Stress

Jag var och fikade med P förra veckan.
Vi har inte setts på hur länge sedan som helst. Ett år sedan. Inte så att vi är väldigt nära vänner eller så, men ändock. Jag och vi (somliga av vännerna) kommunicerar på andra sätt. Jag vet att jag har dem på platser långt borta från mig, jag vet att de finns - de vänliga själarna. Jag talar med dem var och varannan dag, fast de sitter väldigt sällan framför mig så att jag kan möta deras blick. Icke desto mindre betydelsefulla är de.
Mycket skratt och samtal om Christer Fuglesang, kroppsvätskor i rymden och arbete blev det i alla fall. Att skratta så man nästan kissar på sig på trottoaren, att kasta huvudet bakåt och skratta så folk tror man är tokig. Vuxna kvinnor, går runt och beter sig sådär -omoget. Ja, glo då.
Och så fick jag en bok; Harens år av Arto Paasilinna. Den verkar bra. Har bara bläddrat lite och läst ca 45 sidor om finnen som reser runt med en hare i fickan. Den känns som en film av Kaurismäki i textform. Lovande.
Av mig fick P Synd - noveller av det moderna genombrottets kvinnor, en novellsamling sammanställd av Birgitta Ney. Det är noveller skrivna av kvinnor (Victoria Benedictsson, Anne Charlotte Leffler m fl) i Sverige i slutet av 1800-talet. Under den tid när bara manliga författare som till exempel Strindberg fick utrymme. Kvinnor kunde ju inte skriva eller vara genier.

Jag är så splittrad just nu att jag kan inte riktigt koncentrera mig. Jag tror jag är stressad ännu. Stressen lägger sig aldrig. De sista två hemtentorna för terminen flåsar mig i nacken. Jag har ingen ork. Jag vill lägga i mig i sängen, dra täcket över huvudet och stanna där. Jag vill vara ynklig, grinig och bitter. Förbannad rentav.
När tar det slut? När varvar man ner och finner stillheten och sinnesfriden?

Bild: ur Fröken Märkvärdig och Karriären av Joanna Rubin Dranger.