lördag, juli 12, 2008

The Streets och ett magplask

En strålande solig lördag startar med frukost på balkongen med D och Elliott. Det är första gången vi har semester ihop, för min del är det första gången jag har semester på 4 år, för D är det första gången på än fler.
Därefter följer städning, det är jobbigt att ha en hund som hårar bisarrt mycket. Samtidigt är det svårt när man, som undertecknad, har lite lätt fobi för hår (speciellt om de är blöta). Detta gäller alla former av hår som kan tänkas klistra sig fast på kroppen, hamna i munnen och så vidare.
Jag städar åt Kapten Lugg (a.k.a Kanin) till ett soundtrack bestående av bland annat The Streets, vilket får mig att minnas tillbaka till förra veckans Roskildefestival och hur jag såg fram emot att se dem. Vilket magplask säger jag er!

Orsaken till varför jag uppskattar The Streets så mycket är just för Mike Skinners förmåga att framföra en historia. Jag minns när A grand don't come for free kom ut, varje låt på skivan är som ett kapitel i en roman. Det är briljant berättat om protagonisten som egentligen bara skall genomföra några enkla saker som att till exempel lämna tillbaka en DVD, hämta ut lite pengar ur en bankomat. Nå, en bil stänker ner honom med vatten, han upptäcker att DVD:n inte är i asken utan kvar hemma i huset. Väl hemma har tv:n gått sönder och de 1000 punden han haft hemma är borta.
Således handlar historien/skivan om hur berättarjaget skall få tillbaka de försvunna 1000 och vi får följa honom genom dessa händelser. Det är hur bra som helst, jag var helt fast när skivan kom ut, 2004. Han har förmåga att berätta både med humor och en smula sorg och det är väl denna förmåga han har blivit lovordad för. Om jag inte missminner mig drogs till och med paralleller till Dostojevskij. Jag tror att jag hörde det på radions P3 vid något tillfälle, under de där långa svettiga sommardagarna då jag hastade runt som brevbärare i Stockholms södra förorter.
Nu i skrivande stund letade jag upp artikeln i fråga, via min skolas databas. Kul läsning med en litteraturprofessor (John Sutherland) som analyserar loss om Mike Skinners formuleringar. Artikeln ur The Guardian fanns bara som nedladdningsbar pdf, via SH's databas, så jag kan tyvärr inte länka till den här. Jag har dock sparat den för ytterligare läsning.
Det enda jag hittade skrivet om det på svenska var i Sundsvalls Tidning.

Så, när jag stod där förra lördagen i Roskilde, funkade det inte alls. The Streets är och kommer nog alltid vara bäst på skiva. I konsertform kändes det bara rörigt och slamrigt, svidande i öronen. Jag stod ut 10 minuter knappt, innan jag tog mig hem till tältet och sovsäcken.

3 kommentarer:

Lisa sa...

Intressant värre, himla fin läsning detta. Bland SH's bråte kan man hitta mycket otippade grejer ibland och jag tänker givetvis genast snurra dit och läsa vidare. Tack för tipset!

marlan sa...

Tackar, jag har tänkt på det där med The Streets länge. Kul att äntligen leta reda på artikeln i fråga.

Anonym sa...

Låter spännande det där med the Streets. Jag har aldrig lyssnat på dem, men detta kan ju vara en anledning! Hoppas du har en fin semester! Själv har jag tre tunga arbetsveckor kvar...

//Therese (bokbloggen.bloggagratis.se)