Sista dagen i augusti

Jag vaknade när D tog ut Lola på morgonpromenaden strax efter sex imorse.
Det är skönt att kura ihop sig på den varma platsen i sängen, medan jag hör dem i hallen, de klär på sig, plingar i Lolas "kiss-klocka" som hänger vid dörren, öppnar dörren och går ut.
När de kommer tillbaka somnar de båda i sängen intill mig, men jag ligger och skruvar mig av och an. Läser två kapitel ur Perdido Street Station, läser om Remakes, om barnamörderskor som omskapas med sina döda barns armar fastgjutna i ansiktet, för att de aldrig skall glömma sitt brott. Det är ett väldigt svart och smutsigt samhälle som målas upp. Hårdheten och det groteska tilltalar mig.

Jag sover några timmar till efteråt, skönt med söndag även om den är fylld av arbete. Hela dagen packar vi ner livet i lådor.
Mina böcker tar upp 8 flyttkartonger. Min skivsamling kommer ta upp en hel del med. Förbannat. Jag hoppas att vi inte flyttar än på länge efter den här gången.
Det börjar kvällas nu, jag kommer att sakna min balkong och närheten till vattnet och skogen när vi flyttar. Jag kommer nog att sakna allt liv och rörelse ute på gården, latinamerikanska grillfester och fotbollsturnerigar nere på fotbollsplanen.

D pysslar i köket, vi skall belöna oss med våfflor och Tropa de elite i soffan ikväll.
Imorgon är det september och vi får nycklarna till nya lägenheten. Nästa helg går flyttlasset.
På kvällen imorgon skall jag en sväng till Debaser, det är Fest för den samtida litteraturen och min mailkamrat A.K. Samuelsson skall läsa ur sin diktsamling. Det skall bli kul att hinna träffa honom en stund, vi har språkats vid en hel del över internet sedan något år tillbaka rörande poststrukturalism, filosofi och diverse liknande.

Bokstaven O och lättläst litteratur

Utmaning igen. Denna gång gällande bokstaven O.
Skulle kunna göra det enkelt för mig och nämna Joyce Carol Oates, men nej. Det känns för enkelt och förutsägbart.

Istället nämner jag James O'Barr som är en serietecknare som är mest känd för att ha tecknat The Crow. Historien har viss verklighetsanknytning i och med att O'Barrs flickvän blev dödad av ett rattfyllo. För att hantera sorgen tecknades historien om Eric som mördas tillsammans med sin flickvän en mörk natt, men som kommer tillbaka efter döden för att hämnas på sina banemän.
Det är en svart historia i tecknad form, mycket svartare än filmatiseringen med Brandon Lee. För att inte tala om efterföljande sorgliga ursäkter till filmer som har mindre och mindre med originalserien att göra, som förmodligen bara var ytterligare försök att rida på framgångarna med den första filmen.
I serien finns många referenser till musik, både Joy Division och The Cure, vilket tilltalade mig väldigt mycket då jag för 11 år sedan köpte seriealbumet på Press Stop i Linköping.
The Crow är en becksvart berättelse om sorg, hur man hanterar (eller inte hanterar) den, om behovet att straffa de skyldiga, att släppa taget och att få frid.

Orientalism är ett spännande verk av Edward Said. I sin bok tar Said upp exotifieringen av Orienten genom historien och hur diskursen kring Orienten som absolut väsenskild från Occidenten (västvärlden) är en kolonial konstruktion skapad av kolonialmakterna för att framhäva dessas överlägsenhet över de koloniserade. Det handlar alltså kort och gott om den fördomsfulla diskurs kring andra kulturer som finns i samhället idag och varifrån den ursprungligen kommer. Det är en mycket intressant uppgörelse med de fördomar vi alla dagligen matas med, inte minst med tanke på Sverigedemokrater och liknande pack som återigen får mer och mer mark under fötterna i samhället; mot den bakgrunden blir den 29 år gamla Orientalism intressant även idag.
En annan bok som är intressant i ämnet är Occidentialism: fiendens syn på västerlandet av Ian Buruma och Avishai Margalit. Jag har personligen inte läst denna men den känns onekligen intressant.

(uppdatering, 13.17)

Det här som DN skrev häromdagen om att skriva om böcker så att de blir mer lättlästa, vet jag inte om jag gillar. Dels för författarnas skull, att ta sig friheten att skriva om språket i deras verk, är inte det lite fult? Är det inte att pissa lite på deras arbete? Om det skall skrivas om till lättläst litteratur, visst, då kan väl författarna själva ge tillåtelse till detta? Döda författare skall man inte peta på, punkt slut.
Jag är en smula motstridig här, jag tycker att alla skall kunna ha möjlighet att läsa god litteratur, det här formatet är förmodligen bra för dem som har svårigheter i form av läsproblem av olika slag. Så långt är jag med. Men samtidigt smakar det lite illa.
Men enligt artikeln verkar det handla mer om att barn och ungdomar i högre utsträckning föredrar att läsa dessa lättlästa böcker (läslusten är på nedgång bland våra unga medborgare; det måste vara litteratur med rakt och enkelt språk) och då undrar jag om det inte bara urholkar deras läsförmåga ytterligare? Om läsförmågan skall arbetas upp, ordförrådet utvidgas, språket berikas etc borde man då inte hellre försöka sig på att läsa allsidig litteratur?
Hur mycket handlar detta egentligen om förlagen?

"Selma Lagerlöf, William Shake­speare och Leo Tolstoj finns på LL-förlag, med historierna bevarade men uträtade och språkligt torktumlade." Denna mening ur artikeln gör mig faktiskt beklämd. Nu när jag sitter och skriver märker jag att jag nog är mer upprörd än jag trodde.
Eller har jag bara blivit gammal och konservativ med elitistiska tendenser nu?

Perdido Street Station

Jag blev överöst med diverse böcker av D, senaste julen.
Timmar tillbringades i sängen, öppnandes paket med obrutna pärmar, tunna blad och fantastiska berättelser medan vi lyssnade på mycket märkliga julsånger på någon för mig okänd amerikansk radiokanal över internet. Det var ljuvligt juligt.
En utav böckerna jag fick var Perdido Street Station av China Miéville.
9 månader efter jul har jag äntligen börjat läsa. Den är verkligen så snygg!! Språket är så snyggt!! Varför har jag inte läst det här förrut? Och vad ska jag skriva om den?
Den utspelar sig i New Crobuzon, en stad som består av diverse hybrider, en mängd olika raser, mutanter och människor; Humanoida skalbaggar, människoliknande individer korsade med maskiner, grodliknande feta människor, Remakes (brottslingar som dömts till att omskapas) i en stad som för tankarna till Jeff VanderMeers Ambergris, steget känns heller inte långt till Neil Gaimans Neverwhere.
Staden i verket påminner till viss grad om våra egna städer, den påminner om ett fabriksområde med slitna hus och bolmande skorstenar, delad av en grumlig flod. Det är som vår egen värld, men med en absolut skevhet, som om man knuffat till bilden lite och dess innehåll hamnat i oordning, allt är liksom vridet runt sin axel. Författaren har själv beskrivit verket som "basically a secondary world fantasy with Victorian era technology. So rather than being a feudal world, it's an early industrial capitalist world of a fairly grubby, police statey kind!"
Det är alltid svårt att förklara fantasy. Naturligtvis, eftersom man måste redogöra för ett helt nytt universum, med andra regler och lagar än som gäller här i vårt.
Jag måste ändå, i brist på egna ord, ordagrannt återge en passage:

Faint cries and industrial drones sounded from dark windows set into its brick banks, some of them below the high-water mark. Prisons and torture-chambers and workshops, and their bastard hybrids, the punishment factories, where the condemned were Remade. Boats coughed and retched their way along the black water. (s 17)

Jag läser vidare om slem, skalbaggekonst, vattenkonst och vetenskap.
Det är bra att kunna öppna ett fönster mot något annat, något helt nytt och skilt från det som finns här. Mer av det här, vill jag ha.

Om barnlitteratur och min Hemliga Bokvän

Natt på arbetet, återigen.
Vilsenheten finns kvar i systemet och jag läser Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry återigen. Jag har inget minne av att jag läste den som barn, men jag minns att den sattes upp som barnteater i en fotsvettsstinkande gympasal.
Jag var kanske kring 8 år och vet att jag mest tyckte berättelsen var märklig. Jag minns skådespelarens blonda, lockiga hår och rosen i glaskupan. Jag minns att planeterna var väldigt små. Jag förstod inte alls.
Jag tycker mycket om barnlitteratur. Det är häftigt att läsa om, när man har blivit vuxen. Det är häftigt att lägga märke till nya saker, nya tolkningar i och med att man själv har växt upp.
Nu läser jag igen, rörs och tar till mig:

"'Goodbye,' said the fox. 'And now here is my secret, a very simple secret: It is only with the heart that one can see rightly; what is essential is invisible to the eye.'"

Min hittills starkaste vuxna läsupplevelse av barndomsläst barnbokslitteratur är Barbro Lindgrens Jättehemligt. Jag minns när jag läste den då jag var liten, runt 10 år gammal. Det är hennes egen dagbok från när hon var liten. Dagboken tar upp stora händelser; döden, bästisar och icke-bästisar, andra klasskamrater, depressioner, att inte vilja leva.
18 år senare läste jag den igen i samband med en kurs i barn och- ungdomslitteratur. Boken är fortfarande väldigt bra, men nu har den fått andra dimensioner. Vuxenläsningen av boken gör mig väldigt ledsen.

Jag har förresten bestämt vilken bok den Hemlige Bokvännen skall få. Det är ett stycke mycket god litteratur må jag säga. Undrar vad jag skall bestämma för bra prassel? Men nog känns det verkligen svårt att bestämma utifrån vederbörandes svar, vår smak för god litteratur är ganska olika. Tänk om h*n tycker det är helt värdelöst?
Jag drabbas plötsligt av en smula panik; tänk om jag får böcker som jag verkligen inte tycker om? Fast å andra sidan, vad gör det? Fördomar är väl till för att sprängas, liksom gränser är till för att överträdas. Jag tycker överraskningsmomentet är mer spännande än själva överraskningen.

Bokstaven L

Den här Malin, som jag inte känner, är framme vid bokstaven L. Författare och verk skall nämnas, i vanlig ordning. Jagväljer återigen att nämna de författare och verk som intresserar mig.
Jag och P talade för någon månad sedan om Lolita av Vladimir Nabokov. Jag har länge tänkt att jag vill läsa den, den har hamnat på någon slags inre lista över böcker som känns intressanta. P talade om den med anledning av språket, vill jag minnas, som tydligen skall vara väldigt bra.

Jag har läst en bok av Doris Lessing. Det var när jag läste Engelska B, för en grinig tant på Elsa Brändströms skola (komvux) i Linköping och verket var The Fifth Child. Det är sannerligen en fruktansvärd historia om ett gift par, som får ett mycket märkligt barn - Ben. Innan det femte barnet föds lever familjen i en idyll, allt är underbart och lyckligt. I och med den svåra graviditeten anas att allt inte står rätt till, och ut kommer det här fasansfulla barnet som får gestalta Det Absolut Onda.
Det jag minns mest med boken är skildringen av institutionen som föräldrarna väljer att sätta Ben på. Det är som en slags förvaring där man bara kan vänta på att han skall tyna bort och dö. Han är inte som alla andra barn, verkligt ondskefull och mer som ett märkligt djur än en människa, alltså måste han bort. Han passar inte in. Jag minns att jag anade en samhällskritik här, hur samhället hanterar det avvikande. Jag vill minnas att den griniga engelskaläraren sade det också, att detta var Lessings sätt att kritisera behandlingen av handikappade eller efterblivna barn.
Jag vill läsa mer av Doris Lessing, det har jag tänkt i mer än åtta år, sedan den där våren då jag så fängslat läste om det femte barnet, så becksvart och ondskefullt berättat om de där rädslorna man inte alltid kan hantera. Frågan är var jag skall börja?

Böcker i andrahand

Idag kom lönen och trots att den inte är speciellt fet styrde jag stegen mot Emmaus på Götgatan, i väntan på D och Lola. Efter mindre än fem minuter hade jag plockat på mig diverse böcker i källaren. Med hela famnen full med böcker tvingades jag välja ut de jag helst av allt ville ta med hem. Lönen är ju som sagt inte speciellt väl tilltagen.

Dagens fynd syns här ovan: Personliga pronomen av Daniel Sjölin (med ett fantastiskt frånstötande omslag), Morvern Callar av Alan Warner (som jag redan har sedan tidigare, men jag var bara tvungen att köpa den för att ge bort till någon som ännu inte blivit varse om den märkliga historien om Morvern, dessutom är utgåvan från Tivoli så otroligt stilig) och The Tesseract av Alex Garland (som jag redan har fast på svenska, då den heter Det okändas omkrets).
Daniel Sjölins bok har jag faktiskt inte läst, det kommer att bli intressant. Jag tyckte mycket om Världens sista roman. Alex Garlands bok var det många år sedan jag läste, nästan så länge att jag inte längre minns vad den handlar om, bara att den är febrig, svettig, våldsam och skrämmande vindlande. Jag läste den efter att jag fullständigt svepts bort av hans fantastiska The Beach. Igår kväll visades den (enligt min mening) dåliga filmatiseringen av den, med Leonardo DiCaprio. Ett utmärkt exempel på när det inte fungerar att göra film av en bok. Jag minns att det i stort sett enda som tilltalar mig med filmatiseringen är då Richard flippar ur i djungeln och leker att han är i ett tv-spel. Boken är dock hemskt bra. Och väldigt otäck.
Så för 60 kronor fick jag tre bra böcker. En bra affär. Någon dag snart skall jag och P göra en riktig bokräd. Jag hoppas vi kommer att ha tid att gå runt och peta på andrahandsaffärer. Det är roligt att gå och klappa på böckerna och inte riktigt veta vad som kommer att följa med hem. Det är spännande.

Det är ofta så när jag köper böcker i andrahand; jag köper dem jag redan har och så ger jag bort dem. Jag tror inte att vänner och bekanta bryr sig så mycket om att få andrahandsböcker i present. Jag intalar mig att det är tanken som räknas, jag tycker mycket om att ge bort böcker. Vidare tänker jag lite på BookMooch, som D tipsade mig om för några veckor sedan. Det är en bytesmarknad för böcker. Jag har i alla fall skaffat ett konto där, men inte bestämt om jag skall försöka mig på det. Man måste ju inte skicka sina böcker till andra länder, det verkar som om det finns en del registrerade användare i Sverige med. Jag gillar tanken med att byta böcker.

Dessutom har jag numera Pocket & Prassel i åtanke, då jag spanar på böcker. Vad kan min hemliga bokvän tänkas uppskatta?

(uppdatering, kl 21.23)
Jag öppnade The Tesseract och hittade exakt det där som gör att jag gillar att köpa begagnade böcker; avtryck, märken efter den förre läsaren.
På bokens sista sida finns en text, skriven med bläck, daterat till "16 march, 2000". H*n som skriver, skriver på svenska om att h*n befinner sig i Sydney, det är varmt och svettigt och imorgon skall vederbörande på en intervju för ett jobb h*n inte kommer att ta. Personen upplever sig som mitt i livet, stressad av belut som måste tas. Det är innerligt, verkligt och klyschigt.
Jag läser och fascineras, andlöst. Ett fönster någon annanstans, in i någon annans liv.
... Och min tanke fladdrar, vandrar.

En berättelse om Sverige

Hemma efter ljuvlig helg hos fadren på Östgötaslätten. Mycken mat, mycken natur, en del samtal, glass på Bosses glassbar, vandringar i Domkyrkoparken och Trädgårdsföreningen. Det är skönt att vara hemma. Jag är en av de lyckligt lottade som har två hem. Jag åker hem i varje riktning jag än åker - Stockholm och Linköping.

Jag har börjat läsa Lasermannen - En berättelse om Sverige av Gellert Tamas, hellre än att fortsätta harva om den evigt dånande Pamela och hennes vidrige husbonde. Egentligen måste jag inte läsa den från pärm till pärm. Jag har läst den förr, jag behöver bara friska upp minnet lite. Efter 70 sidor har minnet fått tillräckligt.
Berättelsen om Sverige är intressant på alla sätt och vis. En vän till mig menade att hon tyckte boken är en smula spekulativ. Författaren kan inte veta exakt hur Ausonius tänkte eller agerade i somliga situationer. Visst, det är korrekt, det kan ingen annan än han själv veta. Men detta skriver även Tamas i efterordet, hans bok är inte en absolut sanning, den är en smula modifierad. Det är viktigt att ha i åtanke då man läser. Min åsikt är att Ausonius i Tamas bok får en värdig gestalt, med både de bra och dåliga sidorna representerade.
Emellertid är det en spännande tid att läsa om; det politiska klimatet varvat med Ausonius egna vittnesmål och berättelsen om hans liv och uppväxt. Hur diskursen i folkmun pågick (och fortfarande pågår) om "de där invandrarna", Ian och Bert som påstod att Ny Demokrati inte hade något med rasism att göra, framväxten av VAM... det är så mycket som jag vid tidpunkten var alldeles för liten för att förstå. Det jag minns är fantombilden, löpsedlarna och hur rädda de invandrade svenskarna var för att gå ut. Av någon anledning minns jag också Farstamannen (som överföll och våldtog ett antal kvinnor i grönområden ikring Farsta), jag tror det är för att det var vid samma tidsperiod och båda händelserna spelade på människors rädsla.

Jag känner ändå någon slags empati för Ausonius. Han framstår som en så extremt ensam man. Rubbad, med största säkerhet, javisst. Dock är han inget monster, vilket jag vågar påstå att gärningsmän faktiskt aldrig är, oavsett vad media försöker lura oss till, oavsett vad vi måste dikta upp då vi ställs inför hemska brott människor begår mot andra. När vi måste separera oss från dem. Utanförskap är ett tråkigt och nött ord, men det beskriver bra vad boken handlar om. Fast frågan är väl om det egentligen är så enkelt att Ausonius inte hade skjutit alla de där människorna om han bara fått vara med och leka och hade fler vänner? Ungefär som en lärare till mig sade i högstadiet: tänk om Hitler kommit in på den där konstskolan han ville gå, då kanske Förintelsen aldrig hade ägt rum? Riktigt så enkelt är det nog aldrig.
Språket i boken påminner mig för övrigt om Stieg Larsson jag läste tidigare i sommar. Det är kanske ingen slump att Larssons Mikael Blomqvist läser just Lasermannen i sin stuga hos Vanger.

Jag läser vidare, med fascination och med sorg i hjärtat.

Hemvändande

Efter en helvetisk natt, med vidrigt ont i korsryggen, slukande av Alvedon och vändande fram och tillbaka i sängen, diverse oroligheter och miljarder funderingar, vaknar jag och kliver upp.
Det är regnigt och blött ute, jag tror jag sörjer sommaren och är redan trött på mörkerhelvetet som knappt börjat ännu.
Idag åker vi hem till Linköping en sväng, det skall bli skönt att träffa pappa. Det var alldeles för länge sedan.

Läsandet står still. Jag har ingen ro till det just nu. Det är för mycket annat som blockerar sinnet för tillfället.

Bild: "The end of Orgy"- Jan Saudek. En av mina absoluta favoritfotografer.
Hans bilder är magiska, roliga, fantasikittlande, upphetsande och allmänt fantastiska. I vår nya lägenheter skall jag rama in och hänga upp de affischer med hans foton, som jag köpte i Amsterdam för ett år sedan.

En smula vilse

Överallt startar kurser och utbildningar för människor just nu.
Jag känner mig vilse som inte har ett upprop att gå på, ingen litteraturlista med omöjliga-böcker-som-inte-går-att-få-tag-i att svära över, inget strukturerat läse-schema och avtalade seminarier och föreläsningar att sitta och pimpla Mondos kaffe på.
Det känns sorgligt, som om jag är på avvägar.

Den här terminen är det några resttentor som gäller. Jag skall försöka organisera livet och studiemoralen så gott det går. Om bara D tar med sig Lola till jobbet lite nu och då, så jag kan få lite studiero och kunna sitta på biblioteket, alternativt på SH, ska det nog gå som smort.
Tidigare empiriska studier har visat att undertecknad icke klarar av att upprätthålla studiemoralen i hemmet. Den har en tendens att plana ut och mycket hellre ägnar sig vederbörande åt att gå och fika med vänner, städa under badkaret, spela Wii eller sova.

Flytten kommer närmare. Jag har ännu inte rensat ur förrådet, efter inbrottet. Men flyttkartonger har inhandlats och väntar på att fyllas. El-abonnemang skall upprättas, bredbandsbolag skall bytas och telefonen flyttas.
Vidare bör lastbil bokas och systrar med körkort charmas för att köra, då varken jag eller D har körkort.
Jag har fått reda på vem jag skall överösa med Pocket & prassel nu med, adressaten bor inte alltför långt ifrån mig. Detta skall verkligen bli spännande, just nu är jag smått panikslagen för hur jag skall hantera uppgiften, det löser sig nog.

Hittade förresten Vertigomannens blogg häromdagen. Intressant värre. Jag uppskattar ju Vertigo, då deras böcker ofta appellerar den mer osedliga delen av mig.
Men nu, tillbaka till Pamela och den förbannade dygden!

(Uppdatering, kl 16.35)
Märkligt att när jag postar ett inlägg om vilsenhet består dagens enda kommentar i ett spam med hänvisning till gratis make-up?
Herreminje, bespara mig!!
Nu skall här ner i källarförrådet och rensas. Gratis make-up kan vederbörande spammare köra upp i arslet. Reklam i kommentarerna har jag inte mycket till övers för. Radera!

Kontaktannonser

DN 080212
Originally uploaded by postpretto

Jag hyser en fascination för kontaktannonser. Ja, och dödsannonser. Emellertid är kontaktannonser mer intressanta och fantasieggande.
Det är något som är fasligt spännande med dessa kort formulerade meddelanden, önskemål och krav. "Efterlysningar" eller "Vänner sökes" finner jag oftast vara mest intressanta. Speciellt av det där slaget "Jag såg på dig, du såg på mig. Buss 607 klockan 06.53. Var det bara jag, eller fick vi kontakt? Fika?" Tänk om vederbörande bara lät blicken vandra över passagerarna på bussen, kanske fanns där ingen kontakt alls?
Ibland efterlyses Anita på Birka Cinderella den 27/2 av Rolf: "Förlåt att jag var tvungen att gå, problem dök upp. Hör av dig."

Det finns liksom inget att tillägga, men jag har börjat dokumentera de annonser jag finner intressanta på något vis. Oftast är det de där som står ut lite, som sjömannen som efterlyses på bildens annons. Eller varför inte Gustav från Älvsjö vars pappa dog i Södertälje? Jag funderar ut en alternativ och kanske en smula morbid fortsättning om att pappan inte är så död som de först hade trott. Eller Miss Marple som söker Hercule Poirot, för excentrism och gourmet.
Jag funderar kring vem det är som skriver, vem det är som svarar, om det ibland är någon slags kod?

Annars måste jag pressa igenom Pamela eller Dygdens belöning av Samuel Richardson. P g a ett dödsfall för en tid sedan, missade jag att skriva en hemtenta om denna urtråkiga brevroman från 1740. Handlingen i kort: Pamela är tjänsteflicka hos den ansvarslöse och lättsinnige Mr B. Han uppvaktar henne med diverse skamliga förslag, vilka hon mycket dygdigt avvisar. Ibland kanske han t o m försöker begå regelrätta övergrepp, men Pamela klarar sig undan dessa med dygden i behåll. Alltid denna förbannade dygd!
Till slut friar Mr B, Pamela tackar ja, reser sig över sitt stånd och de lever lyckliga i alla sina dagar. Hon har genom sitt handlande lärt Mr B om god moral och gudsfruktighet. Han verkar i slutet av romanen vara en mer sympatisk karaktär (Även om jag personligen misstror honom eftersom han har betett sig som ett äckligt svin i övriga romanen, pamela å andra sidan har mest varit ett darrande våp som dånar till höger och vänster.). Alltså: om man är dygdig, arbetar hårt och håller på sin moral samt litar på Försynen blir man rik och lycklig.

Hanteringen av odöda

Jag hörde talas om den som en zombiebok. En svensk zombiebok.
Genom att Ajvide Lindqvist tar bort allt äckel med odöda som hungrar efter de levandes kött, paniken och den omedelbara rädslan för att dö, blir boken såpass mycket mer obehaglig. Genom att ta bort detaljen att mänskligheten måste mobilsera det militära och beväpna sig med diverse vapen och tillhyggen för att gå ut och klubba zombies, kan tyngdpunkten av det obehagliga läggas på själva hanteringen. Jag tycker det är intressant med alla bilagor i boken som betraktar händelseförloppet utifrån; här finns tidningsartiklar, sjukhusjournaler, sändningar från Ekot, nyhetsinslag från franska, amerikanska och spanska medier m m. Det blir på något sätt så normalt. Ja, de döda har vaknat, de är tillbaka, de är omlevande (detta beslutas snabbt av en av regeringen utsedd kommission), inte odöda. Vad skall den enhetsstaten Sverige göra åt det? Jag väntar hela tiden på att helvetet skall bryta ut, att de odöda skall kasta sig över de levande och slita dem i stycken, som i alla zombiefilmer jag har sett. En orgie i tarmar, kött och blod.

Boken blir istället snarare en dokumentation över hur man tar farväl, över hur man hanterar förlust av och sorg efter en avliden. Den väcker tankar kring att betrakta döden som en sjukdom, att finna ett botemedel mot den, möjligheten att leva i evighet. Jag tänker på filmer som The Fountain, när jag läser. Att förvara de odöda innanför stängsel i ett gammalt bostadsområde på Järvafältet, dit de levande önskar ta sig in och besöka, till skillnad från att de odöda vill ta sig ut är också det något som kittlar fantasin. Det blir en sann helvetesskildring därifrån, med de odöda som framställs mer som robotar, automater, än något slags mänskligt.

Textmässigt tycker jag om Ajvide Lindqvists språk, jag tycker om humorn som ibland finns mellan raderna, men jag blir besviken då även i Hanteringen av odöda en känd barnvisa figurerar (som en slags trygghet) i en extremt skrämmande och monstruös situation. Samma upplägg finns i Låt den rätte komma in. Det fungerade i den sistnämnda boken, det är endast tröttsamt att samma grepp används i den förstnämnda. En upprepning.
Skall jag jämföra de båda böckerna, var historien om vampyrerna i Blackeberg mer skrämmande, mer drabbande. Hanteringen av odöda kommer mig aldrig inpå livet, jag slukar den från blad till blad emellertid rör den sig makligt genom medvetandet, men den lämnar inga större spår då helvetet slutligen bryter ut i Stockholms län.

Affektion och bokmärken

Jag kom att tänka på bokmärken och hur jag läser böcker.
Den största förändringen som skett, i och med att jag började studera, är att jag verkligen använder böckerna numera. Min kurslitteratur är alltsomoftast fullklottrad med egenhändiga anteckningar i blyerts, små post it-lappar i olika färger, understrykningar med lysande neon. Detta har nu smittat av sig även på det skönlitterära. Numera gör jag hundöron, markerar vackra passager med blyerts, kladdar ner tankar, hjärtan, smileys, vad som helst.

Jag använder gärna bokmärken, om jag har några fina att tillgå; det blanka I-or-bokmärket i plast med mitt namn på som jag fick av Å i födelsedagspresent tillsammans med Den vilda bebiresan (jo, jag har en fäbless för barnböcker och i synnerhet barnböcker med mycket bilder), det lilla silverfärgade i metall jag fick av D (mer som ett smycke än ett bokmärke), de vackra bokmärkena i tyg som ser ut som persiska mattor, köpta på Stockholms stadsbibliotek för många år sedan. Annars går gamla konsertbiljetter bra, ofta blir de kvar i böckerna då de är färdiglästa. Jag finner dem många år efteråt och minns spelningen och känslorna medan jag bläddrar i boken. Jag konstaterar att jag vill ha fler bokmärken. Det finns ju en uppsjö av vackra och roliga sådana. Jag har för få.

Jag älskar mina böcker och använder dem som de älskade ting de är. För några år sedan brukade jag t o m plasta in mina pocketböcker i självhäftande plast. Nu gör jag inte det, jag finner det charmigt med slitningen, under förutsättningen att jag gjort den själv. Den har bara varit hårt älskad. Den har fått bokmärken av affektionen.
Några gånger har det hänt att jag lånat ut böcker till vänner och fått tillbaka dem i väldigt mycket sämre skick. Då blir jag heligt förbannad. Även om det "bara" rör sig om en pocketbok, kommer den tillbaka till mig med fransiga hörn och vågiga blad ser jag rött. Ibland finner jag mig själv uppmana dem jag lånar ut böckerna till att de skall vara rädda om dem. Vid sådana tillfällen känner jag mig som en gammal tant. En gammal lite småsur bibliotekarie-tant. Fast en sådan kommer jag väl bli så småningom, fast minus den massiva surheten.

Pocket&Prassel 2.0

Jag har beslutat mig för att vara med i Pocket & Prassel 2.0 som anordnas av En bok om dagen. Det verkar verkligen vara en rolig idé och jag uppskattar påhitt av detta slag. Det är ett avbrott i vardagen, en möjlighet att dela sin entusiasm med någon annan. Det är ett sätt att komma över böcker som jag säkert inte skulle komma på tanken att skaffa själv, det är en nyfikenhet och en förväntan. I enlighet med instruktionerna skall jag publicera svaren på frågorna som skickades till mig i ett mail.

Här är frågorna och mina svar på dessa:

* Vilken genre är du mest förtjust i?
Det är svårt, jag gillar det mesta. Samtidsskildringar, mer teoretiska och vetenskapliga böcker, undersökande journalistik, skräck, fantasy, biografier och memoarer. Poesi, dramatik går också bra. Mycket sällan/snarare aldrig deckare.

* Favoritförfattare? Har du redan allt som författaren har skrivit..?
Chuck Palahniuk, Joyce Carol Oates och Kerstin Thorvall. Jag har inte allt som någon av dessa författare skrivit.

* Vilka författare är du nyfiken på och har lust att läsa?
Paul Auster, Jonathan Safran Foer, Sjöwall/Wahlöö, Torgny Lindgren

* Vilken genre vill du absolut inte läsa?

Deckare/kriminalromaner. Med undantag från Sjöwall/Wahlöö då.

* Vilken författare vill du absolut inte läsa?
Marian Keyes, Paolo Coelho, Mia Törnblom, Khaled Hosseini

* Letar du efter någon/några böcker som du vet (eller tror) har kommit i pocket, men som inte går att få tag på via bokhandeln längre? Vilka böcker gäller det – och skulle du i så fall tycka om att få dessa i läst skick?
Jag söker Anteckningar från källarhålet av Fjodor Dostojevskij, men om den någonsin funnits i pocket vet jag inte. Annars söker jag Det var vi som var Mulvaneys (We were Mulvaneys) av Joyce Carol Oates och Världen som vilja och föreställning av Arthur Schopenhauer.
Jag har inget emot att få redan lästa pocketböcker.

* Skulle det kännas ok att få flera begagnade pocketböcker (i trevligt skick!) istället för en ny, i något byte?
Javisst, bara de inte blivit badade eller är såpass skadade att de knappt håller samman. Jag har inget emot begagnade böcker, detta gör dem bara mer intressanta.

* Läser du andra språk än svenska?
Ja, gärna engelska.

* Är du tedrickare eller kaffedrickare? Någon speciell smak som du gillar?
Jag dricker både te och kaffe. När det gäller te, dricker jag gärna lösviktste, gärna rött, gärna kryddigt. Kaffe är gott om det är starkt, fast med mjölk i.

* Vilken slags godis gillar du?
Choklad och lakrits. Mörk choklad eller ljus choklad, salt eller söt lakrits.

* Gillar du naturgodis; nötter, torkad frukt och liknande?
Oh ja, nästan godare än vanligt godis.

* Är du allergisk mot något (t.ex. nötter, gluten, mjölk…)?
Inte allergisk, men vegetarian sedan många många år. Godis bör alltså inte innehålla gelatin. Mjölk går bra.

Bokstaven T - Kerstin och en utskällning

Jag känner mig lite mätt på utmaningen just nu, men det är väldigt bra tidsfördriv på arbetet.
Bokstaven T är på tur, ett verk och en författare skall halas fram ur skjortärmen.
Jag väljer The alchemist av Paolo Coelho.
Och nej, nu kommer här inte skrivas en massa lovord om denna bok (som uppenbarligen sålts i 30 miljoner ex). Den var verkligen det segaste och mest överskattade skräp jag läst. Santiago är herden som jönsar land och rike runt och skall finna lyckan, lära sig om "världssjälen" och om passionen och kärleken. En vacker tanke finns om att man skall följa sitt hjärta, javisst. Men gudars så segt och tramsigt. Det var faktiskt så tråkigt att jag lade boken ifrån mig till slut. Jag har ännu inte läst klart den och jag kommer förmodligen inte att göra det heller.
Och nej, 30 miljoner sålda exemplar säger egentligen ingenting. Det är verkligen inte bättre litteratur för det.

Kerstin Thorvall är en av mina favoritförfattare (här kommer en kärleksförklaring). Som en kritiker skrev: "Den kraft hon förmedlar möter man alltför sällan i litteraturen... Jag är glad att Kerstin Thorvall aldrig blev en snäll dotter, trogen hustru eller präktig moder."
Hennes självbiografiska böcker har alltid fascinerat mig, livet som skildras i dem. Det är någon slags tyst triumf i hennes sätt att beskriva nätterna hon rymde till hotell, från make och barn. Inte nödvändigtvis för att träffa någon där, men bara för att få göra något för sig själv. För att hon kände sig så kvävd i hemmet. Hur hon bryter mot alla regler, långt före sin tid. Hon lever livet till max, med allt vad det innebär och samtiden förfasas över hennes handlingar. Hon beskriver i Det mest förbjudna hur hon som 50-åring jagar riktigt unga män för lustens skull, hur hon ibland t o m försörjer dem för att de ska stanna kvar. Hon är den som tager, hela tiden.
Det som är mest intressant är att allmänheten nog inte skulle blivit så upprörd, om det inte var för att hon gjorde allt detta i total nykterhet. Kerstin Thorvall beskriver hur hon aldrig druckit en droppe sprit i hela sitt liv, att hon alltid var rädd för "fyllegubbar". Hon har valt att leva sitt liv som absolut nykterist. På något vis är det en förmildrande omständighet om en person är onykter. Då kan man inte hjälpa det. Man behöver inte stå till svars på samma sätt.
Det är just detta som jag upplever är så häftigt med Kerstin Thorvall. Här finns inga förmildrande omständigheter. Hon är ett uppror mot mamma, mannen, klassamhället, Gud och den allmänna meningen.

Inte minst när hon skriver om alla sina älskare hon haft och verkligen pekar på att man visst kan ha en sexualitet fast man är "en gammal kvinna".
Säger man att man uppskattar Kerstin Thorvalls böcker får man höra att man gillar "tant-snusk". Det sägs med ett leende och hyfsat degraderande. Detta anses tydligen inte som god litteratur, trots Moa Martinson-priset hon fick för trilogin om Signe.
Detta var något som allmänheten och kritikerkåren hade mycket svårt att ta. Det öppna berättandet, bekännelseromanens form, gjorde henne till en av 70-talets mest utskällda författare. Ulf Lundells Jack (som kom ut samtidigt)blev däremot korad till generationsroman. Det var stor litteratur, Kerstin Thorvall var bara en snusktant med för många neuroser. Kvinnorörelsen stod inte heller bakom Thorvall, då man ville uppmuntra bilder av starka och självständiga kvinnor, inte sådana som Thorvall gav gestalt åt - som nakna låg och grät efter alkoholiserade och otrogna män i deras hall.
Gång på gång återkommer detta i hennes böcker: barndomen med en sinnessjuk far, rädslan för fyllegubbar, övergreppen från fadern, relationen till modern, arbetet som modetecknare på en tidning, misslyckandet som maka och mor, barnen, hotellrummen, männen. Och givetvis ångesten och samtalen med psykologerna, det som modern fruktar är arvet efter fadern. Resorna till Afrika och runtom i övriga världen för att laga sig själv och givetvis, dansen. Nödvändigheten i att dansa.

Numera är hon 83 år gammal och har skrivit en del kolumner för Aftonbladet. Kolumnerna spänner från att hur det är att bli gammal, att vara ensam och sitta och vänta på hemtjänsten, men även om önskan efter närhet, om en önskan, som hon uttryckte det en gång "att vilja sitta trångt med någon". Även om kvinnomisshandel och om fördomar.
Skall jag rekommendera något riktigt suveränt av Thorvall väljer jag att lyfta fram När man skjuter arbetare..., den första delen i trilogin om Signe.
(När jag lagt in länken till Aftonbladet märkte jag att man som icke-betalande inte har tillgång till att läsa kolumnerna. Värdelösa Aftonbladet.)

Bild: Skriver man uppsats om ett verk skall man alltid bära det med sig, sade min föreläsare. Jag tog honom på orden och bar med mig Kerstin överallt, under vt 2007. Här, för en öl på Carmen.

Porr, horor och feminister

Alldeles för lång tid efter alla andra läste jag Porr, horor och feminister av Petra Östergren. I den presenterar författaren det svenska prostitutions- och porrmotståndet inom feministrörelsen och dessas argument mot porr och prostitution.
Det jag verkligen gillar med den här boken är att den är enkelt skriven. På ett lättförståeligt språk behandlar Östergren Barnard-konferensen, sex wars, radikalfeminism, Gayle Rubins sexuella värdehierarkier o s v. Tidigare har jag läst allt detta, men oftast då i småsnåriga källtexter, som kanske människor som inte befinner sig i den akademiska världen kommer sig för att läsa i vanliga fall. Av egen erfarenhet vet jag att jag då rakt inte skulle ha läst dem om jag inte haft en pistol mot tinningen så att säga, avhandlingar och liknande är sällan något som kittlar det litterära sinnet.

Jag tänker inte ha någon lång utläggning om vad jag personligen tycker om pornografi, prostitution, sexarbetare, sexualmoral och radikalfeminister. Men jag vill ha sagt att detta är mycket intressant. Litteratur som rör till, som tvingar mig att ifrågasätta vad jag tidigare tyckt är sannerligen roligt att läsa. Jag har sagt det förrut och jag säger det igen; ju mer jag läser, desto mer lär jag mig, desto mer måste jag tänka i nya banor. Det är intressant att med nya ögon följa sina egna faser, inomden feministiska rörelsen. En början med separatistiska kvinnocaféer i Linköping, mot Stockholm och möten på Antippa, 8 mars-demos och "krossa patriarkatet", en vägran att låta sig underkuvas samma patriarkat och att visa motståndet genom att vägra smink och rakning. När jag ser tillbaka på detta, ler jag. Jag ser att jag hela tiden rört mig uppåt, ju mer jag läst och analyserat, desto mer har jag varit tvungen att tänka om mina argument. Om detta har jag ordat förr.

Men jag tycker att det är rätt intressant vad det är för smygpuritansk sexualmoral som kommer till uttryck i det här feministiska motståndet. Diskursen kring dessa ämnen belyser verkligen vilka föreställningar som finns om vad som är en normal sexualitet. Att ha sex mot betalning är inte normalt, att ha sex utan kärlek och med olika partners är inte heller helt normalt. Jag tänker på den i det närmaste moralpanik som råder gällande ungdomars sexualvanor (å andra sidan tänker jag att just detta säkert är en ständigt återkommande moralpanik, över tid och mellan generationer. Ungdomen är väl alltid på väg mot undergången?). Kvinnor som arbetar med att sälja sex stigmatiseras å det grövsta, bara de allra värsta exemplen (de kvinnor som säljer sex för att få råd med droger, för att de varit utsatta för övergrepp etc.) får komma till tals i det offentliga rummet och på så sätt sätter man en tydlig ram. De kvinnor (för det rör sig i Östergrens bok bara om kvinnor) som har positiva erfarenheter av arbetet, tystas. Jag kom, då jag läste, att tänka på Tanja Suhininas blogginlägg, där hon berättar att hon blev inbjuden att tala på Göteborgs stadsbibliotek om sin bok Phonephucker. Dock avbokades besöket och det är ju väldigt talande för hur den "korrekta" attityden skall upprätthållas: "Du blir nästan 'den lyckliga horan', om du förstår...
Vi är ett bibliotek, vi har liksom en bildande funktion och det här skulle ju bli som reklam. Det är för positivt."

Jag konstaterar att debatten måste onekligen nyanseras, tiden rör sig framåt hela tiden, vi måste följa med. Bort från det essentialistiska snacket att kvinnor är menlösa, försvarslösa våp och män är sexuellt aggressiva odjur som inte får retas sexuellt för att då blir de galna och förgriper sig på alla kvinnor de ser. Att kvinnor alltid är objekt som handlas med, att män alltid är handlande subjekt.
Vi måste lära oss att skilja på begreppen (sexarbete, trafficking, prostitution etc), vi måste lita på att de positiva rösterna är sanna. Petra Östergren är en tänkvärd röst i bruset, om man ids ta sig tiden att reflektera även om det är svåra frågor.
Efter boken är jag glad, upprörd, diskussionssugen och upprymd. Fler tankar än dem jag redogjort för här, finns. Det skulle bli en hel avhandling om jag skulle redogöra för precis alla tankarna. Just nu snurrar det bara och jag rekommenderar alla att läsa Östergren, eller varför inte Queersverige, en antologi sammanställd av Don Kulick.

Bokstaven K

Bokstaven K, sommaren går mot sitt slut, jag läser om porr, horor och feminister och fascineras. Och svär jag över att jag inte börjat packa inför flytten ännu.
Nya hunden Lolita Maria Carmencita Gomez (läs: Lola) har varit med på utomhusbio igårkväll i Tantolunden. Marie Antoinette visades, regi Sophia Coppola. Det var andra gången jag såg den, jag gillar krocken mellan det gamla och det smått överdrivna modet och den nya musiken.

Utmaningen kändes klurig för den här gången. Jag väljer att koncentrera mig på verk och författare jag vill ha mer av.

Sarah Kane var en engelsk dramatiker vars pjäser jag verkligen skulle vilja se. Som det är nu har jag bara läst hennes Samlade pjäser. Hon räknas som en av 1990 och 2000-talets viktigaste dramatiker. Under sin livstid skrev hon fem pjäser och ett kortfilmsmanus. I boken finns dock endast pjäserna med.
Sarah Kane anses nyskapande med sin dramatik i och med att hon tänjde på gränserna för vad som är teater och vad som är möjligt att spela upp på en scen. Hennes pjäser innehåller mycket sex, blod, död, ångest, övergrepp. Det är tydligen en otroligt känsloladdad upplevelse att se hennes pjäser. Det blir både en inre och yttre upplevelse som tillsammans bildar en effektfull och drabbande helhet, vittnar teaterkritiker om. Fascinationen för teatern som konstform låg i att teatern är ögonblicklig, den har liksom inget minne och skapar därför sådana starka bilder som bränner sig fast i människors sinnen. Sarah Kane menade att det inte finns något som inte kan gestaltas på en teaterscen och hon regisserade ofta sina pjäser på egen hand.
Jag har aldrig sett en pjäs av Sarah Kane, men för lite mer än ett år sedan spelades hennes Fedras kärlek på en teater här i Hufvudstaden. Jag hade dessvärre ingen att gå med, eller ro att gå heller för den delen. Jag vill minnas att jag var inne i ett b-uppsatsarbete.
Det är inte säkert att jag skulle orka med att se en pjäs av henne i alla fall. Efter att ha läst hennes Samlade pjäser tvivlar jag på det. Det är så mycket smärta, så mycket ångest.


Antologin Könskrig (red: Elin Alvemark och Tove Leffler) köpte jag för ungefär ett år sedan. Det är en samling texter om kön, klyschor och sexuell praktik, det handlar om relationer, sex och normer.
Det skall visst vara lite som Fittstim närmare ett decennium efter. Somliga jämför den även med Susan Faludis Ställd, jag vet inte om detta kanske grundas på att många av skribenterna är män? Dock har jag inte hunnit med att läsa den ännu. Det står fortfarande i bokhyllan och väntar.

Coraline

Natten sänker sig över vardagsrummet där jag tillbringar nätterna på arbetet. I köket kokar vatten i en liten rostfri kastrull, till pulverkaffet. Jag dricker det starkt men med mycket mjölk. Till detta tunnbrödsknäcke med lite smör. Tiden går så långsamt om natten. Som alltid manar natten till många tankar och jag blir lätt sömnig av att sitta och läsa i timmar.

Jag läste några korta ord på Neil Gaimans blogg om arbetet med filmatiseringen av Coraline och såg även några klipp ifrån nämnda film. Det såg ok ut, faktiskt. Jag fick lite dockteaterkänsla, även om jag misstänker att filmen säkerligen inte kommer att vara lika kuslig som boken, där de suggestiva illustrationerna av Dave McKean samverkar mästerligt med Gaimans skeva berättelse. Men, det blir säkerligen en bra film. Gillar man Tim Burtons animerade filmer, gillar man säkerligen Coraline.

Jag har upptäckt ett litet minus med LibraryThing. För att kunna lägga till fler än 200 böcker måste man betala. Därefter får man lägga till obegränsat med böcker under ett år (jag antar att denna avgift sedan är löpande per år).
Det rör sig inte om mycket pengar, men det är ändå en smula irriterande. Jag låter inte detta hindra mig, det rör sig ju ändå bara om ca 65 kr/år och det är ju trots allt en förträfflig tjänst de tillhandahåller. För 65 kr skulle jag med största säkerhet, på ett år, bara köpa tuggummi i allafall.

Bild: Ur engelska upplagan av Coraline, illustration av Dave McKean.

Revidering av tidigare åsikt samt skräck och film

Ok, jag tar tillbaka mina ord. Jag reviderar min åsikt. Jag skall försöka att inte vara så fördömande om svensk film.
Jag tror (och hoppas) att filmatiseringen av Låt den rätte komma in blir bra. Jag frångick mina principer och såg trailern. Jag vill sällan se minsta glimt av filmer i förväg, jag vill helst vara blank då jag går in i biosalongen. Filmfestivaler brukar vara bra för det, då har jag sällan så stora förväntningar. Om det inte är någon grymt upphaussad film förstås, som förra årets Control.
I trailers brukar man dessutom få se det mesta av filmen, på bara några sekunder, vilket ju kan grunda för ett rätt omfattande antiklimax då man väl ser filmen i fråga. Nu såg jag i alla fall trailern, läste lite mer om författaren och boken och ja, jag väntar med spänning. För jag måste sälla mig till skaran som hyllar Lindqvist. Boken är kuslig, för att den är så normal. Det som sker i handlingen ligger så nära det egna normala livet. Läsaren kan identifiera sig med många av karaktärerna, kanske t o m med vampyren Eli, som ändå inte är en helt sympatisk litterär gestalt. Att vara ensam är nog en känsla vi alla vet hur det känns. Alla kan väl minnas hur det var att växa upp, att gå i skolan. Alla som inte har erfarenhet av mobbing, kan säkerligen tänka sig in i hur det skulle kunna vara?
Det är just detta som gör att jag tycker så mycket om boken.

Vidare bör tilläggas att jag säkert kommer att bli jätterädd, jag är väldigt mörkrädd till att börja med. Jag älska att se diverse skräckfilmer, med speciell fascination för zombiefilmer. Men, jag blir verkligen jätterädd. Inte så att jag skriker högt eller så, men jag får för mig saker. Jag har så att säga en livlig fantasi. Jag tycker inte om att vara ensam, om jag har sett en skräckfilm. Att bara gå in i ett mörkt rum är otänkbart.
Första gången jag spelade Resident Evil 4 på vårt Wii, drömde jag om grepfarbröder och sov med tänd lampa fastän D var hemma och sovi sängen bredvid mig. Alwilda förklarar förresten här alldeles utmärkt om mörkerrädslan.

Jag läste en intressant bok då jag skulle skriva min c-uppsats om Coraline. Skräck som fiktion och underhållning av litteraturforskaren Yvonne Leffler, tar upp skräckfiktionens berättartekniker och dess estetiska underhållningsvärde. Hon gör avstamp i de engelska gotiska romanerna, vidare till analyser av bl a Stephen Kings Varsel och tar oss med in i filmvärlden med vidare analyser av bl a Halloween. Det är mycket intressant att läsa om, även om jag vid tiden för uppsats-skapandet, läste boken in absurdum. Numera har jag problem att se en skräckfilm utan att ha Lefflers bok i bakhuvudet.

Let the right one slip in

Det är en sådan ensamhet och smärta i Låt den rätte komma in. Och det är också väldigt mycket nostalgi; att köpa styckgodis i kiosken och få dem i en liten påse, rubiks kub, Dallas och så vidare.
Det enda frågetecknet är om Åhléns verkligen fanns 1981. Vad jag minns från när jag var liten hette det Tempo, fram tills 1985 eller däromkring.
Det var länge sedan jag läste en bok med vampyrtema, senast var väl när jag i 17-årsåldern läste Anne Rices Vampyrkrönika. Nu såhär i efterhand kan jag inte förstå vad det var jag såg i de där böckerna, de är inte speciellt bra. Kanske var det bara så att de passade livet just då, när jag var allmänt svart och svår, i bekantskapskretsen vampyrlajvades det (något som jag aldrig fastnade för, även om jag säkert skulle ha varit en utmärkt Toreador), jag hade läderrock och vitt smink.
I och med att jag läser Låt den rätte komma in, kommer jag också att tänka på den gamla filmen The Lost Boys. Kanske främst för scenen i boken där Eli kommer till Oskars fönster och vill komma in, men måste bli inbjuden först. Det är en nästan exakt likadan scen i The Lost Boys också.
Jag tycker också mycket om alla citaten som ramar in varje del av boken. Jag tycker om de litterära blinkningarna. Jag tycker om den stilla smockan mot sensationsjournalistiken.
Jag tycker om porträtten av somliga personer, som t ex receptionisten på Danderyds sjukhus,som fantiserar fram personligheter som hon sedan applicerar på de människor hon kommer i kontakt med.

På det stora hela kan jag säga att jag är över förväntan nöjd med boken, jag har dragit mig för att läsa den just för att det är en bok som handlar om vampyrer. Det är något som hör barndomen och ungdomstiden till, på något vis. Den tiden då jag läste mycket Stephen King och Whitley Streiber.
Med skepisis tänker jag på filmatiseringen av Lindqvists bok, jag betvivlar att man kommer att få fram Oskars inre värld speciellt bra på en filmduk. Men å andra sidan är jag ju allmänt skeptisk till svensk film, så kanske är jag inte rätt person att spekulera.

Annars lyssnar jag på Morrissey idag och umgås med den nya grisgrodan till hund - Lola.
Elliott, den förra jourhunden, flyttade idag till Linköping och kort därefter fick vi hand om en ny jourhund. Vi överväger nu om vi skall ha kvar Lola på heltid, eftersom hon verkar så bra att ha att göra med.

LibraryThing

Några få ord ur Selma-manifestet fastnar hos mig, då jag lämnar von Trier och hans filmer:
Glädje är inte att leva...glädjen finns så att vi kan stå ut med livet.
Det är något hos mig som blinkar Kristina Lugn, när jag läser dessa ord. Det är en djup sorg, men med ett stråk av hopp.

Det trycker bakom ögonen inatt och fingrarna känns stumma mot tangenterna. Fläckvis ser jag ingenting, det flimrar bara. Jag är trött efter snart tre nätters arbete, på raken.
Jag hittade häromnatten LibraryThing. För mig som är förtjust i att katalogisera och göra upp listor på saker är det hemskt roligt. Här kan jag med hjälp av t ex Amazon eller Libris, söka upp böcker jag har hemma i bokhyllan, katalogisera dem och skriva recensioner, om jag känner för det. Komplett med omslag (finns inte omslaget till boken man har kan man enkelt ladda upp det, stämmer inte omslaget på sökresultatet kan man också ladda upp det korrekta omslaget), fritt valda taggar och ISBN-nummer (så att det blir exakt rätt utgåva. Jag kan alltså skapa mitt eget bibliotek och med lätthet visa andra detta bibliotek. Givetvis kan jag också hitta andra människor som har samma böcker i sina bokhyllor.
Jag fastnar på LibraryThing eftersom jag har långa nätter på jobbet, jag har inget bättre för mig med andra ord. Ändå är det ett rätt roligt verktyg, speciellt eftersom man kan använda sig av Libris när man söker böckerna. Hellre än att ha en lång lista över alla böcker jag läst eller har i bokhyllan, hänvisar jag till en länk. Smidigt!
Jag är inte helt hemma på alla funktioner ännu, men det verkar onekligen lovande. Ropen skalla, egen LibraryThing åt alla!!

Vidare har jag börjat läsa Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist.
Titeln är ju en Morrissey-låt, Let the right one slip in. Bara en sådan sak!
Den verkar lovande,smärtsam utan tvekan. Fler reflektioner senare.

Avgörande

Den 4 augusti 1995.
Dagen var stekande het, minns jag. Kvällen innan hade jag varit ute med min syster och hennes vän.
Min systers vän färgade mitt långa hår med henna i sitt badrum, jag fick låna små droppar av hennes tunga patchouli-parfym. Den där dagen har fastnat i mitt minne som en dag då jag fann mig själv stå på randen till ett annat liv. Långt bort från hemstaden, föräldrar, vänner.
Vi hade suttit på balkongen på Kungsholmen, i solen och druckit vin, jag hade fått vin att dricka som en vuxen, jag hade fått följa med ut på krogen trots att jag bara var 16 år. En pakt slöts mellan mig och storasyster: säg inte ett knyst om detta till mamma! Aldrig. Inte ett ord.
Morgonen däpå vaknade jag med syster i hennes breda säng i den lillalilla lägenheten, en skummig smak i munnen.
Vi tog oss ut till Djurgården och Sjöhistoriska för R.E.M. med förband Radiohead. R.E.M. var givetvis en stor upplevelse, den första riktiga spelningen jag var på, inlindad i nostalgins dämpade ljus. Innan den här dagen hade jag mest tyckt att Radiohead var ett gäng töntar, fy vad dåliga de var. Men ihopträngd med alla andra framför scenen togs jag med storm av Thom Yorke och Radiohead, som just släppt The Bends. Jag tror aldrig jag har sett ett bättre förband.

Sedan 1995 känns det som att R.E.M. har stått hyfsat stilla, de låter ännu i stort sett likadant som de alltid gjort, men Radiohead har stadigt rört sig framåt. Utvecklats. Alltid med nerverna på utsidan, alltid med mitt hjärta som blir för stort för bröstkorgen varenda gång jag hör dem, varenda gång jag ser en spelning med dem. Och det har ändå blivit några (kanske fem?) gånger genom åren. Jag trodde det var sista gången nu på årets Roskildefestival. Jag var inte jättepeppad att se dem, då jag och M gick mot Orangea scenen medan mörkret sänkte sig över oss.
Två timmar senare stod jag där igen, med gåshuden under kläderna, och lungorna imploderade.

Inatt lyssnar jag på Radiohead och videon till Street Spirit (fade out) är fortfarande lika vacker som jag minns den från den tiden då MTV fortfarande gick att se på.

Mitt hemliga liv

Solen skiner från en blå himmel. Sanden känns het under fötterna, medan jag springer genom öknen. Ja, det är varmt, svettdropparna stänker ner i sanden medan jag springer.
Jag slår till en box, ut poppar en röd svamp som jag äter och växer till dubbla storleken. Jag hittar gyllene mynt lite här och var.
Jag springer vidare och plattar till en Goomba, ilsket stirrande på mig med kritvita tänder. Lite som en bulldog korsad med en svamp.
Lakitu slänger Spiny Eggs från ett moln på himlen, de slår i marken omkring mig och kläcks till taggiga varelser. Jag råkar få en på mig och krymper tillbaka till lill-jag igen. Skit!! Jag kastar mig upp på Lakitu, knuffar ner honom och stjäl hans moln. Sucker, ät bajs!!
Jag stiger högt mot skyn och fångar rikedomar. Utsikten över den vidträckta öknen är magnifik. Långt bort syns palmer och gigantiska pyramider. Plötsligt vittrar molnet sönder under mina fötter och jag faller neråt... ner,ner, rakt i tandprydda käftarna på en gigantisk blomma som slukar mig med hängselbyxor, keps, mustasch och allt...

D kom hem tidigare från jobbet i måndags eftermiddag. Jag vaknade och stapplade yrvaken ut i köket där han lämnade över ett paket. Jag förstod ingenting. Paket till mig?Jag kliade mig i ögonen och öppnade.
I paketet låg ett nytt Nintendo DS Lite och två spel; New Super Mario Bros. och The World Ends with You. Samt ett svart och rosa fodral, att ha konsolen i. Tyvärr var de helrosa konsolerna slut, talade D om. Det fick bli en svart. Ingen var gladare än jag för det färgvalet.

Så, på jobbet inatt gör jag ovanstående: äter svamp, färdas i kloaker och slår sköldpaddor på käften. Och apropå Super Mario Bros, kolla här. Inte för att jag skulle vilja ha det så hemma, men det är ändå fräckt!
Har även fått ett tips via Bokhora. Tori Amos-låtar tolkade i serieform! Jag blir också sjukligt exalterad och måste beställa Comic Book Tattoo Tales snarast möjligast!

"Här - Danmark, utskitet av kalk och vatten..."

Lars von Trier. En märklig men absolut begåvad man.
Jag minns när jag för första gången stiftade bekantskap med dansk film över huvudtaget. Det var sent en höstkväll år 2000 i ett studentrum i Haninge. Filmen var Tomas Vinterbergs Festen. Den var som ett slag i magen, filmad med skakig handkamera men med en briljant intrig som definitivt skiner igenom den gryniga bildkvalitén. Att se Christian göra upp med sin gamle patriark till far, på dennes 60-årsfest är filmskapande av stora mått.
Tidigare hade jag aldrig sett någon Dogme-film (även om jag varit nyfiken på ovanstående Triers Idioterna, som faktiskt gjordes efter Festen). Enligt tio regler/dogmer (som behandlar bla a ljus, ljud och kulisser) skall filmen skapas. Dessa regler formulerades av Tomas Vinterberg och Lars von Trier och har resulterat i en rad dogme-filmer från olika länder, men främst från Danmark. Sedan dess är jag fullkomligt såld på konceptet. Och på dansk film överhuvudtaget. Och alldeles definitivt på filmer signerade Lars von Trier.
Så nu läser jag Trier om von Trier , det är intressant att läsa om hans fria uppväxt (vad nu frihet betyder i sammanhanget, von Trier verkar uppenbarligen varit ett mycket neurotiskt barn), men desto mer intressant är att läsa tankar kring hans många filmer. Det är mycket ord som jag inte förstår, som behandlar filmtekniska ting, men det gör inget.
Till mina favoriter av von Trier hör serien Riket, Breaking the waves och Idioterna. Dancer in the Dark etsade sig fast i hjärtat och jag minns att den påverkade mig såpass att jag plötsligt grät otröstligt, då jag kom ut från biografen. Jag har ännu inte sett om filmen, trots att den är så bra. Likaså Dogville måste lovordas, speciellt för lösningen med kulisserna, de uppritade husen på studions golv. Det är så effektfullt!!
Med spänning väntar jag på hans nya film Antichrist.
Vidare har Stig Björkman också gjort en intervjubok med Joyce Carol Oates. Anteckning till jaget: se till att läsa denna.

Annars fortsätter det regna idag, att sova bort dagen för att orka jobba inatt, kommer inte vara ett problem.

2 x 2 = 5 (Bokstaven A)

Nyheten om Solzjenitsyns död får mig att tänka på Sovjet, Gulag, dissidenter, anarkister och arkebuseringar 0ch skenavrättningar. Från detta känns steget inte långt till Fjodor Dostojevskij vars roman Anteckningar från källarhålet jag vill lyfta fram när Malins utmaning kommit fram till bokstaven A.
Det är mörkt och fuktigt i berättarens källare, där han ligger ensam och spottar ur sig hat och vrede. Han som ligger där nere självmant och krälar eftersom "lidandet – det är ju roten och upphovet till ett medvetet tänkande". Fast den där mannen nere i hålet ljuger också, han är om inte annat ambivalent för han vill egentligen ha något annat än sitt källarhål och det är simpelt (?) nog kärlek, andra människor.
Boken behandlar existensiella frågor om bland annat förnuftet och viljan om förhållandet mellan dessa, den behandlar kärleken, lidandet... teman som tydligen är återkommande i Dostojevskijs författarskap. Allvarligt talat har jag bara läst Anteckningar från källarhålet och Brott och straff, men jag gillar skarpt berättandet, det kyliga och kalla, det smutsiga. Mer Dostojevskij skall det bli, när tid finnes.
"Ack mitt herrskap, vad blir det för sorts egen vilja när tabeller och aritmetik kommer med i spelet, när det enda som gäller är att två gånger två är lika med fyra? Två gånger två blir även utan min vilja fyra. Och det kallar ni fri vilja?"
Jag tror att det jag gillar bäst med boken är rubbandet av det förnuftiga, ifrågasättandet av den egna och fria viljan. "Jag kan gå med på att två gånger två är fyra är utomordentligt och lovvärt, men om man nu ändå ska lovprisa så kan två gånger två är fem ibland vara något synnerligen trevligt!"
2 x 2 =5. Det fastnade verkligen hos mig. Jag var slagen med förvåning hur mycket jag verkligen uppskattade den här boken (och resten av ryssarna vi läste; Tolstoj och Gogol). Dessutom är titeln på andra delen av boken (Med anledning av den blöta snön) så andlöst vackert. Jag kan inte förklara varför den tilltalar mig så, det är bara så vackert.
Skulle någon därute ha ett exemplar av ovanstående bok och kanske tycka att den är så hemskt vedervärdig att vederbörande vill bli av med den; sälj den till mig. Basta!!

Stina Aronson är (var) en författare jag vill läsa mer av. Jag köpte hennes Feberboken: stoffet till en roman på textmässan på Kvarnen 2005, en gammal kursare till mig ligger bakom Rosenlarv Förlag. Givetvis var jag tvungen att köpa en bok av dem, vid deras bord.
Boken är skriven under pseudonym på tidigt 30-tal och känns som om den skulle kunna vara skriven nyss. Språket är febrigt, ambivalent, fullt av känsla och liv utan att för den skull bli löjligt. Det är en rätt kort roman (delvis självbiografisk om författarens förhållande med Artur Lundkvist, en av De Fem Unga) som behandlar kärleken, erotiken, om hur kärleken är en kraft som hotar att slita sönder själen:

Kvitt honom måste jag bli, eftersom han betyder ett beroende som utarmar och förtrycker mig.
Till att börja med ska jag låta bli att besvara hans nästa brev (som kanske aldrig kommer). Inte svara. Det blir första spadtaget. Jag ska gräva mig ut. Fri, fri, o mina lungor befria er, häv er, andas, grip tag i luften.

Vidare har jag läst klart Stieg Larsson. Handlingen i Män som hatar kvinnor gör skäl för titeln. Mitt omdöme om detta verk är att den var ok, jag förstår att svenska folket greps av smutsen och det morbida som handlingen utgör. Med avsmak (och skräckblandad förtjusning?) måste vi betrakta dem som framstår som monster, vi måste ha någon vi kan göra till ett monster. MIna tankar efter att ha stängt boken, går till Joseph Fritzl och hans så kallade källarfamilj. Ett monstruöst brott mitt ibland folket.
Men, jag irriterade mig mest på Lisbeth Salander, jag tycker inte hon är speciellt häftig eller tuff. Jag vet inte varför. Nåväl. Nu är den läst och jag rusar vidare mot Trier om von Trier - samtal med Stig Björkman.
Och för er som gillar Alice i Underlandet, titta här. Det är oslagbart.

196 sidor senare

196 sidor in i Män som hatar kvinnor irriterar jag mig på "dot.com". Dot.com-företag hit och dot.com-företag dit. Allvarligt, det låter rätt löjligt, säger man ens så?
Likaså blir jag lite smått irriterad på rabblandet av tekniska prylar, iPoden dottern får i födelsedagspresent, iBooken, digitalkameran från Canon, scannern från det och det märket, bandspelaren med det och det märket. Varför är detta viktigt? Jag kan ta historien på allvar ändå. Jag behöver inte bli bombarderad med produkter. Lisbeth Salander använder sig av det här och det här e-postprogrammet och den och den krypteringen. Jaha? Ja, jag kan inget om kryptering och om olika program så som lekman borde jag bli imponerad av Larssons kunskaper på området?
Men, jag läser vidare och tänker att jag är nog verkligen bara ovan vid kriminalromaner. Så enkelt är det.

Och någonstans medan jag läser kan jag inte heller låta bli att tänka att snart skall boksviten filmatiseras och jag tänker mig att detta kommer ske i bästa Beck-stil. Dansk regissör till trots betvivlar jag att man slipper undan alltför teatraliska svenska skådespelare (inte det att svenska skådespelare alltid är dåliga, de passar bara mycket bättre på teaterscenen), ännu ett magplask i svensk filmhistoria. Beck de light. Huvva. Kanske är jag för hård? Eller så har jag bara ingen som helst tilltro till svensk film alls, med undantag för Roy Andersson. Detta är mer troligt.

Men jag fortsätter läsa, inte helt säker på vad jag tycker ännu. Och jag kommer på att jag vill läsa Sjöwall/Wahlöös gamla romaner från 60 och 70-talen. Mamma har några av dem hemma i bokhyllan om jag inte minns fel. Å menar att de skall vara riktigt bra, då de är intressanta tidsdokument och mycket samhällskritiska, något som helt har gått förlorat i de urvattnade massfilmatiseringarna. Av samma anledning skulle jag vilja läsa Lasermannen då jag har hört att den också skall vara intressant för att få en bild av Sverige under tidigt 90-tal, då jag själv var alldeles för liten för att vara medveten om något annat än min hamster, kanin, Madonna och Tvillingarna-böcker.
Likaså tänker jag att Stieg Larssons böcker kanske också är intressanta tidsdokument (med allt rabblande om @yahoo.com, @hotmail.com, teknikprylar osv) bara att jag inte ser det eftersom jag är mitt i den tidsåldern.

Min pappa talade sig varm om Larsson-böckerna i julas. Han talade om Lisbeth Salander och hur lik mig hon var, om jag inte missminner mig. Jag vet inte det jag. Han måste syfta på hennes yttre, hennes piercingar, tatueringar och Dr Martens-kängor.
Och ja, hon verkar påminna om någon jag var... för sådär 10-15 år sedan.

En verklig utmaning

Så har det då startat. Jag har börjat läsa denne Stieg Larsson och Män som hatar kvinnor. Natten är ljummen, jag borde hellre knappra ihop ett vinnande CV så jag kan söka någon form av biblioteksjobb för hösten.
Men nej, jag fastnade hos Oates och sedan var det klippt fram tills berättelsen var slut, kaffet urdrucket och hjärtat sprängfyllt av känsla.
Jag plockade upp Stieg Larsson ur ryggsäcken. Nu är det upp till bevis då. Så får jag se om det är sådär fantastiskt bra som övriga svenska folket, inklusive min pappa (som aldrig läser men som under jul och- nyårshelgen slukade tre böcker i serien), tycker. Min personliga teori är att författarens död har sett till att haussa upp boksviten en smula (är det inte alltid så, med skapande personer som dör hastigt och oväntat, för egen hand eller ej?), hade han inte gått och dött är jag cyniskt övertygad om att han hade sällat sig till den övriga svenska "deckareliten". Nu tycker nog P att jag svär i kyrkan, men desto roligare blir det väl ifall jag inser att det är bra böcker och får äta upp vad jag sagt? Och jag tycker ändå att det vore roligt för min egen del också, att vidga synfältet en smula. Så nu: upp till bevis.
Jag laddar med mer kaffe och ler åt det faktum att statistiken i boken baserats på Slagen Dam, en utredning som jag fick läsa under tiden jag pluggade genusvetenskap på SH. Det är ändå ett gott betyg och en, enligt mig, relevant undersökning, även om många tycks anse att den har en del brister.

Senare idag kommer ett par från Linköping och skall träffa Elliott. Tillsammans med vår kontaktperson från Hundar Utan Hem skall det beslutas om han skall bli östgöte. Det skär i hjärtat och jag saknar honom redan, underbaraunderbara hund. Men vi måste tänka logiskt och på vad som är bäst för Elliott, att bo i storstaden är nog inte vad han skulle trivas bäst med. Men älskad det har han varit och det kommer han alltid att vara.

Fallen

Just nu: åska och störtregn utanför det halvöppna fönstret, jag och Elliott i sängen. Jag försöker sova inför jobbet. Det går mindre bra. Det är alltid jobbigt att försöka ställa om dygnet, att försöka sova på dagen när det är varmt och kvavt.

Jag läser Joyce Carol Oates Fallen. Det är en krönika som spänner över generationer, från tidigt 50-tal till sent 70-tal. Till en början känner jag sympati med kvinnan som historien börjar med, Ariah Erskine, vars unge nyblivne make kastar sig ut i Hästskofallet för att ta sitt liv på morgonen efter deras bröllop. Under historiens gång ändras mina sympatier och det är nog det jag gillar med boken, att karaktärerna är långt ifrån statiska. Något som också lyfter historien är rättsprocessen berörande Love Canal, som är baserad på verkliga händelser om hur giftigt avfall dumpades och gömdes (glömdes?) genom att sedan bygga ett bostadsområde och skolor ovanpå. I Fallen väljer en kvinna vars barn dött och blivit sjuka av giftet som finns i marken, att stämma staten och företagen som ligger bakom. Det är iskall korrumption och en fruktansvärd människosyn som skymtar. De stora företagen med de stora pengarna vs de små människorna som slavar för att få livet att gå ihop.
Jag kan varmt rekommendera Fallen. Niagarafallen är faktiskt en mäktig relief att måla upp de många historierna mot. Bokens titel kan dessutom tolkas på olika sätt, dels som de fysiska Niagarafallen men också som att falla, att störta mot undergången. Historien bjuder på mycken sorg och smärta, hemligheter som bärs genom decennier, skuld och skam men också upprättelse och kanske också förlåtelse. Jag vet inte om förlåtelse är ett alldeles korrekt ordval i sammanhanget dock. Det är hur som helst skickligt berättat.

Det enda som stör mig är de många citaten på bokens omslag, en massa tomt tyckande från Expressen, Tara och Aftonbladet. "Jag slukar ALLT av fantastiska Oates sen jag trollbands av Blonde. Om jag inte får den här boken i present blir jag rejält sur..." skriver tidningen Mama. Har vederbörande jöns ens läst boken? Det låter inte som så. Bespara mig en massa taffliga försök att få en bok att låta intressant genom att publicera slumpartade "lovord". Låt boken tala för sig själv. Bespara mig detta trams!
Efter denna bok skall min Joyce Carol Oates-feber nog vara till ända för den här gången. Stieg Larsson väntar visst på att bli granskad i pärmarna.

Bild: Joyce Carol Oates, numera definitivt betraktad som en av favoritförfattarna.