Om Edith Södergran

Sommaren är, som bekant, en tid för att ta igen all litteratur jag inte kunnat läsa under terminen.
Men mitt intresse för Edith Södergran hade inte funnits om jag inte läst litteraturvetenskap med genusinriktning på Södertörns Högskola. I grundskolan fick vi mest lära oss att Edith Södergran var en lungsjuk poet som skrev trånande kärleksdikter. Det var allt. När jag i litteraturvetenskapen fördjupade mig i hennes diktning blev jag upplyft, innesluten, stärkt. Vilken diktare! Det enda vi fick läsa av Edith i grundskolan är Dagen svalnar, som förvisso är en vacker kärleksdikt (som i vissa fall genom åren stympats), men det finns så mycket annan diktning som är kraftfullare. Hör bara:

Makt

Jag är den befallande styrkan. Var finnas de som följa
mig?
Även de största bära sin sköld på drömmarsätt.
Finnes det ingen som läser hänförelsens kraft i mina
ögon?
Finns det ingen som fattar, då jag med låg röst säger lätta
ord till de närmaste?
Jag följer ingen lag. Jag är lag i mig själv.
Jag är människan som tager.

(ur Framtidens Skugga, 1920)

I en inledande anmärkning till Septemberlyran från 1918 skriver Edith: Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.
Edith stärker mig. Hon är likt en skarpsynt amazon för mig ibland. Jag finner styrka i hennes ord och försöker leva efter dem, det är inte alltid helt lätt - jag upptäcker ännu mina dimensioner.
Just nu är det mycket Edith Södergran, för några månader sedan köpte jag Edith av Ernst Brunner och jag håller på att ta mig igenom den nu. Den är drömsk, nästan som Ediths diktning i sig. Ebba Witt-Brattström gillade visst inte att Ernst Brunner valde att skriva romanen i jag-form, men jag tycker det är spännande. Ediths jag - Ediths Södergran och modernismens födelse av Ebba Witt-Brattström kan jag för övrigt rekommendera för den som vill fördjupa sig ytterligare i Ediths liv och diktning. Dock utan jag-form.
Ernst Brunners bok påminner till formen om både Drömfakulteten av Sara Stridsberg och kanske även Blonde av Joyce Carol Oates. Vi kastas mellan den dödssjuka Edith i sin sjukbädd och tillbakablickar i hennes liv.
Jag finner det spännande att vandra i Valeries, Norma Jeanes och Ediths landskap, oavsett vem det är som leder mig genom det.

Bild: hittades av en slump här.