Presenten från P

Första meningen i boken sätter ribban, den vittnar om hur historien kommer att berättas: Två betryckta män satt i en bil. Sedan, handlingen; den försupne och av sitt liv uttråkade journalisten Vatanen och hans kollega kör på en harpalt en varm sommarkväll och Vatanen beslutar sig för att rädda den. Han lämnar kollegan (och hela sitt liv som det varit, med frun i Helsingfors, etc) och ger sig av med haren i fickan på någon slags road trip runtom i Finland.

Harens År av Arto Paasilinna är fortfarande som en film av Aki Kaurismääki, fast i textform. Det är dråpliga möten med människor, det är koncisa konversationer. Jag verkligen älskar dialogerna i den här boken och det sparsamma men ändå så innehällsrika språket i övrigt.
Och så haren som hela tiden är med, tyst betraktande allt som händer med viftande öron. Det är som om haren får gestalta allt det som Vatanen känner, när hans liv uppenbarligen tar en vändning mot något nytt. Valet att lämna det gamla livet bakom sig, och gå ut i det vilda och okända, på något vis. Det är lika mycket en årslång resa i det inre landskapet som i det yttre; Vatanen hade sin egen värld här och nu, och den var bara hans. Haren skuttade tyst i spåret framför honom som en vägvisare. Vatanen sjöng för den.

Paasilinnas bok fyller mig med hoppfullhet ända in i bröstkorgen. Att livet går att ändra, att man aldrig är fast i de val man gör. Man är aldrig fast, det är aldrig för sent att sälja båten och ge sig av med en hare. Det finns alltid en utväg så länge viljan att förändra finns där.
Jag ler, tar en klunk kaffe och stänger boken. Tack P.