onsdag, juli 30, 2008

Om bibliotek

Jag har böcker kvar i bokhyllan, som jag lånade på Riksdagsbiblioteket under våren. Det är böcker relaterade till kursen Sport, massmedia och mansideal som jag tog på onsdagkvällarna under maj/juni. Böcker om den svenska sportjournalistikens ursprung, om pojkfotbollslag och manlighetsskapande, om linggymnastik och skapandet av svenskhet i sportsammanhang.

Jag tycker om Riksdagsbiblioteket, hur det ligger liksom inklämt på Storkyrkobrinken. Jag tycker mest om spiraltrappan.
Bibliotek är favoritplatser. Jag gillar Stadsbiblioteket, med all fri bokdoftande luft. Det runda rummet med alla tusentals böcker utmed väggarna, så högt upp att min haka föll ner när jag för första gången sommaren 2000, nyinflyttad i huvudstaden, steg in genom karuselldörren och uppför den svala stentrappan. Högst upp ovanför böckerna, de många fönstren mot vita väggar, fönstren släpper in solen och fyller det runda rummet med ljus.
Jag brukar numera alltid sitta och studera i facksal 3, längst ner i rummet med ryggen mot spiraltrappan. Det är fridfullt där.
Jag tycker också mycket om Medborgarplatsens bibliotek. Främst nedervåningen på biblioteket - ungdomsavdelningen, med trappan och kuddarna. Jag sjunker ner i en sittsäck och läser, studerar, sover. Jag har ofta ofta suttit där och slumrat mellan teorierna, historierna och analyserna.
Kungliga biblioteket känns som ett fort. Första gången jag gick dit, stannade en myndig säkerhetsperon mig och sade: "Ursäkta mig, du måste hänga av dig väska och ytterkläder."
Oh, vad pinsamt det kändes. Vilken amatör jag är!
Också KB är en bra plats för studerande. Att sitta i läsesalen, tyst. Omgiven av alla tankar som trängs innanför det höga taket. Alla flitigt studerande. Var det inte Ivar-Lo som bukade sitta här också? Jag har för mig att någon föreläsare (Ebba, frågetecken?) sade det någon gång; KB är bra inspiration för oss litteraturstudenter, sade hon. Här har giganterna suttit och filat på sina mästerverk, sade hon.
Och så, givetvis Linköpings bibliotek. Med sina små utspridda husliknande rum med studieplatser ovanpå. Som utströdda dockhus i det stora biblioteket, mindre hus i det stora huset. De orangea fåtöljerna på insidan av det till-taket-sträckande fönstren, vid tidningsavdelningen. Jag sitter där med Madame Bovary, en disig tidig morgon, väntade på att någon av pappas anställda skall klippa mig och ser bort över parken; Domkyrkan längst till vänster, slottet bakom de vinterkala träden, länsstyrelsens fula rödaktiga byggnad. Allt är frid här, på alla mina favoritbibliotek.

Mitt mål är att jag skall jobba på ett, inte nödvändigtvis något av de ovanstående, en dag. Det är dit jag skall, efter alla studier.

4 kommentarer:

Lisa sa...

Fattig vore världen utan biblioteken. Åh, vad jag tyckte om att läsa detta. Mitt allra bästa minne är dock från riktigt tidig ålder, barnavdelningen på Uppsalas stadsbiblio en trappa ner. Med mamma varje fredagseftermiddag. Jag fick plocka på mig ett lass inför kommande vecka. Det var då det startade tror jag, och det var nog då jag började nära samma dröm som du har.

marlan sa...

Jo, jag har liknande minnen av det gamla biblioteket i Linköping, med sina 70-talsorangea små "kryp-in" på barnavdelningen, där man kunde krypa in och bläddra i böckerna.

La Bibliofille sa...

Kungliga Biblioteket är otäckt! Min väninna och jag blev förföljda av en otäck vakt därinne som tycktes tro att Vi kommit för att stjäla de få synliga böcker som fanns där. När vi gick ut kastade sig stalkervakten över oss och började härja med min väninna - "Din väska är alldeles för stor för att ta med in!" Kunde kanske kläckt ur sig det när vi gick in istället för att smyga på oss under hela vårt besök.

Med ett visst vemod minns jag min Hemstads lilla, lilla bibliotek med grön heltäckningsmatta, djungelgardiner och skumgummisoffor. Som det luktade böcker där!

marlan sa...

Haha, det där låter ju helt galet! Vilken människa, han kanske hade tråkigt på sitt jobb? Eller så kanske han drabbades av den där lusten att bossa runt med folk, i egenskap av sin uniform? Uniformsklätt folk har ju en tendens att göra det..