Therefore repent!

Tänk om Uppryckandet (eller på engelska The rapture) verkligen skulle hända? Tänk om alla goda kristna en dag skulle ryckas bort från jorden och upp mot himlen? Antikrist skulle stiga ner och utsätta syndarna för sju svåra år och därefter kommer Jesus tillbaka och etablerar Tusenårsriket på jorden.
Med grund i denna domedagsprofetia utspelar sig Jim Munroes serie Therefore repent!, som just nu finns att kostnadsfritt ladda hem på författarens hemsida.
Handlingen är förlagd till ett post-Uppryckelsens Chicago, där de "rättrogna" har blivit uppryckta till himlen och de kvarvarande människorna delas upp i dem som tror på ett andra Uppryckande (om de bara ångrar och bättrar sig) och de som inte gör det och fortsätter leva som vanligt.
På Chicagos gator vandrar Guds militanta änglar med maskingevär och rensar upp bland de kvarvarande syndarna. På CNN basunerar president Bush ut tal till folket med Mr. Christ vid sin sida, att om folk bara bättrer sig så kommer det en andra chans att bli upptagen i himlen.
Huvudpersonerna Raven och Mummy är artister som uppträder på rave och festivaler och de kommer tillbaka till Chicago just efter Uppryckningen. De hittar en lägenhet vilken är tom efter att deras tidigare boende blivit upptagna till himlen. Märkliga saker händer som att deras hund börjar tala och de själva och andra människor börjar genomgå magiska mutationer, både till sina utseenden och sina egenskaper. En motståndsrörelse bildas så sakteliga. Kanske bör jag här också inflika att det inte rör sig om kristen propaganda?

Jag har laddat hem serien och den är verkligen bra. Det är lite drygt att sitta och läsa serien på min pyttelilla skärm, men på en normalstor skärm torde det inte vara några problem. Man kan även köpa serien i fysisk form precis som vanligt, men anledningen till att den just nu delas ut fritt är för att göra reklam för den kommande sex delar långa seriesviten Sword of my mouth, vars första del skall släppas i maj. Den startar där Therefore repent! slutar, som en fristående fortsättning på det post-apokalyptiska temat.
Detta är väl värt att hålla korpgluggarna öppna för och tills dess har jag lagt den fysiska versionen av seriealbumet på önskelistan.

Tank Girl på Hallongrottan - reflektioner

Cyberpunkläsecirkeln på Hallongrottan igår var trevlig. Stolar hade ställts fram i butiken men jag (och två till) lade beslag på soffan i fönstret längst bak, där jag med känglösa fötter försökte hålla huvudvärken stången.
M kom efter en liten stund och satte sig bredvid mig och vi fnissade lite åt den utmärkta b-film som Tank Girl faktiskt är. Jag har sett den en massa gånger och den hade rätt grav inverkan på mig då jag såg den första gången för så många år sedan, när jag var 17 år.
Till mötet skulle vi läsa Feministisk teori i rörliga bilder av Maria Törnqvist och Katharina Tollin. I denna presenteras olika feministiska teorier med utgångspunkt i olika filmer, ett till synes kul sätt att lära in teori.

Efter filmen diskuterade vi i två mindre grupper, utifrån texten vi läst. Först rådde viss förvirring eftersom somliga i gruppen ville ha en korrekt definition av cyberpunk, något som jag och en annan i gruppen förklarade som en underkategori till science fiction.
Vidare rörde sig vår diskussion kring heteronormativitet, fusionen mellan traditionell kvinnlighet kontra handlingskraft, överskridande av kategorier samt (hetero)sexuella anspelningar. Vi ställde oss dock frågande till författarnas val av att låta Tank Girl få representera Donna Haraways intrikata tankar om cyborgen som gränsupplösande verktyg.
Vi fastnade dock i en diskussion om serien Tank Girl, i vilken karaktären är mycket mer burdus, otrevlig, mindre sminkad och tillrättalagd, något som i filmen är helt bortskalat. Tankarna om Tank Girls halvnakna kropp och det faktum att hon är ritad av män, är inget jag tycker är relevant som något slags uttryck för mäns övertag på kvinnor. Det finner jag tämligen ointressant. Visst, i filmen har hon sexualiserats och gjorts lite löjligare, ja men hon är en tuff karaktär som inte böjer sig för någon och hon sparkar stjärt, punkt. Är detta inte förenligt med skönhet?

Det var hur som helst trevligt att komma iväg lite på kvällen, träffa människor, se film och diskutera. Jag ser fram emot nästa läsecirkel om en månad, till vilken vi skall ha läst Haraways Cyborgmanifest, vilket ingår i hennes Simians, cyborgs and women relativt nyligen översattes till svenska.

Veckan

Det talas om bokrea, numera.
Jag har inte råd med detta i år, inte alls. Med endast en ynka lön kvar att få utbetald, riktas blicken mot biblioteket.
Clarice Lispector fick sällskap av kurslitteratur samt en bok om stickning, då jag var där förra veckan. Jag har fått för mig att jag skall lära mig sticka, så en del böcker har inhandlats och lånats. Det går framåt. Lite av det som mamma lärt mig sitter i.

På onsdag är det cyberpunkläsecirkel på Hallongrottan, för rekreation. Tank Girl skall ses och analyseras med Donna Haraway. Hon citeras i kapitlet om ovanstående film i Feministisk teori i rörliga bilder:
"Ett enda synsätt skapar värre illusioner än dubbelseende eller månghövdade monster."

Ett mycket ljuvt farväl

Adjö Pamela.
Nu förpassar jag dig, ditt dånande och din dygdiga gudsfruktan till kurslitteratur.se och Bokbörsen och hoppas att du kan glädja (eller förmodligen tråka halvt ihjäl) någon annan litteraturstudent som tvingas läsa om dina vedermödor och din kamp mot och fostran av Den Unge Herrn.
Du förespråkade att värna om dygden och moralen till vilket pris som helst, du ville hellre klä dig i trasor och dö tusen gånger om än att leva ovanför ditt stånd och mista din älskade heder och dygd.
Det var en långdragen relation vi hade du och jag och den var definitivt inte helt lätt eftersom vi ofta hade skilda tankar kring vad man i egenskap av kön och klass skall tvingas stå ut med. Enligt min mening utsattes du för regelrätta övergrepp av en överjävlig överklasslyngel och borde ha tagit tjänst någon annanstans, men du framhärdade tappert och dånade dig igenom övergrepp efter övergrepp.

I slutänden gifte du dig trots allt med Den Unge Herrn, vars uppvaktande av dig var tämligen smaklöst och vidrigt, ibland försökte han rentav tvinga sig på dig, men du betvingade honom genom att ropa på nåd och din käre Guds Försyn. Du blev således Fru på herrgården, trots att du själv hade en så fattig bakgrund. Överklassen såg inte med blida ögon på ert äktenskap. Genom din gudstro och din önskan om att bevara hedern, lärde den Unge Herrn sig att bli en bättre och mer ödmjuk man. I enlighet med tidens filosofi var du en form av öm men hård moder som betvingade mansodjuret i honom.
Sensmoralen med din historia är att bara man håller på sig så kan man komma hur långt som helst, bara dygden är i behåll förtjänar man att resa sig ovanför sitt stånd, men man skall alltid vara tacksam inför sina föräldrar, de som har en högra klass än en själv och inför Gud.
Dock fick du prinsen och rikeddomen och till på köpet en liten son. Inte för att jag vet hur du lyckades producera honom med dygden i behåll, men jag är glad att slutet blev gott.
Nu hoppas jag innerligt att jag slipper se dig igen, men tills jag mot all förmodan gör det igen förbliver jag

din innerligt flitiga Litteraturstudent
L.

Essäer och nya favoriter

Jag läser Peter Englunds essäsamling Tystnadens historia och andra essäer.
Här kan jag läsa om "bagateller" enligt Englund själv, de till synes små tingens historier långt borta från slagfält och kungligheter. Essäerna tar upp tystnaden, ledan och kroppens historia såväl som gemets, skruvmejselns och tandborstens historia.
Det är en trivsam samling texter, skrivna med ett mycket vackert språk. Jag tycker mycket om att läsa texter som är skrivna med ord som för mig är nya och sådana är Englunds texter. Ibland får jag stanna upp, slå upp ett ord och läsa vidare (likadant var det med Saramagos Blindheten).
Peter Englund tycks också vara förtjust i fotnoter, en förtjusning som jag också delar. Precis som den ständige sekreteraren skriver i dagens blogginlägg, är fotnoter ett sätt att infoga en liten historia in i den stora. Visst, jag kan också tycka det är fantastiskt irriterande med rent akademiska fotnoter, men när det handlar om att komplettera texten är det en annan femma. Då är det som att få fler berättelser i en.

Nu blev det mycket Peter Englund här, det startade med att jag började läsa hans blogg för någon månad sedan och jag tyckte så mycket om språket att jag fortsatte. Språket kändes lent mot själen på något sätt.
Till min förtjusning fann jag att många av essäerna och andra texter finns arkiverade på hans hemsida. Nu spränger jag vidare genom essäerna och vidare mot hans historiska tegelstenar.
Jag har skaffat mig en ny favorit.

Om att skicka böcker med post

Jag lade ut min Dead by dark av Charlaine Harris, på Bookmooch. Det är ingen idé att den står och samlar damm i bokhyllan, så besviken som jag blev. Jag kan lika gärna skicka den och få något jag vill ha i utbyte.
Svar har kommit in från Kanada och Storbritannien. Intressant.
Häromveckan sålde jag en bok till en förkyld advokat i Norge. Han ville köpa Noras systrar av Margareta Wirmark till sin fru som är skådespelare. Ett tacksamt mail dök upp, boken hade kommit fram och Herr Advokaten var mycket nöjd över sitt köp. Jag hoppas således att frun var lika nöjd, om inte nöjdare.

Jag tycker om att lägga böcker i små paket och skicka iväg till Var-de-nu-skall. Det är något med att lägga ner boken i ett vadderat kuvert, skriva namn och adress på den som skall ha den och så sitt eget namn och adress. Kanske någon liten hälsning på en liten lapp, instucken mellan sidorna.
Så färdas den, till den där nya människan som jag inget vet om, och glädjer förhoppningsvis.

City of glass av Paul Auster

Så fick jag då i min hand City of glass av Paul Auster - i serieform av Paul Karasik och David Mazzucchelli.
Jag har aldrig tidigare läst Paul Auster, däremot har jag hört honom lovordas från diverse håll och jag har kikat på hans New York-trilogi, konstaterat att det rör sig om någon slags deckare och direkt därefter tappat intresset.
Nu fick jag i alla fall den första delen i trilogin, omstöpt till svartvit serie och efter några timmars läsande inser jag att det kommer inte bli helt enkelt att skriva ett omdöme om det här verket. Detta är inte ett verk som man enkelt hastar igenom och förklarar på en kaffekvart, man skall här inte låta sig luras av formen.

Det är ett kittlande verk i seriekostym som lämnar mig med en bunt av frågor om identiteter, språk, semiotik, författarens roll i en historia. Vem är vem, vem berättar vad? Jag skulle vilja läsa City of glass i ren textform också. Jag skulle vilja göra en jämförelse, jag vill läsa om och om igen för innebörden av berättelsen känns större än berättelsen i sig själv.
Historien som sådan buktar och vrider sig åt alla håll, berättandet i den här boken är suggererande i och med formen, de språkliga innebörderna blir övertydliga i de svartvita rutorna, karaktären Quinn blir slukad av staden New York i ordets alla bemärkelser. Det är svartvitt, stiligt med drag av film-noir och stundom avgrundsdjupt. Den tål definitivt att läsas närmare, igen.
Jag avslutar med att citera ur en intressant analys av verket:

[...]City of Glass is not merely an illustration, or an oversimplified version of a superior original that a lazy reader did not want to read. Instead, the graphic novel adds a visual dimension to Auster's metaphysical detective story that constitutes an artistic contribution worthy of analysis on its own merits.

Till sängs med Frida

I sina tavlor talade hon smärtans språk. Men när hon väl hade målat smärtan var det inte enbart hennes egen smärta längre. Det som tavlorna uttryckte upphörde att vara bara hennes erfarenhet och hennes verklighet. Alla betraktare kunde identifiera sig med henne och uppleva hennes smärta som sin. (s. 152)

Slavenka Drakulić har skrivit en roman om Frida Kahlo, i likhet med Ernst Brunners Edith och Sara Stridsbergs Drömfakulteten.
Frida ligger på sin dödsbädd och minns tillbaka på ett liv där kroppen och smärtan stått i centrum hela tiden. Texten varvar minnen, monologer och analyser av hennes tavlor. Olyckan med bussen, i vilken den livslånga smärtan får sin början är beskriven som ett konstverk (det känns som om det är taget ur filmen som gjordes för några år sedan), hur hon därefter börjar måla självporträtt för att inte ha tråkigt under konvalecensen. Detta uttryckssätt stannar kvar hos henne. Boken tar upp äktenskapet med Diego Rivera och hur Frida till stor del levde i hans skugga, hans notoriska otrohet vilken hon tycktes acceptera. De verkade veta att de hade varandra, trots allt. Jag får känslan av en djup kärlek, dem emellan. Missfallen, smärtan, längtan efter barn, känslan av att vara oduglig för att hon inte var förmögen att behålla ett barn.

Det är ingen svår läsning rent textmässigt, jag läser den på en natt, eftersom jag inte kan sova. Den mytomspunna Kahlo blir här mer som en föreställning, en idé. Hon blir under läsningen för mig - kropp. Kroppen är hela tiden närvarande, kroppen är ett hinder som smyckas och kläs minutiöst för att det inte skall märkas hur trasig den är. Det handlar om att hela tiden leva innesluten i en bur av smärta och om att inte kunna uttrycka den på annat sätt än med direkta vrål och färgpenslar, att fördriva smärtan i kropp och själ genom att torka av den på en målarduk.
När jag var yngre fascinerades jag, som många andra, av hennes målningar. De är groteska, skrämmande, nakna. De hanterar smärta, död, sorg, desperation. I Draculićs bok ser jag bakom målningarna. Hon presenterar konstnären för mig, värdigt och respektfullt bland ruttnande illaluktande benstumpar, läkemedel och stelt plågsamma korsetter.

Tidsfördriv

En bok-enkät med lite annorlunda frågor fann jag hos Martin Ackerfors. Jag känner att det ibland går lite inflation i alla bokenkäter, listor, utmaningar och allt "tidsfördriv" som figurerar på alla bokbloggar, men just dessa frågor tyckte jag kändes intressanta.

1. Varför läser du?

Främst för att jag tycker om det skrivna ordet och eftersom jag själv skriver uppskattar jag att läsa, för inspiration. Jag läser för att hålla igång hjärnan, så att säga. Jag tycker om att läsa just för de bilder som hjärnan skapar, utifrån det jag läser.
Jag läser även för att lära och för att på det sättet utveckla mitt tankesätt, men då handlar det om ren teoretiskt inriktad litteratur. Det bästa jag vet är böcker som utmanar mina sätt att tänka kring något, som får mig att tänka annorlunda som exempelvis Julia Seranos Whipping girl eller texterna i Don Kulicks Queersverige.
Det senaste året har jag också börjat intressera mig mer för serieromaner och serier över huvud taget, text och bild skapar nya landskap för sinnet att färdas i.

2. Vad tycker du är förbjudet inom litteraturen?

Jag tror inte att jag tycker något är förbjudet? Jag anser att i litteraturen är allt möjligt, man skall kunna skriva om vad som helst.
Men det är klart, människor kan titta snett på böcker som behandlar känsliga ämnen som (enligt rådande normer, avvikande) sexualitet eller böcker som behandlar vidriga ämnen utan att förkasta dem. Det är det första jag kan komma att tänka på. Det har hänt både en och flera gånger att människor tittat snett på somliga böcker i min bokhylla, som t ex Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop eller Berättelsen om O av Pauline Réage. Speciellt då jag vidhåller att det verkligen är god litteratur, även om ämnena böckerna tar upp är tämligen provocerande.

Vidare tycks det vara lite tabu att uppskatta författare som exempelvis Lewis Carrol, som enligt historien "tyckte om" småflickor. Samma sak torde väl gälla Vladimir Nabukovs Lolita. En författares privata förehavanden kan väl inte göra att hans/hennes litterära skapande per automatik, blir sämre? Marquis de Sade var säkert en en otrevlig och sadistisk människa i det verkliga livet (han förespråkade tydligen både incest och att våldtäkt inte borde vara straffbart), men han kunde banne mig skriva både med rapphet, humor och var en flitig debattör.

3. Vad är ett måste?

Ett bra och korrekt språk väger tungt. Inga taffliga beskrivningar av sakers tillstånd. Inga produktplacerat överdrivna texter, om ni förstår vad jag menar?

4. Vilket är viktigast när du intresserar dig för en bok: popularitet eller status?

Nej, jag kan inte säga att något av dem spelar så stor roll. Det viktiga är att ämnet boken tar upp är engagerande och att det är en bra bok, språkligt.
Men "toppliste-litteratur" väger oftast inte speciellt tungt. Att många människor läser Liza Marklund (t ex) får mig inte att tro att hon skriver speciellt bra, utan hellre att hon skriver lättillgängligt.
Jag har en smula elitistiska tendenser, kanhända. Att en bok läses av många betyder inte per automatik att den är bra och värd att läsas.

5. Vilken författare har betytt mest för dig? Varför?

Kerstin Thorvall, tror jag. Hon har, genom sitt självbiografiska skrivande, visat ett annat sätt att leva. Hos henne är det ok att må dåligt, att det är ok att vara svag, att inte leva upp till mammarollen (vilket tråkigt ord!). Det är ok att ha en sexualitet efter 50. Hon får mig att känna att det inte är någon fara att bli gammal, livet behöver inte bli så hemskt annorlunda trots att man blir äldre. Man är densamma ändå, det är bara kroppen som ser annorlunda ut.

6. Vilken redan existerande bok borde det varit du som skrivit?

Det går ju nästan inte att svara på. Allt av Martina Lowden, kanske? Jag är oförmögen att dikta upp saker, men om det kommer till självbiografiska inslag, då är det enklare. Lowdens bok är förmodligen intressantast för henne själv.

7. Har du, när du läst klart en bok, varit arg på hur den slutat och velat skriva om slutet, en karaktär eller liknande?

Slut är alltid knepigt. Just nu kan jag inte minnas något exempel, men Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, hade nog mått bra av en omgång, över huvud taget - en mycket överskattad bok.
José Saramagos (eller vem det nu är som står bakom berättarjaget) syn på somliga kvinnor i Blindheten stör mig också väldigt mycket, även om jag verkligen uppskattade boken och budskapet.

8. Finns det någon bok du gillar som du aldrig skulle råda någon annan att läsa? Vilken?

Nej, det tror jag inte. Det skulle väl vara om det är någon bok jag skäms över att jag gillar? Jag brukar vara mycket bra på att pracka på folk allehanda böcker, som jag själv uppskattar.
Fast, när jag tänker efter; Samuel Richardsons Pamela kan nog de flesta klara sig utan.

9. Om du fick bestämma, vem skulle du ge Nobelpriset i litteratur?

Joyce Carol Oates, men jag kan inte riktigt komma på vad min motivering skulle vara. Hon har en fantastiskt förmåga att sätta fingret på det monstruösa i tillvaron. I hennes böcker är det vardagliga det mest skrämmande och hon skriver fram det för mig så att det blir tydligt i alla dess nyanser.

Överraskning

Så kom finaste hem med presenter, mitt i översvämningen i badrummet.
Äntligen! Comic Book Tatto (jag slår upp den och förstår direkt vilken låt historien grundas på - The Waitress) och så City of Glass (Första delen av New York-trilogin av Paul Auster, i serieform), som D deklarerar är hans absoluta favoritbok.
Mer om detta senare, nu skall här inspekteras!

Kaffe och kaka

Jag vaknade och kände mig tillfreds idag. Nöjd med mig själv och med livet, det går långsamt framåt.

Jag cyklade på finaste Elfriede III (jag måste se till att måla hennes namn på stången, i svart. det skulle vara fint mot de svarta blommorna.) till Kungsholmen, J's holme. Han handlar goda men fasligt söta kakor åt oss på Thelins och kaffe i take away-muggar. Han har bara snabbkaffe hemma säger han.
Vi sitter i hans soffa och talar om Peter Englund och historia, om släkthistorier och beroende. Jag tycker om att höra om folks släkt. Jag avundas dem, som har en släkt att tala om, som har en levande historia så att säga. Historier om farfars far och farmor mor, som gjorde ditten och datten.
Jag har inget sådant att tala om, min släkt är ganska liten och det finns inga berättelser, så jag frossar i andras historier. Lyssnar noggrannt.
Sedan tittar vi i en gigantisk konstbok, diskuterar det där (enligt mig) fasliga fåret som står utställd på Moderna Muséet, art noveau, Max Ernst och betydelsen av enhörningar i konsten.
Det drar sig mot eftermiddag och jag packar in mig i halsdukar och drar ner baskern i pannan. Jag får med mig Peter Englunds Tystnadens historia och andra essäer i ryggsäcken, susar mot Västerbron och hem igen.
Vet ni? Det blåser som tusan uppe på Västerbron, men det är hemskt vackert också. Stockholm är bra fint från en färgglad cykelsadel.

Dagens roligaste nyhet är planerna på att filmatisera Jane Austen-parodin Pride and Prejudice and Zombies. Personligen tycker jag Stolthet och fördom var ganska tråkig läsning, men släng in lite "ultraviolent zombie mayhem" hos Mr Darcy och familjen Bennett så blir deet nog åka av, så att säga.
Omslaget till boken är för övrigt det snyggaste på länge: vackra lockar, lite blod på den skira empireklänningen...

Ge aldrig upp av Michael Alonzo

"[...]det är min minnesbild jag nedtecknat. Ingenting annat. Din mamma minns det säkert annorlunda." (s 9)

Jag läser Ge aldrig upp av Michael Alonzo. Jag har i skrivande stund inte läst klart den, men har så många tankar - de måste ut.
Boken är baserad på dagboksanteckningar och är utformad som ett brev till sonen Marino. Den behandlar glädjen i att få ett barn och den affektion som barnet ger upphov till från en pappas perspektiv, men den ger också en inblick i hur det är att leva med en manipulativ och våldsam kvinna. Den behandlar ensamheten i att inte ha någonstans att vända sig för dessa problem, att inte ta sin livssituation riktigt på allvar eftersom det i samhället råder en tanke om att kvinnor inte kan vara våldsamma, det är män som misshandlar kvinnor (uteslutande) inte tvärtom. Den största andelen av misshandelsfall är mellan män och män, därefter män som slår kvinnor och så har vi det här med våld i samkönade relationer; Detta poängteras gärna då man för dessa fall på tal. Jag vill bara säga att jag är medveten om detta.

Alonzos bok handlar om att förtvivlat gärna vilja ta sitt ansvar som förälder, men att bli utestängd och bortkopplad från det ansvaret och att av någon annan (i det här fallet, barnets mor) bli bortkopplad ur sitt eget barns liv. Att systematiskt bli betraktad som en dålig pappa av myndigheter och rättsväsende, för att dessas värderingar grundar sig i antaganden om det manliga könet som mer benäget att överge och inte vilja bry sig om sina barn. Vilken frustration att bli uthängd som en dålig pappa, på grund av kön.

Alonzos bok känns uppriktig, direkt och Kafka-lik. Givetvis anspelar den på mitt känsloregister i och med utförandet. Jag brukar inte läsa den här sortens "sanna historier" eftersom de just anspelar så mycket på ens egna känslor och blir till någon slags emotionell soppa som kladdar i kroppen, men då denna bok tycktes visa en icke-stigmatiserad bild av faderskapet, blev jag intresserad.
Det är ingen rolig läsning, jag blir mest förbannad av att läsa den men den känns som en viktig bok, just eftersom dessa pappors röster också måste få höras och det bör uppmärksammas hur somliga kvinnor faktiskt kan bete sig precis hur som helst och ändå gå vinnande ur en vårdnadstvist, för att systemet är uppbyggt kring föreställningen om att män är våldsamma och ansvarslösa och kvinnor alltid är lugna och omvårdande. Fokus ligger här nästan alltid på kvinnan. Hon har det yttersta ansvaret insprängt i sin kropp redan under graviditeten och den omvårdnad hon erfar då. Pappan finns bara där som en statist som bleknar mer och mer, tycks det mig.
Det krävs här en nyansering, vilket jag anser Alonzo i sin bok, bidrar till. Dessa stelbenta, illaluktande, sega föreställningar om kön måste vädras ut.

Uppdatering

Jag var hemma hos en feministiskt skolad kamrat på te och pepparkakor tidigare idag. Hon lade då fram till mig en bok med namnet Mansförtryck och kvinnovälde av Pär Ström, en minst sagt trångsynt och märklig bok om genusdebatten i Sverige. Här anser man att män i Sverige lever under ett förtryck, att feminismen inte alls önskar ha jämställdhet utan strävar efter ett matriarkat. Jag vill här poängtera att dessa åsikter som den boken (utgiven av en "tankesmedja" som kallar sig Den Nya Välfärden, vilket i mina öron låter suspekt) och liknande antifeministiska grupper ger uttryck för, är inga åsikter som jag står bakom eller tolkar att Alonzos bok ger uttryck för. Jag ser Alonzos bok som en beskrivning av ett av de fallen som faller mellan stolarna, sprickorna i systemet.

... Och boksöndag

Söndagen vaknar långsamt, jag har sovit som nedslungad i madrassen inatt. Som en sten, en kilometer ner i madrassen. Lite som Mark Renton när han sjunker ner i den röda mattan hos Mother Superior i Trainspotting. D har inte velat väcka mig, säger han. Jag behövde väl sömnen.
Nå, vi äter sen frukost och gör en utflykt till SF-bokhandeln. Jag känner mig ännu skrynklig och nyvaken då vi kliver in genom dörren.
Jag bäddrar bland hyllorna, fastnar hos Neil Gaimans barnböcker, antecknar i mobiltelefonen om nya litterära inköp som bör göras; Numret av Tomas Ott tilltalar mig. Jag bläddrar i historien, som berättas helt utan dialog och endast med bilder. Mycket stiligt och mörkt tecknat.
Jag hittar även en väldigt tjusig och för mig ny utgivning av Terry Pratchetts Discworld-böcker. Borta är de löjliga färgsprakande omslagen, som enligt mig är väldigt smaklösa och som säkert framstår som föga lockande för dem som inte i vanliga fall skulle intressera sig för Pratchett. Nej, här är böckerna svarta, minimalt utsmyckade. Jag inser att jag måste göra mig av med mina svenska och färgsprakande utgåvor och istället införskaffa dessa, mer estetiskt tilltalande dito.
Dessutom har jag länge tänkt läsa Pratchett på originalspråk, jag kan tänka att mycket utav den humorn som är direkt kopplad till det engelska språket, går förlorad i den svenska översättningen. Det var så länge sedan jag läste Pratchett, säkerligen mer än 10 år sedan - innan jag började läsa speciellt mycket på engelska.

Efter närmare en halvtimmes drivande runt bland hyllorna, beslutar vi för att gå. D har då plockat på sig en bok åt sig och tre böcker åt mig; Ender's game av Orson Scott Card (jag skall härmed få lite science-fictionlitterär bildning, menar han. Och jag skall å det strängaste bortse ifrån att författaren tydligen är, och jag citerar D: "ett religiöst mongo."), The Brief Wondrous Life of Oscar Wao av Junot Díaz och sist med inte minst sjätte delen i serieromansviten Y - The Last Man. Jag har inte läst den sedan i somras så det skall bli intressant att återigen kastas in i den nya världsordningen, en total avsaknad av varelser med Y-kromosomer. Ja, bortsett från Yorick och hans apa förstås.

Nu skall här läggas ut böcker på BookMooch. Mina svenska utgåvor av Discworld och så Charlaine Harris, till exempel.
Jag har också kommit på vad jag skall önska för böcker i utbyte: Kindred av Octavia Butler till exempel, vilken jag också kikade på i bokhandeln idag.

Massiv boklördag

DN's Boklördag är förödande att läsa, men det är skönt att sitta och långsamt vakna till liv så här på helgen - läsa tidningen, äta frukost. Bläddra bland sidorna, läsa lite här och där. Ta en macka till. Jag skaffade prenumerationen på pappers-DN enkom för att jag behövde komma upp om mornarna och äta frukost, för att ha en anledning att sitta ner, vakna och äta frukosten ordentligt om mornarna.
Det är som att klicka runt på alla litterärt inriktade bloggar och få tips och idéer om vad man bör läsa härnäst. Jag överöses av Vilhelm Mobergs brev samlade i två volymer av Jens Liljestrand. Sedan jag läste litteraturvetenskap har jag varit fascinerad av Vilhelm Moberg, främst efter att ha läst en intressant avhandling - Emigrant i moderniteten av Ola Holmgren. Det är mer Vilhelm Moberg som person som appellerar mig, snarare än hans böcker faktiskt. På den mentala "Att läsa- listan" ligger dock emigranteposet och har gjort så länge.

Medan jag läsande äter müsli, dricker kaffe läser jag om Junot Díaz som skrivit
The Brief Wondrous Life of Oscar Wao - jo den läggs också till läslistan, inte minst därför att den berättar en del av Dominikanska Republikens historia, under blodigt diktatorstyre. Historia är alltid intressant, jag har märkt att jag gärna läsa litteratur som berättar om andra länders histora för mig. Jag ler lite åt artikelförfattarens reflektion av att Díaz bor i New Jersey men INTE lyssnar på Bruce Springsteen. Måste man lyssna på Bruce Springsteen för att man bor i New Jersey? Måste man lyssna på karln alls, frågar jag mig.

Igenkänningsfaktorn är hög i artikeln som behandlar Lavinia Greenlaws självbiografiska bok Musikens betydelse för flickor. Det handlar om att ha ett intresse som inte tas på allvar, utifrån ens kön: Killar lyssnar på musik och har all rätt i världen att göra det och kunna tala om det, tjejer kan inte förstå sig på musiken och ha åsikter om den, alls. Som tjej skall ens intresse i första hand vara utseende och det motsatta könet, inte skivor, spelningar och annat musikrelaterat. En tjej förväntas inte vara framme i mosh piten på valfri konsert till exempel.
Artikeln manar till en tillbakablick hos mig. Numera köper jag väldigt sällan cd-skivor, men jag har en rätt imponerande samling som jag förrut gärna hade framme, noggrannt sorterad. Nåde den som plockade med dem utan att stoppa tillbaka. Råkade någon man (ja, för detta tycker jag är ett uteslutande manligt fenomen) som inte kände mig, vara på besök i mitt hem imponerades denne snabbt av min dyrbara samling och förvånades över att "en tjej kan ha så många skivor och veta så mycket om musik". Det var till och med någon som sade det en gång vill jag minnas, att jag hade mycket skivor och ett gediget intresse, "för att vara tjej". Jaha, vad svarar man på det?
Likgiltig skepsis mötte mig också då jag under en dag gick runt i flertalet skivaffärer i vår fina huvudstad, sommaren 2000. En synande blick upp och ner och så: "neej, vi behöver inte folk". Det kan ju förvisso säkert ha varit sant, men jag har svårt att bortse från att mitt kön säkert spelade in.
"Att män skriver kärleksfullt och detaljerat om sitt förhållande till musik är vanligt. Kvinnor som gör det är mer sällsynta." skriver artikelförfattaren i DN och sätter fingret på exakt varför jag vill läsa Greenlaws bok; För att få läsa en annan kvinnas passionerade ord om något hon älskar och hur den kärleken påverkar. Jag har saknat och vill ha den spegelbilden.

Så åter till historien. Efter den sena frukosten åkte jag och Maskinisten hem till P och åt kaka, då hennes A fyllde 3 år. Med mig hem fick jag den försenade 30-årspresenten: Statarnoveller vol. 1 och 2 av Ivar-Lo Johansson, Soldatsviten och Porten kallas trång av Jan Fridegård. Jag har som bekant inte läst mycket av våra svenska arbetarförfattare, detta tyckte P hon skulle råda bot på.
Statarnovellerna är två riktigt gamla utgåvor, lite nötta och gulnade och så doftar de sådär som gamla böcker gör. Jag trycker näsan mellan sidorna, myser och ställer dem uppe på garderoben i alkoven/biblioteket. För senare.

Blindhet och klarsyn

Helvetet i Blindheten lider mot sitt slut, det har varit omtumlande och bitvis fasansfull läsning och den har tagit tid, på grund av både innehåll och form.
På många sätt kändes ändå inte boken lika vidrig som filmen. Inte för att jag strävar efter att göra en jämförelse, men det är svårt att utsluta det ena eller andra mediet nu när jag erfarit de båda.

Kanske är det bara det, på vilket sätt boken är skriven? De långa vindlande meningarna med kommatecken istället för punkter, en strid ström av röster som går in i varandra. Saramago framkallar hos mig en känsla av att själv vara lika blind som personerna han skriver om. Samtidigt gör det mig inget att rösterna tycks komma från överallt, att man inte vet vem som exakt säger vad. Det bidrar med en för mig realistisk bild av mardrömmen som de nyligen blinda finner sig i. Jag får en allegorisk dystopi som behandlar vilket helvete det skulle vara om hela världen faktiskt blev (ofrivilligt) blind.
Och å andra sidan, vilket helvete världen faktiskt är och hur vi alla står runtom - och väljer att vara blinda.

Jag köpte ju ännu en bok av José Saramago - Klarsynen. Kanske skall jag kasta mig över den härnäst? Den har koppling till Blindheten i och med att en central karaktär nämns igen. Vidare är det onekligen en häftig tanke; Tänk om majoriten av alla medborgare skulle rösta blankt i ett politiskt val?
En kraftfull markering.

Läsa på väg

Idag skall jag åka tunnelbana långt. Så där långt så att man säkert hinner avverka 25 sidor i varje riktning.
Tänk att det kan vara så skönt att fara med tunnelbanan, att kunna sluta sig inne i en egen bubbla av musik och med en bok i händerna. Jag läser bäst när jaag är på väg. Nog att det var skönt att flytta närmare stan med kortare restid och bättre kommunikationer, men jag saknar det rogivande i att sätta mig på min plats och ha tid att läsa, medan jag är på väg.

"...definitely one of those Cronenberg-moments."

Jag är en smula kritisk till att lyssna på inläsningar, mest för att det är en större utmaning för mig att lyssna på en text, snarare än att läsa den. Det kräver en del koncentration och jag har en del myror i kroppen. Häromveckan lyssnade jag dock lite på The Hitchhikers's Guide To The Galaxy, inläst av Douglas Adams, men jag hade tankarna på så mycket andra håll att jag hade svårt att hålla mig kvar, trots att jag redan läst berättelsen för flera år sedan.

Jag blev idag varse om en inläsning av sci-fi-novellen Sticky Wonder Tales, skriven hösten 2006 av Hugh A.D. Spencer. Här får vi följa brevväxlingen mellan två bröder, Stephen och Andrew, som båda genomgår fysiologisk och mental mutation, sponsrad av regeringen för att tillgodogöra sig kunskap om främmande livsformers telepatiska och teknologiska förmågor.
Brevväxlingen börjar med: "Hey, Squiffy: Sorry to hear about the bowel infection. Even sorrier to hear that it's one of the intelligent ones."

Den 24 minuter långa inläsningen är både rolig och ganska grotesk, med sakliga reflektioner över de nya egenskaperna som de båda kropparna och sinnena genomgår: "...you shouldn't use your merging abilities without training, and in particular you shouldn't do so with your friends and family present." konstaterar Stephen efter att han, av misstag, råkat smälta ner sin sons Power Rangers-figurer inför dennes ögon.
Vidare förändras Stephens fysiologi såpass att: "I can now see lower frequency sound waves and I don't need solid food anymore. This make grocery shopping a little more complicated but the family hasn't complained too much."

Om Hugh (A.D) Spencer vet jag ingenting. Lite hastigt sökande här och var har resulterat i att jag vet att han skrivit flera noveller som publicerats i ett kanadensiskt sci-fi-magazin som heter On Spec. Ibland kallar han sig för Hugh A.D. Spencer, ibland bara Hugh Spencer, jag antar att det är samma person.
Lyssningen var i varje fall riktigt givande och jag rekommenderar att ni lägger en halvtimma på att lägga er i eventuell soffa med eventuell laptop på magen, en kopp te nära till hands och lurar med en hisnande brevväxling i öronen.

I enlighet med dagens sinnestämning

Idag har det inte varit min dag. Det mesta har känts motigt. Irritation och ilska har genomsyrat allt idag.

Serietecknaren Sara Hansson gjorde mig uppmärksam på att det där gamla skräp-patriarkatet som vi uppenbarligen (fast jag trodde i min enfald vi kommit längre) ännu lever i, faktiskt verkar finnas - hur förlegat det än låter.
Utifrån SvD:s artikel uppfattas manliga serietecknare som norm, det är de som får komma till tals, de kvinnliga är snarare undantag som inte får chans att uttala sig om sitt skapande. Nå, Sara Hansson skrev ett mail till den aktuella
Det får mig att längta efter Dödsmördarfeministen av Ira Mallik, som förr om åren fanns att läsa i Bang (nu har jag inte läst Bang på alldeles för länge). Hon kunde minsann förvandla alla dumma män och Big Daddys till BAJS. Det ni!
BAH!!

Söndag (lösa tankar)

Jag har söndag med hela själen idag.
En kamrat sov över på soffan igår, hon skulle iväg på konferens tidigt imorse, jag återvände efter vår frukost till sängen. Läste om den bländande blindheten, skrev en jobbansökan som fick mig att drömma lite. Jo, jag kan tänka mig själv, framåt.
Ibland drömmer jag och världen är full av möjligheter.
Söndag med hela kroppen, ja. Jag är sådär söndagsslö, här finns inga måsten idag även om jag överväger att kanske städa lite för sakens skull.

Igår var jag en sväng till stan och fick givetvis med mig några böcker från Emmaus: Animal farm av George Orwell (vilken jag faktiskt ännu inte läst trots aatt jag är så förtjust i 1984), Klarsynen av José Saramago (Blindheten stod ännu kvar i hyllan sedan jag senast var där), Ge aldrig upp av Michael Alonzo (mest för att jag tilltalas av ett uppriktigt berättande från man som kan stå upp och tala om år av misshandel från en kvinna) och så en pocketutgåva av Morvern Callar av Alan Warner (vilken jag inte KAN låta bli att köpa varje gång jag träffar på den, jag ger bort den kors och tvärs till folk som kan behöva en spark i ändan).

Jag valde att registrera sistnämnda bok på Bookmooch, för att se om det är någon som vill ha den. Likaså lade jag ditt min inbundna utgåva av Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare...
Skall gå igenom mina hyllor, se om jag hittar fler böcker som inte är så värst nödvändiga. Då skall dessa också moochas bort. Jag skaffade ju mitt konto redan i augusti förra året, men det föll i glömska någonstans i bakhuvudet.

Något annat som förmodligen snart kommer att falla i glömska är Bok.nu, på vilken jag har registrerat mig alldeles nyss.
Jag behöver egentligen inte fler boktips, men nog måste jag undersöka vad det är. Jag kan ju faktiskt försöka mig på att betygsätta mina läsningar hädanefter, även om jag tycker att siffror hit och dit egentligen inte säger något speciellt om en litterär upplevelse. Man kan ju även betygsätta böcker på LibraryThing också, så jag tror inte mitt konto på Bok.nu blir särskilt långlivat. Jag ser vid en snabb överblick att de har liknande funktioner, men LibraryThing känns mer massiv. Dessutom verkar det vara skvatt omöjligt att söka på andra medlemmar på sidan, vilket känns en smula störande.

Vad gäller framtiden och dess överraskningar, lär jag förmodligen få tillräckligt att göra för att hålla på och ödsla tid på diverse olika bokträsk på världsvida nätet.