustrerat och som alltid är hans illustrationer alldeles fantastiska. Boken kräver ett stort stycke humor av sin läsare, kanske somliga (sådana som inte är så roade av fantasy och sagor kanske?) till och med skulle tycka den var lite larvig eftersom den ju å det bestämdaste hävdar att goblins faktiskt existerar eftersom boken är fullkomligt infekterad med dem.
Nåväl, sant eller inte: illustrationerna är underbara och jag tycker att alla som inte tidigare kommit i kontakt med Brian Frouds mycket vackra och fantasieggande alster, borde göra det omgående.

I författarväg kommer jag endast att tänka på Jan Guillou.
När jag gick i högstadiet minns jag främst två böcker vi fick läsa. Den ena var Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, den andra var Ondskan av Jan Guillou. En av ovan nämnda verk stannade kvar i mitt sinne, gissa vilken?
Jan Guillou må vara, som svenska Wikipedia hävdar, "en av Sveriges viktigaste opinionsbildare", men som skönlitterär författare bedömer jag honom, utifrån ovanstående bok, som omåttligt överskattad. Ondskan tilltalar säkert ännu idag unga vilsna och hunsade tonårspojkar, men faktum är att den är extremt överdriven och enligt mig fantastiskt orealistisk med bokens centralgestalt Erik och hur han med övermänsklig kraft slår ner på pennalister till höger och vänster.

Nödvändigheten i att drömma

Inatt drömmer jag.

Jag drömmer mjuka fåtöljer, slitna kaffebord, urdruckna kaffemuggar, ständigt om och om igen påfyllda tekoppar. Jag drömmer blickar ut genom fönstret, ut på snöslasket utanför där människorna hastar förbi med kapporna tätare kring kroppen. Jag drömmer om en bjällra vid dörren, hur den plingar när någon kommer in, stampar tidigare nämnda slask av fötterna, blickvandrar runt bland vackra bokryggar, titlar, stora och små. Skönlitterärt och konst, teoretisk litteratur och deckare, poesi och prosa. Läser än här, än där, tittar på omslag, bläddrar bland sidor... kanske läses (huvvaligen!) sista sidan först. Mörkt trä, kanske ek, bär upp de många titlarna ända till taket. En stege finns för den som törs klättra högst upp, för den mindre äventyrlige - en pall.

Jag drömmer rykande hett kaffe, starkt svart kaffe, kaffe med eller utan varm eller kall mjölk, kaffe med sojamjölk, kryddiga teer, rött, svart, grönt, tunga dofter av bröd och bakverk. Pepparkakor. Jag drömmer om kaffemaskiner som väser en smula högre än den bakomliggande musiken, kanske bara bara enstaka toner och ljud, kanske ibland Billie hör hemma mellan väggarna här? Den gode Tom Waits hör då definitivt hemma här, han för tankarna till rökiga, dunkla lokaler, bourbon och marginalkaraktärer bland tivolimusik och freakshows.
Väggarna, där vackert inramade bilder ryms. Stora och små, bilder från då och nu, svartvitt och färg, porträtt av kända och okända, kanske bara inte ännu kända? Bilder av gatukonst från världens alla hörn, kasnke till och med lite på uppdrag målade väggar? Ikeas och Gallerix dussinkonst får gärna hänga på en annan plats, inte här.

Jag drömmer om rum för storslagna tankar, skriverier och aktivitet. Om ett bord och en klappstol på trottoaren en vårsolig förmiddag, vårens första kopp kaffe ute medan staden sakta värms upp och väcks till liv. Medan fräknarna i ansiktet ännu ligger i vinteride och ögonen tåras i solskenet för att man glömt hur förbannat ljust det kan vara.
Inatt drömmer jag och känner allt det där ljuset i bröstet och solvärmen på kinderna.

A Vindication of Cyborgs

Kanske är det bara för att jag har fina minnen från förra årets Stockholms Filmfestival som jag relaterar med Park Chan-wooks I'm a cyborg, but that's OK (Jag och D lärde känna varandra genom att gå och se ett gäng filmer ihop på ovanstående filmfestival). Kanske är det bara för att DN:s recensent ger filmen oförtjänt dåligt betyg och dessutom avslutar med taffliga "Filmen är en cyborg och det är okej, men inte mer." Kerstin Gezelius, kunde du inte komma på ett bättre avslut än dessa otroligt humorlösa ord? För att egentligen är det väl meningen att det skall uppfattas som lite småvitsigt med tanke på filmens titel? Vi som läser skall dra lite på smilbanden medan vi sörplar morgonkaffet? Jag kan förstå om hon inte uppskattade filmen, men det är så otroligt dåligt skrivet.
Ibland fascineras jag över hur tråkigt språkbruk DN:s olika skribenter har. Det är lite i klass med den där neonskylten som finns utmed Nynäsvägen i Stockholm: "Ståhls skyltar är lysande". Det är samma klass på DN:s rubriker och artiklar av olika slag ibland. Haken är att det ena är en reklamskylt i charmig retro-stil och det andra är en av Sveriges största dagstidningar.
Kanske borde jag bli skribent på DN, eftersom jag stundom irriterar mig så på dem? Jag kan bättre!

Åter till ämnet. Jag säger er gott folk; Lyss till marlan när hon säger: gå och se I'm a cyborg, but that's OK. Park Chan-wook har gjort en otroligt livfull film om sinnesjukdom (eller, är det verkligen det? Young-goon ÄR ju en cyborg, det är ju uppenbart! Se bara på bilden!) och kärlek. Visst, den gör mentalsjukdom till något lättsamt, men kan man inte få göra det då? Måste det alltid vara så förbannat allvarligt? Måste det vara Girl, Interrupted för hela slanten med elchocker, självskadebeteende, panikångest och död? Det här är faktiskt en sådan där "romantisk komedi" som jag i normala fall brukar sky som pesten.
"Långtråkig" säger Gezelius. "Ansträngande" är ett annat ord hon använder. Jag håller inte med. Filmen är långt ifrån långtråkig, kanske är det bara så att den går för snabbt för recensenten? Det kanske är därför den är ansträngande? Kanske borde vederbörande hålla sig till Amélies drömmaräventyr i Montmartre (missuppfatta mig rätt nu, jag är mycket förtjust i Jean-Pierre Jeunets både magiska och färgstarka filmer)?
Park Chan-wooks filmer är ofta en smula skruvade och denna fick mig bara att skratta och le, känna värmen spridas i magen. Jag är glad att den har kommit ut på biograferna nu, så fler kan få ta en paus och svepas med in i en värld där meditationen sker till surrande lysrör och tysta samtal förs med kaffeautomaten.
Det verkliga och det i (det av samhällsnormen klassificerat som sjuka) sinnet pågående vävs samman och det är bara ljuvligt.

Makt och struktur

Alla böcker är uppackade, dock ej ordentligt organiserade. De yttre konturerna av "biblioteket" börjar ta form.
Under två sömnlösa nätter den här veckan avhandlade jag Gertrud Hellbrands Vinthunden och Scenario X. Båda var spännande i formen, kanske Vinthunden desto mer än Scenario X eftersom centralgestalten här är så anonym. Vinthunden är fragmentariska bilder, stor smärta och maktstrukturer. Jag tycker om det där, att historien liksom rinner mellan fingrarna, att jag inte vet exakt vad det är jag läser, att dörrar lämnas öppna in i tomma ekande rum. När sidorna är slut har jag ännu inte fått några svar, men det gör mig ingenting.

Scenario X var intressant, rå. Den förde inte bara tankarna till Haneke och Palahniuk som jag tidigare hört och läst, jag tycker även den påminner mycket om Elfriede Jelineks De utestängda. Förmodligen är det för att båda böcker behandlar till synes välmående unga människor som finner någon slags tillfredsställelse i att förnedra och misshandla andra människor.
Hellbrands bok är registrerande och kylig i språket, jag får följa med i några scenarion (iscensatta övergrepp) som gruppen genomför, blandat med polisförhör med förövarna där deras bakgrund avslöjas.
Det som är mest intressant med Scenario X är frågan om under- och överordning; Om en överklasskvinna betalar en grupp människor för att bryta sig in, misshandla, förnedra, kalla henne borgarfitta och slutligen förgripa sig på henne på matsalsbordet - vem är det som har makten då? En läckert beskriven del av detta scenarios dissonans är när ovan nämnda överklasskvinna tillrättavisar en utav kvinnorna i gruppen för att hon inte skall fläcka ner en av tantens vackra och dyrbara klänningar:

Det är M som drar upp henne från golvet, eller är det två? Hon hittar inte riktigt balansen, glider mellan dem som gelé. Och han höjer handen igen. Det är helt i sin ordning, förstås, ändå rycker hon till. Stelnar. Ryter i åt dem:
- Nej, inga märken! Inte i ansiktet.
Och de stannar upp.[...]
Flickan med ögonen håller fortfarande chokladasken, iklädd den dyra klänningen, fingrarna kladdiga av choklad. Men värdinnan har med ens tappat tålamodet, har inte längre lust. Och hon skärper rösten ytterligare:
- Var försiktig med klänningen! Det där går inte bort.

Maktperspektivet i båda Hellbrands böcker är intressanta. Är den underordnade alltid den som inte har någon som helst makt, som är helt hjälplös i alla lägen? Är den överordnade alltid den som sitter på all makten? Jag funderar på möjligheten att undersöka Scenario X med hjälp av min kära Foucault.
Förmodligen är jag bara intellektuellt utsvulten.

Att ha tunga skor

Det är solig söndag och jag och D är på väg hem till min syster för att fira min systerson som fyllt 12 år. På vägen genom centrala Stockholm stannar vi till på Teknikmagasinet och köper en mp3-spelare, men de har inget presentpapper i affären. Jag tänker snabbt att vi får stanna till på Bokskotten, där finns en inslagningsdisk nära utgången. De märker nog inte att jag slår in ett paket där.
D och Lola väntar utanför medan jag går in, givetvis fastnar jag framför alla hyllmetrar med böcker. Jag plockar åt mig Harens år av Arto Paasilinna åt min syster. Hon kan nog behöva en hare i fickan, tänker jag medan jag söker efter ytterligare litteratur att läsa - för egen del.
När jag 10 minuter senare står i kassan har jag även plockat med mig Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector (suverän bok som jag snarast skall läsa om), Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren (jag fick tipset av min litteräre vapendragare J, tidigare i somras) och Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer (P visade mig den, när vi var på bokräd och jag hann då bara uppfatta att den verkade otroligt sorglig).
Resultat av söndagen: Systersonen blev glad för mp3-spelaren, söstra mi blev glad för boken. Jag blev glad för mina nya böcker.

Jag har slukat Extremt högt och otroligt nära. Det är svårt att inte göra det. Det är svårt att inte dras med. Jag bläddrar i boken, ser på svartvita bilder, texter som är till synes korrigerade med röd märkpenna, samtal som kodas i siffror i brist på talförmåga och ljud. Ibland bara enstaka meningar på en sida, ibland bara enstaka ord. Ibland tomma sidor.
Boken är därför vindlande i form och språk. Den är genial. Kombinationen av bilder, text, brev gör ett slående intryck, det pendlar mellan sorg, smärta, kärlek, glädje, eftertänksamhet. Den känns som en berättelse på den absoluta gränslinjen mellan dikt och roman.

Oscars pappa dog den 11 september 2001 och han ringde hem till familjens telefonsvarare och lämnade meddelanden, strax innan tornen föll och hans kropp för alltid var borta. Oscar fanns hemma i lägenheten, men valde att inte svara. Nu efter faderns död lyssnar han ibland på meddelandena i smyg, han har aldrig talat om för någon att de fanns, eller att han har dem sparade.
Oscar, hans mamma och farmor begraver en tom kista i brist på kropp. Oscar är bara 9 år men otroligt eftertänksam och reflekterande (jag lockas att skriva "för sin ålder", men det kanske är inkorrekt?). Han är ett verkligt klipskt barn vars största förebild är Stephen Hawking, använder sig av orden "extremt" och "otroligt" i var och varannan mening vilket ger ett ganska lillgammalt intryck då pojken tänker på stort och smått i den nya tillvaron efter att flygplanen kraschat in i tornen. Även uttrycket att ha "tunga skor" när man är väldigt ledsen över något, stannar kvar hos mig.

Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen, men låt säga att den i allra högsta grad hanterar sorgearbete. Det är också intressant att läsa om ett, förvisso påhittat men realistiskt, stycke liv i direkt anslutning till vad hela världen numera väljer att kalla 9/11 och som hjälpte till att öka på främlingsfientligheten och klyftorna mellan öst och väst ytterligare.
Jag har länge dragit mig för att läsa böcker/se filmer som behandlar den här dagen. Förmodligen för att vi alla matades med bilder, intervjuer, inspelningar av samtal, folk som kastade sig ut från skyskrapor och så mitt i allt detta en krigshetsare till amerikansk president som startade ett Krig mot Terrorismen.

Åter till boken. Den snurrar runt sin egen axel och när jag slutligen bläddrat genom de sista sidorna, alla bilderna av den från ett höghus fallande (stigande) människan, bläddrat dem snabbt så de bildar en rullande filmsekvens där människan faller uppåt istället för nedåt.. stänger jag boken. Och vill läsa om, igen.

Pocket & Prassel - Paket II

Ännu ingen internetuppkoppling i sikte hemmavid. Soliga dagar tar vi med datorerna ut på balkongen och sitter där och njuter av "det där internet" som finns därute. Att "gå ut på internet" har med ens fått en helt ny innebörd hemma hos oss.
"Det var kallt ute på internet idag", säger D då han kommer in från balkongen, tar av sig den stickade tröjan och ställer ner laptopen på det provisoriska soffbordet. Ute är det då mörkt och kyligt, löven börjar falla från träden. Grannarna undrar väl vad det är för märkliga kufar som envisas med att sitta ute på balkongen och frysa när det är kväll.

I förrgår fick jag ett nytt paket i Pocket & Prassel. Innehåll: ett tema-paket med ett handskrivet brev som förklarade temat: Afrika. Väldoftande rooibos-te (mitt i prick, det enda te jag dricker), goda nötter och så boken En blomma i Afrikas öken av Waris Dirie. Tack käraste Bokvän, men dessvärre har jag redan läst boken, vilket ju var lite synd. Det är en fruktansvärd men också fascinerande historia. Redogörelsen för när den 5 år gamla Waris blir könsstympad är bortom beskrivning. Det går inte att hålla ifrån sig.
Vilket för mina tankar tillbaka till i våras, då jag på ett guest house i Reykjavik läste en mycket intressant studie gällande kvinnlig omskärelse inom en svensk kontext. Den försöker utreda varför omskärelse av unga somaliska flickor i Sverige ännu förekommer, trots att handlingen varit kriminaliserad sedan 1982. Genom att läsa artikeln ges ytterligare förståelse till komplexiteten kring ämnet.
Jag borde väl här inflika att jag på intet sätt stödjer handlingen i sig, men att jag förstår problematiken (kring hur ämnet hanteras av olika instanser i det svenska samhället) bättre efter att ha läst ovannämnda artikel. Man kan inte bara förbjuda saker hursomhelst, problemet är mer intrikat än så. Å andra sidan kan man heller inte bara vara förstående och tala om saker på en teoretisk nivå hela tiden.

Så, vad göra med Waris Diries bok nu då? Vad gör man om man får en bok som man redan har?

marlan - You see this name, you think dirty.

Bristen på inspiration vad gäller studier och det studierelaterade är lamslående. Jag sover mest hela dagarna och är vaken om nätterna. Tillståndet är minst sagt växtliknande.
Jag ligger och vrider och vänder på mig, spelar Super Mario på mitt Nintendo DS, fast under täcket så jag inte skall väcka någon. Det känns ibland lite som att vara liten igen, när man låg och läste fast mamma sagt åt en att man minsann MÅSTE sova nu. Jag läser om staden som slutade andas, som är en historia jag måste säga växer mer och mer för varje sida. Den är verkligen kuslig och vindlande vridet skriven. Riktigt obehagligt att läsa om invånarnas inre som förvrids mer och mer i bestialisk galenskap - jag gillar det.

Jag koncentrerar mig på det jag har inspiration till - det nya hemmet. Att inreda "biblioteket", läseoasen i hallen. En alkov skall det bli, mellan garderoberna, full med kuddar, filtar och en läselampa. På den motsatta väggen - bokhyllor. Bokhyllor på varje tänkbar yta och uppe intill taket.
Jag är inte så stor till växten så jag lär få plats kors och tvärs på två av Ikeas fotpallar - Ektorp. Det lär bli magnifikt. Stora tankar skall läsas och tänkas där.
Jag bygger upp grunden först, hemmet skall bli en borg - återigen - där jag skall kunna samla styrkorna och ta mig an motgångar och hinder.
Och vinna stora segrar.

Ett roligt verktyg för motsträviga dagar är för övrigt Sloganizer, som gör en slogan av valfritt namn, ord, alter ego eller dylikt.
Jag har den längst ner i på Avantgardet med mitt flitigt använda signatur och det är sannerligen ett enkelt peppningsredskap för att få dra på smilgroparna och känna sig, i alla fall lite mer superhjältelik och stark sådana dagar då det känns som om solen bara kommit upp för att förödmjuka en.
Smaka bara på:
marlan is rolling, the others are stoned.
marlan- The power on your side.
marlan's like heaven.
marlan - You see this name, you think dirty.