Att ta sig hem efter nattens arbete

Jo, jag tyckte mycket om Älskad, saknad. För igenkänningen.
För hur jag känner igen vissa delar av min egen familj, min syster, vissa delar av min egen mamma. Jag kan känna igen mig själv. Jag kan därför relatera till bokens händelser, till sorgen den förmedlar. Vi skall alla den vägen vandra, genom förlusten av en som dör ifrån oss, jag har alltid varit livrädd för den döden. Inte för att den skall drabba mig, men för att den skall ta dem jag älskar ifrån mig. Döden är en girig typ, som tar människor jag håller av ifrån mig. Han är aldrig nöjd.

Så jag läste ut Oates på vägen hem från jobbet imorse. Solen sken från en blå himmel klockan 7.42 när jag läste den sista, lite (för min smak) väl sockersöta sidan och stängde historien om Nikki Eaton och hennes mamma. I samma veva som jag lade ner den i ryggsäcken och tåget rullade in på perrongen, plockade jag upp nästa bok. Konsten är att hålla sig vaken hela vägen hem efter ett nattpass. Att inte falla med huvudet mot fönsterrutan på det pulserande tåget och låtas vaggas in i sömnen. Jag tycker om att åka hem om mornarna från jobbet, faktiskt. Det är vackert om sommarmornarna, med allt vattnet, grönskan och de för stora husen. Jag lyckas oftast somna och sova så himmelskt gott, på platser där jag inte ska sova... på tåg, på biblioteket, i skolans tysta läsesal...
Nästa bok jag langar fram ur ryggsäcken är Nyår av Stig Larsson. Den påminner mycket om hans Autisterna tycker jag vid en första anblick. Just det där iskalla registrerandet av en människa. Hur författaren inte tar någon som helst moralisk ställning. Han beskriver bara.
Jag har inte så mycket att säga om den just nu, men den verkar lovande. Jag gillar Stig Larsson i all sin snårighet. Jag var slagen till marken av Autisterna.
Även om det - en smula - suger musten ur mig att läsa det.