lördag, augusti 09, 2008

Let the right one slip in

Det är en sådan ensamhet och smärta i Låt den rätte komma in. Och det är också väldigt mycket nostalgi; att köpa styckgodis i kiosken och få dem i en liten påse, rubiks kub, Dallas och så vidare.
Det enda frågetecknet är om Åhléns verkligen fanns 1981. Vad jag minns från när jag var liten hette det Tempo, fram tills 1985 eller däromkring.
Det var länge sedan jag läste en bok med vampyrtema, senast var väl när jag i 17-årsåldern läste Anne Rices Vampyrkrönika. Nu såhär i efterhand kan jag inte förstå vad det var jag såg i de där böckerna, de är inte speciellt bra. Kanske var det bara så att de passade livet just då, när jag var allmänt svart och svår, i bekantskapskretsen vampyrlajvades det (något som jag aldrig fastnade för, även om jag säkert skulle ha varit en utmärkt Toreador), jag hade läderrock och vitt smink.
I och med att jag läser Låt den rätte komma in, kommer jag också att tänka på den gamla filmen The Lost Boys. Kanske främst för scenen i boken där Eli kommer till Oskars fönster och vill komma in, men måste bli inbjuden först. Det är en nästan exakt likadan scen i The Lost Boys också.
Jag tycker också mycket om alla citaten som ramar in varje del av boken. Jag tycker om de litterära blinkningarna. Jag tycker om den stilla smockan mot sensationsjournalistiken.
Jag tycker om porträtten av somliga personer, som t ex receptionisten på Danderyds sjukhus,som fantiserar fram personligheter som hon sedan applicerar på de människor hon kommer i kontakt med.

På det stora hela kan jag säga att jag är över förväntan nöjd med boken, jag har dragit mig för att läsa den just för att det är en bok som handlar om vampyrer. Det är något som hör barndomen och ungdomstiden till, på något vis. Den tiden då jag läste mycket Stephen King och Whitley Streiber.
Med skepisis tänker jag på filmatiseringen av Lindqvists bok, jag betvivlar att man kommer att få fram Oskars inre värld speciellt bra på en filmduk. Men å andra sidan är jag ju allmänt skeptisk till svensk film, så kanske är jag inte rätt person att spekulera.

Annars lyssnar jag på Morrissey idag och umgås med den nya grisgrodan till hund - Lola.
Elliott, den förra jourhunden, flyttade idag till Linköping och kort därefter fick vi hand om en ny jourhund. Vi överväger nu om vi skall ha kvar Lola på heltid, eftersom hon verkar så bra att ha att göra med.

4 kommentarer:

La Bibliofille sa...

All beundran och högaktan för Er som tar jourhundar till Ert hem, världens godaste gärning! Blir Ni inte alldeles utom Er av ledsenhet när de flyttar, trots att Ni vet att de får goda hem?

marlan sa...

Jo, det är sorgligt när de flyttar.
Men vi har bara haft hand om två hittills. Sommaren är bra för det, mycket ledig tid.
Men Lola kommer med stor sannolikhet få stanna, fast vi kommer kanske fortfarande ta hand om jourhundar då och då.
Det är roligt, dels för att man känner att man GÖR något, men också för att man träffar trevliga hundar.

Lena sa...

Jag måste bara få säga att jag blev faktiskt besviken på Låt den rätte komma in, jag drogs inte alls in i den som jag gjorde när jag läste mästerverket Hantering av odöda. Jag försökte verkligen tycka boken var bra och vissa scener var verkligen det, men jag saknade något.

Nu har jag börjat med Människohamn och känner mig återigen priviligerad, och lycklig. För det är vad hans böcker gör med mig. Hantering av odöda kommer jag alltid bära med mig, som en form av tröst, när jag blir rädd för döden.

marlan sa...

Åh, vad kul att höra vad du tyckte! Jag har inte läst Hanteringen av odöda ännu.
Den står i bokhyllan och väntar.