söndag, augusti 24, 2008

En berättelse om Sverige

Hemma efter ljuvlig helg hos fadren på Östgötaslätten. Mycken mat, mycken natur, en del samtal, glass på Bosses glassbar, vandringar i Domkyrkoparken och Trädgårdsföreningen. Det är skönt att vara hemma. Jag är en av de lyckligt lottade som har två hem. Jag åker hem i varje riktning jag än åker - Stockholm och Linköping.

Jag har börjat läsa Lasermannen - En berättelse om Sverige av Gellert Tamas, hellre än att fortsätta harva om den evigt dånande Pamela och hennes vidrige husbonde. Egentligen måste jag inte läsa den från pärm till pärm. Jag har läst den förr, jag behöver bara friska upp minnet lite. Efter 70 sidor har minnet fått tillräckligt.
Berättelsen om Sverige är intressant på alla sätt och vis. En vän till mig menade att hon tyckte boken är en smula spekulativ. Författaren kan inte veta exakt hur Ausonius tänkte eller agerade i somliga situationer. Visst, det är korrekt, det kan ingen annan än han själv veta. Men detta skriver även Tamas i efterordet, hans bok är inte en absolut sanning, den är en smula modifierad. Det är viktigt att ha i åtanke då man läser. Min åsikt är att Ausonius i Tamas bok får en värdig gestalt, med både de bra och dåliga sidorna representerade.
Emellertid är det en spännande tid att läsa om; det politiska klimatet varvat med Ausonius egna vittnesmål och berättelsen om hans liv och uppväxt. Hur diskursen i folkmun pågick (och fortfarande pågår) om "de där invandrarna", Ian och Bert som påstod att Ny Demokrati inte hade något med rasism att göra, framväxten av VAM... det är så mycket som jag vid tidpunkten var alldeles för liten för att förstå. Det jag minns är fantombilden, löpsedlarna och hur rädda de invandrade svenskarna var för att gå ut. Av någon anledning minns jag också Farstamannen (som överföll och våldtog ett antal kvinnor i grönområden ikring Farsta), jag tror det är för att det var vid samma tidsperiod och båda händelserna spelade på människors rädsla.

Jag känner ändå någon slags empati för Ausonius. Han framstår som en så extremt ensam man. Rubbad, med största säkerhet, javisst. Dock är han inget monster, vilket jag vågar påstå att gärningsmän faktiskt aldrig är, oavsett vad media försöker lura oss till, oavsett vad vi måste dikta upp då vi ställs inför hemska brott människor begår mot andra. När vi måste separera oss från dem. Utanförskap är ett tråkigt och nött ord, men det beskriver bra vad boken handlar om. Fast frågan är väl om det egentligen är så enkelt att Ausonius inte hade skjutit alla de där människorna om han bara fått vara med och leka och hade fler vänner? Ungefär som en lärare till mig sade i högstadiet: tänk om Hitler kommit in på den där konstskolan han ville gå, då kanske Förintelsen aldrig hade ägt rum? Riktigt så enkelt är det nog aldrig.
Språket i boken påminner mig för övrigt om Stieg Larsson jag läste tidigare i sommar. Det är kanske ingen slump att Larssons Mikael Blomqvist läser just Lasermannen i sin stuga hos Vanger.

Jag läser vidare, med fascination och med sorg i hjärtat.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ny demokrati (nej så heter Sverigepartiet inte, det vet jag, men det är samma rasism nu som då)

är över 4%-strecket.
Skräcktanke: Att svenska folket röstar in rasisterna i vår riksdag.

Detta vill jag:
Rgeringen skänker Tamas bok LASERMANNEN till varje elev i åk 2 på gymnasiet. (Inte till sista årskursen, tonåringarna ska hinna diskutera boken med varandra och läraren - grundligt - innan de går ur skolsystemet.)
Tack för en fin blogg!
Lena Kjersén Edman

marlan sa...

Javisst, en skrämmande tanke onekligen. Människors minne är gång på gång för kort.
Tack för att du läste och kom med en en tankeväckande idé.

Eldstickan sa...

Boken är vädligt intressant och gripande! Att läsa den på gymnasiet är en toppenbra ide!