Tänk

Det är som en slags för sen identitetskris, när tankarna tassar runt i minnena på lätta fötter. Jag kikar på allt jag gömmer därinne. Det är frysta minnesbilder som visar kamp och nederlag, sorg och smärta oftast. De val jag gjort för att komma dit jag är nu.
Jag försöker generellt att inte tänka så mycket på vad jag borde gjort, istället för att ha gjort vad jag har gjort - av livet. Att dväljas i det förgångna är inte speciellt konstruktivt. I alla fall inte om det tar överhanden och man stannar där för länge.
Jag hade alltid tänkt att jag skulle vara ensam. Jag skulle få barn på egen hand och leva ett liv autonomt från andra - i synnerhet från män faktiskt. Självständig och stark skulle jag lära mig att vara. Det var alltid den här planen.
Det är märkligt när planer rubbas. Han är här nu. Och han är en han.
Jag är ännu inte van vid någon som behandlar mig väl. Det blir konflikter när jag är van att bli behandlad som skräp, när jag plötsligt har den friheten att kunna handla för min egen skull och utan att behöva tänka på att någon annan kan ta illa upp och känna sig sviken - för att den egentligen är en svag människa med taskig självbild.
Jag är ännu inte bekväm med detta, hur underligt det än må låta. Men jag bygger upp mig själv. Jag behöver den andra parten för att konfrontera det som är svårt.

Kvinnodagen är om en vecka. DN idag kryllar därför av feminism och antifeminism. Jag blir mest trött. Jag tror jag är trött på att vara arg. Jag börjar sälla mig till dem som tycker att det är en onödig dag. Kampen skall alltid fortgå, inte bara en dag om året. Att ha en kvinnodag en dag om året är banne mig ett hån.
Min essä som jag skriver idag, till historiekursen, handlar om synen på kvinnor utifrån kläderna kopplat till nazismens stormtrupper samt hur kvinnor med makt framställs.
Det är tröttsam läsning, hur historien upprepar sig. Hur steget mellan hur den franska kejsarinnan Eugénie framställdes i satiriska tidningar och hur Tiina Rosenberg i den värsta stormen kring Fi framställdes i dagens medier inte är särskilt långt.
Och vad har det gått, 150 år? Vi är kvar på samma ställe och stampar.
Jag tänker på D's mamma som jobbar på Kvinnojouren och som berättade för mig om män uppe i norr som mer eller mindre importerar kvinnor från Asien bland annat. Ibland får de det bra när de kommer hit, i många fall inte. Det är verkligen regelrätta kataloger, som postorder.
Jag förstår inte. Hur kan man vilja köpa en annan människa?

Men så tänker jag att en del av de där männen säkert resonerar som de där överklasskvinnorna, som har städhjälp. De hjälper dem ju bara? De stackarna är ju fattiga och vad skulle de annars göra? Varje månad skickar hon pengar hem till sin familj, hon arbetar så hårt, hörde jag en till synes välbärgad kvinna på tåget säga om sin filipinska städerska som städar deras besticklådor så noga. Själv kan hon ju inte göra det, hon får ju så ont i handlederna.
Det känns som om de bara försöker urskuldra sig för att de utnyttjar dem som har det sämre. Du står på någon annans axlar din jävel, vill jag bara skrika.
Återigen; när textilindustrin satte igång på allvar på 1800-talet och de lågt betalda kvinnorna fick göra skitarbetet resonerade överklassen på samma sätt.
Historien upprepar sig. Jag blir bara förbannat arg och trött.
Jag skall inte glömma att även jag, i egenskap av vit medelklasskvinna i västvärlden står på någon annans axlar. Sannerligen gör vi alla det.
Skall man vara helt fri från skuld (och idioter) skall man bo i ett hus i skogen, odla sina egna grönsaker och sy sina egna kläder.

Bild: "Absolute reunion between east and west" (1998) - Jan Saudek.