söndag, mars 09, 2008

Att inte synas


"[...]on the one hand ,they retain a notion of sexuality - and sexual identity - based exclusively on the gender of object choice, thus implying that a bisexual woman, for instance, would be heterosexually involved with a man, homosexually involved with a woman." - Elisabeth D. Däumer


Söndagkväll.
D sitter ute i vardagsrummet och pysslar med sitt. I väntan på att M skall tömma sitt sovrum och hämta sina sista grejor är vardagsrummet belamrat med syntar och grejer som jag inte ens vet vad de heter. Hans saker. Han den underbara- den i sanning andra delen. Om det nu är så att man söker sin andra hälft hela livet, som Platon menar i Gästabudet.
Jag och Radiohead sitter i sängen i sovrummet. Tända ljus och te och natten som smyger sig på. Utanför gnisslar Saltsjöbanan och saktar in vid stationen.

Fredagens seminarium behandlade bisexualitet. Jag gick ifrån skolan med en pyrande ilska i bröstet.
Jag tror det handlade om vad människor i min seminariegrupp sade och att jag hade svårt att inte blanda in mig själv och mina erfarenheter i samtalet. Hur bisexualitet är något som inte riktigt finns, hur det är något som kommer i skymundan, något som körs över och inte tas på allvar. Hur erfarenheterna är så väl kända för mig; betraktad som exotisk av heterosexuella män, betraktad som en förrädare av många flator, någon man inte kan lita på: "Hon är bi, hon kommer i alla fall svika dig för en MAN sedan."
Jag höll mig undan flatvärlden just av den anledningen. Hur kul är det att bli betraktad som en förrädare, som en turist? Som någon man inte kan lita på? Jag var ute på Häktet en kväll med några vänner och träffade någon kvinna, vi dansade och drack öl. Pratade. Sedan kom det fram att jag gillade män också, då var det inte intressant längre. Tack och hej.
Många nätter på krogen i dimman på klubbar med heteroklientel. Ibland träffade jag kvinnor där med, men då var det ungefär samma sak; bara det att då var det jag som var flatan, den som var mer hardcore än den andra parten. Förbannad var jag när jag gick hem dessa kvällar. Hur jag innerligt önskade att jag kunde vara det ena eller det andra; antingen flata eller hetero tack. Det är bättre så. Enklare.
Hade klimatet varit annorlunda kanske chansen hade varit större att jag träffat en kvinna istället för alla dessa män. Å andra sidan hade jag aldrig träffat D då. Det hade varit en grav miss.

Jag tänker på hur viktig identiteten är. Det är som att välja sida i något slags krig. Jag tänker på hur viktigt den sexuella tillhörigheten tycks vara för somliga. Jag minns hur en av mina vänner "råkade" ha sex med en kille och hur otroligt förbjudet det var. Det får absolut inte komma ut, att man som "flata" har haft sex med en man. Ens om man tyckte om det.
Jag blir bara ledsen av att tänka på detta. Det är som om den man är- försvinner. Du skall vara lojal mot dina systrar? Alla män är skit?

Och nu sitter jag här. Med D. Jag tror det är detta som är Lyckan. Detta är så nära Lycka jag kommer. Jag vill aldrig mista honom.
Jag tänker på texten vi läste tills i fredags, vilken jag citerar ovan. Och så tänker jag om det egentligen är så viktigt att definiera vad man är. Huvudsaken är väl att jag vet det själv?
På något vis är det väl det att jag "försvinner", i den här relationen och i alla relationer jag tidigare haft med män. Jag lever till synes heterosexuellt. Ingen vet att jag har älskat (och längtat efter och saknat) kvinnor i mitt liv. De är också en del av mig.
Det stör mig att den delen inte syns eller märks.

Bild: Danaë (1907) av Gustav Klimt.

1 kommentar:

Ambivalens sa...

Shit att folk orkar bry sig hur man definerar sig, Jag blev kallad "En karaktär" idag. Anses som udda. Jag kommer leva ensam hela livet vad e jag då? hetero, homo eller bi?