lördag, augusti 16, 2008

Bokstaven T - Kerstin och en utskällning


Jag känner mig lite mätt på utmaningen just nu, men det är väldigt bra tidsfördriv på arbetet.
Bokstaven T är på tur, ett verk och en författare skall halas fram ur skjortärmen.
Jag väljer The alchemist av Paolo Coelho.
Och nej, nu kommer här inte skrivas en massa lovord om denna bok (som uppenbarligen sålts i 30 miljoner ex). Den var verkligen det segaste och mest överskattade skräp jag läst. Santiago är herden som jönsar land och rike runt och skall finna lyckan, lära sig om "världssjälen" och om passionen och kärleken. En vacker tanke finns om att man skall följa sitt hjärta, javisst. Men gudars så segt och tramsigt. Det var faktiskt så tråkigt att jag lade boken ifrån mig till slut. Jag har ännu inte läst klart den och jag kommer förmodligen inte att göra det heller.
Och nej, 30 miljoner sålda exemplar säger egentligen ingenting. Det är verkligen inte bättre litteratur för det.

Kerstin Thorvall är en av mina favoritförfattare (här kommer en kärleksförklaring). Som en kritiker skrev: "Den kraft hon förmedlar möter man alltför sällan i litteraturen... Jag är glad att Kerstin Thorvall aldrig blev en snäll dotter, trogen hustru eller präktig moder."
Hennes självbiografiska böcker har alltid fascinerat mig, livet som skildras i dem. Det är någon slags tyst triumf i hennes sätt att beskriva nätterna hon rymde till hotell, från make och barn. Inte nödvändigtvis för att träffa någon där, men bara för att få göra något för sig själv. För att hon kände sig så kvävd i hemmet. Hur hon bryter mot alla regler, långt före sin tid. Hon lever livet till max, med allt vad det innebär och samtiden förfasas över hennes handlingar. Hon beskriver i Det mest förbjudna hur hon som 50-åring jagar riktigt unga män för lustens skull, hur hon ibland t o m försörjer dem för att de ska stanna kvar. Hon är den som tager, hela tiden.
Det som är mest intressant är att allmänheten nog inte skulle blivit så upprörd, om det inte var för att hon gjorde allt detta i total nykterhet. Kerstin Thorvall beskriver hur hon aldrig druckit en droppe sprit i hela sitt liv, att hon alltid var rädd för "fyllegubbar". Hon har valt att leva sitt liv som absolut nykterist. På något vis är det en förmildrande omständighet om en person är onykter. Då kan man inte hjälpa det. Man behöver inte stå till svars på samma sätt.
Det är just detta som jag upplever är så häftigt med Kerstin Thorvall. Här finns inga förmildrande omständigheter. Hon är ett uppror mot mamma, mannen, klassamhället, Gud och den allmänna meningen.

Inte minst när hon skriver om alla sina älskare hon haft och verkligen pekar på att man visst kan ha en sexualitet fast man är "en gammal kvinna".
Säger man att man uppskattar Kerstin Thorvalls böcker får man höra att man gillar "tant-snusk". Det sägs med ett leende och hyfsat degraderande. Detta anses tydligen inte som god litteratur, trots Moa Martinson-priset hon fick för trilogin om Signe.
Detta var något som allmänheten och kritikerkåren hade mycket svårt att ta. Det öppna berättandet, bekännelseromanens form, gjorde henne till en av 70-talets mest utskällda författare. Ulf Lundells Jack (som kom ut samtidigt)blev däremot korad till generationsroman. Det var stor litteratur, Kerstin Thorvall var bara en snusktant med för många neuroser. Kvinnorörelsen stod inte heller bakom Thorvall, då man ville uppmuntra bilder av starka och självständiga kvinnor, inte sådana som Thorvall gav gestalt åt - som nakna låg och grät efter alkoholiserade och otrogna män i deras hall.
Gång på gång återkommer detta i hennes böcker: barndomen med en sinnessjuk far, rädslan för fyllegubbar, övergreppen från fadern, relationen till modern, arbetet som modetecknare på en tidning, misslyckandet som maka och mor, barnen, hotellrummen, männen. Och givetvis ångesten och samtalen med psykologerna, det som modern fruktar är arvet efter fadern. Resorna till Afrika och runtom i övriga världen för att laga sig själv och givetvis, dansen. Nödvändigheten i att dansa.

Numera är hon 83 år gammal och har skrivit en del kolumner för Aftonbladet. Kolumnerna spänner från att hur det är att bli gammal, att vara ensam och sitta och vänta på hemtjänsten, men även om önskan efter närhet, om en önskan, som hon uttryckte det en gång "att vilja sitta trångt med någon". Även om kvinnomisshandel och om fördomar.
Skall jag rekommendera något riktigt suveränt av Thorvall väljer jag att lyfta fram När man skjuter arbetare..., den första delen i trilogin om Signe.
(När jag lagt in länken till Aftonbladet märkte jag att man som icke-betalande inte har tillgång till att läsa kolumnerna. Värdelösa Aftonbladet.)

Bild: Skriver man uppsats om ett verk skall man alltid bära det med sig, sade min föreläsare. Jag tog honom på orden och bar med mig Kerstin överallt, under vt 2007. Här, för en öl på Carmen.

9 kommentarer:

La Bibliofille sa...

Jag bugar mig mäkta imponerad av såväl sågning som kärleksförklaring. Din Paolo Coelho-diss är en sann katharsis (eller hur nu det ordet stavas) att ta del av, hela världen tycks annars vara som förtrollad av denne läskighetsgubbe!

Det var nu länge sedan jag läste Kerstin Thorvalls Signe-trilogi, men jag minns att jag tyckte mycket om den. Så vacker den inbundna utgåvan är, jag blir varm i magen bara av att titta på den!

Lisa sa...

Ja okej, kunde tänka mig att du hade haft en del! Äh det är man väl aldrig för gammal för ;) men jo det är ju klart det är värt det om man verkligen vill.. får se hur mycket mer jag kommer fundera på det! haha, jo tatuera mig har jag tänkt :) man lär ju bara vilja ha fler och fler, hehe.

marlan sa...

la bibliofille:
Nä, jag förstår det då rakt inte, detta med Paolo Coelho.

Min utgåva av Det mest förbjudna är dock en fullklottrad pocketbok. ;)

maya sa...

Hej! Detta är min första kommentar här och det är första gången jag läser din blogg. Jag har inte läst Kerstin Thorvall själv, men en tjej som skrev B-uppsats samtidigt som jag skrev faktiskt om just Det mest förbjudna. Blir bara mer och mer nyfiken på den! Angående Paolo Coelho tyckte jag inte Alkemisten var vare sig särdeles bra eller särdeles dålig, bara att den började bli tjatig och tråkig någonstans i mitten. :)

marlan sa...

maya:
Jag skrev uppsats om Det mest förbjudna. Inte speciellt revolutionerande eftersom det bara var en b-uppsats.
Tänk om vi gått i samma klass? :D

maya sa...

Inte alls omöjligt. Själv skrev jag om The Dharma Bums och det var hösten -07. Så lustigt/läskigt! Och nej, B-uppsatser är ju knappt "riktiga" uppsatser, men den uppsatsen gjorde mig iaf intresserad av Det mest förbjudna så helt meningslös var den ju inte. ;)

marlan sa...

maya: Oh, nej jag skrev den på våren 2007. Terminen innan alltså. På hösten skrev jag c-uppsats dock. Klart ett roligare arbete eftersom man har mera tid och material att röra sig med.

maya sa...

Aha! Jag kollade på din profil och tänkte att det nog inte var du trots allt; den tjejen var några år yngre om jag minns rätt. Dessutom är din blogg välskriven medan hon inte använde ett enda komma i hela sin uppsats.

marlan sa...

maya:
Aha, nu blir jag nyfiken ändå att se vem det var som också skrev om samma bok som jag. :D