torsdag, augusti 28, 2008

Perdido Street Station


Jag blev överöst med diverse böcker av D, senaste julen.
Timmar tillbringades i sängen, öppnandes paket med obrutna pärmar, tunna blad och fantastiska berättelser medan vi lyssnade på mycket märkliga julsånger på någon för mig okänd amerikansk radiokanal över internet. Det var ljuvligt juligt.
En utav böckerna jag fick var Perdido Street Station av China Miéville.
9 månader efter jul har jag äntligen börjat läsa. Den är verkligen så snygg!! Språket är så snyggt!! Varför har jag inte läst det här förrut? Och vad ska jag skriva om den?
Den utspelar sig i New Crobuzon, en stad som består av diverse hybrider, en mängd olika raser, mutanter och människor; Humanoida skalbaggar, människoliknande individer korsade med maskiner, grodliknande feta människor, Remakes (brottslingar som dömts till att omskapas) i en stad som för tankarna till Jeff VanderMeers Ambergris, steget känns heller inte långt till Neil Gaimans Neverwhere.
Staden i verket påminner till viss grad om våra egna städer, den påminner om ett fabriksområde med slitna hus och bolmande skorstenar, delad av en grumlig flod. Det är som vår egen värld, men med en absolut skevhet, som om man knuffat till bilden lite och dess innehåll hamnat i oordning, allt är liksom vridet runt sin axel. Författaren har själv beskrivit verket som "basically a secondary world fantasy with Victorian era technology. So rather than being a feudal world, it's an early industrial capitalist world of a fairly grubby, police statey kind!"
Det är alltid svårt att förklara fantasy. Naturligtvis, eftersom man måste redogöra för ett helt nytt universum, med andra regler och lagar än som gäller här i vårt.
Jag måste ändå, i brist på egna ord, ordagrannt återge en passage:
Faint cries and industrial drones sounded from dark windows set into its brick banks, some of them below the high-water mark. Prisons and torture-chambers and workshops, and their bastard hybrids, the punishment factories, where the condemned were Remade. Boats coughed and retched their way along the black water. (s 17)
Jag läser vidare om slem, skalbaggekonst, vattenkonst och vetenskap.
Det är bra att kunna öppna ett fönster mot något annat, något helt nytt och skilt från det som finns här.
Mer av det här, vill jag ha.

2 kommentarer:

Lisan sa...

Jag är inte på något som helst vis nere med fantasy i vanliga fall. Men alltså, du gjorde detta intressant för mig. Perdido Street Station var det? Ska verkligen lägga på minnet.

marlan sa...

lisan: Ja. Fantasy är så mycket annat än bara Tolkien, alver och muskelstinna hjältar som räddar prinsessor i nöd. Att fantasy faktiskt kan vara något som ligger nära oss själva, inte bara något som utspelar sig i medeltidsliknande miljö, är väldigt nytt även för mig.