Det är så roligt att komma hem till andra människor och se hur deras bokhyllor ser ut. Få nya vyer. Bläddra i deras böcker, tala om dem, få böckerna presenterade för sig på ett helt annat vis.
Jag vet vad jag tycker om, jag är otroligt djupt inkörd på "min" sorts litteratur. Eftersom det har rått brist på riktigt litteraturintresserade vänner, har jag haft en smula svårt att komma ur mina väl invanda spår. Därför är det så roligt att komma hem till någon annan, kolla i bokhyllan, prata om böcker.
Jag och N talade häromdagen om att starta en mindre läsecirkel. Det vore roligt att läsa böcker tillsammans med någon/några andra. Att diskutera och tala om dem med likasinnade. Utan att det blir skola av det, utan att det blir något som måste göras. Visst har jag gjort litteraturanalyser i mina dagar, jag har på tok för djupt gått ner mig i diverse romaner, men då har läsandet av litteraturen varit något påtvingat, något som skall uppnås. Jag skall då helst, efter avslutad bok, skriva "rätt" saker om denna på en hemtenta. Det är då man tar ifrån litteraturen något, litteratur skall inte vara arbete på det där viset. Därför är det egentligen rätt konstigt att jag valde att läsa litteraturvetenskap.
Det är en intressant tanke, det där med läsecirkeln.
I höst kan jag tänkas ha mer tid för sådant. Mer tid för mig, mindre tankar på framtiden, mindre ångest för densamma.
torsdag, juli 31, 2008
onsdag, juli 30, 2008
Om bibliotek
Jag har böcker kvar i bokhyllan, som jag lånade på Riksdagsbiblioteket under våren. Det är böcker relaterade till kursen Sport, massmedia och mansideal som jag tog på onsdagkvällarna under maj/juni. Böcker om den svenska sportjournalistikens ursprung, om pojkfotbollslag och manlighetsskapande, om linggymnastik och skapandet av svenskhet i sportsammanhang.
Jag tycker om Riksdagsbiblioteket, hur det ligger liksom inklämt på Storkyrkobrinken. Jag tycker mest om spiraltrappan.
Bibliotek är favoritplatser. Jag gillar Stadsbiblioteket, med all fri bokdoftande luft. Det runda rummet med alla tusentals böcker utmed väggarna, så högt upp att min haka föll ner när jag för första gången sommaren 2000, nyinflyttad i huvudstaden, steg in genom karuselldörren och uppför den svala stentrappan. Högst upp ovanför böckerna, de många fönstren mot vita väggar, fönstren släpper in solen och fyller det runda rummet med ljus.
Jag brukar numera alltid sitta och studera i facksal 3, längst ner i rummet med ryggen mot spiraltrappan. Det är fridfullt där.
Jag tycker också mycket om Medborgarplatsens bibliotek. Främst nedervåningen på biblioteket - ungdomsavdelningen, med trappan och kuddarna. Jag sjunker ner i en sittsäck och läser, studerar, sover. Jag har ofta ofta suttit där och slumrat mellan teorierna, historierna och analyserna.
Kungliga biblioteket känns som ett fort. Första gången jag gick dit, stannade en myndig säkerhetsperon mig och sade: "Ursäkta mig, du måste hänga av dig väska och ytterkläder."
Oh, vad pinsamt det kändes. Vilken amatör jag är!
Också KB är en bra plats för studerande. Att sitta i läsesalen, tyst. Omgiven av alla tankar som trängs innanför det höga taket. Alla flitigt studerande. Var det inte Ivar-Lo som bukade sitta här också? Jag har för mig att någon föreläsare (Ebba, frågetecken?) sade det någon gång; KB är bra inspiration för oss litteraturstudenter, sade hon. Här har giganterna suttit och filat på sina mästerverk, sade hon.
Och så, givetvis Linköpings bibliotek. Med sina små utspridda husliknande rum med studieplatser ovanpå. Som utströdda dockhus i det stora biblioteket, mindre hus i det stora huset. De orangea fåtöljerna på insidan av det till-taket-sträckande fönstren, vid tidningsavdelningen. Jag sitter där med Madame Bovary, en disig tidig morgon, väntade på att någon av pappas anställda skall klippa mig och ser bort över parken; Domkyrkan längst till vänster, slottet bakom de vinterkala träden, länsstyrelsens fula rödaktiga byggnad. Allt är frid här, på alla mina favoritbibliotek.
Mitt mål är att jag skall jobba på ett, inte nödvändigtvis något av de ovanstående, en dag. Det är dit jag skall, efter alla studier.
Jag tycker om Riksdagsbiblioteket, hur det ligger liksom inklämt på Storkyrkobrinken. Jag tycker mest om spiraltrappan.
Bibliotek är favoritplatser. Jag gillar Stadsbiblioteket, med all fri bokdoftande luft. Det runda rummet med alla tusentals böcker utmed väggarna, så högt upp att min haka föll ner när jag för första gången sommaren 2000, nyinflyttad i huvudstaden, steg in genom karuselldörren och uppför den svala stentrappan. Högst upp ovanför böckerna, de många fönstren mot vita väggar, fönstren släpper in solen och fyller det runda rummet med ljus.
Jag brukar numera alltid sitta och studera i facksal 3, längst ner i rummet med ryggen mot spiraltrappan. Det är fridfullt där.
Jag tycker också mycket om Medborgarplatsens bibliotek. Främst nedervåningen på biblioteket - ungdomsavdelningen, med trappan och kuddarna. Jag sjunker ner i en sittsäck och läser, studerar, sover. Jag har ofta ofta suttit där och slumrat mellan teorierna, historierna och analyserna.
Kungliga biblioteket känns som ett fort. Första gången jag gick dit, stannade en myndig säkerhetsperon mig och sade: "Ursäkta mig, du måste hänga av dig väska och ytterkläder."
Oh, vad pinsamt det kändes. Vilken amatör jag är!
Också KB är en bra plats för studerande. Att sitta i läsesalen, tyst. Omgiven av alla tankar som trängs innanför det höga taket. Alla flitigt studerande. Var det inte Ivar-Lo som bukade sitta här också? Jag har för mig att någon föreläsare (Ebba, frågetecken?) sade det någon gång; KB är bra inspiration för oss litteraturstudenter, sade hon. Här har giganterna suttit och filat på sina mästerverk, sade hon.
Och så, givetvis Linköpings bibliotek. Med sina små utspridda husliknande rum med studieplatser ovanpå. Som utströdda dockhus i det stora biblioteket, mindre hus i det stora huset. De orangea fåtöljerna på insidan av det till-taket-sträckande fönstren, vid tidningsavdelningen. Jag sitter där med Madame Bovary, en disig tidig morgon, väntade på att någon av pappas anställda skall klippa mig och ser bort över parken; Domkyrkan längst till vänster, slottet bakom de vinterkala träden, länsstyrelsens fula rödaktiga byggnad. Allt är frid här, på alla mina favoritbibliotek.
Mitt mål är att jag skall jobba på ett, inte nödvändigtvis något av de ovanstående, en dag. Det är dit jag skall, efter alla studier.
tisdag, juli 29, 2008
Att ta sig hem efter nattens arbete
Jo, jag tyckte mycket om Älskad, saknad. För igenkänningen.
För hur jag känner igen vissa delar av min egen familj, min syster, vissa delar av min egen mamma. Jag kan känna igen mig själv. Jag kan därför relatera till bokens händelser, till sorgen den förmedlar. Vi skall alla den vägen vandra, genom förlusten av en som dör ifrån oss, jag har alltid varit livrädd för den döden. Inte för att den skall drabba mig, men för att den skall ta dem jag älskar ifrån mig. Döden är en girig typ, som tar människor jag håller av ifrån mig. Han är aldrig nöjd.
Så jag läste ut Oates på vägen hem från jobbet imorse. Solen sken från en blå himmel klockan 7.42 när jag läste den sista, lite (för min smak) väl sockersöta sidan och stängde historien om Nikki Eaton och hennes mamma. I samma veva som jag lade ner den i ryggsäcken och tåget rullade in på perrongen, plockade jag upp nästa bok. Konsten är att hålla sig vaken hela vägen hem efter ett nattpass. Att inte falla med huvudet mot fönsterrutan på det pulserande tåget och låtas vaggas in i sömnen. Jag tycker om att åka hem om mornarna från jobbet, faktiskt. Det är vackert om sommarmornarna, med allt vattnet, grönskan och de för stora husen. Jag lyckas oftast somna och sova så himmelskt gott, på platser där jag inte ska sova... på tåg, på biblioteket, i skolans tysta läsesal...
Nästa bok jag langar fram ur ryggsäcken är Nyår av Stig Larsson. Den påminner mycket om hans Autisterna tycker jag vid en första anblick. Just det där iskalla registrerandet av en människa. Hur författaren inte tar någon som helst moralisk ställning. Han beskriver bara.
Jag har inte så mycket att säga om den just nu, men den verkar lovande. Jag gillar Stig Larsson i all sin snårighet. Jag var slagen till marken av Autisterna.
Även om det - en smula - suger musten ur mig att läsa det.
För hur jag känner igen vissa delar av min egen familj, min syster, vissa delar av min egen mamma. Jag kan känna igen mig själv. Jag kan därför relatera till bokens händelser, till sorgen den förmedlar. Vi skall alla den vägen vandra, genom förlusten av en som dör ifrån oss, jag har alltid varit livrädd för den döden. Inte för att den skall drabba mig, men för att den skall ta dem jag älskar ifrån mig. Döden är en girig typ, som tar människor jag håller av ifrån mig. Han är aldrig nöjd.
Så jag läste ut Oates på vägen hem från jobbet imorse. Solen sken från en blå himmel klockan 7.42 när jag läste den sista, lite (för min smak) väl sockersöta sidan och stängde historien om Nikki Eaton och hennes mamma. I samma veva som jag lade ner den i ryggsäcken och tåget rullade in på perrongen, plockade jag upp nästa bok. Konsten är att hålla sig vaken hela vägen hem efter ett nattpass. Att inte falla med huvudet mot fönsterrutan på det pulserande tåget och låtas vaggas in i sömnen. Jag tycker om att åka hem om mornarna från jobbet, faktiskt. Det är vackert om sommarmornarna, med allt vattnet, grönskan och de för stora husen. Jag lyckas oftast somna och sova så himmelskt gott, på platser där jag inte ska sova... på tåg, på biblioteket, i skolans tysta läsesal...
Nästa bok jag langar fram ur ryggsäcken är Nyår av Stig Larsson. Den påminner mycket om hans Autisterna tycker jag vid en första anblick. Just det där iskalla registrerandet av en människa. Hur författaren inte tar någon som helst moralisk ställning. Han beskriver bara.
Jag har inte så mycket att säga om den just nu, men den verkar lovande. Jag gillar Stig Larsson i all sin snårighet. Jag var slagen till marken av Autisterna.
Även om det - en smula - suger musten ur mig att läsa det.
måndag, juli 28, 2008
Illitterata tjuvar
Jag fortsätter min Joyce Carol Oates-frossa. Just nu är det Missing Mom eller Älskad, saknad. Det är det där med översättningar såklart, men boken är bra. Jag blir alltid så sorgsen när jag läser/ ser film som behandlar någons förälder/föräldrar som går bort. Tanken är oförståelig för mig, som har mina båda föräldrar kvar i livet. Boken börjar:
Sista gången man träffar någon och inte vet om att det är sista gången. Och om man bara då hade vetat allt det som man nu vet. Men det gjorde man inte, och nu är det för sent. Och man säger till sig själv: Hur skulle jag ha kunnat veta, jag kunde ju inte ana någonting.
Det är vad man säger till sig själv.
Det här är min berättelse om saknaden efter min mor. En vacker dag kommer den också att bli din berättelse, på ditt alldeles egna sätt.
Boken fyller mig med vemod, sorg... men kanske också en smula tröst. Att få höra av någon att det är såhär det kan vara, att sakna och att sörja.
Som vanligt är Oates fenomenal på att fånga det där vardagligt ohyggliga. Att läsa henne är, på gott och ont, att veta vad man får sade jag till D häromkvällen när vi var på promenad med Elliott. Såpass mycket har jag ändå läst av henne nu.
Helgen har varit så obeskrivligt varm, förmodligen i minsta vrå av Sverige.
Jag har spenderat den på balkongen, i hängmattan, med iskaffe, god mat och D. Jag hann även med en tur till Gröna Lund på lördagkvällen med K och Å. Detta har blivit något av en tradition för oss, att åka en kväll om sommaren till Gröna Lund för sockervadd och åkande attraktioner tills vi är vimmelkantiga. Så även i lördags; 10 attraktioner senare stapplade vi tillbaks till våra hem och fullkomligt däckade. Tänk att det är så fantastiskt kul att bli runtslungad i en jättestor maskin!
Söndagen, och tillika sista semesterdagen, skulle spenderas vid en sjö. Dessvärre upptäckte jag att jag haft inbrott i mitt källarförråd, så simmandet blev fördröjt några timmar. Som tur är har jag inte förvarat några värdefulla ting där. Jo, värdefulla för mig såklart, men knappast för någon annan.
De prydligt uppställda kartongerna var kringslängda i hela förrådet och fullständigt urrivna. Jag kunde inte ens se vad som var stulet eftersom mitt förråd var låst med ett främmande hänglås.
En kartong med böcker/brev stod mitt på golvet. Den hade personen/personerna inte brytt sig om att slita ur. Ilitterata tjuvar således?
...och jag ler lite i mjugg.
Sista gången man träffar någon och inte vet om att det är sista gången. Och om man bara då hade vetat allt det som man nu vet. Men det gjorde man inte, och nu är det för sent. Och man säger till sig själv: Hur skulle jag ha kunnat veta, jag kunde ju inte ana någonting.
Det är vad man säger till sig själv.
Det här är min berättelse om saknaden efter min mor. En vacker dag kommer den också att bli din berättelse, på ditt alldeles egna sätt.
Boken fyller mig med vemod, sorg... men kanske också en smula tröst. Att få höra av någon att det är såhär det kan vara, att sakna och att sörja.
Som vanligt är Oates fenomenal på att fånga det där vardagligt ohyggliga. Att läsa henne är, på gott och ont, att veta vad man får sade jag till D häromkvällen när vi var på promenad med Elliott. Såpass mycket har jag ändå läst av henne nu.
Helgen har varit så obeskrivligt varm, förmodligen i minsta vrå av Sverige.
Jag har spenderat den på balkongen, i hängmattan, med iskaffe, god mat och D. Jag hann även med en tur till Gröna Lund på lördagkvällen med K och Å. Detta har blivit något av en tradition för oss, att åka en kväll om sommaren till Gröna Lund för sockervadd och åkande attraktioner tills vi är vimmelkantiga. Så även i lördags; 10 attraktioner senare stapplade vi tillbaks till våra hem och fullkomligt däckade. Tänk att det är så fantastiskt kul att bli runtslungad i en jättestor maskin!
Söndagen, och tillika sista semesterdagen, skulle spenderas vid en sjö. Dessvärre upptäckte jag att jag haft inbrott i mitt källarförråd, så simmandet blev fördröjt några timmar. Som tur är har jag inte förvarat några värdefulla ting där. Jo, värdefulla för mig såklart, men knappast för någon annan.
De prydligt uppställda kartongerna var kringslängda i hela förrådet och fullständigt urrivna. Jag kunde inte ens se vad som var stulet eftersom mitt förråd var låst med ett främmande hänglås.
En kartong med böcker/brev stod mitt på golvet. Den hade personen/personerna inte brytt sig om att slita ur. Ilitterata tjuvar således?
...och jag ler lite i mjugg.
fredag, juli 25, 2008
Black water - Mörkt vatten
Häromnatten fullkomligt slukade jag Mörkt vatten av Joyce Carol Oates. Jag kunde verkligen inte sluta läsa förrän den var slut.
Boken, en kortare historia, utspelar sig egentligen bara under en ung kvinnas dödsögonblick, då hon efter en bilfärd med en rattfull senator sitter ensam, inlåst och fastklämd i den genom det svarta vattnet sjunkande bilen.
Jag får följa Kelly genom hennes liv med början och slut medan hon kämpar för att ta sig loss ur bilbältet som håller henne fjättrad.
Historien är så otroligt effektfullt berättad. Nästan så att jag som läsare känner hur vattennivån sakta stiger runtom mig, det blir svårare och svårare att andas. Det för mina tankar till Chuck Palahniuks Guts från novellsamlingen Haunted. Just hur känslan som förmedlas blir så påtaglig. Sedan att Guts är en smula mer vriden och vidrig än Mörkt vatten är en annan femma. Detta skriver jag med ett leende, läs själva får ni se.
Det jag gillar med Joyce Carol Oates böcker är hur de alltid visar på det ohyggliga i det till synes helt vardagliga.
Den medelålders senatorn som Kelly skrivit ett examensarbete om, hur äcklig och motbjudande han egentligen är. Hur hon inte ser detta för hon är imponerad av honom och ser upp till honom. Hur han är som en hal ål, som lindar sina äckliga politikerfingrar om den unga naiva (?)protagonisten. Och jag frågar mig själv; Hur kan hon? Hur kan hon falla för en sådan man? Hur kan hon vara ett sådant spån? Hur kan hon sätta sig i en bil med ett sådant äckel?
Hur hon sitter i sina sista mintrar i livet och fantiserar om hur denne senator springer iväg och hämtar hjälp, för att komma tillbaka och rädda henne... när han egentligen bara vill rädda sitt eget skinn.
Jag vet hur boken skall sluta, händelseförloppet är redan avslöjat i och med bokens första sida. Detta gör verkligen ingenting.
Jag gillar det trettionde kapitlet bäst, som behandlar olika avrättningsmetoder som använts (och fortfarande används) i USA. Det klipper av snyggt och nästan sterilt från det övriga dramat i boken.
Och jag gillar dedikationen på första bladet: Till alla Kelly.
Nu återstår bara att läsa det engelskspråkiga originalet Black Water.
torsdag, juli 24, 2008
Bokstaven S
Dagen är stekande het. Både jag och Elliott höll på att smälta bort under promenaden nyss.
Här skall dagen tillbringas i hängmattan på balkongen med en bok. D talade om picknick förrut, men jag tror inte jag orkar det. Det är alldeles för varmt.
Boken som läses i hängmattan är Att älska som en porrstjärna - en sedelärande berättelse av Jenna Jameson med Neil Strauss. Det för mig till utmaningen, som nu är framme vid bokstaven S.
Jag vill läsa fler böcker av denne Neil Strauss. Jag har faktiskt ingen aning om vem karln är överhuvudtaget, men nu har jag på kort tid blivit påprackad boken av Jenna Jameson och The Dirt, boken om Mötley Crüe, som han också är med och skriver. Jag har aldrig gillat Mötley Crüe, eller själva gnidandet runt i glittrigt smink, för mycket hårspray och tajta spandex men P har övertygat mig om att dessa ovanstående är intressanta biografier att läsa.
Just nu är jag som sagt fast i porrindustrin. Jenna Jamesons biografi är tragisk och sorglig, men också humoristisk på sina ställen. Hennes berättelse är fylld med kroppsvätskor, könsorgan, bilder, silikon, droger, våldtäkt, kroppsöppningar, sviniga män och frånvarande fäder. Men också fylld av kloka råd och små varningar till den som tänkt sig en karriär inom porrindustrin.
Det är mer fascinerande, mer genuint stadigt och känns ärligare än biografin Nattens barn Traci Lords skrev för några år sedan. Även om de båda kvinnornas levnadsmönster påminner om varandra.
Ett litterärt verk på bokstaven S, blir den här gången Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector. Även denna läste jag i samband med litteraturstudierna, men den är verkligen suverän. Jag missade dock att inkludera den i min senaste beställning från Bokus.
Det jag gillar mest med boken är den manliga berättaren som i början av boken påstår att kvinnor inte kan vara bra författare eftersom de är för känslosamma och bara skulle skriva om oviktigheter. Jag minns inte citatet exakt, men i och med denna uppenbara ironi fast slår Clarice Lispector fast just motsatsen. Det är ett suveränt drag.
Handlingen i kort: Macabéa lever i Rio de Janeiro, hon är en rätt godtrogen och inte helt skärpt karaktär, som mest blir utnyttjad av sin så kallade pojkvän (och andra människor i hennes omgivning). Nå, en dag går hon till en spåkvinna som spår Macabéa en lysande framtid...
På den vägen är det.
Här skall dagen tillbringas i hängmattan på balkongen med en bok. D talade om picknick förrut, men jag tror inte jag orkar det. Det är alldeles för varmt.
Boken som läses i hängmattan är Att älska som en porrstjärna - en sedelärande berättelse av Jenna Jameson med Neil Strauss. Det för mig till utmaningen, som nu är framme vid bokstaven S.
Jag vill läsa fler böcker av denne Neil Strauss. Jag har faktiskt ingen aning om vem karln är överhuvudtaget, men nu har jag på kort tid blivit påprackad boken av Jenna Jameson och The Dirt, boken om Mötley Crüe, som han också är med och skriver. Jag har aldrig gillat Mötley Crüe, eller själva gnidandet runt i glittrigt smink, för mycket hårspray och tajta spandex men P har övertygat mig om att dessa ovanstående är intressanta biografier att läsa.
Just nu är jag som sagt fast i porrindustrin. Jenna Jamesons biografi är tragisk och sorglig, men också humoristisk på sina ställen. Hennes berättelse är fylld med kroppsvätskor, könsorgan, bilder, silikon, droger, våldtäkt, kroppsöppningar, sviniga män och frånvarande fäder. Men också fylld av kloka råd och små varningar till den som tänkt sig en karriär inom porrindustrin.
Det är mer fascinerande, mer genuint stadigt och känns ärligare än biografin Nattens barn Traci Lords skrev för några år sedan. Även om de båda kvinnornas levnadsmönster påminner om varandra.
Ett litterärt verk på bokstaven S, blir den här gången Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector. Även denna läste jag i samband med litteraturstudierna, men den är verkligen suverän. Jag missade dock att inkludera den i min senaste beställning från Bokus.
Det jag gillar mest med boken är den manliga berättaren som i början av boken påstår att kvinnor inte kan vara bra författare eftersom de är för känslosamma och bara skulle skriva om oviktigheter. Jag minns inte citatet exakt, men i och med denna uppenbara ironi fast slår Clarice Lispector fast just motsatsen. Det är ett suveränt drag.
Handlingen i kort: Macabéa lever i Rio de Janeiro, hon är en rätt godtrogen och inte helt skärpt karaktär, som mest blir utnyttjad av sin så kallade pojkvän (och andra människor i hennes omgivning). Nå, en dag går hon till en spåkvinna som spår Macabéa en lysande framtid...
På den vägen är det.
tisdag, juli 22, 2008
Tio böcker marlan ordinerar
Jag snubblade över ännu en utmaning.
Tio böcker som påverkat, som rört till och som jag uppmanar folk att läsa. Efter några dagars funderande har jag en sådan lista. Den är såklart föränderlig över tid och utan inbördes ordning.
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
Jag läste den på svenskan i högstadiet, 9:e klass skulle jag tro. Vi läste även Ondskan av Jan Guillou. Den föll mig inte alls i smaken trots vår svensklärares entusiasm. Men jag fattade tycke för Doktor Glas. Efter detta har jag läst om den en gång, det lär säkert bli fler. Den är för mig magisk och outgrundligt sorgesam.
Diary av Chuck Palahniuk
För det otroligt poetiska och rytmiska språket, för de hårda väderformuleringarna("The weather today is an increasing trend towards denial.").
Samlade dikter av Edith Södergran
För styrkan, solsystemen, Eros och Vierge Moderne.
Dikter 1972 - 2003 av Kristina Lugn
För orden om döden, ensamheten, den subtila humorn och genialiteten ("Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad.")
Fröken Livrädd och Kärleken av Joanna Rubin Dranger
För igenkänningsfaktorn och avgrunden man står inför varje gång man släpper in en annan människa under huden.
Svarta vykort av Marcus Birro
För ärligheten och öppenheten, den största sorgen och trösten.
Flickan och skulden av Katarina Wennstam
För läkeprocessen. För att förlåta sig själv och komma tillfreds (?) med ett övergrepp, men också för utomstående att bättre kunna förstå det vidrigaste. Jag vill även slå ett slag för En riktig våldtäktsman av samma författare. För att en våldtäktsman mycket sällan är det där monstret som lurar i buskarna när du ska gå hem genom en mörk park om natten.
Orons bok av Fernando Pessoa
För de stora tankarna, för den inre världen, för observerandet och de vackra formuleringarna.
American psycho av Bret Easton Ellis
En av de få böcker jag har läst om, tillsammans med Doktor Glas. För att Patrick Bateman faktiskt är litteraturens största tönt, dess osäkraste och mest bortskämda lille pojke.
Och för musiknördandet om Genesis och Talking Heads varvat med mordorgier, kannibalism, sex med eskortflickor och hudvårdsprodukter. Allt serverat med ett uns ironi ("Three drops of Visine clear the eyes. An ice pack tightens the skin. All it comes down to is: I feel like shit but look great.").
Harens År av Arto Paasilinna
För att alla borde hitta sin egen hare och bryta upp från gamla livsmönster som långsamt hotar att kväva en.
Tio böcker som påverkat, som rört till och som jag uppmanar folk att läsa. Efter några dagars funderande har jag en sådan lista. Den är såklart föränderlig över tid och utan inbördes ordning.
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
Jag läste den på svenskan i högstadiet, 9:e klass skulle jag tro. Vi läste även Ondskan av Jan Guillou. Den föll mig inte alls i smaken trots vår svensklärares entusiasm. Men jag fattade tycke för Doktor Glas. Efter detta har jag läst om den en gång, det lär säkert bli fler. Den är för mig magisk och outgrundligt sorgesam.
Diary av Chuck Palahniuk
För det otroligt poetiska och rytmiska språket, för de hårda väderformuleringarna("The weather today is an increasing trend towards denial.").
Samlade dikter av Edith Södergran
För styrkan, solsystemen, Eros och Vierge Moderne.
Dikter 1972 - 2003 av Kristina Lugn
För orden om döden, ensamheten, den subtila humorn och genialiteten ("Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad.")
Fröken Livrädd och Kärleken av Joanna Rubin Dranger
För igenkänningsfaktorn och avgrunden man står inför varje gång man släpper in en annan människa under huden.
Svarta vykort av Marcus Birro
För ärligheten och öppenheten, den största sorgen och trösten.
Flickan och skulden av Katarina Wennstam
För läkeprocessen. För att förlåta sig själv och komma tillfreds (?) med ett övergrepp, men också för utomstående att bättre kunna förstå det vidrigaste. Jag vill även slå ett slag för En riktig våldtäktsman av samma författare. För att en våldtäktsman mycket sällan är det där monstret som lurar i buskarna när du ska gå hem genom en mörk park om natten.
Orons bok av Fernando Pessoa
För de stora tankarna, för den inre världen, för observerandet och de vackra formuleringarna.
American psycho av Bret Easton Ellis
En av de få böcker jag har läst om, tillsammans med Doktor Glas. För att Patrick Bateman faktiskt är litteraturens största tönt, dess osäkraste och mest bortskämda lille pojke.
Och för musiknördandet om Genesis och Talking Heads varvat med mordorgier, kannibalism, sex med eskortflickor och hudvårdsprodukter. Allt serverat med ett uns ironi ("Three drops of Visine clear the eyes. An ice pack tightens the skin. All it comes down to is: I feel like shit but look great.").
Harens År av Arto Paasilinna
För att alla borde hitta sin egen hare och bryta upp från gamla livsmönster som långsamt hotar att kväva en.
söndag, juli 20, 2008
Äventyrare
Det händer ibland att man gradvis och på ett synnerligen naturligt sätt hamnar i de egendomligaste situationer. I sådana fall vaknar man dock i allmänhet förr eller senare plötsligt upp och frågar sig, hur i all världen det hela egentligen började. Sticker man t. ex. till havs på en timmerflotte tillsammans med fem kamrater och en papegoja, är det alltså i högst grad sannolikt att man skall vakna en morgon ute på havet - kanske en morgon då man känner sig särskilt pigg och utvilad - och börja fundera. Detta är just vad som hände mig denna särskilda morgon, när jag satt och skrev följande rader i en loggbok som ännu var våt av nattdaggen:
"17 maj. Tung sjö. God vind. Jag är kock idag. Fann sju flygfiskar på däcket, en bläckfisk på taket och en okänd fisk i Torsteins sovsäck..."
Jag har kastat mig ut på en balsaflotte i Stilla Havet med Thor Heyerdahl och fem andra män. Expedition Kon-Tiki är mycket spännande. Inte minst för att den berättar om en verklig expedition men just för att dessa äventyrare alltid fascinerar mig. Tänk tanken: att bygga en flotte och ge sig ut på öppna havet? Att trots att folk runtom säger att det inte går, ändå göra det? För att bevisa att det går?
Boken är utgiven 1952, den är gammal och blekt, bokstäverna djupt inhamrade i det gulnade pappret. Den luktar gammalt, som att stiga in i ett antikvariat. Jag älskar den där doften av gamla böcker. Vidare innehåller boken fotografier från expeditionen, som ger ytterligare tyngd åt äventyret.
Jag kan med såklart avfärda boken som etnocentrisk med helt klar exotifiering av Den Andre, kanske t o m rasistisk ("... en ohygglig rasblandning av indianer, negrer och spanjorer..."s 53) , men vet ni? Jag ids inte. Här presenteras ett äventyr jag vill vara med på och jag måste nog sätta språket i den historiska kontexten, det var väl ändå sådär man språkade. Jag ids inte vara så himla korrekt hela tiden.
Jag vill ha mer äventyr! En gammal vän E, talade för flera år sedan om en bok som behandlade kvinnliga äventyrare i början av 1900-talet. Jag måste höra av mig till henne och fråga om den boken.
Tills dess slukar jag Expedition Kon-Tiki med dess alla skorpioner, inkaindianer, myter, alla märkliga fiskar, valar och bläckfiskar, barska män i uniform och äventyrare i kolonialhattar.
"17 maj. Tung sjö. God vind. Jag är kock idag. Fann sju flygfiskar på däcket, en bläckfisk på taket och en okänd fisk i Torsteins sovsäck..."
Jag har kastat mig ut på en balsaflotte i Stilla Havet med Thor Heyerdahl och fem andra män. Expedition Kon-Tiki är mycket spännande. Inte minst för att den berättar om en verklig expedition men just för att dessa äventyrare alltid fascinerar mig. Tänk tanken: att bygga en flotte och ge sig ut på öppna havet? Att trots att folk runtom säger att det inte går, ändå göra det? För att bevisa att det går?
Boken är utgiven 1952, den är gammal och blekt, bokstäverna djupt inhamrade i det gulnade pappret. Den luktar gammalt, som att stiga in i ett antikvariat. Jag älskar den där doften av gamla böcker. Vidare innehåller boken fotografier från expeditionen, som ger ytterligare tyngd åt äventyret.
Jag kan med såklart avfärda boken som etnocentrisk med helt klar exotifiering av Den Andre, kanske t o m rasistisk ("... en ohygglig rasblandning av indianer, negrer och spanjorer..."s 53) , men vet ni? Jag ids inte. Här presenteras ett äventyr jag vill vara med på och jag måste nog sätta språket i den historiska kontexten, det var väl ändå sådär man språkade. Jag ids inte vara så himla korrekt hela tiden.
Jag vill ha mer äventyr! En gammal vän E, talade för flera år sedan om en bok som behandlade kvinnliga äventyrare i början av 1900-talet. Jag måste höra av mig till henne och fråga om den boken.
Tills dess slukar jag Expedition Kon-Tiki med dess alla skorpioner, inkaindianer, myter, alla märkliga fiskar, valar och bläckfiskar, barska män i uniform och äventyrare i kolonialhattar.
lördag, juli 19, 2008
Om glass
Så, med tanke på La Bibliofilles inlägg om Ben & Jerry-glass med tillhörande rangordning av deras utsökta sorter vill jag slå ett slag för Bosses Glassbar i Linköping. Jag vill dock understryka att i brist på Bosses Glassbar-glass är Ben & Jerry ett värdigt substitut. God glass är trots allt svårt att finna i den Kungliga Hufvudstaden.
Som namnet antyder drivs glassbaren av en munter man vid namn Bosse. Dock skopas alltsomoftast glassen upp av fagra ungmör med (i somliga fall) ett uns för mycket smink nuförtiden...
Han har haft glassbaren sedan jag var liten, kön ringlar lång varje vår (i april) han slår upp portarna och bjuder oss glasshungriga delikat hemgjord glass. Smaker för alla finns här; saffran, cookies 'n' cream, choklad, marängsuisse (eller marängsvisch som undertecknad sade då hon var mindre), polkagris, tiramisu, mint, jordgubb o s v. Givetvis finns här också mjukglass i olika smaker, olika sorters strössel, topping m m.
Varje gång jag är hemma och hälsar på måste jag gå och handla glass här och sedan styra fötterna upp mot solen i Domkyrkoparken.
Det är faktiskt det enda jag ärligt saknar med att bo i Linköping - Bosses Glassbar. Och Domkyrkan, den är mäktigt magnifik. Om jag tänker på den, känner jag den svala doften av sten och träbänkar. Ljuset som silas in genom de vackra fönstren och doften av tända ljus.
Ja, och så Linköpings underbara bibliotek såklart, återuppbyggt och tjusigt värre efter biblioteksbranden 1996.
Ett minne i sig är den natten, då vi stod runtom och såg elden sluka hela biblioteket och alla böckerna, slicka den svarta himlen. Doften av bränt stack i näsorna. Bokblad flög runtomkring och där stod vi en bit ifrån - absolut förfärade.
Bild: Bosses Glassbar på Platensgatan i Linköping, april 2007.
fredag, juli 18, 2008
Ostruktur
Originally uploaded by postpretto
Det ostrukturerade semsterlivet har tagit vid.
Vi vandrar i skogen mycket nu, om dagarna. Det finns så mycket skog överallt där jag bor, jag drar djupa andetag och lyssnar på träden och Elliott som tassar runt omkring oss, som sätter iväg efter hjortar och återvänder när han inser att hjorten är överlägsen honom i hastighet.
Jag träffar små bebisgrodor, de är svalkalla i min handflata, i hundratal hoppar de över vägen - centimeterstora.
Jag ligger i hängmattan på balkongen, läser och lyssnar på grannarnas undulater som samtalar på bottenvåningen, under mig.
Jag konstaterar att jag skriver för lite, alldeles för lite. Samtidigt vet jag inte om jag ens orkar att skrivleva längre. Det tar så mycket tid, kraft. Ständigt med pennan i väskan (fickan, jackan, varsomhelst), ständigt papper nära till hands för att anteckna, lyssna, skriva, plita... Det fjärmar en på ett sätt även om jag saknar det där, att sitta med ett anteckningsbok och bara låta pennan löpa amok, medan jag läppjar på en öl eller en kopp kaffe.
P sa igår att vi borde ses och kasta tio böcker på varandra över en kopp te/kaffe snart. Det låter ljuvligt. Jag har missat så mycket under de åren jag studerat (jag är ännu inte klar). Visst, jag har läst en massa bra litteratur under de här åren, men jag har också missat mycket.
I höst skall jag inte studera något, jag skall samla ihop min examen och se till att jag kommer in på Uppsala nästa år. Det är verkligen otroligt skrämmande att inte ha en skola att gå till i augusti. Jag ska nog ta någon enstaka 7,5-poängare bara för att inte känna mig alltför vilse.
Och jag slukar böckerna, slukar alla de andra orden.
Jag vänder och bänder mina egna.
torsdag, juli 17, 2008
Bokstaven B
Det är mulet idag, inte alls speciellt varmt. Jag har legat och sovit och läst Allt av Martina Lowden i soffan, med Elliott och D som suttit och smygjobbat lite (tror jag). Jag vet inte vad jag skall tycka om den. Jag blir inte riktigt klok på den. Det är inte så att den är dålig, det är den inte. Men ja, det är något som gnager - den är onekligen bra, jag tänker en massa medan jag läser, den upptar mycket tankekraft. Precis som det skall vara, precis som en bok skall behandla en.
Det var dags för ny utmaning igen. Författare och verk gäller bokstaven B. Bloggförfattaren Malin har visst inkluderat en litterär karaktär i utmaning de senaste veckorna, men jag har bara missat det hela tiden medan jag vurmar för diverse litteratur. Jag fortsätter nog så.
Bajsboken av Pernilla Stalfelt var en av böckerna jag och P kollade på igår. Jag hyser en väldigt förtjusning för barnböcker och jag visade denna för P igår, den är faktiskt väldigt rolig. De flesta barn är väl fascinerade av vad man gör på toaletten osv, så varför inte göra en rolig bilderbok av det? Vidare har Stalfelt gjort liknande böcker om hår, döden, kärlek och våld, men jag uppskattar nog Bajsboken och Hårboken bäst.
Författare då? Jag kom att tänka på Michail Bulgakov eftersom jag började läsa hans Mästaren och Margarita för en massa år sedan, men jag iddes faktiskt inte läsa ut den. Någonstans där i de diffusa nätterna i Moskva tappade jag bort katten och därmed intresset. Boken finns kvar här, men jag har ännu inte läst ut den. Men med tanke på min uppskattning av främst Dostojevskij, Gogol och Tolstoj kanske jag borde ge den en chans igen?
Jag kommer också att tänka på Stig Björkmans biografi om Lars von Trier; Trier om von Trier - samtal med Stig Björkman. Denna vill jag också läsa eftersom von Trier är en av mina absoluta favoritregissörer. Jag borde beställa den omgående.
Det var dags för ny utmaning igen. Författare och verk gäller bokstaven B. Bloggförfattaren Malin har visst inkluderat en litterär karaktär i utmaning de senaste veckorna, men jag har bara missat det hela tiden medan jag vurmar för diverse litteratur. Jag fortsätter nog så.
Bajsboken av Pernilla Stalfelt var en av böckerna jag och P kollade på igår. Jag hyser en väldigt förtjusning för barnböcker och jag visade denna för P igår, den är faktiskt väldigt rolig. De flesta barn är väl fascinerade av vad man gör på toaletten osv, så varför inte göra en rolig bilderbok av det? Vidare har Stalfelt gjort liknande böcker om hår, döden, kärlek och våld, men jag uppskattar nog Bajsboken och Hårboken bäst.
Författare då? Jag kom att tänka på Michail Bulgakov eftersom jag började läsa hans Mästaren och Margarita för en massa år sedan, men jag iddes faktiskt inte läsa ut den. Någonstans där i de diffusa nätterna i Moskva tappade jag bort katten och därmed intresset. Boken finns kvar här, men jag har ännu inte läst ut den. Men med tanke på min uppskattning av främst Dostojevskij, Gogol och Tolstoj kanske jag borde ge den en chans igen?
Jag kommer också att tänka på Stig Björkmans biografi om Lars von Trier; Trier om von Trier - samtal med Stig Björkman. Denna vill jag också läsa eftersom von Trier är en av mina absoluta favoritregissörer. Jag borde beställa den omgående.
onsdag, juli 16, 2008
Bokfika med P
P ringer mig då jag är på väg hem från stan. Runtom larmar tunnelbanan, bussar och folk. Hon ringer sedan vi just skilts åt (efter bokprat, sushi, fika, djupsamtal och bokhandlande. Dagen resulterade således i att jag vänder hemåt med sex nya böcker), för att läsa högt ur Brev till samhället av Eric Ericson. Jag har också köpt ovanstående bok idag (och den efterföljande Brev till utlandet, som jag gav till D). Karaktären Eric Ericson skriver brev till olika myndigheter, politiker och företag. Och får svar. Dessa publiceras i böckerna och det är vansinnigt rolig och absurd läsning. P läser högt för mig:
Björklunda Katthotell
Mitt namn är Eric Ericson och jag är en av personerna bakom föreningen Thomas Olssons vänner. Du kanske känner igen namnet Thomas Olsson? Du kanske läste om honom i kvällspressen i början av åttiotalet, då det skrevs en hel del om honom.
Thomas Olsson var från början byggarbetare, men skadades svårt av en truck. När Thomas Olsson vaknade ur koman trodde Tomas Olsson att han var en katt, och har sedan dess trott det. Vi har nu gett upp hoppet att han skall bli "människa" igen och vi har nu beslutat att han mår bäst utav att leva med andra katter, därav detta brev. Vi söker ett kattpensionat som kan ta hand om honom på hel eller halvtid. Vi skulle vilja komma över med Thomas Olsson den 17 December för att ni skall träffa honom, och så att han skall få träffa era katter, och framför allt så kan vi diskutera vidare vad det skulle innebära för er och vad ni skulle vilja ha i ersättning. Om inte ni kan den 17 December så är det bra om ni hör av er omgående om en ny tid.
Varma hälsningar
Eric Ericson
Föreningen Thomas Olssons vänner
Mailbox 344
111 73 Stockholm
Och svaret? undrar jag. P läser vidare:
Hej Eric Ericson
Ang ert brev meddelas att vi inte har möjlighet att hjälpa er enligt eran förfrågan vare sig nu eller i framtiden
Med vänlig hälsning
Björklunda Katthotell
Av P fick jag Expedition Kon-Tiki av Thor Heyerdahl, en sliten bleknad utgåva. Vi har talat om den tidigare, P läser högt några ord ur den, innan hon räcker över den till mig på andra sidan bordet. Jag blir som en liten unge på julafton. Vidare får jag låna Att älska som en porrstjärna - en sedelärande berättelse av Jenna Jameson med Neil Strauss. En tjock bok om porrindustrin.
Vi vandrar efter sushin in på Pocket Shop och stannar där säkert en halvtimme, bläddrar i böcker, läser högt, kikar och pratar. Barnböcker, bilderböcker, allt. P gillar deckare (vi står vid hyllan för "Spänning") och hon tycker jag borde ge Stieg Larsson en chans och inte dissa honom så hårt, jag säger något i stil med "Jaa, jag får väl ta och läsa honom i smyg hemma någon gång då. Så får vi väl se om det nu är så bra."
Istället går jag från affären med två böcker av ovanstående Eric Ericson och Stig Larsons Nyår. Väl ute på Götgatan igen, sticker P en bok i händerna på mig. Män som hatar kvinnor. Se där.
"Jag köpte den åt dig", säger hon med ett grandiost leende från öra till öra. Vi skrattar och jag skrattar nog mest åt mig själv och mitt höga-hästande.
Just nu läser jag Martina Lowdens Allt och jag tror jag skall spricka. Det är något så stressande över den, över formuleringarna. Det händer något när jag läser, en stress över språket, en stress som letar sig in och avbryter. Det blir också en stress över mina egna formuleringar, jag vill anteckna, skriva ner allt jag ser, hör, doftar. Jag har liksom tappat bort mitt eget skrivande de senaste åren. Jag skrev mycket under 2004-2006. jag levde med pannan och papperslappar, block i fickorna. Sedan tog det stopp.
Det är samma känsla som jag fick av Larssons Autisterna och Sjölins Världens sista roman. Även om det är bra böcker, intressanta och storslagna, vackra och förtrollande. Att läsa är som att ta ett djupt andetag och dyka långt ner, som att inte få luft. Orden brotar ner mig undervattnet, jag får ingen luft men charmas ändå djupt ner mellan boksidorna igen.
Och så startar det om.
lördag, juli 12, 2008
The Streets och ett magplask
En strålande solig lördag startar med frukost på balkongen med D och Elliott. Det är första gången vi har semester ihop, för min del är det första gången jag har semester på 4 år, för D är det första gången på än fler.
Därefter följer städning, det är jobbigt att ha en hund som hårar bisarrt mycket. Samtidigt är det svårt när man, som undertecknad, har lite lätt fobi för hår (speciellt om de är blöta). Detta gäller alla former av hår som kan tänkas klistra sig fast på kroppen, hamna i munnen och så vidare.
Jag städar åt Kapten Lugg (a.k.a Kanin) till ett soundtrack bestående av bland annat The Streets, vilket får mig att minnas tillbaka till förra veckans Roskildefestival och hur jag såg fram emot att se dem. Vilket magplask säger jag er!
Orsaken till varför jag uppskattar The Streets så mycket är just för Mike Skinners förmåga att framföra en historia. Jag minns när A grand don't come for free kom ut, varje låt på skivan är som ett kapitel i en roman. Det är briljant berättat om protagonisten som egentligen bara skall genomföra några enkla saker som att till exempel lämna tillbaka en DVD, hämta ut lite pengar ur en bankomat. Nå, en bil stänker ner honom med vatten, han upptäcker att DVD:n inte är i asken utan kvar hemma i huset. Väl hemma har tv:n gått sönder och de 1000 punden han haft hemma är borta.
Således handlar historien/skivan om hur berättarjaget skall få tillbaka de försvunna 1000 och vi får följa honom genom dessa händelser. Det är hur bra som helst, jag var helt fast när skivan kom ut, 2004. Han har förmåga att berätta både med humor och en smula sorg och det är väl denna förmåga han har blivit lovordad för. Om jag inte missminner mig drogs till och med paralleller till Dostojevskij. Jag tror att jag hörde det på radions P3 vid något tillfälle, under de där långa svettiga sommardagarna då jag hastade runt som brevbärare i Stockholms södra förorter.
Nu i skrivande stund letade jag upp artikeln i fråga, via min skolas databas. Kul läsning med en litteraturprofessor (John Sutherland) som analyserar loss om Mike Skinners formuleringar. Artikeln ur The Guardian fanns bara som nedladdningsbar pdf, via SH's databas, så jag kan tyvärr inte länka till den här. Jag har dock sparat den för ytterligare läsning.
Det enda jag hittade skrivet om det på svenska var i Sundsvalls Tidning.
Så, när jag stod där förra lördagen i Roskilde, funkade det inte alls. The Streets är och kommer nog alltid vara bäst på skiva. I konsertform kändes det bara rörigt och slamrigt, svidande i öronen. Jag stod ut 10 minuter knappt, innan jag tog mig hem till tältet och sovsäcken.
Därefter följer städning, det är jobbigt att ha en hund som hårar bisarrt mycket. Samtidigt är det svårt när man, som undertecknad, har lite lätt fobi för hår (speciellt om de är blöta). Detta gäller alla former av hår som kan tänkas klistra sig fast på kroppen, hamna i munnen och så vidare.
Jag städar åt Kapten Lugg (a.k.a Kanin) till ett soundtrack bestående av bland annat The Streets, vilket får mig att minnas tillbaka till förra veckans Roskildefestival och hur jag såg fram emot att se dem. Vilket magplask säger jag er!
Orsaken till varför jag uppskattar The Streets så mycket är just för Mike Skinners förmåga att framföra en historia. Jag minns när A grand don't come for free kom ut, varje låt på skivan är som ett kapitel i en roman. Det är briljant berättat om protagonisten som egentligen bara skall genomföra några enkla saker som att till exempel lämna tillbaka en DVD, hämta ut lite pengar ur en bankomat. Nå, en bil stänker ner honom med vatten, han upptäcker att DVD:n inte är i asken utan kvar hemma i huset. Väl hemma har tv:n gått sönder och de 1000 punden han haft hemma är borta.
Således handlar historien/skivan om hur berättarjaget skall få tillbaka de försvunna 1000 och vi får följa honom genom dessa händelser. Det är hur bra som helst, jag var helt fast när skivan kom ut, 2004. Han har förmåga att berätta både med humor och en smula sorg och det är väl denna förmåga han har blivit lovordad för. Om jag inte missminner mig drogs till och med paralleller till Dostojevskij. Jag tror att jag hörde det på radions P3 vid något tillfälle, under de där långa svettiga sommardagarna då jag hastade runt som brevbärare i Stockholms södra förorter.
Nu i skrivande stund letade jag upp artikeln i fråga, via min skolas databas. Kul läsning med en litteraturprofessor (John Sutherland) som analyserar loss om Mike Skinners formuleringar. Artikeln ur The Guardian fanns bara som nedladdningsbar pdf, via SH's databas, så jag kan tyvärr inte länka till den här. Jag har dock sparat den för ytterligare läsning.
Det enda jag hittade skrivet om det på svenska var i Sundsvalls Tidning.
Så, när jag stod där förra lördagen i Roskilde, funkade det inte alls. The Streets är och kommer nog alltid vara bäst på skiva. I konsertform kändes det bara rörigt och slamrigt, svidande i öronen. Jag stod ut 10 minuter knappt, innan jag tog mig hem till tältet och sovsäcken.
torsdag, juli 10, 2008
Bokstaven C
Ny utmaning har ikväll kommit upp, medan jag suttit i godan ro och spelat Super Smash Bros. Brawl. Det är verkligen skitkul med tv-spel. Jag har inte haft något intresse förrut, inte sedan jag fick mitt Nintendo 8 bitar av pappa då jag var 8-9 år gammal. Det håller ännu, 20 år efteråt, jag har kvar det hemma hos pappa och ungarna på hans gata brukar komma in till han och hans sambo och spela de gamla spelen om dagarna. Även jag gör det såklart, då jag är hemma och hälsar på. Jag är mest fascinerad över att det fungerar ännu. Andra spelkonsoller har inte intresserat mig sedan dess - förrän nu. Nu är jag nämligen helt fast.
Utmaning var det nu - bokstaven C.
Ett verk är lättast att komma på, jag tänker först på Coraline av Neil Gaiman. Jag läste den först på engelska för några år sedan. Det var efter att Neil Gaiman haft en uppläsning på SF-bokhandeln i Gamla Stan. Jag var där med en kamrat - som jag inte längre har kontakt med - och gick därifrån med Coraline, The Day I swapped my Dad for two Goldfish och Neverwhere.
Coraline är en barn/ungdomsbok som rör sig mellan skräck och fantasy. Den handlar om den runt tio år gamla Coraline som flyttar in i ett ny lägenhet med sina föräldrar. I lägenheten hittar hon en igenmurad dörr. Vid ett tillfälle, när Coralines föräldrar inte finns i lägenheten, låser hon upp dörren och finner då att tegelmuren är borta och att dörren leder in i en lägenhet som mer eller mindre är en exakt kopia av deras egen, sånär som på gråare färgskala och andra smärre olikheter. I den andra lägenheten finns även en mamma och en pappa. De benämns och presenterar sig som den andra mamman och den andra pappan. De ser nästintill ut som hennes egna föräldrar sånär som på ögonen, som istället för ögon är svarta knappar. De vill inget hellre än att Coraline skall bo hos dem och i början tycker flickan att detta nog är rätt spännande, men när den andra mamman tar hennes föräldrar tillfånga, ändras snart den åsikten.
Coraline är verkligt spännande och jag valde även att skriva en C-uppsats om den på litteraturvetenskapen. Riktigt roligt (och jobbigt) var det att nörda ner sig i ett enda verk och analysera det sönder och samman.
Det som är trist med den svenska utgåvan av boken är att de suveräna illustrationerna (av Dave McKean, som Neil Gaiman ofta samarbetar med) inte är med. Dessa gör historien ännu mer obehaglig och jag minns att jag frågade mig själv under uppsatsarbetet om varför dessa inte togs med i den svenska översättningen. En annan intressant sak är att vuxna som läser Coraline, finner den desto mer obehaglig än de barn som läser den.
Vidare skall boken bli animerad film och släppas under 2009. Det känns onekligen intressant.
En författare på bokstaven C skall också presenteras.
Jag väljer att lyfta fram Thordis Claessen, vars bok Icepick - Icelandic Street Art jag köpte med mig hem från Island tidigare i år. Han presenterar i boken - med text och bild - olika konstnärer man kan se på Reykjaviks väggar. Det är oslagbar konst som inte undgår någon. Det är väl värt att ägna tid åt, i alla fall för dem som anser att grafitti endast är klotter och förfular stadslandskapet. Kanske inte detta räknas som litteratur i ordets korrekta bemärkelse, men jag blev så tagen under min resa att jag vill basunera ut och sprida ordet (och bilderna) till alla.
Utmaning var det nu - bokstaven C.
Ett verk är lättast att komma på, jag tänker först på Coraline av Neil Gaiman. Jag läste den först på engelska för några år sedan. Det var efter att Neil Gaiman haft en uppläsning på SF-bokhandeln i Gamla Stan. Jag var där med en kamrat - som jag inte längre har kontakt med - och gick därifrån med Coraline, The Day I swapped my Dad for two Goldfish och Neverwhere.
Coraline är en barn/ungdomsbok som rör sig mellan skräck och fantasy. Den handlar om den runt tio år gamla Coraline som flyttar in i ett ny lägenhet med sina föräldrar. I lägenheten hittar hon en igenmurad dörr. Vid ett tillfälle, när Coralines föräldrar inte finns i lägenheten, låser hon upp dörren och finner då att tegelmuren är borta och att dörren leder in i en lägenhet som mer eller mindre är en exakt kopia av deras egen, sånär som på gråare färgskala och andra smärre olikheter. I den andra lägenheten finns även en mamma och en pappa. De benämns och presenterar sig som den andra mamman och den andra pappan. De ser nästintill ut som hennes egna föräldrar sånär som på ögonen, som istället för ögon är svarta knappar. De vill inget hellre än att Coraline skall bo hos dem och i början tycker flickan att detta nog är rätt spännande, men när den andra mamman tar hennes föräldrar tillfånga, ändras snart den åsikten.
Coraline är verkligt spännande och jag valde även att skriva en C-uppsats om den på litteraturvetenskapen. Riktigt roligt (och jobbigt) var det att nörda ner sig i ett enda verk och analysera det sönder och samman.
Det som är trist med den svenska utgåvan av boken är att de suveräna illustrationerna (av Dave McKean, som Neil Gaiman ofta samarbetar med) inte är med. Dessa gör historien ännu mer obehaglig och jag minns att jag frågade mig själv under uppsatsarbetet om varför dessa inte togs med i den svenska översättningen. En annan intressant sak är att vuxna som läser Coraline, finner den desto mer obehaglig än de barn som läser den.
Vidare skall boken bli animerad film och släppas under 2009. Det känns onekligen intressant.
En författare på bokstaven C skall också presenteras.
Jag väljer att lyfta fram Thordis Claessen, vars bok Icepick - Icelandic Street Art jag köpte med mig hem från Island tidigare i år. Han presenterar i boken - med text och bild - olika konstnärer man kan se på Reykjaviks väggar. Det är oslagbar konst som inte undgår någon. Det är väl värt att ägna tid åt, i alla fall för dem som anser att grafitti endast är klotter och förfular stadslandskapet. Kanske inte detta räknas som litteratur i ordets korrekta bemärkelse, men jag blev så tagen under min resa att jag vill basunera ut och sprida ordet (och bilderna) till alla.
måndag, juli 07, 2008
Litteratur på festival
Tillbaka efter vistelsen i ett varmt och soligt Roskilde. Ölen var kall, banden mycket bra och sällskapet trevligt.
Min gamla kursare M, från litteraturvetenskapen, var där också. Vi hann med att diskutera en drös med böcker, masterprogram och examensbestyr. Mycket trivsamt att sitta på en filt i den ljumma sommarkvällen med en god öl, bandare med diverse trevlig musik och dryfta böcker och språk, uppsatser och avhandlingar.
Jag är hemma igen, bränd av solen och utanför fönstret regnar det. Jag har legat i sängen och läst Ilium. Den är verkligen bra, men jag har lite svårt att behålla koncentrationen med tjocka böcker.
Förresten har mitt paket från Bokus anlänt till tobaksaffären, kanske dags att ta på de splirrans nya gummistövlarna (som jag inte behövde använda i Roskilde detta år) och gå och hämta det?
Min gamla kursare M, från litteraturvetenskapen, var där också. Vi hann med att diskutera en drös med böcker, masterprogram och examensbestyr. Mycket trivsamt att sitta på en filt i den ljumma sommarkvällen med en god öl, bandare med diverse trevlig musik och dryfta böcker och språk, uppsatser och avhandlingar.
Jag är hemma igen, bränd av solen och utanför fönstret regnar det. Jag har legat i sängen och läst Ilium. Den är verkligen bra, men jag har lite svårt att behålla koncentrationen med tjocka böcker.
Förresten har mitt paket från Bokus anlänt till tobaksaffären, kanske dags att ta på de splirrans nya gummistövlarna (som jag inte behövde använda i Roskilde detta år) och gå och hämta det?
onsdag, juli 02, 2008
Mot Danmark
Det är återigen mitt i natten.
D och hunden sover som stockar, men jag låg och vred och vände på mig i vanlig ordning. Lika bra att gå upp och göra något annat ett tag, hellre än att ligga vaken med myror i kroppen. Dessutom bråkade ett par utanför på gården, en kvinna skrek något på en tyst muttrande man. Något om otrohet.
Ryggsäcken är packad inför avresan till Roskilde imorgon bitti; Gummistövlar, varmare kläder, tunnare kläder, solkräm och våtservetter. Det är mitt tionde år på festival, det här är något slags jubileum. Efter det här kan jag förmodligen festivalpensionera mig med gott samvete för en tjänstgöring väl utförd.
Jag ska möta M på centralen imorgon, efter att ha pussat den hemmavarande familjen adjö.
Böcker packade inför resan (böckerna från Bokus hann inte dyka upp) är Ilium. Den tar sig må jag säga. Litteraturdiskussioner mellan två robotar på väg till Mars, om Proust till exempel? Litteraturvetare som är de egentliga gudarna, över alla, eftersom de vet hur litteraturen (Illiaden och Odyssén i det här fallet) lyder? Det är de som reser runt i litteraturens landskap och ser till att allt går rätt till, att allt går enligt texten. Tänk att en litteraturvetare (nörd) kan vara en gud? Jag gillar ändå den tanken.
Backup-litteratur blir: "White like me"- utvalda texter om rasism 1992-2007 av Oivvio Polite, som jag egentligen köpte som reselektyr när jag och T skulle fara till Island i april. Jag gillar formatet, kortare texter bara, istället för en tjock lunta.
Så, nu blir det bloggpaus. Åter igen på söndagkväll, en massa konsertupplevelser rikare.
D och hunden sover som stockar, men jag låg och vred och vände på mig i vanlig ordning. Lika bra att gå upp och göra något annat ett tag, hellre än att ligga vaken med myror i kroppen. Dessutom bråkade ett par utanför på gården, en kvinna skrek något på en tyst muttrande man. Något om otrohet.
Ryggsäcken är packad inför avresan till Roskilde imorgon bitti; Gummistövlar, varmare kläder, tunnare kläder, solkräm och våtservetter. Det är mitt tionde år på festival, det här är något slags jubileum. Efter det här kan jag förmodligen festivalpensionera mig med gott samvete för en tjänstgöring väl utförd.
Jag ska möta M på centralen imorgon, efter att ha pussat den hemmavarande familjen adjö.
Böcker packade inför resan (böckerna från Bokus hann inte dyka upp) är Ilium. Den tar sig må jag säga. Litteraturdiskussioner mellan två robotar på väg till Mars, om Proust till exempel? Litteraturvetare som är de egentliga gudarna, över alla, eftersom de vet hur litteraturen (Illiaden och Odyssén i det här fallet) lyder? Det är de som reser runt i litteraturens landskap och ser till att allt går rätt till, att allt går enligt texten. Tänk att en litteraturvetare (nörd) kan vara en gud? Jag gillar ändå den tanken.
Backup-litteratur blir: "White like me"- utvalda texter om rasism 1992-2007 av Oivvio Polite, som jag egentligen köpte som reselektyr när jag och T skulle fara till Island i april. Jag gillar formatet, kortare texter bara, istället för en tjock lunta.
Så, nu blir det bloggpaus. Åter igen på söndagkväll, en massa konsertupplevelser rikare.
tisdag, juli 01, 2008
Bokstaven P
Ny utmaning den här veckan, jag passar på att plita ner mina tankar innan jag packar och sticker till Roskildefestivalen imorgon.
Denna veckas bokstav är P och den första författaren jag kommer att tänka på är Chuck Palahniuk, som även är min absoluta favoritförfattare. Han är mest känd för att ha skrivit Fight Club men jag anser att detta är långt ifrån hans bästa verk. Det jag gillar med Chuck Palahniuk är den språkliga rytmen i hur han skriver och givetvis de skruvade berättelserna han berättar. Han läses med fördel på engelska med andra ord. Förvisso tror jag att Fight Club är den enda av hans böcker som är översatt till svenska.
Mina personliga favoriter av Palahniuk är Diary (en mörk historia om en kvinna, Misty, som skriver en koma-dagbok för sin man som efter ett självmordsförsök ligger i koma) och Choke (handlar om Victor Mancini som försörjer sig genom att låtsas kvävas av mat på restauranger och låta folk att rädda honom och känna såpass mycket sympati för honom att de ger honom pengar. I övrigt jobbar han på en temapark samt är sexmissbrukare.). Det är alldeles för svårt att förklara handlingen i Palahniuks böcker kortfattat. Jag såg av en händelse förresten att Choke tyligen skall bli film. Jag hoppas verkligen att det blir bra, högst troligt att det inte blir det. Jag är alltid skeptisk när riktigt bra böcker skall filmatiseras.
En bok på P blir nog Persepolis av Marjane Satrapi. En utmärkt självbiografisk serieroman som behandlar Irans historia från och med revolutionen 1979, ur författarens perspektiv. Väldigt enkelt tecknat men väldigt intressant och slagkraftigt. Nära till hands finns också ett stråk av humor mitt i allt det svåra. Jag gillar hur man som läsare får en skiss av Irans historia på ett enkelt sätt. Det är sällan underhållande/medryckande att läsa böcker som uteslutande koncentrerar sig på historiska händelser.
Denna veckas bokstav är P och den första författaren jag kommer att tänka på är Chuck Palahniuk, som även är min absoluta favoritförfattare. Han är mest känd för att ha skrivit Fight Club men jag anser att detta är långt ifrån hans bästa verk. Det jag gillar med Chuck Palahniuk är den språkliga rytmen i hur han skriver och givetvis de skruvade berättelserna han berättar. Han läses med fördel på engelska med andra ord. Förvisso tror jag att Fight Club är den enda av hans böcker som är översatt till svenska.
Mina personliga favoriter av Palahniuk är Diary (en mörk historia om en kvinna, Misty, som skriver en koma-dagbok för sin man som efter ett självmordsförsök ligger i koma) och Choke (handlar om Victor Mancini som försörjer sig genom att låtsas kvävas av mat på restauranger och låta folk att rädda honom och känna såpass mycket sympati för honom att de ger honom pengar. I övrigt jobbar han på en temapark samt är sexmissbrukare.). Det är alldeles för svårt att förklara handlingen i Palahniuks böcker kortfattat. Jag såg av en händelse förresten att Choke tyligen skall bli film. Jag hoppas verkligen att det blir bra, högst troligt att det inte blir det. Jag är alltid skeptisk när riktigt bra böcker skall filmatiseras.
En bok på P blir nog Persepolis av Marjane Satrapi. En utmärkt självbiografisk serieroman som behandlar Irans historia från och med revolutionen 1979, ur författarens perspektiv. Väldigt enkelt tecknat men väldigt intressant och slagkraftigt. Nära till hands finns också ett stråk av humor mitt i allt det svåra. Jag gillar hur man som läsare får en skiss av Irans historia på ett enkelt sätt. Det är sällan underhållande/medryckande att läsa böcker som uteslutande koncentrerar sig på historiska händelser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)