Ode till spoken word

Det började nog med Patti Smith och inledningen till Rock n roll Nigger. Den där live-upptagningen som är med i Natural Born Killers, när hon mässar fram någon slags poesi i början och man hör publiken i bakgrunden. Det kanske inte ens är någon liveupptagning tänker jag nu, jag kan inte Patti Smith och hennes musik så himla bra.

Detta var länge sedan i allafall och mina tankar om spoken word har nog fram tills nu varit att det är något tråkigt. Det är något som alltid är något slags segdraget ordbajs. Visst, människor kan ställa sig på en scen och tala - och tala väl - men det har aldrig existerat att jag sett det som poesi. Jag har varit på spoken word-festival på Berns för en massa år sedan. Visst det var kul att lyssna på Malcolm MacLaren då, när han talade om skapandet av Sex Pistols och The Filth and the Fury och allt det där, det var även underhållande att lyssna på Thorsten Flinck på samma festival. Vid samma period var jag på Hultsfred och lyssnade där till Jello Biafra, det var samtidigt som Göteborgskravallerna kommer jag ihåg och han talade vitt och brett om hur stolt han var över den svenska ungdomens kamp mot systemet. Jag och T satt i gröngräset i den stekande solen och var mest lättade över att vi inte fullföljt våra planer att åka till Göteborg. Det var ju inte så att vi inte kunde räkna ut att det skulle bli bråk.
Alla dessa ovanstående förmedlade ord var inget beständigt hos mig. De fastnade inte inne i sinnet. Detta var inga tal som jag skulle kunna gå tillbaka och lyssna om igen på. Det var mer som föredrag, inte som den poesi och den ordkonst som jag nu relaterar till begreppet spoken word. Om man nu ens skall sätta en etikett på det. Genrer är generellt svåra att avgränsa, enligt mig. Alltid finns det någon eller några som inte håller med och så blir det diskussion.

Det är inte förrän nu jag har insett hur otroligt vackert och gripande det kan vara att höra poesi, att höra uppläsningar. Det kräver att man lyssnar noga, att man orkar ha tålamodet att verkligen lyssna. Nu har det eskalerat och jag har somliga låtar/dikter som jag nog aldrig kan höra nog av. Det är solklar ordkonst, om än med visst musikaliskt ackompanjemang.
Ani DiFrancos Grand Canyon, om de kvinnor (och män) som kämpat för att vi (kvinnor) skall kunna ha de rättigheter vi har och Godspeed You! Black Emperors The Dead Flag Blues, en becksvart apokalyptisk framtidsvision och underliggande kritik mot kapitalismen. Eller Built then burnt (Hurrah! Hurrah!) av A Silver Mt. Zion, så lent mot ett utmattat inre, så hoppfullt och glädjefyllt på något bitterljuvt vis som får mig att le med ett knipande hjärta i bröstkorgen.

Det finns ingen mening för mig att återge orden i tryck, utan att höra dem mister de sin kraft. Orden hade aldrig kunnat påverka och röra upp sådana känslor, som när jag hör dem uttalade. Det är där poesin och slagkraften skapas. Det är där mina öron lyssnar inåt och bröstkorgen nästan sprängs.