onsdag, mars 05, 2008

Att lyssna inåt

Det var så länge sedan jag umgicks med vänner.
Senaste månadernas stress med uppsats, jobb och mitt i alltihop en stormande kärlek och allt vad det innebär har tagit överhanden.
Igår träffade jag dem. D var för trött och åkte hem.
Vi drack öl i T's studio och pratade om allt från etikett vid middagar, föräldrar, till Japan och andra resor. Sedan vidare till Söderkällaren och en öl där, innan jag sa tack och adjö, fick varma kramar av F och T och åkte hem.
Jag hade saknat att vara med dem - vännerna.

Återigen kommer minnen över mig, från en period med J när jag inte var så fri att jag kunde göra vad jag ville, träffa vem jag ville. Hade J varit för trött och velat åka hem, hade jag förmodligen åkt hem med honom för att han inte skulle känna sig sviken och sedan använda mitt handlande emot mig. Jag tänker på hur van jag är med det där livet. Hur livet med D nu, tvingar fram dessa känslor igen. Det tvingar mig att konfronteras med allt det där svåra, som jag mest bara stoppat undan. Det är som om det vore tryggare att D var en idiot, då vet jag vad jag har att göra med. Det är välbekant att kunna piska sig själv in i ledet och kunna begränsa sitt leverne. Att slippa tänka själv för att någon annan säger åt en - implicit - vad man skall göra. Det är ett enkelt liv.
Jag stannar upp i tankarna och inser att det jag tänker och skriver låter helt sjukt. Vill jag inte att min partner skall lyssna på och respektera mig? Jo. Och jag kan inte förklara varför jag tänker så här. Jag vet bara att valfriheten gör mig orolig. Det är som om helvetet skall braka löst när jag minst anar det. När som helst nu, kommer svartsjukan och misstänksamheten visa sig. Snart är allt det sockersöta och trygga slut, alltså stannar jag kvar i ett - för mig - välbekant mönster för att minimera risken. Jag lyssnar så hårt på den andre att jag glömmer bort att lyssna på mig.

Jag vet att D inte skulle vara elak mot mig eller svika mig. Jag vet att han lyssnar på mig och att han inte skulle skada mig. Ändå måste jag intala mig det varje dag. Det gör inte min inre kamp mindre svår. Den inre kampen är så mycket svårare, än att kämpa mot någons svartsjuka eller misstänksamhet. Eller snarare; att kämpa mot det man tror och förväntar sig att någon annan tycker.

Det är mitt ok, att orka och våga lyssna inåt. Det är hårt att resa sig upp och att fortsätta stå. Kanske just för att man i själva uppresandet, inser sin egen svaghet och blottar sig. Men i och med uppresandet blir jag också starkare. Jag håller den tanken nära - jag reser mig upp och fortsätter stå. Jag reser mig upp från det tidigare, det smärtar i knäna.
Starkare än förrut och med frisk och sund kärlek vid min sida.

2 kommentarer:

åsa pehrsson sa...

kramar vill jag skicka i massor, minsann.

fis sa...

DU...

...ska kramas!